Havsormar och pirater!

Jag föll direkt för Robin Hobb, och riktigt hur hårt jag föll bevisas nog av att jag direkt efter Farseertrilogin, var tvungen att börja läsa Liveship Traders-trilogin.

I Farseertrilogin befann vi oss i Six Duchies, och i Mountain Kingdom. I Liveshiptrilogin är vi långt söderut, i Bingtown. Där finns de levande skeppen, som i Six Duchies bara är en saga, men som verkligen existerar. I södern är istället Six Duchies mytomspunnet, fast mindre smickrande. Människorna i de norra länderna ses som barbarer, och landet som näst intill obeboeligt. Men under trilogins gång lär vi känna södern: Bingtown, Piratöarna, och Jamaillia, härskarstaten, och upptäcker även vad dessa olika riken har gemensamt.

I den första boken, Ship of magic, blir vi vänner med familjen Vestrit, som har det levande skeppet Vivacia. Precis när vi möter dem har Vivacia sprungit till liv, och kan börja sin första resa som fullt mognat levande skepp. Men ingenting går som det borde. Althea, dotter till den gamla kaptenen, får inte ta över skeppet, och en ond idiot blir istället den unga Vivacias nya kapten. Sedan blir det bara värre och värre.

Samtidigt följer vi även piraten Kennit, en man av mycket tvivelaktig moral, men som alltid verkar ha djävulens tur på sin sida.

Dessutom möter vi då och då de underliga havsormarna, som har sin egen värld under ytan, och ett mycket viktigt uppddrag, om de nu bara kunde minnas vad det var…?

Liveshiptrilogin är mycket annorlunda än Farseer, men jag tycker att den är minst lika bra. Jag var beredd på något annorlunda, och det är den verkligen, med sina levande skepp, pirater och havsormar. Men det är det annorlunda som är bra. Dessutom är det roligt att se de små blinkningarna till Farseertrilogin. Vissa människor känner vi igen, vissa företeelser berättas ur ett nytt perspektiv, och så vidare. Jag gillar verkligen när författare bygger en värld på mytologi, och låter oss lära känna den steg för steg, i lager, med många perspektiv. Robin Hobb är förmodligen den bästa världsbyggare jag vet.

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
• Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)
• Drakar och äventyr – Assassin’s quest (Farseertrilogin #3)

Döda eller dö

Jag tror jag köpte den på antivariatloppis någonstans. Kanske på fantasydagen i Uppsala. Kill or cure av Rebecca Levene var omöjlig att motstå:

”Jasmine has spent five years underground, locked in a secret government bunker with no one but the skeletons of her dead colleagues for company. Outside, the world has gone to hell, a mysterious virus killing all but 1 in 20 of the world’s population.”

Kill or cure är den andra boken i en serie,  Afterblight chronicles, men helt fristående. Böckerna är skrivna av olika författare, men utspelar sig i samma värld.

Jasmine var forskare, och hade just hittat en eventuell bot när bunkern exploderade och stängde in henne. Boten hade dock bieffekter och hon blev galen. För att överleva instängd med sin egen galenskap tar hon stora mängder morfin. När hon fem år senare befrias av pirater är hon en riktig junkie.

 

Kill or cure av Rebecca Levene

Piraterna tar henne med sig och hon upptäcker den nya världen utanför. I världen Efteråt försöker flera olika krafter behålla övertaget över den sista spillran mänsklighet. Deras metoder lämnar en hel del övrigt att önska.

På något sätt stämmer ändå inte baksidetexten med vad boken faktiskt handlar om. Det är en historia där de flesta redan dött, men många fler kommer dö. Det finns zombier, men de är inte huvudpersoner. Några som framstår desto tydligare är bland annat piraterna.

Levene har skrivit en ganska bra bok. Man får något slags band till Jasmine (hatar namnet, sorry) och hennes kompanjoner. Man vill gärna att hon ska överleva. Men samtidigt tyckte jag bäst om premisserna vid bokens början. Det var makalöst spännande och jag skrattade förtjust och läste ivrigt varje ny sida. Men sedan flög historien iväg åt några ganska oväntade håll. Det slutade egentigen aldrig hända saker, men det som hände blev monotont och förutsägbart på ett ganska tråkigt sätt. Som novell hade Kill or cure fungerat väldigt bra. De första sidorna är makalösa, men sedan tappar jag på något sätt engagemanget. Kanske för att jag kände mig lurad när omständigheterna förändrades. Kanske för att boken faktiskt inte höll längre än så.

Det finns en hel del bra saker som tas upp i boken.  T ex hur en global katastrof kan få människor att sammanföras, som annars aldrig hade mötts. Västerländsk privilegierad forskare möter afrikansk man, som i sitt hemland redan sett torty, mord, våldtäkter, maktmissbruk så grovt att det står där nere med de värsta brotten mot mänskligheten i historien. Han skrattar åt hennes misstro inför brott som för honom verkar minimala i jämförelse. Han har sett allt redan.

På sätt och vis skulle jag vilja läsa mer av Afterblight, eftersom det är en kul idé med böcker om samma värld, av olika författare (jag vet att det gjorts förut). Men samtidigt är den här världen så förvirrad och trasig redan i Levenes bok, att jag knappt kan föreställa mig hur en annan författare passar in sin historia utan att röra till den ytterligare.

Jag tror jag får placera Kill or cure bland ”B-böckerna”, som motsvaras av B-filmerna på vita duken/tvn. Den är inte så bra, men ganska rolig. Den var underhållande, men inte minnesvärd. Det fanns en eller flera bra idéer, men genomförandet saknade finess.

Är det inte mer än så du vill ha, så kör hårt.

Några minnesvärda citat: 

”There was a cannula in my arm. I’d treated enough smack addicts in my time to know that you didn’t want to keep digging fresh holes in your veins, because pretty soon [they] would be gaping, pustulant sores. […] I’d seen junkies without a penis, rotted away where they’d kept on injecting, even as the flesh festered and died, the pain less important than the hit.”
Ur Kill or cure av Rebecca Levene, s 6

”When the Cull [viruset] struck, it was a quick death, but it wasn’t a clean one. When you’re bleeding out of every pore in your body, but you’re still conscious. When you’re thirty years old and you know that you’ve only got two more days on this earth, and each of them will be filled with this same, unending agony…”
Ur Kill or cure av Rebecca Levene, s 13

”You know how madness feels like sanity? That delusions feel like a new and wonderful clarity? No shit.”
Ur Kill or cure av Rebecca Levene, s 14

”‘Strip – all of you.’ Now the visual really was like something from the darkest pages of history. I was the women look at each other, look at the men – look at their children. But when there are fifty odd guns pointing in your direction, there isn’t much time for modesty.”
Ur Kill or cure av Rebecca Levene, s 51