Etikettarkiv: planet

Halva drömmar, Hugh Howey före Wool

Alla vet att Hugh Howey är bäst. Wool-sagan har verkligen nått sin publik, och det är helt rätt.

Men kanske inte alla vet att det finns mer, från tiden innan Wool? T ex Vidrigaste zombieboken någonsin? Och t ex den här boken, Half way home.

 

Tänk dig att människorna skickar ut rymdskepp för att kolonisera rymden. Tänk dig att färden är för lång för mänskligt liv, för lång för en livtid likaväl som för lång för att få plats med mat och förnödenheter. Tänk dig då att man löste det problemet…

De sändes ut för att kolonisera, men föddes först framme på planeten. De skulle upptäcka sin nya värld, och rapportera tillbaka om planeten visade sig vara beboelig.

Men något hände, och de var inte färdiga när de föddes, och kolonin var inte färdig, och planeten är konstig, och konstiga saker händer.

 

Half way home av Hugh Howey

Half way home av Hugh Howey

Jag älskar böcker om kolonier i rymden. Jag älskar böcker om hur de första kolonisatörerna upptäcker sin nya värld. Ibland är det ett lite gjort koncept, och jag brukar uppskatta dem ändå. Men här har Howey gjort precis som han gjorde med Wool för postapokalypsgenren, och precis som han gjorde med I, zombie för zombiegenren, han tar kolonisationskonceptet och gör om det, till något nytt.

Så, för alla sci-fi-älskare: Det här är en riktigt bra liten bok om en riktigt fantastisk koloni.

 

 

 

Mer om Hugh Howey:

Annonser

K55 – ett bändknull utan utlösning

Jag blev jätteglad när jag hörde talas om K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius (pseudonym för Erika Johansson). Jag blev ännu gladare av att se det sjukt snygga omslaget. Min enda invändning var att författaren är homeopat, men jag tänkte att det kunde inverka positivt på kreativiteten.

Boken har dock ett stort och välkänt problem. Den är superkolaseg i mitten. Och på slutet. Det som börjar väldigt intressant slirar ut i en sirapsseg intrig med tråkiga förvecklingar och helt utan synbar poäng. Man känner helt enkelt inte något behov av att läsa vidare.

Andra har även kommenterat språket. Det är inte helt bra det heller, även om jag kunde leva med det i de flesta fall. Men här lämnar jag språket därhän och fokuserar på handlingen.

Kan vi komma överens om att böcker i normala fall har någon slags rytm? Det finns en uppbyggnad enligt: inledning, bakgrund, upptrappning, kulmen, vändning, slutstrid. Ungefär så? Inte K55. Nej, K55 har ett intro som sedan visar sig ha väldigt lite att göra med resten av boken. De personer vi lär känna i introduktionen försvinner sedan till periferin, där vi vid något tillfälle hör någon av dem pipa, men inte mycket mer än så.

Intropersonerna är ute på K55:s yta på uppdrag. Plötsligt drabbas de av någon slags psykos. De blir galna, dödar varandra och uppdraget är milt sagt ett misslyckande. Läsaren dras med här och skulle resten av boken vara som introt så vore den fenomenal. Men det är den inte.

Vi får sedan lära känna Valvet och nya huvudpersoner. De är ersättare för de som dog i första kapitlet och de har samma uppdrag. De ska trotsa sjukdomen på ytan, fullfölja uppdraget och rädda Valvet.

”Valvets energi kom från tre nedslitna reaktorer, alternativ energi togs direkt från berget och turbuiner nere i underjordiska floder. Dessa kraftverk turades om att stanna, vilket ledde till återkommande strömavbrott. Att jobba nära de gamla reaktorerna var i princip en dödsdom. Det var bara en fråga om tid innan strålningen gjorde slut på de stackars krakarna som for dit.”
Ur K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius, s30

Tyvärr är de nya huvudpersonerna inte riktigt lika intressanta som de som dog. Vi lär inte känna dem så bra, förutom Eddy, som är någon slags fryntlig yngling med fallenhet för närkamp. Jag ser honom hela tiden som en guldluddig kille på 160 cm med breda axlar och liten hjärna. Han är lite av en karikatyr, precis som alla andra personer i K55. Och då är han ändå den vi lär känna bäst.

K55 av Erika Oscarius

K55 av Erika Oscarius

”På den lilla dvärgplaneten K55 hade det från början funnits två baser, deras HX897, som även, av någon okänd anledning, kallades New Hamburg, och PO789, Moderbasen.”
Ur K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius, s94

(Pssst… Hur fan är meningen ovan konstruerad egentligen? Lite som att läsa ett telegram, baklänges, på tyska.)

Nu borde vi alltså vara inne på upptrappningen. Vi har fått en introduktion till problemet, vi får lite bakgrund (om än knapphändig) om Valvet och personerna där och nu ska det upptrappning till och sedan kulmen och så vidare. Något i den stilen, eller hur? Det vi ser fram emot är ju att den nya gruppen, Bravo, ska ut på K55:s yta, ta sig till Moderbasen och fullfölja det uppdrag som dödade den första gruppen. Det. Här. Är. Premisserna. Vi. Fått. OBS. OBS. <insertera blinkande bannrar och achtung>

”Har du någon gång funderat på varför ingen av dina gossar har föräldrar Har du någonsin sökt dina föräldrars dödsattester? Har du överhuvudtaget tänkt på hur det här Valvet är uppbyggt? Vem behöver över 70 000 personer för att driva en gruvanläggning? Jag vet en bännu bättre fråga. Har du någonsin funderat på varför du överhuvudtaget funderar så lite?”
Ur K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius, s140

Men vad händer? Ärligt talat, ingenting.

Intriger uppdagas, man äter svamp, man går i tunnlar, man hälsar på varandra, man träffar Styrelsen, intriger, man åker till sjukan, man går i tunnlar, man tricksar med vapen och uppvisningar och folkets jubel och mer intriger. Men man kommer aldrig till skott. Uppdraget ligger i startgroparna från pärm till pärm och som ett evighetslångt bändknull* kommer det aldrig någon utlösning.

Jag hade hört att många fastnade i mitten. Och det var där jag tröttnade också. Det beror på att man har förhoppningar och förväntningar. Men någonstans mitt i en bok inser man att om allt det där ska infrias, så skulle det ha hänt mer vid det här laget. Man känner sig lurad, trött och orkeslös. Vid det här laget avslutar man samlaget, om det var bändknull* det var frågan om. Och vid det här laget lägger alla vettiga människor ifrån sig K55.

Dock är det så att om jag lägger ifrån mig en bok så läser jag aldrig ut den. Enda sättet är att lägga bort den för evigt eller helt enkelt tvinga mig igenom den. Det här tvingandet går ganska segt. Men jag hade sett fram emot boken och jag hade läst 75% och jag gav mig fan på att läsa ut hela för att kunna ge en riktig recension och säga min åsikt utan att skämmas. Kalla mig envis, kalla mig pucko.

Hur räddar vi då K55? Den skulle kunna bantas ner till en tiondel av sidorna och sedan istället börja handla om det som författaren uppenbarligen avser att serien/trilogin (?) ska handla om. Hon lägger ut tråd efter tråd, men verkar inte ha förstått att om man ska uppskatta läsningen så måste man också få någonting uppfyllt. Man orkar inte läsa en hel bok trådar utan att någon av dem någon gång knyts ihop med en annan och ett mönster framträder.

Nu tycker jag dessutom att trådarna lagts ut lite väl tydligt. Jag tror mig ha en ganska god uppfattning om vart handlingen är på väg i bok två, tre, fem, sju, tretton. Ja, för så många böcker lär det ju ta innan det händer någonting av värde.

Jag ville ut på ytan. Jag ville veta mer om viruset/sjukdomen/psykosen. Jag ville till Moderbasen. Jag ville ha spänning och handling och läsupplevelse. Jag fick  i n g e n t i n g. Och jag tänker banne mig inte läsa nästa bok.

* Bändknull – samlagsakt vid extrem trötthet, fylla eller någondera i avtagande då man kan hålla på i evigheters evigheter utan att få orgasm. Meningsfullheten är ifrågasatt även om vissa menar att klimax inte är allt här i världen.