Devil’s hand av ME Patterson var den senaste boken i Elitistmörkerklubbens bokcirkel.
Efter mina fyra veckors galna arbetsperiod med 77 timmar i veckan var det ett minst sagt efterlängtat avbrott/utbrott/benbrott.
Vi hade träffats dagen innan också för en ölfika mitt på eftermiddagen, men det märktes knappt när vi strålade samman på måndagskvällen. Kanske var det allt för länge sedan vi sågs. Kanske finns det helt enkelt inte tid nog för alla nördiga diskussioner.
Kanske pratade vi ganska lite om boken. Eller kanske tyckte vi lite för lika om den. Men folk verkade gilla den, om än inte älska den huvudlöst. Dåliga dialoger var en kommentar jag minns. Fler detaljer finns i Bokstävlarnas recension, men här följer min egen recension.
Devil’s hand av ME Patterson
När jag hittade ME Patterson på twitter, eller rättare sagt, när han hittade mig, tänkte jag att det kunde vara något för EMK. Demoner, poker, Las Vegas, jordens undergång. Typ. Samtidigt var det ju ett helt oprövat kort och en riktig joker i leken (pun intended). Boken är den första i en serie (Drawing thin) och mycket av dess ganska pushiga karaktärsetablerande kan nog tillskrivas det faktumet.
Vi träffar vår hjälte, Trent, när han är på väg tillbaka till Las Vegas tillsammans med sin flickvän. Han hade aldrig tänkt återvända. Men Susan fick ett fantastiskt jobberbjudande och han kan inte stå i hennes väg för några otrevliga minnens skull. Sist Trent var i Las Vegas blev han svartlistad från samtliga casinon. Inte för att han rånat dem. Inte för att han fuskat. De misstänker att han gjorde det, men ingen kunde bevisa någonting. Sanningen är att Trent har djävulens tur och att han vinner helt utan att behöva gömma kort eller räkna dem.
”Never, ever, ever – under any circumstances – bet against a demon holding a pair of sixes.”
Ur Devil’s hand av ME Patterson, s 165
Trent är en cowboy i allt utom yrket. Han beter sig ganska precist som en mystisk ryttare i någon västernfilm. Han är inte coolast, inte starkast, har ingen plan och inga särskilda talanger (utom sin tur), men det är liksom det som är grejen med honom, hans absoluta vanlighet. I denna vanlighet är mörka hemligheter insprängda. Vad är det med hans tur? Varför flyttar han med Susan dit han absolut inte vill? Varför regnar det ruttnande fisk på honom? (hehehe, läs..)
Tillbaka i Las Vegas börjar historien repa upp sig fort. Allt faller samman och demonerna hotar att ta över staden. Handlingen går i ett rasande tempo och påminner inte lite om en underhållande Hollywoodfilm. Precis som i en film är det inte jättenoga med detaljerna. Det går fort och det är inte tänkt att man ska tänka på dem. Dialogen är inte helt genomtänkt eller bearbetad. Men man ska inte tänka på det heller. En del detaljer är direkt mot naturlagarna, men tänk inte på det… osv.
En detalj jag särskilt inte kunde svälja var att mr Trent kör motorcykel på halt väglag. Och inte bryr sig, inte har problem, inte slirar, inte spinner, inte går omkull, inte står på stället och svär och gräver ner sig. Det här störde mig till den grad att jag frågade författaren på twitter:
”Only acceptable answer: Divine intervention”
Och han svarade just det, eller att man helt enkelt fick köpa det och läsa vidare. Jag köpte det knappt. Egentligen inte, faktiskt. Det var lite väl konstigt för att inte ens kommentera, inte ens skylla på tur. Men… ja… häpphäpp.
Det som gör att jag ändå gillar det här ovanliga, att en bok bryter mot reglerna och slätar över skavanker och sopar smutsen under mattan, är att det är så himla underhållande. Karaktärerna är intressanta och roliga, även de onda demonerna som tagit över Las Vegas. Även den lilla flickan Trent försöker rädda och som vi inte kan bestämma oss för om hon är ond eller god.
Det här är den första boken och även om jorden (eller iaf Las Vegas) nästan går under, så är det alltså bara början. Jag vill läsa mer, faktiskt. Jag vet inte om de mindre bra delarna kommer att bli bättre, men jag ska nog ge det en chans åtminstone. Det ska jag göra eftersom jag vill se hur Trent utvecklas. Som det är nu har han alla möjligheter att bli den klassiska cowboysaren i slängkappa och hatt, med en bister min och ett mörkt förflutet, ensam desperado mot världens ondska. Här på en Ducatimotorcykel istället för på en häst.
Det skulle kunna bli hur roligt som helst.
Feuerzeug - Brinner för böcker 