Jag har till slut kommit fram till att bloggen är odöd, dvs död, men inte riktigt helt död.
Jag har därför beslutat att starta en instagrambokblogg, och den skall heta Books Of Doom.
Där fortsätter jag dela med mig av spoilerfria recensioner från hjärtat. Så in och följ!
”Läs en riktigt bra och lång bok. Och välj med fördel The Passage.”
Ja, nog för att The passage av Justin Cronin var hypad, men den förtjänade det.
The passage är en bok om apokalypsen, om pandemi, total utrotning, smitta, rädsla, att förlora sin kultur, att överleva, att kämpa och överleva. Det är en detaljerad redogörelse för vad som hände och för vad som händer efteråt.
The twelve är en bok om vad som hände efter The passage.
The Passage av Justin Cronin
På Litteraturmagazinet.se recenserades The Twelve av Henrik Elstad, som säger bland annat:
” I ”De första tolv” spretar handlingen för mycket när författaren lägger till ytterligare trådar som ska knytas ihop. Det trots att författaren lyckas bra med att repetera de viktigaste bitarna från första boken. Persongalleriet är nu för omfattande och gör det svårt att lära känna alla karaktärer.”
Jag tycker så här (ni kan eventuellt känna igen vissa dogmer):
The twelve är en lång bok. Längre böcker är alltid bättre än korta böcker. Men då kan en del också bli lite uttråkade på vägen, som liksom inte fattat en tjock boks storhet.
Efter The passage skulle inte jag, som Henrik Elstad, kalla uppföljaren spretig. Jag ser den som mer sammanhållen och entydigt målsökande än den första boken var. The passage växlade ärligt talat både tid och tempo, och i princip även genre, flera gånger på vägen.
Det jag uppskattar med både The passage och The twelve är att de får vara långa, bygga på Cronins mytologi med stickspår och extra karaktärer och ge mig mer av allt.
Förvisso skulle nästan alla författare skriva bättre böcker om de kortade ner. Alla utom kanske Cormac McCarthy vad gäller Vägen, som snarare är extremt kortfattad. Men ibland är det vidden och djupet som ger rätt känsla, och vare sig The passage eller The twelve är pratiga böcker, trots sin längd.
Henrik Elstad verkar iofs vara en King-anhängare. King som i Stephen. (Jag förlåter människor att de gillar Stephen King, men jag måste ändå få gnälla, så här kommer det.) Personligen tycker jag att Stephen King skriver mig på näsan, kladdigt, övertydligt och drygt, och jag tycker att han är det sista exemplet på hopkokt roman man bör ta upp, ungefär någonsin. Usch. Bad, bad novels.
Hur som helst…
The twelve har allt det som första boken hade, och fortsätter på ungefär samma sätt. Vi möter mestadels samma personer (vet inte varför Litteraturmagazinet tyckte att det blev ett jobbigt persongalleri – 1, det finns en lista i slutet av boken. 2, det är ungefär samma personer som i första boken, yo), och de fortsätter mestadels med samma uppdrag de fick i första boken.
Några ny karaktärer dyker upp, men knyts skickligt ihop med existerande handling. Mig berör nog den chockade läkaren allra mest, och Kittridge den ensamma vampyrjägaren. Det börjar nästan likna WWZ ett tag, när historiens delar bidrar till en fantastisk helhet.
Men jag tänkte inte uppehålla mig vid att beskriva särskilt vad uppföljaren handlar om, utan nöja mig med att förklara för er oroliga själar, att den är värdig, bra och givande. Nu väntar vi spänt på sista delen, eller hur?
Tidigare om Justin Cronin:
Jag hoppas att jag gjort det här tydligt nog redan tidigare: HUGH HOWEY ÄR MIN NYA IDOL.
Hugh Howey är helt enkelt riktigt riktigt bra. Jag köpte Wool med slogan på framsidan, ”If the lies don’t kill you, the truth will,” plockade förstrött upp den och läste baksidan:
”What would you do if the world outside was deadly, and the air you breathed could kill?
And you lived in a place where every birth required a death, and the choices you made could save lives – or destroy them.”
Det lät ju inte fel. Jag köpte den och ville genast utbrista BÄSTA BOKEN I ÅR. 2013 var nytt då, men så här ett halvår senare så stämmer det fortfarande.
Wool av Hugh Howey
Denna den andra boken i trilogin, Shift, kräver egentligen inte att du läst Wool först. Men jag tror att det förhöjer upplevelsen, och särskilt upplevelsen av Wool, som bör läsas först.
Om Wool
I Wool har ”utsidan”, dvs hela världen vi känner till, blivit giftig och förstörd. Människor har överlevt i en silo, en bunker som skyddar dem från världen utanför.
Wool är postapokalyps, men även dystopi. Det har redan gått hundratals år efter katastrofen och människorna bor generation efter generation i den här bunkern, i ett totalitärt system som inte tolererar avvikande åsikter, drömmar eller idéer. Populationen kontrolleras genom att tillstånd fordras för att bilda par eller skaffa barn. Ett tillstånd för ett barn kan bara ges när någon har dött. Den döda återgår då till kretsloppet genom att begravas under åkrarna på någon av silons 140-tal våningar.
Jag brukar irritera mig på användandet av klaustrofobisk om romaner. Men Wool var klaustrofobisk på riktigt. Instängd med människorna i silon kände du verkligen väggarna sluta sig kring dig, vikten av våningarna ovanför och den långa vägen uppför centraltrappan för att kunna se det brända landskapet utanför.
Wool var svår att recensera. Den utspelar sig i lager på lager, och du dras allt längre in i den härva av lögner och sanningar som bygger upp silosamhället.
Huvudpersonen i större delen av Wool är Jules. Hon får upp ögonen för en fruktansvärd silohemlighet. Det blir en hel del springande i silons centrala spiraltrappa, tiotals våningar upp och ner. Resan från de översta våningarna till de lägsta är något de flesta siloborna bara gör någon enstaka gång i livet. Silon är enorm, men ändå ohyggligt liten. Människorna där känner ingen annan verklighet, och avstånd består för dem av våningsplan.
Just aspekterna av det strikta samhället är det som fångar mig mest. Hur blir en människa som växer upp här? Fångad och kontrollerad, men utan att känna till något annat.
Jag tycker också om silons struktur. Hur våningsplan hänger ihop och bildar små substater, där ledningen sitter högst upp, långt ifrån folket och utan egentlig kontakt med dem. Mitt i silon sitter å andra sidan IT-avdelningen (!), som ingen riktigt vet vad de gör, och som alltid ser ner på alla andra. Ingen uppgift är så avancerad och viktig som IT. Inga bönder, mekaniker eller administratörer kan mäta sig med deras excellens. Det är hysteriskt roligt.
Jag älskade Wool så mycket som man kan älska en bok, och jag är rädd att hypa den bortom all räddning, men önskar verkligen att ni läser den.
Om Shift
I Shift får vi veta allt. Vi får vara med från början, när silon byggdes, och till slutet, när Jules ögon öppnas för sanningen. Vi får veta orsakerna, planen, målet. Vi får vara med under planerandet, byggandet, de hundratals åren fram till ”nu”.
Därför kan Shift läsas fristående. Men därför måste man ändå läsa Wool först.
Jag spolierar helst inte, men det som fascinerade mig i Wool – det totalitära samhället, människorna, kontrollen, silons struktur, våningsplan som substater, IT-avdelningen – är precis det Hugh Howey spinner vidare på i Shift. Det gör mig fantastiskt glad och jag klistrar mig vid sida efter sida för att försöka inhalera boken.
Kort sagt är Shift jättebra, en värdig uppföljare och en utmärkt bok på väg till den tredje och avslutande delen i serien.
Apropå planerna på en film, som jag nämnde sist, så sägs det att filmen kommer att hanteras av ingen mindre än Sir Ridley Scott, vilket förtjänar en liten fanfar och ett skri, bara det.
Läs Hugh Howey. Läs honom nu.
Mer om Hugh Howey:
Hugh Howey är min nya idol. Han skapar GULD!
Sist var det den makalösa dystopostapokalypsen Wool. Nu är det hans unika zombieroman I, zombie.
”Abandon Hope…
…and bash in her skull before you go.”
I, zombie berättas ur zombiens huvud. På något sätt lyckas Howey beskriva zombieapokalypsen på ett bekant sätt, men ändå helt annorlunda. Vi möter överlevare och desperata sista bataljer, men från ett ovant perspektiv. Boken är indelad i avsnitt, som beskriver olika delar av apokalypsen. Varje kapitel berättas av en ny person, och ibland återkommer vi till bekanta zombiers hjärnor.
I, zombie av Hugh Howey
Howey sparar inte på äcklet. Det är vidrigt, och det vet han. Å andra sidan är det omöjligt att beskriva en zombies dag utan att det blir lite äckligt. Howey överdriver sällan, och frångår aldrig premisserna. Men det är verkligen vansinnigt vidrigt.
Det värsta med Howeys zombier är ändå inte att de beter sig äckligt och äter upp folk. Det är att de ursprungliga personerna finns kvar där inne.
Howey skriver om den klassiska hasande zombien som smittar med bett och vill äta folk, helt enligt Max Brooks guide. Men det ingen visste om, är att zombien där inne är en köttätande mördarmaskin, men att även människan finns kvar och hatar varje ögonblick av blind, osande död. Inuti varje zombie sitter en människa och vill ut, bli frisk, få dö. Och långsamt blir de allt galnare, instängda i sina egna ruttnande kroppar.
Det kanske inte är World war Z. Vi ska inte överdriva. Men det är riktigt sjukt himla bra, och det är nytt utan att svika genren. Det borde vara omöjligt, men Howey har lyckats.
Wool av Hugh Howey
Hugh Howey är min nya favoritförfattare och jag tänker verkligen läsa allt han skriver från och med nu. Jag älskar verkligen hans oförlåtande stil och på det sätt han fångar essensen av en genre och vrider den ett varv till. Det är som att läsa genren på nytt. Det är helt jädrans underbart.
Som vanligt har jag hypat honom över alla förväntningar. Men det är verkligen bra.
Mer om Hugh Howey:
Vill du ha överlevnad eller virrpanna? I Efter sammanbrottet av Ron Goulart får vi möta postapokalypsen i en mer sansad form. Fast nu ljuger jag, för det är hysteriskt.
Det finns något slags samhälle kvar, i form av småstater. Varje stat sköter sitt, krigar, uppgång och fall, och så vidare. Men fokus i Efter sammanbrottet ligger långt från min vanliga postapokalyps. Det är mer Terry Pratchett, Douglas Adams och andra virrpannor jag tänker på. Själva apokalypsen är överspelad, men den där sansen är… nog inte.
Vi följer huvudpersonen, som är detektiv, på hans jakt efter en farlig terrorist. Terroristen kallar sig Lady Day, och består egentligen av ett helt gäng kvinnor, som dyker upp hastigt och lustigt och mördar högt uppsatta män.
Det hela påminner väldigt mycket om något ryskt…
Efter sammanbrottet av Ron Goulart
Under detektiven Haleys sökande träffar han på alla möjliga konstiga människor, hamnar i alla möjliga konstiga situationer och har en väldig tur som överlever.
Det är väldigt roligt ibland, även om språket ibland är väldigt svårt att svälja. Den skrevs 1970, och den är precis så öppensinnad som en bok ska vara, men vissa ord… använder vi helt enkelt inte längre. Det låter helt galet när de står på det här sättet i en bok, men man får ta det för vad det är, en anakronism.
Allra roligast är det nog när man måste argumentera med datalådor, för att få dem att spotta ut den information man vill ha. Datalådorna, dvs datorerna, kan då passa på att bjuda på en kaka om de tror att du behöver en, osv.
Som rolig science fiction är det här väldigt väldigt bra. Jag ska absolut hålla utkik efter mer Goulart.
Som postapokalyps var det kanske inte så lyckat, men jag kan leva med det för den här gången.
Vid det här laget vet ni att Wool av Hugh Howey är sjukt bra.
Howey länkade nyss på sin blogg, till en kille som byggt en silo i Minecraft. Det är sjukt coolt. Och väldigt nördigt.
Videon är ganska spoilrig (och har inte världens bästa berättarröst, kanske..), men man kan stänga av ljudet om man är mitt i boken och inte vill riskera något otyg.
Jag hoppas att Mr Minecraft Notch har sett den här.
Och läs boken, för guds skull.
Wool av Hugh Howey
Mer om Hugh Howey:
Wool av Hugh Howey var något av ett impulsköp. Jag såg det snygga omslaget med texten ”If the lies don’t kill you, the truth will,” plockade förstrött upp den och läste baksidan:
”What would you do if the world outside was deadly, and the air you breathed could kill?
And you lived in a place where every birth required a death, and the choices you made could save lives – or destroy them.”
Det lät ju inte fel. Inte fel alls.
Så jag köpte den, och var så övertygad om att den skulle vara bra, att jag till och med tipsade om den innan jag ens läst den. Creutz på Literature connoisseur trodde också på Howey och recenserade här.
Nu har jag läst den. Och om det inte vore för att 2013 är så nytt, så skulle jag utbrista BÄSTA BOKEN I ÅR. Men ni fattar. Den är asjävlabra.
Wool av Hugh Howey
Wool handlar om människor som lever i en silo, en bunker som byggts eftersom världen är förgiftad utanför. Det är postapokalyps, hundratals år efter katastrofen, och människorna bor fortfarande i den här bunkern, generation efter generation. De lever i ett strikt system, som inte tolererar avvikande åsikter, drömmar eller idéer. Populationen kontrolleras genom att tillstånd fordras för att bilda par eller skaffa barn. Ett tillstånd för ett barn kan bara ges när någon har dött. Den döda återgår då till systemet genom att begravas under åkrarna på någon av silons 140-tal våningar.
Det värsta du kan göra i silon är att längta ut. Vid ett uttryck av en sådan vilja, eller uttryckande av någon subversiv tanke, utmäts det yttersta straffet. Du får gå ut. Ut i den toxiska luften, där du först får rengöra bunkerns sensorer och kameror, innan du segnar ihop på marken och förtärs av heta vindar.
Jag upplever precis som Creutz att det är svårt att recensera utan att avslöja för mycket. Wool utspelar sig i lager på lager, och du dras allt längre in i den härva av lögner och sanningar som bygger upp silosamhället.
Huvudpersonen i större delen av Wool är Jules. Hon är mekaniker och lever för att arbeta, lösa problem och hålla generatorin igång, som förser hela silon med elektricitet.
Under handlingens gång får Jules upp ögonen för en rad fakta, som målar upp en fruktansvärd hemlighet. Hon måste hantera det hon vet, och bestämma sig för vad hon ska göra med den kunskapen.
Det blir en hel del springande i silons centrala spiraltrappa, tiotals våningar upp och ner. Resan från de översta våningarna till de lägsta är något de flesta siloborna bara gör någon enstaka gång i livet. Silon är enorm, men ändå ohyggligt liten. Människorna där känner ingen annan verklighet, och avstånd består för dem av våningsplan.
Creutz tyckte att handlingen ibland drunknar i berättandet. Jag tycker istället att det bidrar till den känsla du ska få av silon. Livet är urtråkigt och entonigt, men det vet de inte om, eftersom de aldrig upplevt något annat. Trappan är central såväl i placering som logistiskt och för handlingen. Jag ser Wool som genialiskt utformad att ge dig en helhetsupplevelse på alla nivåer (!).
När du ligger i soffan efter en lång arbetsdag kan en promenad till köket kännas lång. I Wool måste du klättra tio våningar upp eller ner.
Mycket av det viktiga i Wool utspelar sig i trappan. Där finns det tid att tänka, att känna kroppen röra sig med ett mål, förflyttning och rörelse i den enda riktning som är möjlig i silon.
Jag älskar Jules. Hon är ganska kall och förnuftig, men bara av nödtvång. Under hennes reserverade yta gömmer sig ett förflutet och en uppväxt i den här totalitära ministaten, som format henne till en till synes perfekt medborgare.
Just aspekterna av det strikta samhället är det som fångar mig mest. Hur blir en människa som växer upp här? Fångad och kontrollerad, men utan att känna till något annat.
Jag tycker också om silons struktur. Hur våningsplan hänger ihop och bildar små substater, där ledningen sitter högst upp, långt ifrån folket och utan egentlig kontakt med dem. Mitt i silon sitter å andra sidan IT-avdelningen (!), som ingen riktigt vet vad de gör, och som alltid ser ner på alla andra. Ingen uppgift är så avancerad och viktig som IT. Inga bönder, mekaniker eller administratörer kan mäta sig med deras excellens. Det är hysteriskt roligt.
Jag älskade Wool så mycket som man kan älska en bok, och även om jag är rädd att hypa den bortom all räddning, så vill jag verkligen att ni läser den.
Och givetvis bjuder Howey på fler… det kommer två böcker till, den första redan i vår! Dessutom har Howey skrivit intressanta böcker tidigare. Dem vill jag också läsa.
Och!!! Extra extra! Det finns tidiga planer på en FILM! JAAAAAAAAAAAAAAAAA… !!!! Omg, jag bokgasmade just.
Mer om Hugh Howey:
Jag såg fram emot Divergent av Veronica Roth. Förvisso hade jag först förväxlat den med fantasy, men det visade sig att det nästan var det. Den där sortens ungdomsdystopi, som Hungerspelen, som är precis som fantasy på alla sätt, förutom att det inte är det. ”Utvald ungdom vägleds att inse att HEN ska rädda världen.” Ungefär så. Allt är likadant, förutom själva magidelen.
I Divergent ska man välja falang i tonåren, och sedan blir man skolad att passa in i den falangen. Falangerna hedrar mycket snäva ideal. Du kan välja de Osjälviska, Ärliga, Tappra, Fridfulla eller Lärda. Beatrice har vuxit upp som Osjälvisk, men tvivlar ständigt på var hon hör hemma. Hela resten av boken bygger på hennes val, och jag ska inte spoila, men man kan väl säga att det blir en hel del träning, våld, mobbning, nollning, initieringsriter och ganska fjantigt tonårsblabb.
Divergent av Veronica Roth
Där Hungerspelen ändå var genialisk, så är Divergent torr och teknisk, men ändå barnslig. Roth verkar ha snöat in så totalt på sin värld och hur den fungerar att hon vill beskriva allt för oss, men vi är nog inte så intresserade av hennes teknikaliteter, och hade nog hellre fått lära känna vad personerna kände och upplevde. Tji fick vi.
Divergent är inte asdålig. Jag tog mig igenom den utan några större problem, men jag njöt aldrig.
Historien är så banal, att den hade behövt något genialiskt att överraska mig med. Istället är den förutsägbar som Kellog’s Cornflakes. Det känns som att jag läst den och sett den på film många gånger förut. Grundtanken är bra, men Roth gör alldeles för lite av den.
Jag antar att Divergent ändå kan vara spännande för många, speciellt yngre och de som inte läst så mycket liknande. Det är bra, för alla ursäkter att ge sig på postapokalyps och dystopi är bra. Men jag känner mig inte så sugen på att läsa mer av Roth, även om jag undrar hur resten av världen ser ut, och vad som finns utanför Stängslet.
Jag kan tyvärr inte rekommendera Divergent, men jag tänker inte heller avråda från att läsa den.
Nu när hypen lagt sig och de flesta håller andan inför uppföljaren The twelve, som kommer i oktober, har jag äntligen läst Justin Cronins mästerverk The Passage.
Jag läste en del recensioner om boken, även om jag förmodligen bara läste introduktionen för att inte råka spoila den för mig själv. Men antingen missförstod jag, eller så har vi läst The Passage helt olika, för jag kände inte alls igen den när jag väl satte tänderna i den. Den handlar inte alls om vad jag trodde.
Jag trodde det här var en bok om vampyrer och apokalyps och fick av någon orsak någon slags Anne Rice-vibbar och medeltidskänsla och … ja det var bara fel.
JA, det är en bok om vampyrer, men NEJ det är ingen bok om vampyrer.
Det är en bok om apokalypsen, och om pandemi, total utrotning, smitta, rädsla, att förlora sin kultur, att överleva, att kämpa och överleva. Det är en väldigt detaljerad redogörelse för vad som hände och för vad som händer efteråt. Vampyrerna är lika viktiga som zombier brukar vara, dvs de är bara en representation av vadsomhelst, som kan hända. Det tycker jag är viktigt, att monstret får vara symboliskt, och det hade jag alltså inte insett var fallet här, innan jag läste den själv.
Boken är lång, 766 sidor i min utgåva, och den spänner över lång tid och flera olika huvudpersoner. Bara längden gör att man lätt väntar med att läsa den och skjuter upp till senare. Men gör inte det, om du fortfarande har den på lut. Läs den nu, för längden är enbart ett plus och du kommer önska att den var 700 sidor till, särskilt när du bara har 200 sidor kvar.
The Passage av Justin Cronin
Redan i bokens början befinner vi oss i framtiden. Det märks delvis på detaljer om samhället och teknologi, men också på små kommentarer, som att X-files slutade sändas för tjugo år sedan, vilket innebär 2002, och att boken börjar ca år 2022. Vi kommer sedan att förflytta oss ännu längre in i framtiden.
De första vi får möta är forskare i djungeln, utskickade för att undersöka ett nytt virus. Detaljerna är välgrundade, vilket jag uppskattar. Cronin har gjort sin research. Jag accepterar samtliga medicinska detaljer, vilket verkligen underlättar läsningen. Cronin förklarar virusets effekter lagom detaljerat, men glömmer inte att en förklaring är önskvärd. Hans idé om vampyrernas sjukdomshistoria är verkligen rolig. Hatten av åt hans smått genialiska idé. (Ni får dock läsa om den själva.)
Samhället år 2022 är noga övervakat. Man kan lätt spåra människor med hjälp av vägspärrar och streckkoder. Samtidigt förlitar sig världen på teknologin.
I ett forskningslabb använder man dödsdömda fångar som levande testobjekt, för att forska på djungelviruset. Man hoppas kunna skapa en supersoldat, förstås. Ett vapen som ska överträffa alla andra vapen. Och kanske hade man lyckats, om det inte vore för de oförutsedda bieffekterna av smittan, och apokalypsen är ett faktum.
Virus, smitta, forskningslabb, spridning. Det här är ju helt underbart! tänkte jag när jag läste. Varför har ingen sagt någonting? (Det kanske de hade.) Visst, det är en relativt liten del av boken, men eftersom boken är lång, så är den delen ändå ganska stor.
När forskningsstationen slutligen faller offer för sin egen skapelse och ”Frankenstein” beger sig ut i friheten tar det inte lång tid innan smittan sprids bortom alla karantäner. Hela USA blir en vampyrinfekterad lekplats för blodsugare och resten av världen följer strax efter.
Någonstans här på vägen har vi lärt känna Amy, som är huvudpersonen. Hon är den sista försökspersonen, forskningens krona och virusets fulländning. Egentligen får vi följa med Amy väldigt lite, men hon finns hela tiden där någonstans och gäckar oss med sina avsikter. Är Amy god eller ond? Frisk eller sjuk? Det är svårt att avgöra, och lika briljant som det är att låta oss uppleva apokalypsen från ett av monstren, lika briljant är det att hålla oss i osäkerhet om hennes betydelse.
Plötsligt förändras historien…
Från att ha handlat om apokalypsen, färdas vi framåt och in i postapokalypsen. Vi lär känna en liten stad och dess medborgare. De har alla överlevt i den laglösa världen genom att förskansa sig och lysa upp natten mot vampyrerna. De håller får och delar upp arbetet. De skyddar barnen från ondo tills det inte längre är möjligt, och då utbildas de i ett yrke för att bidra till stadens överlevnad.
Det är ett välordnat liv, men det kan inte fortsätta för evigt. De är beroende av teknologi från Tiden Innan. De överlever bara så länge strålkastarna lyser upp natten, och såväl lampor som batterier kan inte bestå för evigt.
Just som postapokalypsen också den känns hemtam och bekant, förändras världen igen och vi följer med på den hisnande resan för att rädda världen, där alla trådar knyts ihop och alla mysterier får sin förklaring.
Vad jag förstått så har många haft problem i mitten av boken, där den känns lång och det är lätt att fastna, men jag hade inga sådana problem. Delvis för att jag kände till risken, förstås, men också delvis för att jag tänkte mig The Passage som flera separata böcker. Först apokalypsen, sedan postapokalypsen och slutligen upplösningen. Postapokalypsen är nog inte den mest intressanta delen. Det är ett långsammare tempo än i jordens undergång och de många triviala uppgifterna känns verkligen uttråkande när man läser om dem. Men det hör till. Och det blir bättre.
The Passage är minst lika bra som hypen säger. Och den är underbart, fantastiskt, sagolikt lång.
Varför blir jag extra kär i tjocka böcker? Är tjocka böcker bättre? Ja, jag tror de kan vara det. Skickligt producerade får du verkligen en hel värld i en tjock bok. Du får en upplevelse som sträcker sig längre både kronologiskt och på djupet. En längre bok blir mer intim och mer omvälvande, tycker jag. Förutsatt att den är bra.
När jag läst tjocka böcker känns korta böcker ofta oavslutade, hastiga och förenklade.
Så läs en riktigt bra och lång bok. Och välj med fördel The Passage.
Det här är en bokcirkelsbok för Elitistmörkerklubben, men mötet har skjutits upp och jag kan inte längre låta bli att recensera. Ni kära medlemmar kan vänta med att läsa om ni vill.
PC Jersild är läkare och författare. Jag vågar påstå att han är en del av sveriges mer kända och duktiga i yrket. Han skriver samhällskritiskt och fantastiskt bra. Ett par av hans böcker har blivit filmatiserade, t ex Barnens ö och En levande själ, som ni säkert känner till
I Efter floden, som skrevs 1982, tar sig Jersild an postapokalypsen. Den utspelar sig i Sverige, efter ett oklart krig, som förmodligen slutade i global katastrof efter avfyrande av kärnvapen. De människor som överlevde blev sjuka och vanställda och vill inte tala om vad som hände, eller om hur det var Innan.
En av de yngsta svenskarna är Edvin Fittmun. Han är 30 år gammal, men det har fötts få barn efter apokalypsen, och han ses som ett barn av de flesta. Sitt namn Fittmun har han fått på grund av sin kluvna överläpp.
Edvin utnyttjas som sexslav på ett skepp tills hans välgörare tröttnar på honom och sätter iland honom på en ö. Där börjar Edvins resa mot… upplysthet. Han träffar andra överlevande, som har ett helt annat liv än det han levt på skeppen. Han träffar kvinnor, en väldigt sällsynt sorts människor, och läkare, präster, kungar…
Efter floden beskriver Edvins liv med obehaglig närhet. Man blir ledsen och äcklad, arg och glad, om vartannat. Det är känslosamt och väldigt bra och jag kunde inte lägga ifrån mig boken förutom för att gråta lite, eller fundera på Livet, Universum och Allting.
Efter floden av PC Jersild
Jag har sällan läst så bra postapokalyps. Jag är imponerad av att Jersild lyckas skapa en helt annan värld för Edvin. Det är inte bara vår värld, senare. Det är inte bara vår värld, fast trasig. Det är en helt annan värld, lika annorlunda som i fantasy, med helt andra villkor och traditioner, människor och vanor, än vad vi lever med. Ändå helt verklig. Helt rimlig. Helt fasansfull.
Efter floden går att tala om i timmar, men det sparar jag till Elitistmörkerklubben. Här vill jag inte råka avslöja något som förtar läsningen för er. För ni SKA läsa den.
Det här är en klassiker och den är svensk, vilket alltid är roligt. Så skaffa! Gärna den nya utgåvan från 2011 som ni ser på bilden.
Sedan tackar ni mig för tipset. ;)
I DN kunde man nyligen läsa att ”Zombierna tar över vår värld”. Det var Lotta Olsson, som skriver om böcker på DN, och som bland annat tipsat om den svenska versionen av The reapers are the angels av Alden Bell och många andra bra böcker. Men här förstår jag inte alls vad hon menar, och det gjorde ingen annan jag frågade heller.
Hon går ut hårt med att ”Det skrivs inga utopier längre”. Jag tvivlar inte, särskilt med tanke på hur bra böcker hon tipsar om, på att Olsson läser väldigt mycket och väl valda böcker. Men vaddå inga utopier?
Väldigt mycket SF jag läst är utopier. I framtiden är vi posthumana virvlar av ren energi, vi åker ljusskepp och vi krigar inte längre sinsemellan. Det är utopi.
Sedan måste boken ändå handla om någonting, och det blir skitdålig litteratur att skriva om någon som myser på en strand hela tiden. Alltså måste det ändå finnas någon slags twist närvarande, som höjer spänningen.
Förutom dessa utopier, finns det även väldigt många dystopier, som går mot utopi. Världen är skit, men vi ska rädda den och göra den bra. T ex efter apokalypsen (om det så är krig eller virus), då mänskligheten har en chans att börja om från början, göra om och göra rätt. Det är utopi.
Men Olsson vill inte stanna här. Hon fortsätter med att påstå att ”växthuseffekten dränker världen, krig och kaos utbryter, virus leder till att flertalet människor förvandlas till zombier.” Och vill dessutom mena att zombier inte är trovärdiga. Vänta lite nu! Växthuseffekten, krig och kaos och virus är alla högst aktuella hot, som berör läsaren. Det finns en fördel med att välja ett hot som är aktuellt och där har särskilt pandemihotet ökat och aktualiserats mycket på senare år. Vi har redan gått över tiden för den förväntade återkomsten av Dödschockinfluensan. Spanska sjukan dödade miljoner och vi borde statistiskt sett utsättas för något liknande igen, igår eller idag.
Men en bok om influensa har inte riktigt samma läsmysfaktor som en bok om zombier. Alltså gör man som författare ett trick för att få oss att läsa, och låter alla de smittade börja bete sig helt sjukt istället för att bara hosta på varandra. Så zombien är kanske inte trovärdig, om du väljer att se den som något väldigt annorlunda än en rabiessmittad, ebolablödande smittmaskin. Men den är symbolen för det virushot vi lever under, och som sådant högst trovärdig.
Zombien är inte heller det minsta ny, men har fått ett tydligt uppsving under 2000-talet, just på grund av nyhetsrapporter om pandemirisk, menar jag. Och i svallvågorna av vampyrtrenden (som inte heller den är ny, men som fått en viss nytändning, yes) har en del virusböcker också spritt vampyrsmitta. T ex i The strain och The passage.
”Nu är det zombier som tar över och slår sönder vår sammanhängande värld, icke-människor som det alltid är rätt att göra slut på. Man har inte fördomar mot andra folk. Man har rätt.”
Här undrar jag om Olsson egentligen läst böckerna hon läser. I vilken zombieroman ifrågasätts det inte om man har rätt att döda zombierna? Om de inte äger någon slags mänsklighet innerst inne? Om de inte går att rädda?
Och har hon verkligen läst Imorgon när kriget kom, för där diskuterar ungdomarna svårigheterna med att döda de invaderande styrkorna, och kommer fram till att de har den rätten trots allt.
Det är exakt samma fucking sak. Nöden har ingen lag, vare sig vad gäller att försvara sin kropp, sitt land eller sin familj.
”Dystopin säger som vanligt inte särskilt mycket om framtiden, men desto mer om samtiden.”
Jag är fortfarande inte riktigt säker på vad Olsson vill ha sagt med sin smått osammanhängande… krönika(?), men här förstår jag verkligen inte. Ja, dystopin speglar våra rädslor och vårt samhälle. Liksom all litteratur.
Vilken bok står skild från sin samtid? Vilken bok är inte ett uttryck för det som är aktuellt just nu?
Bland mina många fynd från Antikvariat Tomas Andersson, där jag bland annat hittade En gång ska vi alla… av Joanna Russ, hittade jag även Den långa tystnaden av Wilson Tucker.
”…berättar om vad som händer när den östra tredjedelen av Förenta Staterna efter ett bakteriologiskt krig försätts i karantän.”
Wilson tucker skrev Den långa tystnaden 1952, Han började som fandomkille, skribent i Fanzines och allmän nörd innan han började publicera sina egna, noggrant editerade texter. I Den långa tystnaden hittar jag en av de allra bästa postapokalyptiska berättelserna jag någonsin läst.
Ni vet att jag älskar World War Z av Max Brooks. Jag brukar kalla den ”världens bästa bok”. Ja, nu har den fått sällskap. Den långa tystnaden är helt sagolik, från första sidan till den sista. Det är lite deprimerande att tänka sig att den bästa postapokalypsen skrevs redan 1952 och att det varit kört sedan dess, under hela min livstid (och min mammas också), men så är det nu.
SF-trean
Den Långa tystnaden handlar alltså om eftermätet till ett bakteriologiskt krig mot USA. En tredjedel av landet är satt i karantän. Hela USA öster om Mississippi är laglöst land och räknas som dött och smittat av resten av landet. Vaktposter står längs floden och skjuter alla som försöker ta sig över. I de västra delarna råder undantagstillstånd och propagandan håller de överlevande i schack. De sprider informationen att alla i öst har dött och att de enda som kan överleva där borta är fiendeagenter.
Men det finns överlevande öster om Mississippi. Ett fåtal människor är immuna och överlever smittan. Nu måste de dock överleva varandra också. De möter hunger, klimatet, kriminalitet och slutligen även kannibalism.
Vi följer en överlevare, korpral Russell Gary. Han är realist. Han förstår oftast först av alla vilka spelreglerna är. Han hanterar alla motgångar i farten, saktar aldrig in och tänker aldrig efter för mycket. Han är osentimental och praktisk. Russell är en riktig överlevare, men då och då undrar man om man verkligen skulle vilja överleva på hans villkor och i hans huvud.
”Hon hade inte haft någon mat med sig, det hade han sett i sin första snabba överblick; hade hon burit med sig något ätbart skulle han ha tagit det från henne med våld.”
Ur Den långa tystnaden av Wilson Tucker, s 6
Men Russell är ingen brutal idiot. Bland det första han gör är att söka information. När den inte finns på radion går han till biblioteket. Han läser på om smitta och bakteriologiska krig. Han kan även förbarma sig över kvinnor och barn. Här är boken verkligen en produkt av sin tid. Russell, 50-talsmannen, ser ingen chans att en kvinna kan överleva på egen hand eller att flickor kan vara till någon nytta. Men han gör det inte av elakhet. Han verkar inte ens ha tänkt på det. Därför blir det inslaget ändå inte irriterande. Russell är en fin kille ändå.
Samtidigt som Russell har lite svårt att se kvinnor som individer, så har han ändå inte svårt att dela en kvinna med sin bästa kompis. Det här av ett avsnitt jag tyckte var väldigt roligt, inte minst för att Russell så uppenbart inte har någon prestige. Han är nöjd med vad han får. En gång i tiden innebar det ett hem, lagad mat och rena kläder. Nu är det postapokalyps, men han klarar sig. Han är Russell. En fin kille.
Det är svårt att beskriva vad som gör Den långa tystnaden så fantastiskt bra. Den är bara 158 sidor lång, ändå tar sig varje ord in i hjärnan. Kanske är det just det som är så bra, att Wilson Tucker lagt ner så mycket tid på varje ord och varje scen, att berättelsen blivit perfekt på alla sätt och att du aldrig för ett ögonblick behöver ryckas loss från dess skimmer.
Men en varning behövs, avslutningsvis. Jag läste Den långa tystnaden på svenska, utgiven 1979 av Kindbergs förlag. Det är första gången den publicerats i originalform (men översatt). Vad jag förstår är det eventuellt första gången originalslutet publiceras öht, men det kan hända att de menar på svenska.
Den amerikanska förlaget vågade nämligen inte publicera Tuckers originalslut. Det var för makabert. Därför tvingades han att ändra det till ett ”lyckligt slut”. Jag har inte läst det lyckliga slutet. Inte vill jag det heller. Förmodligen hade jag inte heller tyckt att boken var lika bra med ett lyckligt slut.
Som det är nu följer slutet samma väg som Tucker slagit in på sedan första sidan. Jag tänkte inte nämna ett ord om vad det innebär, förutom att det är helt rätt. Makabert måhända, iaf för en 50-talsamerikan, men det är helt rätt, precis som resten av boken.
Hittar du den, så LÄS.
Igår gick jag till posten och hämtade paket från Tekoppens tankar, en bok som stått på min att läsa-lista sedan Bokstävlarna recenserade den, The Passage av Justin Cronin.
Så himla snällt av Tekoppen och så väldigt spännande. Bokstävlarna skrädde ju inte orden om den direkt.
Alltså behöver jag verkligen inte vara rädd att the Likeness av Tana French ska ta slut. Jag har ju trots allt både Faithful Place och den här i beredskap.
(Och alla de andra 25+ böckerna i läslistan. Hyssj.)
Upprepar hon sig? Njäe… Jag har tidigare skrivit om böcker som blivit film. Men nu är det också några böcker som ska bli film. Några riktigt bra böcker, som jag verkligen längtar efter.
För mig är det aldrig ett problem att mina favoritböcker blir film. Tvärtom: Jag älskar det. Jag vill väldigt gärna se mina älsklingar tolkade i rörliga bilder. Ibland hittar jag även en bra bok genom att titta efter ”Baserat på boken…” i eftertexten. Ibland samma sak för tv-serier. Ibland även serieböcker (Sin City någon?).
Neuromancer av William Gibson
Utkom 1984 och ska enligt imdb bli film 2011. William Gibsons bokskatt är verkligen genomgående genial. Neuromancer är första boken i Sprawl-serien och handlar om en nära framtid, ungefär 2020, då globala företag styr samhället och organiserad brottslighet är mer regel än undantag. Klimatförstöringen har gått långt och klyftorna mellan rika och fattiga är stora, men även på gatan kan man få tag på vad som helst till rätt pris. Gibson lyckas beskriva framtidens internet, Matrisen, där man med virtuell verklighet och neuroimplantat styr input. Självklart finns det hackers och bokens huvudperson Case är en av de allra bästa. Numera laglös rekryteras han av Molly, som behöver honom för ett uppdrag där han ska attackera en AI, en artificiell intelligens. Det här är Case chans att koppla upp sig igen. Något som varit omöjligt sedan han straffades av sin tidigare arbetsgivare.
Det skulle bli väldigt intressant att se Neuromancer som film. Faller allt väl ut så har vi dessutom att vänta uppföljarna på film: Count Zero och Mona Lisa Overdrive. Neuromancer födde i princip fram cyberpunken och Gibson är verkligen en lysande stjärna på science fiction-himlen. Enligt rykten planeras filmen baserad på Neuromancer med Hayden Christensen i en av rollerna.
Max Brooks
World War Z av Max Brooks
Boken kom ut 2006 och ska enligt imdb bli film 2012. Jag beskrev handlingen ganska utförligt när jag berättade om de oförglömliga böckerna, men kort beskrivet är det en bok i dokumentärform, fylld av vittnesskildringar. Den handlar om zombiekrigen, dvs World War Z. Zombierna är människor smittade av ett virus. Man känner inte till pandemins ursprung, men historien börjar i Kina där en zombie från ett gammalt utbrott biter en ung pojke. Regeringen försöker isolera smittan och samtidigt dölja utbrottet. Smittade flyktingar sprider infektionen och efter ett utbrott i Sydafrika får smittan slutligen världens uppmärksamhet, som ”Afrikansk rabies”.
Boken handlar om olika länders reaktioner på krisen, om olika strategier för att bekämpa zombierna och för hur mänsligheten ska överleva. Den är fantastisk och trollbindande. Trots att handlingen består av olika berättelser, som dock alla handlar om zombiekriget, så känner man den där spänningen medan man läser mot slutet. Kommer vi att överleva? Jag tror den överskrider zombiegenren och kan vara intressant även för den som normalt sett inte läser zombieböcker. Det hade inte behövt vara zombier. Det är en smitta som gör de infekterade till de friskas fiender. Smittan kunde egentligen ha varit vilken sjukdom som helst som är allvarlig och hotfull nog. Tänk ett monstermuterat HIV eller ebola.
Jag är helt förälskad i World War Z och tror att det kan bli en riktigt bra film. Med de olika vittnesskildringarna finns en chans att ta in olika skådespelare, kända och okända. Miljöerna är minst lika intressanta. Rätt gjort kan det bli storslaget och som en orgie i stil med ett tiofaldigande av tidigare filmer på liknande teman, som I am legend, 28 dagar senare, District 9, Survivors, The road med flera.
Brave new world (Du sköna nya värld) av Aldous Huxley
Det här är en riktig klassiker inom science fiction. Den skrevs 1931 och gavs ut 1932; ska enligt imdb bli film 2011. Handlingen utspelar sig i framtiden, 2540, där man inte längre reproducerar naturligt utan industriellt, med hjälp av bland annat genteknologi. Barnen utbildas i sömnen och delas efter sina inducerade genetiska förutsättningar in i ett kastsystem. Samhället kontrolleras med propaganda och indoktrinering samt med drogen Soma.
Att det ska bli film av det här mästerverket känns självklart, men kanske har det varit för skrämmande för någon att verkligen ta tag i. Gör man film av Brave new world så måste man lyckas. Det får inte finnas andra alternativ. Så om den filmas till slut, vilket imdb anger, så kommer den säkerligen att bli väldigt bra.
Jag är inte konsekvent emot att böcker blir film. Tvärtom, om det blir bra så är det enbart positivt. Fler kommer kanske att se filmen än som läste boken. Eller så kommer filmen nå ut till de som inte ville läsa, men som uppskattar berättelsen. Jag är generös på det sättet; jag vill gärna att alla ska njuta som jag gjort.
Oftast blir kanske inte filmen lika bra som boken. Eller så väljer de helt fel skådespelare och tar bort mitt favoritavsnitt.
Sagan om ringen av JRR Tolkien var ett hjältedåd i fråga om att efterlikna boken. Så extremt svårt som det var att göra en film av den (ja, nu säger jag det) episka trilogin, så var det riktigt bra utfört. Till och med ringen-fansen tog till sig filmerna till slut, om än med surmulna kommentarer om att Tom Bombadill inte var med.
Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams är en trilogi lika svår att filmatisera som Sagan om ringen, men där misslyckades de fatalt. Filmen är rolig och så, men missar ändå den finurliga, torra tonen som jag hör i Adams skrivande.
Stardust av Neil Gaiman är en bok jag läste efter filmen. Filmen var barnslig, tunn och inte särskilt minnesvärd. Boken var fantastisk. I boken fanns en ton som filmen inte ens försökte härma. Tur att jag köpte Stardust av en händelse, eftersom jag kände igen författaren och fick köpa 3 böcker, betala för 2. Den dealen ger mig alltid orsak att slänga med en joker och satsa på något oväntat.
Monday mourning av Kathy Reichs blev aldrig film, men väl en TV-serie: Bones. Den handlar om Temperance Brennan, en antropolog och väldigt vetenskapligt lagd kvinna. Hon har svårt för sociala relationer, men vill alla väl och har många talanger utöver de uppenbara: hon är fantastisk på att tyda ben och vet nästan allt som teoretiskt går att veta om människan. Hon är stark, hon är tuff, hon är fascinerande. Jag såg boken i affären och att det stod: ”The book behind the number one TV show!” Hurra, tänkte jag och köpte den rakt av. Men… I boken är hon någon helt annan. Jag tycker inte ens om Temperance från boken, ändå är TV-serien faktiskt byggd på bokserien. Bokens Temperance är mesig, velig, tafatt och trevande. Låt oss hitta fler synonymer så är hon det också. Be-svi-ken.
Darkly dreaming Dexter av Jeff Lindsay är också en bokserie som blivit TV-serie. Här såg jag också TV-serien först. Tyckte om den så mycket att jag letade i eftertexterna efter ”Based upon the novel by…” och genast sprang iväg och köpte böckerna. Jag får uppfattningen om att ganska få hittat Jeff Lindsays Dexter-serie. Ändå är TV-serien ganska populär. Böckerna är bättre! I det här fallet kan man till och med uppskatta båda. TV-serien följer de första två böckerna ganska väl, sedan tar TV-serien och böckerna en varsin väg, vilket nog är ganska bra. Det är andra saker som blir intressant i TV-serien. Där handlar det mest om interaktioner och relationer. I böckerna handlar det mest om Dexters inre. Man får följa hans inre dialog konstant och det är skrivet så poetiskt att det texten sjunger fram när man läser. Jag älskar Jeff Lindsays stil. Och jag älskar hans karaktär Dexter, något så ovanligt som en hjälte som också är en mördare. Dexter är ett rovdjur som bara jagar de som förtjänar det, de som mördar som honom själv, men av fel orsaker.
Slutligen då, dyrgripen: the Road av Cormac McCarthy. Boken var fin: kort, lättläst, lagom spännande, vackert språk. Men på något sätt var den ändå lite opersonlig på ett sätt jag inte kunde kompensera med min fantasi. Det var som att den tog avstånd från sig själv och det den berättade och höll sig så neutral att det blev opersonligt. Det var förmodligen med flit och skapade en säregen känsla. Men samtidigt kände jag inte jättemycket när jag läste den. Sedan såg jag filmen. Viggo Mortensen, Kodi Smit-McPhee, Robert Duvall… Perfekt utvalda skådespelare, särskilt Viggo Mortensen. Jag visste redan vad som skulle hända. Jag hade läst boken, jag mindes handlingen. Ändå satt jag som på nålar, kramade kudden, höll i maken och grät och grät och grät, ibland tyst och ibland med tårarna rinnande. Den var fantastisk.
En kommande bok–>film jag väntar väldigt spänt på är World War Z (författare: Max Brooks). Det står 2012 på imdb och jag kan knappt vänta.
Påminn mig gärna om fler bok-film-tv-relationer.
Feuerzeug - Brinner för böcker 