Etikettarkiv: psykologi

Balansera på knivseggen

Jag har sedan den kom haft ett getöga på Skalpelldansen av Jenny Milewski. När jag besökte Swecon, så satt hon plötsligt där och signerade och sålde böcker, så jag passade på att skaffa mig ett alldeles eget, signerat exemplar.

Milewskis signering i boken lyder: ”…med hopp om en riktigt (o)trevlig läsupplevelse!” Och bättre kan man nog inte önska, när boken är en bloddrypande värstingthriller.

Jag visste inte särskilt mycket innan jag började läsa boken, förutom det Milewski själv sagt, vilket var (ungefär) att den handlar om en man som inte vet riktigt om han är galen eller inte, och om ondska… och… sånt.

Det vet ni nog, att det här är långt uppe i min gränd. Dessutom, vilket ni kanske inte vet, så är frågan ”är jag galen eller inte?” och osäkerheten på svaret, det absolut läskigaste jag vet i hela universum.

Kasta gärna zombier och vampyrer på mig. Kasta seriemördare och EL James. Det är inte läskigt nog. Den läskigaste filmen jag någonsin sett är A beautiful mind. Första gången jag såg den kunde jag inte se klart de sista 15 minuterna (hade jag gjort det, så hade den slutat vara lika läskig), och istället väntade jag tills min käre pojkvän, numera äkta man, kom hem.

Så… det var jag det. Men det är alltså premisserna.

Utifrån några recensioner på Goodreads kan jag sluta mig till att det finns de som hatar Skalpelldansen ganska hårt. Det gör ganska ont att se faktiskt, för jag tror de måste vara lite dumma i huvudet. Ni vet, när en bok och ett huvud slår ihop och det låter lite ihåligt..? (citatet högst upp på sidan) Ja.

Hur som helst, så påstår då vissa, att Skalpelldansen är klyshig och att det är en gammal historia. Det är förstås livsfarligt att vara ”old” 2012, det vet jag, men remakes på gamla filmer, det är tydligen fortfarande okej. Så icke för litteratur.

Jag skulle istället påstå att det mycket riktigt är en gammal historia, men att det är ytterst medvetet. Milewski berättar den gamla historien på ett nytt sätt, ur ett nytt perspektiv, och med nya frågeställningar som fokus.

Jag skulle kunna poängtera flera möjliga syskon till Skalpelldansen bland gamla skräckklassiker, men då skulle jag avslöja för mycket, så jag gör inte det. Ni får helt enkelt tro mig när jag säger att ni kommer känna igen historien, men att ni verkligen borde göra det med ett vansinnigt leende, istället för med den där tråkiga, avfärdande, ointelligenta noll-blicken.

Oj, vad jag sågar andra läsare nu. Nåväl.

Skalpelldansen av Jenny Milewski

Skalpelldansen av Jenny Milewski

En annan invändning är att huvudpersonen är platt och otrevlig. Haha! Skojar du? Vad skulle han vara då? Mysig och rund? Knappast. Här har vi ju en skräckhuvudperson. Givetvis är han ganska otrevlig och störd i huvudet. Utgå ifrån det nästa gång.

Det är en väldigt vidrig historia om väldigt vidriga saker, och samtidigt en historia om ganska vardagliga saker. Läsaren kastas mellan olika sorters skräck, mellan högt och lågt, mellan dödsskräck och prestationsångest. Det är så att man blir andfådd av all action. Jag tror inte att ett enda hörn av min hjärna undgick den här massakern. Stundvis hade jag till och med riktigt roligt åt de satiriska exemplen på svenska författarstereotyper.

En bonus med Skalpelldansen är att den är en fantastisk inspiration till eget skrivande. Den handlar så pass mycket om skrivande och skrivprocess, att man helt enkelt dras med och blir supertaggad. När jag nästan läst ut Skalpelldansen, så lade jag ner den ett ögonblick och maratonskrev ca 10 sidor på mitt eget bokembryo. Det är värt mycket!

Andra saker jag uppskattade med Milewskis splatterverk är frågorna om gott och ont, om miljö och gener (nature vs nurture), och om vad som är personlighet och vad som är stört i en personlighet, med mera.

En sak jag inte tyckte om var new age-biten. Jag tycker inte om att överraskas av plötsliga infall av magi och hittepå i en bok, men det hände tyvärr här. Jag tror att historien hade fungerat utan det, och om inte så hade jag önskat bli förvarnad. Som det var nu kände jag mig lite lurad, och det är ju sällan trevligt. Superrealism (fast blodig osv) blev plötsligt ”supernaturligt”.

Men förutom det lilla abret, en väldigt störd och skräckig bok, full av blod och mord och galenskap, och väl värt en läsning.

Annonser

Du och dina känslor

”If I could, I would forgo ever having any mood again, and just live with my emotions.”
– Paul Ekman, Emotions revealed

En av de första böckerna jag recenserade här på bloggen var Telling lies av Paul Ekman. Ekman är mannen som är verklighetens förlaga till Cal Lightman i tv-serien Lie to me, om en man som lärt sig läsa människor och se när de ljuger, och som använder dessa skills för att hjälpa FBI och andra att avslöja lögnare.

Telling lies handlade om hur lögner fungerar, om gester och ansiktsuttryck man gör då och annars, och om hur det hela hänger ihop. När jag läst boken blev jag faktiskt en bättre människokännare. Kanske redan där lite väl bra. Folk tycker inte om att man ser när de ljuger, så det är bra att hålla det för sig själv.

Jag blev genast förtjust i Paul Ekmans språk, även om han upprepar sig ofta (väldigt amerikanskt), och hans vetenskaplighet. Ekman refererar noga till publicerad forskning och motiverar sina åsikter. Alla hans teorier är inte allmänt vedertagna. Precis som det ska vara, så är han utsatt för kritik inom forskningsfältet, men jag vill påstå att han är en god forskare och att han har mycket intressant att berätta, som vi sedan använder som vi vill.

Emotions revealed fokuserar istället på själva känslorna, och tar inte upp lögner, förutom när den beskriver sk partiella känslouttryck, då någon försöker hantera sin känsla eller dölja den.

När jag läste Emotions revealed hamnade nästan hela recensionen på twitter under läsandets gång, och nu vet jag knappt var jag ska börja.

Emotions revealed är uppdelad i nio kapitel.

  1. Känslor i olika kulturer. Är de universella? Ser glädje likadan ut i djungeln, som på Manhattan?
  2. När känner vi känslor? Vad tjänar de för syfte? Evolution lämnar oss sällan med egenskaper, som inte gör någon nytta.
  3. Kan man förändra känslornas utbrott? Kan jag sluta reagera så starkt på vissa saker?
  4. Lite om känslor och känslouttryck generellt.
  5. Om ledsenhet och vånda
  6. Om ilska
  7. Om överraskning och rädsla
  8. Om äckel och förakt
  9. Trevliga känslor

Steg för steg lär jag mig om hur känslor fungerar i hjärnan och i kroppen, om vad som särskiljer de olika känslorna och om hur man kan börja arbeta för att förbättra både min uppmärksamhet på andras känslor, och min hantering av dem, samt min hantering av mina egna känslor.

Kriminalpsykologi, psykopater och lögnare

Kriminalpsykologi, psykopater och lögnare

Emotions revealed var en väldigt givande och intressant bok, som gav mig otaliga insikter om känslor och beteende. Jag kan inte rekommendera den tillräckligt. Jag kan inte med ord beskriva hur otroligt viktig den kändes och hur många känslor den väckte.

Så, köp denna väldigt snygga, rosa bok, och läs. NU!

Tidigare om Paul Ekman: