Jag har till slut kommit fram till att bloggen är odöd, dvs död, men inte riktigt helt död.
Jag har därför beslutat att starta en instagrambokblogg, och den skall heta Books Of Doom.
Där fortsätter jag dela med mig av spoilerfria recensioner från hjärtat. Så in och följ!
Det är inte ofta jag läser om varulvar. Det är väl tyvärr inte ofta just dessa böcker fångar min uppmärksamhet, egentligen. Kanske är det för att de ofta hänger med gamla slitna vampyrer, eller nya flashiga glamvampyrer. Kanske är det mer för att de sällan får vara särskilt trevliga.
Är det inte typiskt, att varulven är en smutsig best, som man i bästa fall känner igen på dess överdrivna behåring, och i värsta fall på att den hoppar ut ur buskarna och överfaller dig? Och inte på det där sexiga sättet som vampyrer gör det, utan som en stinkande, morfande massa av instinkter och mångalen hysteri.
Men det är slut på det där nu. Varulvarna kräver sina rättigheter.
I Benjamin Percys bok Red moon lär vi känna en värld ganska lik vår egen, men där de sk lycans/varulvarna är en diskriminerad folkgrupp. De är smittade av en prionsjuka.
Det här med prioner är problematiskt, mina vänner (ursäkta denna medicinnörd), eftersom prionsjukdomar typiskt smittar genom att man äter smittad hjärnsubstans (!), ni vet ..kannibaler. I Red moon är det istället fullt möjligt att smittas med ett bett. Varför Percy då inte valde att göra sjukan till viral istället, det får vi väl aldrig veta. Speciellt som han även jobbar på ett vaccin, eller något liknande. Vilket det inte finns mot prionsjukdomar. HUR SOM HELST…
Varulvarna är främst lokaliserade i en egen republik, i Sibirien. Alla andra människor som boken bryr sig om att tala särskilt mycket om, är amerikaner. Amerikanerna har även soldater stationerade i Republiken, för att bevaka sina intressen i gruvor, samt för att bevaka varulvarna som bor där.
De varulvar som bor i Amerika måste underkasta sig medicinering med olika psykofarmaka, vilket gör dem dåsiga och oförmögna att förvandlas.
Givetvis finns det en varulvarnas befrielsefront, och givetvis finns det en grupp amerikaner som vill utrota varulvspesten genom att utrota varulvarna.
Här kommer vi in i berättelsen, och får lära känna dels en ung man och dels en ung kvinna. Deras vägar känns förutbestämda att mötas, men deras berättelser är fullständigt väsenskilda. Hon är varulv och flyr från statliga avrättningspatruller. Han är icke-smittad och försöker undvika att dras med i varulvshatet.
Berättelsen har ett gäng problem. Den är bisarrt lik en kärlekshistoria, men den blir aldrig det. Jag vet inte om det är ett problem i sig, men det känns ofullständigt, antiklimaktiskt. Det finns även en mängd onda män, men ingen ond kvinna. Mannen får ofta rädda Kvinnan, fast hon inte riktigt borde behöva det, och våldtäkt är frekvent som maktmedel. Nu är våldtäkt ett frekvent maktmedel även i verkligheten, men eftersom varulvar inte är särskilt frekventa i verkligheten, så kunde ju Percy hitta på ett annat sätt att utöva makt i den här världen. Kan man tycka.
Generellt är Red moon ett bra exempel på hur man kan förnya en genre. Men den är också hiskeligt traditionell på sina vis.
Jag känner mig inte extremt sugen på att läsa en uppföljare (det finns ingen), men jag kan mycket väl tänka mig att läsa hans nästa bok The dead lands (2015), som är postapokalyps och även den kan stoltsera med kvinnlig huvudperson.
Mons Kallentoft är en av de där få vanliga, svenska deckarförfattarna jag följt troget sedan första boken. Nu har jag läst Den femte årtiden, som är den femte boken i Kallentofts årstidsserie om Malin Fors.
Varje bok har utspelat sig i en ny årstid. Den första boken, Midvinterblot, var vinter, sedan Sommardöden, Höstoffer och Vårlik. Sedan uppfann Kallentoft Den femte årstiden för att kunna skriva en femte bok. Här kunde man tycka att det blev ett fint avslut för Fors, men nu har Kallentoft redan skrivit vidare böcker om samma poliskvinna, som istället döps efter elementen. Där har han ju också en hel del chanser att skriva fler böcker än förväntat, beroende på vilken tradition av elementsindelning han väljer.
Jag tyckte om Kallentoft från början. Det var skrämmande mord och väl uttänkt polisjakt. Men jag tyckte inte om hans allt mer tvunget poetiska språk eller de kursiverade styckena där de döda talar och som inte tillför handlingen någonting. Det är det de flesta nämner när man fråga vad de tycker om Kallentoft. Sedan gillade jag inte heller hans huvudperson, polisen Malin Fors.
Malin Fors jagar mördarna. På fritiden krånglar hon till sitt privatliv och dricker för mycket alkohol, en otrevlig vana som hänger med genom serien och förstör mycket av min läsupplevelse. Över huvud taget känns hennes liv ganska misslyckat och jag orkar inte riktigt med misären hon lever i. Så här mot slutet av serien har hon faktiskt ordnat upp sitt liv, äntligen, men hon är fortfarande inte frisk i huvudet. Det är fortfarande väldigt otrevligt att bo i hennes huvud.
Med dessa nackdelar lagda åt sidan har Kallentoft väldigt fina egenskaper. Det är en annorlunda deckarstil, vilket är positivt. Men tyvärr verkar utvecklingen inte gå mot allt med polerat, utan mot allt mer karikatyr av den första boken.
Den femte årstiden av Mons Kallentoft
I Den femte årstiden får vi äntligen viss klarhet i Malin Fors gamla fall, som hon aldrig kunnat släppa. Hennes besatthet ger resultat och hon hittar Maria Murvalls mördare. Hon hittar dessutom fler offer för samma sjuka gärningsman.
Som klimax i en fem böcker lång tråd är Maria Murvalls upprättelse en stor besvikelse. Det är inte den fantastiska upplevelse jag hade önskat, men absolut väldigt läskig och spännande och en väldigt bra deckarhistoria.
Då är det värre med beskrivningar av Malin Fors när hon ska ta ur sin kopparspiral. Tydligen har hon ingen gynekolog. Verkar inte ha gått till någon sedan hon flyttade tillbaka till Linköping för många år sedan. Dessutom måste hennes fucking pojkvän ringa och boka åt henne, och har mage att ifrågasätta när hon säger att hon inte vill bli vaginalt undersökt av en man. JAG SPYR.
Dessutom finns ett antal passager där de döda (?) uppmanar Malin att föda deras barn, som någon slags upprättelse. Malin verkar inte särskilt sugen på barn, men dessa vålnader vill att hon ska gottgöra dem genom att föda de barn de aldrig kommer få, och hennes fucking pojkvän pressar henne tills hon ger med sig. JAG KASKADKRÄKS.
Vad är det för retarderad idé att en kvinnas liv går ut på att föda barn och att det är DETTA de döda kvinnorna tänker på, när de svävar omkring i limbo och vill finna ro? JAG FÅR KOLERA.
Så, då har jag fått ur mig det. Skulle kunna skriva tio blogginlägg enbart om den här vidriga jävla inställningen till kvinnor och kvinnlighet. Kanske utvecklas det i nästa bok, men det lär jag inte ta reda på.
Mons Kallentoft
Precis som efter förra boken, Vårlik, funderar jag på varför jag fortsatte läsa efter första boken. Något finns uppenbarligen där, som lockat mig. Ändå stör jag mig alldeles för mycket för att kunna rekommendera dem. Jag förblir kluven och nu har samtliga böcker fått åka till svärmor, så att jag slipper fundera mer. Och jag tänker inte läsa elementserien.
Tidigare om Mons Kallentoft:
”If I could, I would forgo ever having any mood again, and just live with my emotions.”
– Paul Ekman, Emotions revealed
En av de första böckerna jag recenserade här på bloggen var Telling lies av Paul Ekman. Ekman är mannen som är verklighetens förlaga till Cal Lightman i tv-serien Lie to me, om en man som lärt sig läsa människor och se när de ljuger, och som använder dessa skills för att hjälpa FBI och andra att avslöja lögnare.
Telling lies handlade om hur lögner fungerar, om gester och ansiktsuttryck man gör då och annars, och om hur det hela hänger ihop. När jag läst boken blev jag faktiskt en bättre människokännare. Kanske redan där lite väl bra. Folk tycker inte om att man ser när de ljuger, så det är bra att hålla det för sig själv.
Jag blev genast förtjust i Paul Ekmans språk, även om han upprepar sig ofta (väldigt amerikanskt), och hans vetenskaplighet. Ekman refererar noga till publicerad forskning och motiverar sina åsikter. Alla hans teorier är inte allmänt vedertagna. Precis som det ska vara, så är han utsatt för kritik inom forskningsfältet, men jag vill påstå att han är en god forskare och att han har mycket intressant att berätta, som vi sedan använder som vi vill.
Emotions revealed fokuserar istället på själva känslorna, och tar inte upp lögner, förutom när den beskriver sk partiella känslouttryck, då någon försöker hantera sin känsla eller dölja den.
När jag läste Emotions revealed hamnade nästan hela recensionen på twitter under läsandets gång, och nu vet jag knappt var jag ska börja.
Emotions revealed är uppdelad i nio kapitel.
Steg för steg lär jag mig om hur känslor fungerar i hjärnan och i kroppen, om vad som särskiljer de olika känslorna och om hur man kan börja arbeta för att förbättra både min uppmärksamhet på andras känslor, och min hantering av dem, samt min hantering av mina egna känslor.
Kriminalpsykologi, psykopater och lögnare
Emotions revealed var en väldigt givande och intressant bok, som gav mig otaliga insikter om känslor och beteende. Jag kan inte rekommendera den tillräckligt. Jag kan inte med ord beskriva hur otroligt viktig den kändes och hur många känslor den väckte.
Så, köp denna väldigt snygga, rosa bok, och läs. NU!
Tidigare om Paul Ekman:
Efter Nova av Samuel R Delany (1968), flerfaldigt prisbelönt, följde några år utan någon ny bok från mästaren. Hans återkomst till bokvärlden 1973 sammanfaller lustigt nog med skilsmässan från frun, som han på något sätt lyckades gifta sig med trots att han identifierat sig som gay sedan tonåren. En lustig man, Delany. Han spränger lika många gränser i verkligheten som i den fiktiva världen.
I Nova möter vi en Delany vi känner igen. Språket är välbekant och så även flera av romankaraktärerna. Delany tycker om att återanvända både namn, personer och karakteristika i flera romaner och istället för att de blir darlings att döda så bygger de upp en känsla och en världsöverspännande myt som blir den Delanyska verkligheten. Låter det flummigt? Testa att läsa en Delany och hör sen. ;)
”The fisherman from the Pleiades Federation [Leo] – who always walked with one foot bare – had scratched his thick, blond hair as they gazed at the smoky walls rising to the domes and spiking minarets.”
Ur Nova av Samuel R Delany, s 6
Leo är en återkommande figur i Delanys böcker och han är alltid lite smutsig, jordnära, blond och rufsig och med en fot bar. Ibland är han vänlig, ibland rent fruktansvärd, men det känns konstigt nog alltid som samma person ändå.
Nova av Samuel R Delany
Nova handlar om en rymdkaptens sökande efter den rikedom som inte bara kommer störta hans fiende utan även säkra hans egen framtid och framtiden för hans rymdimperium. Kapten Lorq Van Ray har gjort samma resa förut, men misslyckats. Nu försöker han igen, med en ny strategi och en ny besättning.
Med på skeppet är Mouse, en ung man/pojke (en återkommande figur i Delanys böcker) som kan spela fantastisk musik och som lyckas träffa mitt i prick på de andras lycka och sorg trots sin egen naiva ungdom. Vi har också Idas och Lynceos, två trillingar varav en svart och en albino. Idas och Lynceos lever symbiotiskt och i ständig längtan efter den tredje trillingen. Sebastian och Tyÿ är ett par och reser i sällskap med sex husdjur som endast beskrivs som mörka skuggor med klor som flyger. Fåglar måhända, men inga fåglar vi sett på Jorden. Sist men inte minst har vi den akademiska Katin, som ska skriva en roman och som dikterar tusentals anteckningar, men aldrig börjar skriva. Han säger att han letar det perfekta ämnet för sin bok, men egentligen är det nog antecknandet och letandet han tycker om bäst.
”‘I haven’t begun to think about the subject. I’m still making notes on the form.’ They frowned. ‘On structure, the aesthetics of the whole business. You can’t just sit down and write, you know. You have to think. The novel was an artform. I have to invent it all over again before I can write one.”
-Katin om sitt skrivande. Nova av Samuel R Delany, s 115
Von Rays fiender är ett konkurrerande företag, som liksom Von Ray dominerar Pleiaderna, dominerar Draco där Jorden ingår. Syskonen Ruby Red och Prince Red tillhör samma generation som Lorq och tvekar inte att döda honom för att bevara sin suveränitet.
Det de båda söker är Illyrion, den fantastiska substans som gör stjärnresor möjliga.
”Basically, gentlemen, Illyrion is something else.”
– Katin citerar Professor Plovnievsky. Ur Nova av Samuel R Delany, s 26”You know that as you mount the chart of atomic numbers past 98, the elements become less and less stable, till we get to jokes like Einsteinium, Californium, Fermium with half lives of hundredths of a second – and mounting further, hundredths of thousandths of a second. The higher we go, the more unstable. For this reason, the whole series between 100 and 298 were labeled – mislabeled – the imaginary elements. They’re quite real. They just don’t stay around very long. At 296 or thereabouts, however, the stability begins to go up again. At three hundred we’re back to a half life measurable in tenths of a second, and five or six above that and we’ve started a whole new series of elements with respectable half lives back in the millions of years. These elements have immense nuclei, and are very rare. […] This group of super-heavy, super-stable elements go under the general heading of Illyrion.”
– Katin. Ur Nova av Samuel R Delany, s 27
I den här världen är rymdresor normalt tack vare Illyrion. Man har även gjort stora framsteg inom medicin som utrotat samtliga infektioner och därmed gjort det här med hygien ganska onödigt. Varför ska man hålla sig ren och rent omkring sig om det inte finns någon nackdel med att vara smutsig? Det finns även medicrobotar som tar hand om enkla till allvarliga skador och androider som kan ta över ditt sociala liv om du inte känner för det, och skapa en ganska god imitation av ditt normala språk- och interaktionsmönster.
”‘Yeah?’ The Mouse took the candy out of his mouth: ‘Want to finish this? I’m through with it.’
‘Thanks. Just take the matter of’ – Katin’s jaw staggered as his teeth crushed crystalline sugar from the linen thread. – ‘cleanliness. There was a thousand-year period from about fifteen hundred to twenty-five hundred, when people spent an incredible amount of time and energy keeping things clean. It ended when the last communicable disease finally became not only curable, but impossible.'”
Ur Nova av Samuel R Delany, s 123
Man har även som standard kontakter inopererade i handleder och ryggslut, där man kan koppla in sina nerver till olika maskiner. Att ha ”sockets” anses lika normalt som att ha mobiltelefon och använda internet idag och de som vägrar operera in dem anses väldigt excentriska, men vad värre är kan de inte heller få jobb. De kan ju inte koppla in sig till något.
I ett universum där långa rymdresor gjorts enkla har människor kunnat blandas fritt mellan världar med verkan att kulturen har upplösts. Katins roman är en anakronism. Traditioner har försvunnit. Etnicitet avgränsas maximalt av dialekt eller språk, som man lätt kan lära sig under hypnos.
”Mouse, consider this. Captain Von Ray has sockets. He’s one of the richest men in the universe. And so does any miner, or street cleaner, or bartender, or file clerk, or you. In the Pleiades Federation or in the Outer Colonies, it’s a totally cross-cultural phenomenon – part of a way of considering all machines as a direct extension of man that has been accepted by all social levels since Ashton Clark. Up until this conversation, I would have said it was a totally cross-cultural phenomenon on Earth as well. Until you reminded me that on our strange ancestral home world, some incredible cultural anachronisms have managed to dodder on until today.”
– Katin om att inte ha sockets. Ur Nova av Samuel R Delany, s 113
Delany är som vanligt magisk. Texten som löper som poesi. Det andra bygger upp med kapitel, lyckas Delany skapa i ett stycke, i en mening. Det man annars bara hittar i poesi, är hans prosaspråk.
Dessutom innehåller en så liten bok som Nova (215 s) många fler djupa funderingar kring livet och materien än de flesta böcker eller ens serier klarar av.
Nova är inte Delanys bästa, där måste jag påstå att både Babel-17 och Dhalgren på olika sätt var bättre, men det är en enklare roman och med ett enklare omfång, enklare frågor och enklare handling. Förmodligen är den mer normal, mer genomsnittlig och sf-konservativ än det mesta från Delany. Men den är bra. Om någon annan skrivit den, hade den förmodligen varit det bästa den gjort. Men nu pratar vi om mästaren…
Du ska läsa Delany om du tycker om extremt välskrivna böcker om extremt intressanta människor och en författare som vågar vara filosofisk och djup samtidigt som den lyckas skapa spänning och läslust. Och självklart ska du läsa Delany om du tycker om SF. Och självklart ska du läsa Nova om du funderar på det här med kultur och etnicitet, konkurrens och mål i livet.
Känns det tungt? Det är det inte. Man kan läsa Nova om man bara vill ha en bra och spännande bok också.
Tidigare om Delany:
Nu har jag läst Babel-17 av Samuel R Delany, men en gång i tiden läste jag Hogg. Det var ett helt galet sätt att komma i kontakt med denna fantastiska författare, men så var det. Hogg är nämligen ett litterärt experiment, en obeskrivligt äcklig bok som inte kunde ges ut på 20 år. Men detta är bara en mycket liten del av Delanys författarskap. Mest av allt är han nämligen en mästare inom science fiction.
Snart nog läste jag därför det som kanske anses vara hans allra främsta verk, Dhalgren (1975). Den började förvirrande. Jag hade först ingen aning om vad som var vad eller vad som hände. Men så, efter några sidor, började handlingen klarna lite. Jag förstod vad jag läste. Jag älskade det. Sedan började jag även lägga märke till referenserna.
Delany är en krävande författare. Han refererar bakåt och framåt hela tiden. Det är hans stora geni. Texten som löper som poesi och kräver något av sin läsare och som innehåller så många kontaktpunkter med sig själv och andra texter att man gärna kan läsa den om och om igen utan att bli färdig. Det andra bygger upp med kapitel, lyckas Delany skapa i ett stycke, i en mening. Det man annars bara hittar i poesi, är hans prosaspråk.
”He showed me all about sentences and paragraphs – did you know the emotional unit in writing is the paragraph – and how to separate what you can say from what you can imply, and when to do one or the other-”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s 82
Babel-17 är mer lättläst än Dhalgren och enklare uppbyggd. Den är inte särskilt lång, bara 193 sidor i min utgåva (SF Masterworks), men den är bra, så bra oh så bra.
Delany fokuserar typiskt på våra sinnen och på sina karaktärer. De tänker, rör sig, känner, talar. Han beskriver detta med målande ordval, som på kortast möjliga vis ger dig bilden av det som händer. Han lyckas vara kompakt men ändå talande. Förmodligen borde han få Nobelpriset i litteratur, om det inte vore så svårt att ge det till en SF-författare som dessutom skrivit Hogg och om hur man beskriver sex i SF.
Babel-17 av Samuel R Delany
Babel-17 handlar om en värld, en framtid, där vi utforskat galaxer. Vi har även hamnat under belägring av en invaderande styrka. Nu kontaktar militären Rydna Wong, poet, för att be henne om hjälp att tyda en kod man hittat. Wong, med sin alldeles speciella känsla för språk, misstänker direkt att koden inte är en kod, utan ett språk och att språket tillhör de invaderande.
”Well, most textbooks say language is a mechanism for expressing thought, Mocky. But language is thought. Thought is information given form. The form is language. The form of this language is… amazing.'”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s20
Vi får lära känna Rydna långsamt. Steg för steg kommer vi henne nämare inpå livet. Först utifrån någon annan, genom generalens ögon och sedan objektivt när hon pratar med en vän och så slutligen inifrån, där vi nästan kan förstå hennes fantastiska talang.
Samtidigt lär vi oss om världen runt omkring. På ett konstigt sätt lär vi oss väldigt lite, mest fokuserar handligen kring Wong och hennes besättning och hur de reser genom rymden. Inte så mycket själva resan, utan verkligen bokstavligen hur.
”Sailors used to get tattoos. Besides, Lome has nothing else to do…”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s26”Actually, it’s psychologically important to feel in control of your body, that you can change it, shape it…”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s 167
Babel-17 visar sig alltså vara ett språk och boken innehåller massor av teorier och tankar kring språk, deras uppbyggnad, funktion och dynamik. Exempelvis säger Rydna att språk och tanke är ett. Ytterligare illustreras detta av Rydna när hon läser människors tankar utifrån deras kroppsspråk.
”‘He told me, here. I said something about needing more information to crack the language. He didn’t want to give it to me. I said I have to have it or I couldn’t get any farther, it was that simple. He raised his head just a fraction – to avoid shaking it. If he had shaken his head, with a slight pursing of the lips, what do you think he would have been saying?’
Dr T’mwarba shrugged. ‘That it wasn’t as simple as you thought?’
‘Yes. Now he made one gesture to avoid making that one. What does that mean?’
…
‘He avoided the gesture because he connected its not being that simple with my being here. So he raised his head instead.’
‘Something like: If it were that simple, we wouldn’t need you’
‘Exactly…'”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s18
I jakten på Babel-17 rekryterar Rydra en besättning till sitt rymdskepp. I Delanys värld fungerar rymdskeppen på ett så abstrakt sätt att besättningen måste vara mer konstnärer än akademiker. De måste känna rymden och skeppet och styr med sina sinnen. Bland annat måste Rydra komplettera en trio, som fungerar ihop som en enhet.
”‘Only… she’s got to be a whole person, a new person, not somebody who is half what we remember about somebody else.'”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s 44
Ytterligare en del av besättningen måste vara död för att inte dö av stormen av sinnesintryck från rymdsensorerna.
”Any suicide who discorporates through regular Morgue channels can be called back. But a violent death where the Morgue just retrieves the body afterward, or the run of the mill senile ending that most of us hit at a hundred and fifty or so, then you’re dead forever, although there, if you pass through regular channels, your brain pattern is recorded and your thinking ability can be tapped if anyone wants it, though your consciousness its gone whether consciousness goes.”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s 43
För en citatsamlare som jag själv är Delany verkligen generös. Det slutar gärna med att jag markerar nästan varenda sida för en passage jag tyckte särskilt mycket om eller ett citat jag vill skriva upp. Där andra böcker inte markeras alls eller för att det finns konstigheter i texten (ping ‘Salem’s lot, stay tuned) är det hos Delany alltid alltid för att det är så frukstansvärt bra.
Låt er gärna övertygas av mina hyllningar till Samuel R Delany, men var ännu hellre skeptisk och känn att du bara måste läsa honom själv för att ta reda på om det verkligen är precis just så bra som jag påstår.
Samuel R Delany
Tidigare om Delany:
Som fin present fick jag av min syster en Moleskine book journal. Jag har nu hunnit skriva in sju böcker. Jag älskar den!
Först skriver jag in information om boken under fliken för författarens efternamn. T ex A game of thrones av George RR Martin, under M. Det är saker som läsdatum, förlag, utgåva, publiceringsår etc.
Sedan skriver jag anteckningar till höger, som nummer i serie, sidantal, karaktärer och sådant. Sedan fyller jag i citat om jag hittat några. Och så slutligen betyg och kommentarer.
I index fyller jag sedan i boken på rätt sidnummer och slutligen i en kronologisk lista jag gjort längre bak. Jag tycker om listor.
Moleskine Book Journal
Till bokjournalen följde tre ark med klistermärken med. Ett innehåller etiketter till sektionerna längre bak i journalen. Jag har t ex valt att göra en kronologisk lista över inskrivna böcker och på en annan flik har jag satt ”Recommendations” och ”Wish list”. Det finns plats för några till kategorier där.
De andra två arken innehåller klistermärken att sätta på sidorna med små symboler, hjärtan, stjärnor, ord som ”interesting!” och tumme upp och tumme ner. Det var så roligt att klistra märken att jag nu dessutom har köpt extra klistermärken med klassiska skolstjärnor och hjärtan, så jag riktigt kan slösa. Jag tänkte även klistra in passande bilder här och är om jag hittar.
Kort sagt en väldigt pysslig bok och en perfekt present till en pyssel-, list- och boknörd som jag själv.
Rekommenderas till alla som ger bort något till någon. ;)
Oliver Stark - American devil
American devil av Oliver Stark är hans första roman. I den får vi följa kriminalaren Tom Harpers jakt på den seriemördare som kallas American devil och som riktar in sig särskilt på blonda, rika kvinnor och som anser sig vara en konstnär snarare än en mördare. Till sin hjälp har Harper terapeuten och seriemördarforskaren (!) Dr. Levene.
Vi har alltså ingredienserna som fångar Feuerzeug som smör fångar sångare och socker fångar Connysar: Ett stycke seriemördare, en hård och brutal man (tillika polis), psykologi och en massa blodiga detaljer.
Är jag då nöjd den här gången? Sist jag hittade rätt ingredienser, så blev det ingen hit. Den här gången är jag i extas!
Jag har inte mycket att anmärka på. Jag förstod kanske någon händelse lite tidigare än jag hade önskat. Å andra sidan fanns det gott om twistar som kom precis så överraskande som de ska. Jag gillade karaktärerna även om jag hade kunnat tänka mig ännu djupare dykningar i seriemördarens sinne. Man får nämligen följa honom nästan lika mycket som man får följa Harper. Det är kanske det jag får ta fasta på om jag ska kritisera den här deckaren. Man får följa lite väl många karaktärer. Å andra sidan är det inte alls som att man tappar bort sig. Det blir bara lite hoppigt mellan trådarna. Jag tycker också att han tappade bort karaktärernas bihandlingar lite i mordkavalkaden, men det kan jag väl ändå inte klaga på? Jag vill ju hellre ha mord än handling höll jag på att säga. Ni vet vad jag menar, hoppas jag. Förmodligen tas bihandlingen upp igen i kommande böcker, för visst måste det komma fler.
Det finns egentligen inte mycket mer att säga utan att avslöja för mycket. Omgivningen är New York, staden är en ständig bakgrund, miljöerna ganska kala. Stämningen är konstigt stillastående, frusen i ögonblick. Det känns som att karaktärerna rör sig obönhörligt och förutsagt, som att det inte finns några alternativ. Ingen öppning lämnas, inget onödigt beskrivs. Det är gott om detaljer, men inga onödiga detaljer, inga irrelevanta ord. Det gillar jag.
Det viktigaste med American devil är att den känns ny. Seriemördargrejen är gjord, polisen som dras allt längre in är gjord (Se bara Chelsea Cain – drottningen av blod). Men Stark gör det till sitt eget. Han tråkar inte ut mig och gör mig inte besviken. Jag vill ha mer och kommer definitivt att sluka mer när det bjuds.
Det här var saftigt, svulstigt, blodigt, kladdigt och helt underbart.
Det är nog konstigt, i alla fall efter min uppväxt, att aldrig ha läst Kurt Vonnegut. Det betyder att jag missat en viss, bland bokälskande och mer tungsinta tonåringar (mina vänner), viktig period i mitt liv. Jag undrar vad jag gjorde när de läste Vonnegut? Vägrade, förmodligen.
Men jag tar igen den nu, genom att läsa denna tunna lilla vackra bok, Slaughterhouse-five.
Slaughterhouse-five handlar om andra världskriget, om en soldat som är allt för ung, som inte gillar krig och som tillfångatas av tyskarna. De hålls fångna i ett gammalt slakthus och därifrån bevittnar de bombningen av Dresden.
Det som fick mig intresserad av Vonnegut så här sent omsider, var bloggen Contrariwise, med litterära tatueringar. Där finns bland annat en So it goes-samling. Frasen ”So it goes” upprepas många gånger i Slaughterhouse-five. Det har så klart tatueringssugna boknördar fastnat för. På Contrariwise har man försökt samla bland annat 116 stycken So it goes, lika många som det finns i boken. Jag kan sitta länge och bläddra bland de olika contrariwisetatueringarna, gissa ursprunget och fundera på vad jag själv kanske vill ha. Men jag har faktiskt ännu inte hittat något så fantastiskt citat i en bok att jag vill tatuera det. Kanske från Dhalgren… hmm…
Slaughterhouse 5 av Kurt Vonnegut
Vonnegut upplevde själv bombningen av Dresden. Boken utgår från hans egna upplevelser, men den känns inte särskilt självbiografisk. Till att börja med har han gjort sig själv, berättaren till en knappt förekommande bifigur. Huvudpersonen är istället en man som sitter lite löst i tiden och därmed kan halas fram och tillbaka i tiden och uppleva än något tidigt och än något sent ur sitt liv, ända till sin död och därifrån genast slungas tillbaka till något annat. Det är väldigt förvirrande, men också väldigt effektivt, hur han kan slungas från en trång tågvagn i Tyskland, full av amerikanska krigsfångar på väg till ett fängelser, till sin bröllopsnatt med den dyrkande Valencia. Egentligen handlar boken väldigt lite om själva slakthuset och väldigt mycket om allt annat. Det handlar ibland till och med om hans upplevelser som kidnappad av utomjordingar.
Allt som allt är mitt kvardröjande intryck av Slaughterhouse-five att krig är fullkomligt meningslöst, att man mitt bland människor som dör inte är mer upptagen av händelserna än de som läser om det i tidningen. Det är inte verkligt nog, ens då. Soldaterna som utkämpar krig är som gafflar som petar meningslöst i maten utan att förstå, utan större insikt än vad som ska göras härnäst och utan större avsikt än att se till att få mat, någonstans att sova. Den som styr gafflarna är för långt bort för att förstå, har en övergripande agenda, men ingen aning om vad som faktiskt behöver göras för att uppnå målet.
Språket är oklanderligt. Och fantastiskt. Det är över huvud taget en väldigt liten, tankeväckande bok om något alldeles för stort.
Jag fick känslan av att jag läst den förut. Kanske har jag det. Kanske känner jag bara igen krigets meningslöshet. Oavsett så är den läsvärd och omläsningsvärd. Genialisk.
Jag måste bara fråga er, kära ni: Är det här en för lång recension?
Vårlik av Mons Kallentoft – Nya höjder
Jag känner att jag kanske lyckats vilja säga lite för mycket. Orkar man läsa allt det där? Ens om man är verkligt intresserad av Vårlik eller Kallentoft.
Jag vet ju hur otroligt otålig jag själv är. Fast sen är vi i och för sig läsgalna allihop.
Halp.
Mons Kallentoft var välvilligt omskriven när första boken om Malin Fors, Midvinterblot kom ut 2007 (?).
Redan då var det angivet att varje bok av skulle utspela sig i en ny årstid. Vilken årstid är ganska uppenbart av titeln. I Midvinterblot var det den kallaste vintern i mannaminne. Ute på slätten i Östergötland hittas en man hängd i ett träd. Den frusna kroppen är illa åtgången. Tankarna går så klart till ett rituellt asamord.
Malin Fors jagar mördaren. Samtidigt har hon en tendens att krångla till sitt privatliv och att dricka för mycket alkohol, en otrevlig vana som hänger med genom serien och förstör mycket av min läsupplevelse. Det är lika bra att säga det nu: Jag tycker inte om Malin Fors. Över huvud taget känns hennes privatliv helt misslyckat och jag orkar inte riktigt med misären hon lever i. Annars tycker jag Kallentofts har en bra deckarstil. Jag vill inte alls sätta honom lätt och ledigt enbart i deckar-båset, för det finns fina kvaliteter som står ut från formulär A1, ändå har vi det där med Malin Fors som gnager och irriterar.
I den andra boken, Sommardöden, är det istället den varmaste sommaren någonsin i Östergötland. Skogsbränder rasar och en fjortonårig flicka hittas irrandes naken och våldtagen i en park. Malin Fors och Zeke jagar förövaren. Sedan anmäls en annan flicka försvunnen och en kropp hittas. Detta är Sommardöden.
Den tredje boken, Höstoffer, är nog den sorgligaste i raden. Nu regnar det omåttligt istället. Vädret verkar alltid vara på topp i Östergötland. I en slottsvallgrav flyter Jerry Petersson. Malin Fors misstänker slottets tidigare ägare som råkat ut för dåliga tider. Samtidigt blir Malin Fors mer olidlig än någonsin.
Mons Kallentoft
I den fjärde boken, som heter Vårlik, får Linköpingspolisen verkligen ett tufft fall att bita i. Man kan säga att det är internationellt, gångbart klockan nio en filmkväll, ingenting för flygplansspärren…
Jag har redan lagt en första kommentar till Vårlik här. Det första jag tänkte på var att jag är lite trött på Kallentofts språk. Det är lite styltigt på något sätt. Lite som en dålig svensk film: ”Ingen pratar så där på riktigt.” Till exempel så tänker den käre Peter Hamse: ”I morgon. Kanske. Eller så springer vi på varandra igen, möts i samband med Hanna Vigerö. Bäst att närma sig det här med försiktighet.” Hmm…? ”Möts i samband med…” ”Närma sig med försiktighet.” Skriver Peter Hamse en rapport? Eller ska det här föreställa hans spontana tankar? Jag köper det inte. Så här fortsätter det och texten blir knögglig att läsa. Även de döda barnen som talar i kursiv har en del lustiga uttryck för sig. Man får veta att som döda vet de allt och de kan språket. Ändå kan de plötsligt, från att låta ungefär som Peter Hamse och tala om ”insikten”, att ”utplånas” eller ”trosbröder” stoppa in: gillar, superkul, jätteledsen, supermånga. Det går helt enkelt inte ihop. Jag köper att döda barn kan prata som vuxna, men bör man inte hålla sig till det konsekvent då? Antingen pratar de som barn, eller så pratar de som vuxna. Som det är nu så pratar alla ungefär lika styltigt och skulle passa jättebra allihop i någon svensk sommarfilm.
Jag har förutom språkets knagglighet ändå tröttnat på beskrivningarna av vad de döda känner och tänker. Det är korta meningar och ungefär samma ton varje gång. Ändå är det olika personer som talar. Blir vi alla lika när vi dör? Och varför måste de prata så mycket? Jag har en känsla av att utläggningarna blir allt längre. Vad ger de egentligen? Oftast, tycker jag, ingenting. Dags att döda älsklingen.
Nu har jag varit väldigt kritisk, men… ändå, ändå, ändå! Nu ska ni få höra: Det blir riktigt härligt att hälsa på Malin Fors i Linköping igen. Det har nämligen hänt saker sedan sist. Halleluja! Äntligen har hon slutat dricka alkohol. Det här kan jag avslöja, för det läser man om redan på de första sidorna.
En av de saker jag inte tålde var ju just Malin Fors patetiska drickande. Det var så pass kväljande obehagligt, upprörande, frustrerande att jag ville slå henne, bränna boken eller i alla fall kasta den i väggen. Jag vet inte om det är Kallentofts avsikt. I så fall är det briljant. Han har lyckats. Men i så fall gillar jag det ändå inte. jag tycker ändå inte riktigt om att må så dåligt för någons skull. Då ser jag hellre vansinniga mordbilder framför mig än Malins hopsjunkna kropp vid köksbordet framför tequilaflaskan. Det är fantastisk tragik. Av just den sort jag verkligen inte tål.
Vårlik börjar alltså fantastiskt bra. Jag kan även våga mig på att yppa att det blir ett blodbad, helt enligt min smak. Dessutom läser man den gärna i sträck. Man leds med i handlingen på ett suveränt sätt. Där det finns brister i språkets ledighet finns det absolut ingenting liknande i dramaturgin, för att låna ett ord från Malin the writer som verkar vara på sin plats här. Jag älskar hur den röda tråden ringlar sig framåt längs ledtrådarna.
Jag tycker också väldigt mycket om de familjebeskrivningar som Kallentoft bjuder på. I varje bok i serien får vi möta både Malins egen familj, hennes kollegors och olika personers i utredningen. Dessa små bihistorier ger ytterligare en dimension till deckaren, förutom spänningen, förutom huvudpersonens eget trassel. Jag gillar bihistorier och hälsar gärna på, lär mig om personerna och drar vidare igen. De flesta familjers berättelser är tragiska på något sätt. Saker är som de är för att det blivit som det blivit och nu är det i mångt och mycket för sent att göra något åt. Men jag är ändå inte den som gillar solskenshistorier så värst, så jag frossar i deras olika öden.
Allt som allt börjar jag undra varför jag fortsatte läsa efter första boken. Något har ju böckerna, uppenbarligen, som lockar mig. Ändå stör jag mig alldeles för mycket för att kunna rekommendera dem varmt av hela mitt hjärta. Jag förblir kluven.
Upprepar hon sig? Njäe… Jag har tidigare skrivit om böcker som blivit film. Men nu är det också några böcker som ska bli film. Några riktigt bra böcker, som jag verkligen längtar efter.
För mig är det aldrig ett problem att mina favoritböcker blir film. Tvärtom: Jag älskar det. Jag vill väldigt gärna se mina älsklingar tolkade i rörliga bilder. Ibland hittar jag även en bra bok genom att titta efter ”Baserat på boken…” i eftertexten. Ibland samma sak för tv-serier. Ibland även serieböcker (Sin City någon?).
Neuromancer av William Gibson
Utkom 1984 och ska enligt imdb bli film 2011. William Gibsons bokskatt är verkligen genomgående genial. Neuromancer är första boken i Sprawl-serien och handlar om en nära framtid, ungefär 2020, då globala företag styr samhället och organiserad brottslighet är mer regel än undantag. Klimatförstöringen har gått långt och klyftorna mellan rika och fattiga är stora, men även på gatan kan man få tag på vad som helst till rätt pris. Gibson lyckas beskriva framtidens internet, Matrisen, där man med virtuell verklighet och neuroimplantat styr input. Självklart finns det hackers och bokens huvudperson Case är en av de allra bästa. Numera laglös rekryteras han av Molly, som behöver honom för ett uppdrag där han ska attackera en AI, en artificiell intelligens. Det här är Case chans att koppla upp sig igen. Något som varit omöjligt sedan han straffades av sin tidigare arbetsgivare.
Det skulle bli väldigt intressant att se Neuromancer som film. Faller allt väl ut så har vi dessutom att vänta uppföljarna på film: Count Zero och Mona Lisa Overdrive. Neuromancer födde i princip fram cyberpunken och Gibson är verkligen en lysande stjärna på science fiction-himlen. Enligt rykten planeras filmen baserad på Neuromancer med Hayden Christensen i en av rollerna.
Max Brooks
World War Z av Max Brooks
Boken kom ut 2006 och ska enligt imdb bli film 2012. Jag beskrev handlingen ganska utförligt när jag berättade om de oförglömliga böckerna, men kort beskrivet är det en bok i dokumentärform, fylld av vittnesskildringar. Den handlar om zombiekrigen, dvs World War Z. Zombierna är människor smittade av ett virus. Man känner inte till pandemins ursprung, men historien börjar i Kina där en zombie från ett gammalt utbrott biter en ung pojke. Regeringen försöker isolera smittan och samtidigt dölja utbrottet. Smittade flyktingar sprider infektionen och efter ett utbrott i Sydafrika får smittan slutligen världens uppmärksamhet, som ”Afrikansk rabies”.
Boken handlar om olika länders reaktioner på krisen, om olika strategier för att bekämpa zombierna och för hur mänsligheten ska överleva. Den är fantastisk och trollbindande. Trots att handlingen består av olika berättelser, som dock alla handlar om zombiekriget, så känner man den där spänningen medan man läser mot slutet. Kommer vi att överleva? Jag tror den överskrider zombiegenren och kan vara intressant även för den som normalt sett inte läser zombieböcker. Det hade inte behövt vara zombier. Det är en smitta som gör de infekterade till de friskas fiender. Smittan kunde egentligen ha varit vilken sjukdom som helst som är allvarlig och hotfull nog. Tänk ett monstermuterat HIV eller ebola.
Jag är helt förälskad i World War Z och tror att det kan bli en riktigt bra film. Med de olika vittnesskildringarna finns en chans att ta in olika skådespelare, kända och okända. Miljöerna är minst lika intressanta. Rätt gjort kan det bli storslaget och som en orgie i stil med ett tiofaldigande av tidigare filmer på liknande teman, som I am legend, 28 dagar senare, District 9, Survivors, The road med flera.
Brave new world (Du sköna nya värld) av Aldous Huxley
Det här är en riktig klassiker inom science fiction. Den skrevs 1931 och gavs ut 1932; ska enligt imdb bli film 2011. Handlingen utspelar sig i framtiden, 2540, där man inte längre reproducerar naturligt utan industriellt, med hjälp av bland annat genteknologi. Barnen utbildas i sömnen och delas efter sina inducerade genetiska förutsättningar in i ett kastsystem. Samhället kontrolleras med propaganda och indoktrinering samt med drogen Soma.
Att det ska bli film av det här mästerverket känns självklart, men kanske har det varit för skrämmande för någon att verkligen ta tag i. Gör man film av Brave new world så måste man lyckas. Det får inte finnas andra alternativ. Så om den filmas till slut, vilket imdb anger, så kommer den säkerligen att bli väldigt bra.
Feuerzeug - Brinner för böcker 