Etikettarkiv: rekommenderas

Havsormar och pirater!

Jag föll direkt för Robin Hobb, och riktigt hur hårt jag föll bevisas nog av att jag direkt efter Farseertrilogin, var tvungen att börja läsa Liveship Traders-trilogin.

I Farseertrilogin befann vi oss i Six Duchies, och i Mountain Kingdom. I Liveshiptrilogin är vi långt söderut, i Bingtown. Där finns de levande skeppen, som i Six Duchies bara är en saga, men som verkligen existerar. I södern är istället Six Duchies mytomspunnet, fast mindre smickrande. Människorna i de norra länderna ses som barbarer, och landet som näst intill obeboeligt. Men under trilogins gång lär vi känna södern: Bingtown, Piratöarna, och Jamaillia, härskarstaten, och upptäcker även vad dessa olika riken har gemensamt.

I den första boken, Ship of magic, blir vi vänner med familjen Vestrit, som har det levande skeppet Vivacia. Precis när vi möter dem har Vivacia sprungit till liv, och kan börja sin första resa som fullt mognat levande skepp. Men ingenting går som det borde. Althea, dotter till den gamla kaptenen, får inte ta över skeppet, och en ond idiot blir istället den unga Vivacias nya kapten. Sedan blir det bara värre och värre.

Samtidigt följer vi även piraten Kennit, en man av mycket tvivelaktig moral, men som alltid verkar ha djävulens tur på sin sida.

Dessutom möter vi då och då de underliga havsormarna, som har sin egen värld under ytan, och ett mycket viktigt uppddrag, om de nu bara kunde minnas vad det var…?

Liveshiptrilogin är mycket annorlunda än Farseer, men jag tycker att den är minst lika bra. Jag var beredd på något annorlunda, och det är den verkligen, med sina levande skepp, pirater och havsormar. Men det är det annorlunda som är bra. Dessutom är det roligt att se de små blinkningarna till Farseertrilogin. Vissa människor känner vi igen, vissa företeelser berättas ur ett nytt perspektiv, och så vidare. Jag gillar verkligen när författare bygger en värld på mytologi, och låter oss lära känna den steg för steg, i lager, med många perspektiv. Robin Hobb är förmodligen den bästa världsbyggare jag vet.

Tidigare om Robin Hobb:

Annonser

Drakar och äventyr

Direkt efter att ha läst de två första böckerna i Farseertrilogin av Robin Hobb, var det faktiskt helt omöjligt att inte läsa även den tredje, Assassin’s quest.

Den första boken övertygade mig, den andra gjorde mig förälskad, men den tredje var kanske allra bäst. Kanske för att jag äntligen fick mina drakar. Jag älskar drakar.

I Assassin’s quest ger sig Fitz iväg för att söka ”the Elderlings”, de mytologiska människor som en gång levde i Six Duchies, och som verkar ha haft tillgång till drakar, som kunde jaga iväg de röda skeppen.

Kusten plågas fortfarande av Red Ship Raiders, och tronen är fullkomligt omkullvräkt av ambitiösa sprättar.

Fitz beger sig iväg på den långa resan för att finna Elderlings, och för att rädda tronen, och för att lära känna sin Wit-magi, så att den inte dödar honom. Lite lättsamt sådär.

När/om han finner elderlingarna, så måste han få dem att ge honom drakar, eller hur det nu fungerar, för att rädda Six Duchies. Men även då, måste tronen också återställas i den rätta arvingens händer.

Hos Hobb är allting precis så där fantasy som jag vill ha det. Det är magi, drakar och kungar och häftiga hjältar (av båda kön!), men ändå är ingenting som jag tror. Hobb är inte tråkig och alltid originell. Det är inte som du tror, det där med elderlingar och drakar. Det är inte som du tror med magin, med Wit, med de röda skeppen.

Jag älskar verkligen Farseertrilogin. Jag älskade den så mycket, att jag direkt var tvungen att börja läsa Liveshiptrilogin… O.o

Mer om det… inom kort.

 

Tidigare om Robin Hobb:


Läskiga fantasyzombier?

Direkt efter att jag läste den första boken av Robin Hobb, Assassin’s apprentice, var jag bara tvungen att läsa nästa bok i Farseertrilogin, Royal assassin.

Fitz har nu vuxit upp en aning, och är ute på egna lönnmördaruppdrag, men samtidigt hotas Six Duchies från flera fiender. Red Ship Raiders torterar kusten, plundrar städerna, och lämnar efter sig zombielika människor utan mänsklighet. Kronprins Verity använder sin magi för att försvara kusten, men hans far, kung Shrewd, är sjuk. Trots hotande krig börjar människor i hovet intrigera kring tronen inför kungens nära förestående död.

Det är helt enkelt mycket tumult och spänning i den andra boken i Farseertrilogin, och det blir inte sämre av att Fitz blir vän (via sin Wit-magi) med en varg, eller att han ger sig ut för att hitta ”the Elderlings”, ett mytiskt folk som sägs kunna rädda Six Duchies från de röda skeppen.

Vid det här laget, två lästa böcker av Hobb, var jag synnerligen förälskad i hennes författarskap, men ännu härligare blev det nog av hovnarren vid hovet, den mystiska ”the Fool”, som ingen vet om hen är kvinna eller man, som formulerar gåtor och talar kryptiskt nonsens, eller om det kanske är sant, om framtiden?

Fitz och Fool tillsammans är förmodligen den bästa fantasyduo jag läst. De kompletterar varandra perfekt. Fitz är den ”vanliga människan”, men med ovanliga förmågor, och Fool är fullkomligt ovanlig och mystisk, men båda två behöver varandra, och är varandras förtrogna.

Jag vill verkligen inte berätta mer, jag vill att ni läser själva.

LÄS HOBB.

Tidigare om Robin Hobb:


Robin Hobb, geniet

Kanske har ni hört att jag letar efter Ultimat Jättebra Fantasy? Jag hittade ju förvisso Steven Erikson och Steven Brust, men hur glada gynnare de än är, som skriver bra, så är det Robin Hobb som seglade upp som nummer ett jättebästa fantasyförfattaren jag vet.

Jag började läsa Hobb när jag pluggade till min disputation, och behövde något riktigt smakrikt mumsig för att koppla bort tankarna på Ond Bråd Död Inför Opponenten. Det var precis efter att Hobb besökte Sverige, vilket ju var oturligt, men jag försöker att se det positivt…

Robin Hobb skriver inte bara väldigt bra, hon skriver dessutom feministiskt. Det finns starka kvinnor, sexismen som företeelse beskrivs kritiskt och nyanserat, och till och med kön diskuteras på ett bra sätt utan att komma ivägen för handlingen, nej det är en del av den och ett bidrag till det som gör böckerna så jävla bra.

Jag började från början, och läste The Farseer Trilogy, som handlar om lönnmördarlärlingen Fitz, som kommer upp sig i världen från oäkting till händelsernas mitt i Six Duchies, riket där kvinnor är soldater och drottningar kan regera precis som en kung.

I Assassin’s apprentice är Fitz fortfarande ett litet barn, och möter dagligen omgivningens fördomar, spott och spe. Han har en förunderlig förmåga att kommunicera med djur – the Wit – men det anses fult, och han måste dölja sin förmåga för alla.

I det kungliga hushållet får Fitz husrum som tjänare i stallet, men snart blir han kontaktad av kungen själv, och dras in i lönnmördarens yrke. Dessutom får han instruktion i svärdskonst, skrivande, och hovligt uppförande.

Det är de kungliga intrigerna som driver handlingen framåt, men egentligen är det Fitz uppväxt som är fokus för berättelsen. Han är en väldigt levande karaktär, med många sidor och drag, och han ställs inför ständiga utmaningar. Jag skrattar och gråter och myser om vartannat.

Med Assassin’s apprentice insåg jag att Robin Hobb är en mycket speciell författare, dvs mycket bra, och att trilogin egentligen knappt alls handlar om en lönnmördarlärling egentligen, utan om så mycket annat.

Jag vill verkligen rekommendera Robin Hobb, och jag tror nog att det är bra att börja från början, som vanligt..


Boken som alla måste läsa

Det finns en bok som varenda boknörd och bokmänniska och läsare säger att man måste läsa, eller i alla fall utropar har du inte läst den!??! ifall en klantigt nog inte har det. Den boken är Den hemliga historien (The secret history) av Donna Tartt.

Nu har jag äntligen läst den, och måste genast erkänna att ja, den är så bra och ja, man måste läsa den. Så, nu var det sagt och alla som sagt det hade rätt, och ni ska lyssna på dem, ni också.

The secret history handla (precis som The raising!) om en liten skola i USA, och om några personer som studerar där, samt om att någon dör. Men där upphör likheterna. The secret history är nämligen världens mest läsvärda och läsmåste bok, medan The raising är medioker och platt i jämförelse.

Huvudpersonen kommer till den anrika lilla skolan i Vermont av en slump. Han ska läsa grekiska för en excentrisk professor, och dras genast in i de prestigefyllda, men samtidigt kufiska, grekiskastudenternas samvaro. De är, i allt essentligt, hipstrar. Fast förr i tin’. De klär sig gubbigt, de pratar styltigt, de gillar konstiga saker, de sitter uppe på nätterna och pratar om Svåra Saker, och de umgås inte med pöbeln.

Ni fattar ju hur himla charmigt och roligt det är, bara på de premisserna. Ja, jag älskar verkligen att läsa om kufiska människor som hatar alla andra, det är inget skämt, ingen ironi, det är sant.

Till denna fina, lugna skoltillvaro, kommer faktum att en i gänget dör. Detta presenteras tidigt i boken, men jag tänker ändå inte avslöja mer än att det vi egentligen vill få veta är hur gick det till? och vem gjorde det?. 

Samtidigt känns detta mordmysterium väldigt perifert ibland, för det är så jävla bra läsning hela tiden, och allt är bra, och varenda person i gänget är intressant och mystisk och cool och jag är en sån fangirl, ser Henry på biblioteket hela tiden.

Det finns redan tusen miljarder recensioner av The secret history, så jag tänker inte hålla på och berätta mer än så här.. De av er som kanske tänkt att det är en ungdomsbok har fel. De som tror att den är pretentiös har fel (det är studenterna i boken som är pretentiösa). De som tror att den är hypad har rätt, men den förtjänar det verkligen.

Så… är du liksom jag sen… läs.


Uppdaterade sidor på bloggen

Nu har jag uppdaterat recensionssidorna på bloggen. Rekommenderade böcker och varningar har inte försvunnit, men hamnat i en meny under ”Recensioner” ovan.

Jag har även knåpat ihop en alfabetisk lista om den kronologiska inte passar. Ibland kanske man vill veta vad jag skrev om senast och ibland istället titta på en viss författare finns med t ex (eller så använder man sökfunktionen, Sherlock).

Alltså passar jag även på att länka samtliga sidor trots att man når dem ovan.

Kan även passa på att rekommendera Böcker bortskänkes (finns också alltid ovan).

Där finns även lite info om mig och min läslista, uppdelad på sådant jag lånat, äger, önskar och inte klarat av.

Ett nytt tillskott är sidan Seriemördarsommar där jag kommer att uppdatera framgångarna med min senaste fixidé. Senare kommer den troligtvis att hamna under en överrubrik ”Tema” eller liknande.