Etikettarkiv: ryssland

På natten vakar ljuset

Jag hade hört mycket om Nattpatrullen/Night watch, men aldrig kommit mig för att läsa den. Men så fanns den att ladda ner från E2Go, och då blev det äntligen Nattpatrullens tur.

Sergei Lukyanenko är den tredje ryska genreförfattare jag ger mig på. Tidigare har jag läst Anna Starobinets och försökt läsa Dmitry Glukhovsky. De har någonting gemensamt, alla tre, inbillar jag mig. Någon slags rysk kyla, klyshigt nog. Det är lite avskalat och en underlig avmätt stämning. Starobinets (Den levande) lyckas väldigt bra med den här stilen, men Glukhovskys Metro 2033 fastnade jag inte alls för.

I Nattpatrullen är det här allvarliga mindre påträngande. Den är till och med ganska lättsam. Men jag kommer inte personerna särskilt nära, trots att huvudpersonen Anton utsätts för en mängd dramatiska händelser.

Goodreads hittar jag följande beskrivning: ”Set in modern day Moscow, Night Watch is a world as elaborate and imaginative as Tolkien or the best Asimov.” Åt det kan jag bara skaka på huvudet, för det är en mycket grov överskattning. Världen är inte särskilt komplex, och även om det är fantasifullt, så är det inte oerhört originellt.

Boken utspelar sig i Ryssland i modern tid. Det finns en typ av människor som kallas Andra, och som har någon sorts magiska färdigheter. De väljer Ljuset eller Mörkret, till synes slumpmässigt utifrån dagsformen när de gör sitt val, och en del av dem får anställning i Dag- eller Nattpatrullen. Det är Ljuset som patrullerar på natten, och Mörkret som patrullerar på dagen. Detta har sin orsak i ett avtal mellan Ljuset och Mörkret, där de båda sidorna övervakar varandra för att upprätthålla vapenstillestånd.

Nattpatrullen består av tre berättelser, som sätter mig lite ur spel under läsningen, eftersom de avlöser varandra ganska abrupt. Men berättelsen hänger ändå ihop någorlunda mellan berättelserna, och vi får följa med Anton på väg upp i rankerna på hans jobb. Längs vägen inser han att Mörkret och Ljuset inte är så enkla att skilja på som han först hade tänkt, att avtalet inte är så givet, och att hans självrättfärdiga syn på sitt jobb kanske inte heller är så självklar.

Mina starkaste minnen är från vampyröverfall, mörka gator och våldsamma magikerkamper på hustak. Det är en fin berättelse, och lätt att ta till sig, men så där vansinnigt bra och spännande är det aldrig.

Jag börjar undra om jag någonsin kommer att hitta en så där fantastisk fantasyroman som ändå utspelar sig i nutid?


Så ryskt att man dör av leda?

I nyfunnen kraft att ta itu med gamla bokhyllemonster plockade jag upp Metro 2033 av Dmitri Gluchovskij. Jag har blivit lovad apokalyps och tunnelbana. Jag har även förstått att det är väldigt ryskt.

Men jag vill inte gärna tro att det är ryskt att skriva extremt segt, långsamt, upprepande och tråkigt. Det måste vara något annat som är ryskt, förutom tunnelbanenamnen, men de egenskaperna är iaf orsaken till att jag inte läste klart boken.

Ja, ni hörde rätt. Jag lade ner Metro 2033 knappt halvläst. På sidan 173 av 453 fick jag nog på riktigt. Då hade jag dock känt sedan sida ett att det var något som inte stämde.

Boken handlar om Artiom, som växt upp i Moskvas tunnelbana efter någon slags kärnklyvningsapokalyps. I mörkret överlever människorna som autonoma stater på de olika stationerna. Tunnlarna däremellan är farliga sträckor och där kommer hemska monster upp från djupen och dödar människorna. Det är lite magstarkt, men det kan funka.

Dock är det allt. Gluchovskij gör ingenting med sina premisser. Han för inte handlingen framåt. Han låter mig inte lära känna karaktärerna. Det är bara en lång radda ansikten utan drag och röster utan personlighet som avbyter varandra i tunnlarna och på stationerna mellan de eviga upprepningarna av hur faaarligt det är. Jajjamänsan.

Jag kan närmast likna det vid att läsa Jan Guillou, som också har en tendens att räkna upp tusen fakta innan han kommer till skott, upprepa sig ifall vi glömt hans viktiga detaljer och mala på i det oändliga om allt utom själva handlingen.

Mig passar det då inte.

Det räcker inte med mysiga tunnlar, tält, svampte och karbiner samt patroner som valuta. Bra jobbat, du har hittat på en rollspelsvärld. MEN VAD HÄNDER DÅ? Nehe, det glömde han visst.

Uttråkad räcker inte för att beskriva min känsla av att traggla 170 sidor till av ingenting.

Hejdå 2033.

Den som vill byta till sig ett felfritt exemplar av Metro 2033 och helt orört ex av 2034, båda inbundna, kan väl ropa hej.


Misstro den du litar på allra mest

 

årets bokrea köpte jag bland annat Barn 44 av Tom Rob Smith, som handlar om barnmord i Stalins Sovjet. Den blir tolfte boken i min Seriemördarsommar.

Jag förstod att det skulle bli en ganska ovanlig bakgrund till den här seriemördarhistorien, men att den skulle vara så fruktansvärt obehaglig och viktig, hade jag inte insett.

För alla kattälskare bör det sägas direkt att en katt råkar illa ut i boken. Barn också, vilket redan framgått. Men låt inte det hindra er, för mordhistorien är den egentliga bakgrunden i den här boken och Stalins Sovjet är den faktiska handlingen, och den kände åtminstone jag till alldeles, alldeles för dåligt. Det känns som en bortglömd del av historieundervisningen och samtidigt en fruktansvärt viktig del att förstå. Det fanns fler än Tredje Riket som sysslade med suspekta saker under nittonhundratalet. Jag brukar ha svårt att lära mig historia på det traditionella sättet, men här lärde jag mig mycket och på ett välskrivet sätt. Kunskap jag nu inte tycker man borde få vara utan.

Barn och vuxna kämpar för sin överlevnad i ett förvridet system som med förevändningen att skapa ett klasslöst samhälle där alla är lika värda, istället svälter sina invånare, utpressar dem mot varandra och där grannar misstänker grannar och där ingen är för obetydlig eller för framgångsrik för att kunna förvandlas till en statsfiende.

Vi börjar hos den svältande bondebefolkningen som sparar benen av de råttor de fångat och ätit upp, för att kunna utvinna den sista näringen ur deras märg och sedan äta det malda pulvret. Vi får sedan följa med en MGB-man (den inhemska säkerhetspolisen) när han utför sitt uppdrag, att skrämma människor till tystnad eller till erkännanden.

I det kommunistiska Sovjet får ingen traditionell brottslighet förekomma. Den uppfattas som västerländsk och kapitalistisk. Därför sopas brott som upptäcks under mattan eller skylls på avvikande element som förståndshandikappade, homosexuella eller hemlösa. Den brottslighet som erkänns och jagas är den politiska brottsligheten, illojalitet mot staten och svek mot fäderneslandet. Det räcker med en misstanke och man misstänker alla. Enligt ett hyllat citat är den man litar på mest den som bör misstänkas mest. För är det inte så en förrädare beter sig? De förklär sig som rättrogna för att vinna din tillit.

Barn 44 av Tom Rob Smith

Barn 44 av Tom Rob Smith

MGB-polisen Leo upptäcker en serie mord av en händelse. Mord som inte kopplats samman av staten, som ingen vill kännas vid. Han tvingas offra allt för att jaga rätt på mördaren och upptäcker den ena fruktansvärda hemligheten efter den andra på vägen. Finns det någonting äkta i hans liv? Har det funnits någon mening med något av det han hållit kärt?

Barn 44 är stark som bara en bok kan vara som faktiskt någonstans kunde varit sann. Och det handlar inte om enstaka ruttna ägg, utan om en hel nation, om ett system och om en ideologi som orsakade så många människors död och lidande.

Nu är jag ännu mer inställd på att läsa Gulagarkipelagen av Aleksandr Solzhenitsyn och efter den här lektionen i Sovjetisk historia är jag kanske förberedd.


Lilla vårbeställningen

Eftersom maken älskade sin present, Stridsvagnar och pansarfordon: 240 av världens främsta stridsvagnar, som jag hittade på bokrean, så fick jag vackert beställa en till som han ska ge till en kompis. Då passade jag så klart på att beställa ett par böcker åt mig själv också. Man kan ju som ni alla vet inte beställa bara en bok. Det går inte.

Alltså blev det:

  • Pandemic av Daniel Kalla. Jag tror den rekommenderats på en Goodreadslista, men annars låter den ju perfekt oavsett.
  • Perfect victim av Christine McGuire. Rekommenderas i boken jag just läste, Dark Dreams av Roy Hazelwood. Handlar om ett fall där ett par kidnappar en kvinna och håller henne fången i en låda under sängen i åratal. Förmodligen mer än ryslig.
  • Whoever fights monsters av Robert K Ressler, ytterligare en FBI-profilerarbok.
  • Gulag archipelago av Aleksandr Solzhenitsyn. Presentation torde vara överflödig. Jag har velat läsa den så länge, men inte riktigt vågat ge mig på den. Nuså!

Allt som allt en fin lista. Kunde förstås ha lagt till många fler, men man måste läsa några böcker också, inte bara köpa dem, har jag hört. Eller var det tvärtom?

 

 

 


Bokrean bara för Chelsea Cain

Jag skulle ju inte handla på bokrean, trodde jag.

Men precis innan den drog igång så berättade Adlibris att den nya Chelsea Cain hade kommit in. Chelsea. Cain. Jag blev ju tvungen att beställa den direkt. Och varför då inte passa på att ta några reaböcker? Tjugo kronor! Ja, ni hajjar.

Förhoppningsvis tar de inte slut, det står tydligt att Adlibris reserverar sig för slutförsäljning.  Men dessa hoppas jag få hem inom en snar framtid iaf:

  • The night season av Chelsea Cain. Fråga inte varför. Ni ska veta varför vid det här laget!
  • Venus conspiracy av Michael Cordy, för att det lät spännande med en bok om kärleksmedicinen, som gör folk kära på riktigt. Vad kan man inte hitta på med en sån?
  • Metro 2033 av Dmitri Gluchovskij, apokalyps, Moskvas tunnelbana. Nuff said.
  • Barbarerna av Terry Jones, mannen från Monty Python berättar om varför barbarerna gett oss mer än romarna någonsin gjort.
  • Mörkersikt av Johannes Källström, för att Offerrit var så bra.
  • Skeppet av Stefán Máni, för att det verkade tufft med en supertjock skräckis som utspelar sig på en båt. Ja, jag har en kärlek för ubåtsfilmer och klaustrofobiska filmer där folk fryser ihjäl på polarstationer. Alltså..
  • Barn 44 av Tom Rob Smith, för att det är barnamord i Stalins Ryssland.
  • Schismatrix av Bruce Sterling, roman om den posthumana mänskligheten. Say what?? Måste kolla vad det är. Posthuman och mänsklighet känns inte sådär jättelogiskt.
  • I avgrunden av HG Wells, novellsamling. Mmm…

Dessutom en hemlig titel jag inte vill avslöja ifall min käre man råkar se. Han kan ju tänkas tjuvkika, vem vet.

Allt som allt världsbästa listan, tror jag. En del säkra kort, en del knasiga.


Hur Hitler vann WWII: Lektion 4

Läs gärna Lektion 1, Lektion 2 och Lektion 3.

I Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor), får vi veta hur Hitler kunnat vinna Andra världskriget om vissa händelser varit annorlunda. Det här kan verka konstigt, men ger verkligen en viss insikt i varför världen ser ut som den gör idag och hur den kanske annars kunnat se ut och framför allt hur varje människa och dess beslut ibland kan påverka väldigt mycket.

 

Third Reich Victorious

Third Reich Victorious

Nu är det lektion fyra om hur Hitler vann Andra världskriget.

I det här kapitlet bryr vi oss inte om Storbritannien. Här fokuserar vi istället på Sovjet.

Zhukov, en general i Röda armén, försökte i början av 1941 övertala Stalin att få attackera tyskarna. Han ville ta 152 divisioner och tillintetgöra de ca 100 tyska divisoner som samlats i Polen. Röda armén hade problem vid den här tiden och Stalin ignorerade Zhukovs begäran eftersom det verkade för riskfyllt. I juni 1941 invaderade tyskarna Sovjet. Röda armén led fruktansvärda förluster, men lyckades ändå klara sig undan och kunde fortsätta kriga mot tyskarna för att sedan, fyra år senare, inta Berlin.

Stalin hade själv satt Röda armén i ett bedrövligt skick genom att decimera officerskåren; han lät döda många och skickade ännu fler till koncentrationsläger. Det var inte bara tyskarna som ägnade sig åt fasansfulla metoder under Andra världskriget.

I scenariot godkänner Stalin planen som Zhukov lägger fram. Zhukov attackerar de tyska divisionerna i Polen och sätter på så sätt igång en rad slag och händelser, som slutar med att Sovjet tvingas kapitulera och skriva på ett fördrag med Tyskland. Det tyska riket breder på så sätt ut sig över ryska landmassor och de får även makt över sovjetiska republiker som Estland, Lettland, Litauen, Ukraina och Vitryssland. Sovjets gränser flyttas tillbaka till Ivan den förskräckliges tid.

Zhukovs operation Storm gick på sätt och vis enligt plan, men med stora sovjetiska förluster. Varje gång de attackerade tyskarna, höll de stånd för att sedan falla tilbaka till nästa skogsparti eller by. Steg för steg mattades ryssarna ut. De avancerade, men priset var högt. Till slut kom de fram till tyskarnas linje. Där överväldigades ryssarna av den tyska eldgivningen och tyska stridsvagnar jagade rätt på de som överlevde länge nog för att försöka fly.

Hitler svarade på attacken med operation Virvelvind. Tyskarna slog tillbaka med kraft och bredd mot Sovjet. I norr gick tyskarna mot Leningrad, Minsk och Moskva, i söder mot Kharkov och Dnepropetrovsk. I mitten gick Rommels grupp rakt över träsken för att attackera ryssarna som stod uppställda bakom, tillsynes i säkerhet.

Den första vågen tröttade ut ryssarna och stoppade dem från att vinna mark. Sedan fångade tyskarna in de kvarvarande ryska arméerna runt och i träsken. Slutligen avancerade tyskarna och tog Leningrad, Moskva och Stalingrad.

Om Stalin hade godkänt Zhukovs plan hade Sovjet kunnat förlora kriget mot Tyskland eftersom de hade förlorat så många trupper redan innan Tyskland slutligen anföll. Genom att stå tillbaka och ta hand om Röda arméns problem först, hade de en chans mot tyskarna och kunde hålla ihop sin front så pass väl att de slutligen besegrade Tredje riket.

I det här scenariot hänger utgången egentligen på en enda man, Stalin. Hans beslut avgör händelserna som följer. Om Sovjet attackerat Tyskland är det rimligt att tyskarna svarat på attacken med en egen. Det är också rimligt att Sovjet lidit fruktansvärda förluster i attacken mot Polen. Det här scenariot hänger förstås på att händelserna sker som beskrivet efter Zhukovs attack, men är under de premisserna helt rimligt.