Etikettarkiv: saga

Dimmigt, flummigt, ytligt: Lud-in-the-mist

För ungefär tusen år sedan, i ett land långt långt borta, bestämde jag mig för att läsa Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees.

Jag tänkte att det skulle vara bra för min hjärna att gå från seriemördare till sagoland. Jag hade även vissa hopp ställda till English bookshop i Uppsala som rekommenderat boken och till Neil Gaimain som blurbat sig varm för den.

I slutändan så måste English bookshop ha varit febriga eller fulla när de läste den. För den var inte alls värd deras lov, tyckte jag. Dessutom har Neil Gaiman förmodligen tagit så han blödde ur öronen och samtidigt förmodligen enbart satt sitt namn på boken för att folk sedan ska läsa hans böcker och tycka att de är desto bättre. För de har båda felfelfel.

Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees

Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees

Lud-in-the-mist tog tammefan tre veckor att läsa, och den är inte lång. Men orsaken är enkel – man somnar av sagor. Varje gång jag försökt läsa den har ögonen blivit grusiga, ögonlocken tunga och en hjord får har galopperat in i huvudet och börjat hoppa hinder för fulla muggar. Så till alla sömnlösa stackare där ute – läs sagor. Läs Lud-in-the-mist.

Lud-in-the-mist är en ren saga. Den börjar med en beskrivning av landet, geografin, folket, deras traditioner. Den är bara 260 sidor lång. Dessutom är den seg i starten. De inledande beskrivningarna är löjligt långa innan Mirrlees börjar med själva handlingen. Personligen vill jag ha något som fångar mig senast inom de 30 första sidorna. Jag kanske var slö, men först efter 30 sidor började jag ana hur fröet till handlingen börjat spira. Borde man inte egentligen göra det inom max fem sidor? Sedan kan man återkomma till beskrivningar emellanåt. Särskilt när boken faktiskt är ganska tunn. Första observationen: Sövande och långsam.

Mirrlees språk är fint och mysigt. Ibland blir det lite väl förvirrande, men det är alltid fint. När jag började lära känna karaktärerna lite bättre upptäckte jag tyvärr att jag inte tyckte om dem. De är ganska gnälliga allihop. De är dessutom ogina, otrevliga, bråkar och manipulerar varandra. Ändå får man lära känna dem så pass ytligt att man inte behöver bli arg på dem för deras karaktärsfel. Distansen till historien är milslång och ingenting lyckas riktigt beröra mig. Andra observationen: ytlig och utan känslomässig substans.

Jag gillar nog inte Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees så värst. Den tog tid att ta sig igenom, mycket att göra eller inte. Jag förväntade mig ett fantastiskt sagoland, men fick istället en konstig och kall historia om en pest som inte var en pest, om otervliga små troll som bodde i en stad någonstans och utan ens tillfredsställande uppförsbacke, klimax och slutspurt.

Jag hade förvisso ganska höga förhoppningar på Lud-in-the-mist. Jag skyller gärna på Neil Gaiman, som kallar den för ”a little golden miracle of a book”.  Det är den tammetusan inte.

Det har varit en liten pina att ta sig igenom den. Nu hamnar den i listan över böcker du kan få av mig.

Tidigare om Lud-in-the-mist:

Annonser

En liten gyllene quidditchboll till bok

Nu kanske ni lynchar mig, en del av er, men jag gillar nog inte Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees så värst. Jag har läst halva och hade jag gillat den så hade jag kommit mycket längre vid det här laget, även om jag förstås inte har mycket tid till att läsa över huvud taget just nu.

När jag läste American devil nyss så gick det undan. Trots att jag inte hade tid då heller. Nu sitter jag med den här taniga boken och bara känner inte för det.

Jag trodde det skulle passa att byta till lite sagoland, men jag verkar haft fel. Men ingen gång hade förmodligen varit perfekt. Jag har läst mycket fantasy en gång i tiden och Lud-in-the-mist känns mest jobbig. Språket är kringelikrokigt och överdrivet. Karaktärerna är osympatiska och barnsliga. Man lär känna dem ganska ytligt utifrån och sedan beter de sig som idioter, så det är svårt att tycka om dem ännu så länge.

Dessutom verkar den här jävla pesten ta en väldig tid på sig. Halva boken och fortfarande har den inte tagit fart.

Jag hade ganska höga förhoppningar på Lud-in-the-mist. Mest måste jag skylla på Neil Gaiman, som kallar den för ”a little golden miracle of a book”, men även andra får nog ta del av skulden. Jag ville verkligen tycka om den, men just nu ser det mörkt ut. Den är nog mer som en liten quidditch-boll än som ett mirakel. Bzzz, bzzz…

Nåväl. Halva boken kvar. Peppepp…


Man somnar av sagor? Rimligt.

Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees

Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees

Jag har börjat läsa Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees. Den kan ännu så länge närmast beskrivas som en saga. Man får landet beskrivet, geografin, folket, traditioner. Den är bara 260 sidor lång och jag har bara läst drygt 70 sidor ännu så länge. Varför det? Jo, för jag blir så trött nästan varje gång jag börjar.

Det kan i och för sig ha med annat än boken att göra också, men visst är det typiskt att bli trött av en saga? Mmm… mysigt, läggdags…

Jag har som sagt inte läst så långt, men jag tycker nog den är lite seg i starten. Måste man beskriva så otroooooligt mycket innan man börjar med själva handlingen? Borde man inte fånga läsaren med annat än beskrivningar på de 30 första sidorna? Jag kanske är slö, men först därefter började jag ana att ett frö till handlingen börjat spira. Borde man inte egentligen göra det inom max fem sidor? Sedan kan man återkomma till beskrivningar emellanåt. Särskilt när boken faktiskt är ganska tunn.

Så läsrapport 1: För långsam.

Annars är det väldigt fint skrivet och mysigt och lite förvirrande. Just nu börjar dessutom handlingen att ta form och det börjar hända saker. Jag börjar lära känna karaktärerna lite bättre, men ännu så länge är det ingen jag tycker särskilt mycket om. De är ganska gnälliga allihop. Jag läser vidare…