Etikettarkiv: samer

Uppgörelse med könsrollerna

Anaché är den andra boken om samma värld av Maria Turtschaninoff. Men den är fristående från den första boken, Akka, som jag gärna också skulle vilja läsa.

Myter från akkade kallar Turtschaninoff sin ”serie”, och akkade är alltså folket i den värld hon skapat. De är ett nomadfolk som håller får och hästar, och de lever i klaner som dyrkar naturen. Det är väldigt likt indianer, eller kanske samer, eller snarare vår idé om dem.

Anaché av Maria Turtschaninoff

Anaché av Maria Turtschaninoff

Anaché handlar om flickan Anaché, som växer upp som dotter till en klanledare. Hennes far, Kajake, är en duktig hövding, men en desto sämre far och make. Han slår sin fru och terroriserar sin familj.

Men Kajake är nästan det minsta problemet ändå, för akkade lever enligt väldigt könsnormativa regler. Kvinnor sköter hemmet, maten och handarbete. Männen jagar, slår sig för bröstet och ”vaktar över sin familj”. Man gifter bort döttrar till höger och vänster och mutar mottagaren med gåvor. Det är helt enkelt väldigt typiskt allting.

Anaché har en storebror, Huor, som hon älskar över allt annat. Han får lära sig manssaker, som han sedan lär Anaché när ingen ser. De två syskonen är närmast oskiljaktiga under hela uppväxten och när Huor blir man kan Anaché allt han kan och ännu mer. Hon är nämligen speciell på flera sätt. Anaché kan se gudarna och andarna. Bara män ska kunna vandra i andevärlden och bara män blir angakok (schamaner).

Anaché döljer sina förmågor för att inte drivas bort från sitt folk, och försöker foga sig enligt könsrollerna, men snart förstår hon att hennes öde är att utmana patriarkatet och frigöra akkades kvinnor.

Anaché är en bok som inte följer den vanliga fantasymallen. Den liknar mer Grottbjörnens folk än Belgarion, och den vidrör ämnen som sällan tas upp i traditionell fantasy. Den är väldigt ungdomsboklik på många sätt, men ändå väldigt vuxen. Det är ingen Grottbjörnens folk och det är ingen vanlig historia som Turtschaninoff berättar. Hon tar upp högst moderna frågeställningar om manligt och kvinnligt och trots nomadliv, telogelbär och andar, så känns den väldigt aktuell.

Jag är trött på att fantasy ständigt måste utspela sig i sexistiska samhällen. Jag är utled på att en fantasyvärld med krigare och magiker, av någon anledning måste innebära att kvinnan är underställd mannen. Det är ju för fasiken en påhittad värld. Varför kan inte kvinnor vara krigare och magiker på lika villkor? Det är ju helt upp till författaren att bestämma sig för att det är så, och sedan skriva det.

Ändå vill jag inte placera Anaché i den kategorin, just eftersom Turtschaninoff gör det till fokus för sin berättelse. Hon utmanar traditionen och slänger den åt fåglarna.

Jag har inte avslöjat den twist som Turtschaninoff vädjade om att alla bokbloggare skulle hålla hemlig, så ni kan verkligen se fram emot den. Läs Anaché.


Bloddrypande vikingafantasy med varulvar

Det är dags för den sjunde boken i min seriemördarsommar och vi gör en avstickare till vikingatiden och Wolfsangel av MD Lachlan.

På väg till Eurocon, den 19 juni, gick jag förbi SF-bokhandeln och lyssnade på MD Lachlan och Hannu Rajaniemi, som pratade om sina böcker, Wolfsangel och The quantum thief. Jag passade även på att köpa böckerna och fick fina signaturer i dem också.

Hannu Rajaniemi får vi återkomma till en annan gång, men MD Lachlan skriver alltså vikingafantasy med varulvar. Det kommer bli ett antal böcker och varje bok kommer att hoppa ett hundratal år framåt tills vi kommer till Andra världskriget. Oerhört intressant, tyckte jag.

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

Tyvärr infriades inte mina förväntningar på Wolfsangel. Till att börja med kände jag mig lurad av Lachlan. Det handlade inte alls om en man som kände sig tvungen att bli en varulv genom förbannelse och som sedan aldrig kan göra det ogjort. Förmodligen har jag missförstått, men den boken hade jag velat läsa.

Nej, Wolfsangel handlar om någon slags vikingar som lever som hobbitar i ren bliss tills grannen vill kriga. Då kommer stora båtar och krigarna springer vrålande iland och slaktar alla de ser.

Man åker båt och åker båt och rider och jag känner för att instämma i anti-fantasykören, som brukar mena att ”i fantasy bara går och går och går de och aldrig kommer de fram”.

Vår huvudperson är en vikingaprins. Han uppfostras av en broderklan där han har sin trolovade, men blir istället kär i en bondflicka. Magiska krafter som är ute efter prinsen tvingar honom sedan att resa över Norden för att hitta Valfolket. Med sig på resan har han vargmannen Feileg. Det är barnboksromantik, brådstörtat hjältemod, hjälplösa kvinnor, modiga män, hemska häxor, starka kungar och bla blaaaah blaablablablaaah…

Karaktärerna är ytliga och får aldrig riktigt fäste. Dessutom byter de personlighet ofta nog för att jag även om jag gillar dem ett ögonblick, strax därefter kanske måste ogilla dem istället.

Jag hade de bästa avsikterna att älska Wolfsangel, men så här i efterhand känner jag mig ganska lurad. Den är inte svår att ta sig igenom, men den är så dåligt upplagd och löst sammanhållen att jag i efterhand önskar att jag ledsnat innan den tog slut. För rättvisans skull fanns det förstås bra partier, men som helhet blev jag inte tjusad. Kanske är den bättre om man inte är uppväxt i vikingarnas land. Men jag tycker ändå att det är ett mishmash av trådar som aldrig riktigt väver någon bra historia.

Jag påminns om fantasyboomen, när fantasy prånglades ut så fort som möjligt till alla som inte visste bättre eller hade annat val än att läsa det som stod till buds.

Jag tycker inte om att såga en bok som kunde ha varit så bra, men det ser inte bättre ut. Det här var inte alls särskilt bra.