Etikettarkiv: seriemördare

Books Of Doom

Jag har till slut kommit fram till att bloggen är odöd, dvs död, men inte riktigt helt död.

Jag har därför beslutat att starta en instagrambokblogg, och den skall heta Books Of Doom.

Där fortsätter jag dela med mig av spoilerfria recensioner från hjärtat. Så in och följ!

snip_20160908205841

Annonser

Mördaren är fri. Vem dödar hon nu?

Det är alltid underbart att få blogga om Chelsea Cain, men av någon orsak verkar väldigt få ha tagit henne till sitt hjärta riktigt som jag. Jag vet inte om jag vet en enda bekant som läst henne, faktiskt. Och jag fattar inte varför?!

Om ni tycker om deckare, eller om ni tycker om Ond Bråd Död, eller om ni tycker om när det blir ”psykologiskt”, eller om ni tycker om femiFUCKINGnism, så borde ni gilla Chelsea Cain.

”Om ni vill ha det mest blodisande deckarthrillermordpsychodramat, då är det Cain ni vill ha.”
Från Nedbruten, men inte död

Den egentliga huvudpersonen, som jag ser det, i Chelsea Cains böcker, är den kvinnliga seriemördarpsykopaten Gretchen Lowell. Gretchen är så sjuk i huvudet som det går att bli, och så vansinnig och blodtörstig, men ändå kall nog att dra ut på lidandet, att se tjusningen i att människor istället får leva med vad hon gjort mot dem.

Chelsea Cain

Chelsea Cain

En av de som överlevt hennes tortyr är polisen som jagade henne, Archie Sheridan. Han såg sedemera till att hon spärrades in på mentalsjukhus där hon får ruttna bort i förnedring och ensamhet, men han är samtidigt hennes fånge. Han påminns dagligen om den tortyr hon utsatte honom för, och i någon del av hans hjärna tror jag att han aldrig blivit fri från fångenskapen.

Med detta sagt, läs de tidiga recensionerna, eller tro mig när jag säger att fler borde läsa Chelsea Cain. Börja med Heartsick.

Själv har jag nu kommit fram till den femte boken, Let me go.

Let me go av Chelsea Cain

Let me go av Chelsea Cain

Let me go är en perfekt fortsättning efter Kill you twice. Där fick vi se Gretchen fullständigt nedbruten av mediciner och isolering. Det var härligt att få frossa i hennes rättmätiga lidande, efter allt hon gjort.

Men nu har hon rymt. Hon är fri, och hon har en agenda.

Archie undersöker en rik mans privata ö, kroppar ansamlas i hemliga tunnlar och Gretchen är på krigsstigen. Det är vansinnigt bra och roligt och underbart blodigt, precis som Chelsea Cain lärt mig att förvänta.

Förutom mordhistorien så utvecklas bakgrundshistorien mellan Archie och Gretchen ytterligare, med ännu en sjuk twist. Det är som att Cain alltid har ytterligare ett trick, och ytterligare en tanke.

 

Vsg för tips.


Lättläst deckare/thriller med seriemördare

En av mina absolut käraste författare, Stuart MacBride, skriver mest deckare. Vanligtvis handlar de om det regniga Aberdeen. Men MacBride har också skrivit den fasansfulla sf-deckaren Halfhead.

Men han har även skrivit en lättläst thriller, Sawbones.

Sawbones är lättläst på grund av textens storlek och att språket får vara enkelt och rakt.

I introduktionen till boken skriver Stuart MacBride (min översättning):

”Barrington Stoke (ett förlag för lättlästa böcker) sade att de aldrig gett ut en seriemördarbok förut. Men kunde jag ge det ett försök? Woo-hoo! Fatta att jag kan. Den här boken är resultatet.”

MacBride skriver också att läskiga deckare har en tendens att bli tegelstenar. Men den här boken såg han som en chans att frångå reglerna. Den skulle vända på förutsättningarna. Inget Aberdeen, inga goda poliser, och ingen tegelsten.

Stuart MacBride

Stuart MacBride

I Sawbones får vi följa några män på flykt i en bil. Från början vet vi ingenting om dem, men långsamt får vi bitar av berättelsen.

De är på väg för att hitta en man och hämnas. Deras chef är maffiaboss och hans dotter är kidnappad och förmodligen död.

På vägen får de höra allt mer om den misstänkte kidnapparen. Vad han gör med kvinnorna han kidnappar. Det blir en allt personligare jakt, och allt viktigare att behålla hoppet om att chefens dotter fortfarande lever. Eller inte. Kanske är det bäst om hon fått dö.

Det enkla språket förtar ingenting av berättelsen. Språket gör det snarare ännu läskigare och hemskare, i sin enkla rakhet. Det är direkt och effektfullt.

Jag skulle gärna läsa fler böcker skrivna så här koncist.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:


Nedbruten, men inte död

Ja, jag älskar Chelsea Cain. Om ni vill ha det mest blodisande deckarthrillermordpsychodramat, då är det Cain ni vill ha. Jag har nu kommit till den fjärde boken, Kill you twice.

Chelsea Cain skriver om den mycket karismatiska, kvinnliga seriemördarpsykopaten Gretchen Lowell. Gretchens öde är för evigt sammansvärjt med hennes före detta offer och mästerverk, Archie. Han är polisen som jagade henne och som satte dit henne och såg till att hon spärrades in på mentalsjukhus där hon får ruttna bort i förnedring och ensamhet.

Han är också ett av hennes offer, undkom med livet i behåll, men inte med alla organ intakta. Hans kropp är täckt av ärr från Gretchens skalpell och ett av dem är hjärtat hon ristar in i alla sina offer. Hans är det enda som fått läka.

De tre första böckerna var fantastiska. Det var ögonblicklig kärlek mellan Chelsea Cain och mig.

Dynamiken mellan Gretchen och Archie är det centrala temat i samtliga böcker. Det blir mer än bara blod. Det blir mer än en deckare. Chelsea Cain är inte för den kräsmagade, men det är synnerligen fascinerande läsning om det värsta världen har att erbjuda och vad man gör när man möter det.

Den fjärde boken, The night season, handlar ganska lite om Gretchen, men desto mer om en starkare och friskare Archie som äntligen börjat tillfriskna. Vi möter även Susan Ward igen, journalisten med my little ponny-hår, som samarbetar med Archie, båda ger och tar av varandras information.

Självklart saknade vi Gretchen i The night season, men i Kill you twice, mina vänner, är hon äntligen tillbaka.

I The night season drabbades Portland av översvämningar. Det visar sig snart att en del drunknade faktiskt blivit mördade och att en del underliga ledtrådar lämnas på kropparna.

The night season är bra, men Chelsea Cain visste nog om att det saknades Gretchen och trauma, vilket hon erkänner i Acknowledgements, och lovar att gottgöra oss i nästa bok. Jag litade på Cain. Och jag fick rätt.

Chelsea Cain

Chelsea Cain

I Kill you twice möter vi en helt annorlunda Gretchen. Hon är nedbruten av mediciner och isolering. Det är väldigt givande att äntligen se henne lida för vad hon har gjort.

Men Archie har knappt tid att vältra sig i känslan, för det börjar dyka upp lik i Portland. Och morden verkar ha någon underlig koppling till Gretchen.

Givetvis kan hon inte vara skyldig, men mördaren har en liknande talang och Archie tvingas möta sin nästan mördare för att ta hitta sambandet.

 

När jag läser Kill you twice är det länge sedan jag läste Cain sist, och det är som att komma hem. Det är underbart, det är genialiskt, rappt och roligt, hemskt och fantastiskt. Har ni inte läst Chelsea Cain ännu, så är det faktiskt dags. I höst kommer redan den sjätte boken.


Dexters samlade verk

Fick tips om den här snygga postern. Den visar alla Dexters offer, enligt tv-serien, från början och till och med säsong 6.

Ganska nördig, väldigt rolig.

Klicka för att komma till köpstället.

Dexters offer

Dexters offer

Tidigare om Jeff Lindsay:


Böcker att vänta på

Dags för en ny väntar-med-spänning-lista.

Broken Harbour av Tana French, 201203

Tana French är ju allas vår älskling och jag har skrivit om handlingen tidigare. Den här boken skulle enligt tidigare uppgift komma i augusti 2011, därefter i mars 2012, sedan i juni men verkar nu komma i juli på Adlibris.

Kill you twice av Chelsea Cain, 2012-08

Min älskling Gretchen kommer tillbaka. Jag har skrivit om Chelsea Cain förut och hoppas att hon är tillbaka i toppform. Det finns även rykten om en tv-serie.

Red country av Joe Abercrombie, 2012-11

Abercrombie kommer ju även till Swecon/Kontrast i höst (anmäl dig nu!). Jag har redan bokat biljett och hotellrum och ser fram emot en galet rolig nördhelg.

Nu har jag förvisso ett par böcker kvar i bokhyllan av Abercrombie, men han är hittills väldigt jämn och bra, så jag ser storligen fram emot hans nästa verk.

A wanted man av Lee Child, 2012-09

Lee Child är en storfavorit i bokhyllan. Han levererar alltid precis vad jag vill ha och Jack Reacher är en av mina bästa hjältar. Säkerligen blir även nästa bok en höjdare.

Dock, att jag måste nämna min besvikelse över castingen till den kommande filmen.

Extreme zombies av Paula Guran (Editor), 2012-08

Lite oväntat hittade jag denna zombieantologi på Adlibris.

Antologin inkluderar författarna: Nancy A Collins, George RR Martin, Joe R Lansdale, David J Schow, Edward Lee och John Shirley.

Vaddå, hajjade ni till nu? Hehehehe… Ja. George RR Martin. Om zombier. Detta måste ju bara provas!

——

Så… puh. Lyckan. Det blir en fin boksommar/höst även 2012.

Har jag missat något? Väntar ni lika spänt som jag?


Vad som händer med Idoldeltagare

I Shatter the bones av Stuart MacBride återser vi min älskling Logan McRae, polis i Aberdeen.

Det har gått en liten tid sedan Dark blood och Logan har hämtat sig från sina vedermödor någorlunda. Han har dessutom något fint på gång med gothbruden Susan.

Böcker av Stuart MacBride:

Jag har tidigare sagt att den fjärde, femte och sjätte boken om Logan är bäst, men denna, den sjunde boken kommer inte långt efter. Dock är den just nu den sista boken om McRae eftersom MacBrides nästa bok Birthdays for the dead, har en ny huvudperson. Jag tror inte det behöver vara sorgligt. MacBride skrev lika bra om en helt annan person i Halfhead. Det är MacBride som är bra, inte hans karaktärer. Det återstår att bevisa, men ännu så länge ligger han långt före Mo Hayder till exempel, som visade sig vara sämst utan Caffery.

Har ni läst min blogg ett tag så kan ni Logan McRae vid det här laget, men vi kan ju sammanfatta lite kort:

MacBrides huvudperson är polisen Locan McRae, en man med ärr över hela magen efter att han skadats i tjänsten. Sedan dess har han samlat på sig ännu fler ärr och trauman… Logan är en ovanligt varm och äkta och underbar deckarpolis. Han är briljant och klumpig på samma gång. Han får ha både tur och otur, och man kan inte alltid förutsäga hans nästa steg eller misstag. Logan går på intuition och kan lösa fall med ledtrådar ingen annan sett. Ofta har han helt fel, hur snyggt han än följer ledtrådarna, och han får ta en hel del utskällningar innan det reder ut sig till slut. Som ständig bakgrund till de hemska brott Logan McRae utreder följer vi hans ständiga kamp med disciplinnämnden på polisstationen och konsten att leva med sina överordnade, samt hans ganska struliga privatliv.

Men i Shatter the bones börjar MacBride knyta ihop trådarna. Logan börjar få ta det lite lugnare, saker och ting ser inte längre helt svarta ut.

Stuart MacBride

Stuart MacBride

I Shatter the bones jagar Logan kidnappare som tagit två Idoldeltagare som gisslan. Deras briljanta idé är att utpressa allmänheten på lösensumman och använda media för att förstärka meddelandet.

Idén känns ny och som vanligt späder MacBride på med fler kringliggande fall som krånglar till bilden. Dessutom har vi som vanligt Logans privatliv och en hel del missöden längs vägen.

Det är jätteskönt när jobbiga idoler får sitt, samtidigt som man lider med dem förstås. Dessutom är det väldigt roligt att läsa om kidnapparna och fundera på vem som är skyldig. MacBride lyckas få mig att verkligen fundera på vem som är skyldig den här gången, något han inte alltid bryr sig om, och det är underhållande. Kampen mot både media, som vill utnyttja tillfället och få tillbaka sina gullungar, och klockan, som tickar mot gisslans avrättning, gör att man läser i ett rasande tempo.

Dark blood var den mest invecklade av MacBrides deckare och bjöd på en efterlängtad vändning för Logan McRae. I Shatter the bones är handlingen helt annolunda och följer ett ganska annorlunda mönster. Även Logans privatliv når en helt annan spelbana. Jag är ganska imonerad av MacBrides förmåga att förnya sig själv och även Shatter the bones får sägas vara en av de bästa böckerna i serien (nästan alla är det).

Jag tycker om allt Stuart MacBride har skrivit. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop. Och är du osäker, börja med den superunderbara sf-deckaren, Halfhead.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:


Att bli vuxen och mörda folk

När du behöver något maffigt och mysigt och skönt, då väljer du ett beprövat koncept. Du tar fram en gammal favorit, läser om eller läser en ny av samma författare. Och du vet vad du får.

Så är det mellan mig och Jeff Lindsay, iaf en bra dag. Men sedan Dexter is delicious, där min älskade mördare Dexter möter kannibaler i någon slags flirt med vampyrgenren och undergroundklubbar samtidigt som han jonglerade bebisblöjor, har vi någon slags uppehåll. Jag litar inte helt och fullt på Lindsay längre och jag tror liksom att han tröttnat på mig, han med.

Double Dexter är den sjätte boken om Dexter av Jeff Lindsay. Ni känner säkert till TV-serien (som jag faktiskt bara sett säsong 1-3,5 av eftersom jag väntar på att den ska vara slut och kunna köpa boxen). Nu finns även en comic.

Dexter Morgan är blostänksanalytiker och mördare. Men han mördar bara onda personer, som gör onda saker. Det här är premisserna i all sin underbara enkelhet och jag älskar dem.

Till skillnad från TV-serien, som fokuserar på att vara underhållande och smårolig, så handlar böckerna mer om Dexters inre värld, hans motiv och funderingar och hans mörka passagerare, det som gör honom till en mördare, någon som behöver mörda för att må bra.

Jag gillar Jeff Lindsays stil. Han har en rytm i språket som gör det lätt och härligt att läsa. Och hans karaktärer är aldrig rent onda eller rent goda, vilket också hjälper.

I Dexter is delicious var språket inte riktigt lika poetiskt längre. Dessutom kvävdes jag nästan av allt prat om bebisar, blöjor och bajs. Jag orkar inte med emotionella gnällspikar som velar och ältar, och här blev Dexter av alla människor en ältande idiot. Önskar jag mig sånt kan jag läsa dålig chick-lit eller BOATs. Nu ville jag ha Dexter.

Double Dexter av Jeff Lindsay

Double Dexter av Jeff Lindsay

I Double Dexter verkar Lindsay ha hittat tillbaka. Visst är hans älskade bebis Lily Anne kvar, men Dexters besatthet är inte fokus och det går att läsa utan att få allt för mycket bajslukt i näsan. Han verkar ha kommit över den första förvirringen och börjar hitta tillbaka till sig själv.

Ändå är det inte toppkvalitet. Vill jag läsa om Dexter, så vill jag ha mord, hemska historier, gruvlig hämnd och magisk dans i månskensnatten. Det är för lite sånt. Varför tror Lindsay att man läser honom egentligen?? För att få veta hur det går för Dexters barn i skolan? NJA.

Det är svårt att inte dra en parallell till Mo Hayder, som även hon gjort mig väldigt besviken och som helt verkar ha missbedömt sina läsare när hon gav Caffery foten och lät honom stå i bakgrunden när hon förde in den mesiga, löjliga, fantastiskt tråkiga Flynn.

Eller Lee Child, som gör film av underbara Jack Reacher, men låter TOM CRUISE få huvudrollen. What the fffffucking fuck? Reacher är två meter lång, grov, mysig, manlig, underbar. Tom är ett litet troll som inte kan spela och som har ständig fetthinna trots sminket, i film efter film.

Jag kan inte påstå att jag är trött på Dexter, även om jag önskar att Lindsay gick tillbaka till sina rötter. Som mysig, hemtrevlig läsning är det inte fel, men någon superrekommendation för fler än de första tre-fyra böckerna, kan jag tyvärr inte ge.

Tidigare om Jeff Lindsay:


Gretchen Lowell, snart i din TV

Jag älskar Chelsea Cain. Hon skriver om en kvinnlig, seriemördande psykopat, Gretchen Lowell. Man älskar henne, fruktar henne och hatar henne. Chelsea Cain älskar man mest.

Chelsea Cain

Chelsea Cain

Archie heter polisen som själv blev ett av Gretchens offer och bara knappt undkom och inte med alla organ intakta. Bland alla ärr han har kvar från hennes tortyr finns även hjärtat hon ristar i alla sina offer.

Det finns fyra böcker i serien: Heartsick, Sweetheart, Evil at heart och Night season.

Nu, ska hennes böcker bli tv-serie! Det kommer bli så bra… det blir den nya Dexter (vilket inte oväntat är det alla jämför den med), det blir magiskt.

Nedan, en trailer för Heartsick, inte för tv-serien. ;)

Enligt uppgift ska serien skrivas av Mikko Alanne och produceras av Geyer Kosinski. Ansvarigt bolag är FX (American Horror Story, Rescue Me och Louie).

Jag kan bara hoppas att den snart kommer till svensk tv. Annars blir det till att göra något kreativt.

Nätet har inte många detaljer mer än dessa att tillägga, men spånandet om huvudrollen är redan igång. Jag må ha en bild av Gretchen som är kusligt lik Chelsea Cain själv, men om jag anstränger hjärnan och dessutom tänker på skådespeleriet så skulle jag nog rösta på Carla Guigno:

Carla Guigno

Carla Guigno

Mer om Chelsea Cain:


Veckans läsning 36, v5

Nu sammanfattar vi fjorton veckor då. Sist jobbade jag mycket helg och sedan var det panik och sen jul och sen terminsstart och nu känns det plötsligt lite okej igen.

Vi kan börja med att nämna några fina böcker: Babel-17 av  Samuel R DelanyThe reapers are the angels av Alden BellWorth dying for av Lee Child och Världskrig Z (World war Z) av Max Brooks.

Sedan ett par mindre bra böcker: Pandemic av Daniel Kalla och Tjärven av John Ajvide Lindqvist.

Ni kan också titta på en jättesöt bild.

Sötapokalyps

Sötapokalyps

På SF-dag i Uppsala var det trevligt och jag skaffade lite böcker och sedan skaffade jag även lite fler.

Författare tävlade om att döpa ett bårhus.

Sedan, precis här någonstans blev det ganska tyst på bloggen och mycket att göra i Livet.

Då passade jag också på att vara provläsare.

Sedan var det då dags för K55 av Erika Oscarius att förvrida mina sinnen i oläslighet, samtidigt som jag sökte tröst i serier. Och efter mycket om och men, K55 äntligen slut, ett bändknull utan utlösning (för information om vad bändknull är, se recensionen i länken nyss).

Och lösningen på sirapsbok var förstås George RR Martins A song of ice and fire. Och ännu mer A song of ice and fire.

Apropå det så tipsade jag om en kokbok från Westeros och även om vad jag såg fram emot i vår.

Man kan inte bara se framåt, man måste köpa böcker nu också.

Det blev för en gångs skull en enkät i form av Yes please/no never.

Nyhetsdags!

  • Dexter blir serie från Marvel.
  • Jack Reacher av Lee Child visar sig bli filmkaraktär. På gott och ont. Mest ont pga Tom Cruise.
  • Författare tävlar om att sätta sitt namn på ett bårhus.

Jag läste och älskade ytterligare en Delany, nu Nova om fantastiska rymdresor och fanatiskt sökande.

Och så… Alldeles nyss, läste jag en gruvlig seriemördardeckare av Oliver Stark, där Harper ställs öga mot öga med en galen nazist.

Massa inlägg på fjorton veckor:

Mord mot mänskligheten

88 killer är Oliver Starks andra roman om polisen Harper och psykologen Levene. I november 2010 läste jag hans första roman, American devil med samma huvudpersoner.

Oliver Stark är något så lustigt som en brittisk författare som skriver väldigt om amerikanska mördare, men kanske är han så fantastisk just på grund av sitt brittiska sinne för lagom?

I American devil jagade Harper en mördare som såg sig mer som konstnär än som kriminell. Han ville fullända sitt verk, bestående av blonda, rika kvinnor. Harper hade dock aldrig lyckats så väl om han inte fått hjälp av polisens terapeut och tillika seriemördarforskaren Dr. Levene.

När vi kommer in i Harper och Levenes liv igen har Harper just kallats ut till ett mord och Levene försöker återhämta sig psykiskt efter ett allvarligt trauma. Hon blir snart tvungen att sätta ihop hjärnan igen när den behövs för att tolka mördaren som signerar sina mord med siffran 88.

Oliver Stark är sig lik. Vi har en fruktansvärd best till seriemördare, vi har en hård och brutal polis utan gamla banala alkoholproblem eller annan skit. Vi har dessutom en seriemördarforskare (och kvinna) som lyckas matcha polisen i skärpa samt stenhård vilja och knytnävar.

Detta är sådant som får mig att hoppa i stolen när jag läser. Sist var jag riktigt  nöjd. Det är jag nu också.

88 killer av Oliver Stark

88 killer av Oliver Stark

Omgivningen är åter igen New York. Vi befinner oss mycket i Brooklyn och vi får besöka flera mörka gränder.

Mördaren i 88 killer är nazist. Boken tar upp flera olika aspekter av neo-nazism, den ursprungliga nazismen, Förintelsen, det bisarra judehatet och orsakerna till det. Trakasserade judar mördas och hatbrottsgruppen kopplas ihop med Harpers mordutredning för att hitta mördaren. De tvingas söka upp neo-nazisterna och söka igenom deras lägenheter, fulla av svastikor och militaria från andra världskriget.

Det är ett obehagligt och vidrigt ämne, men ett viktigt ämne. Oliver Stark känns modig när han vågar göra sin mördare till semipolitisk etnisk rensare. Han är ännu modigare när han vågar komma så nära mördaren för att beskriva tillvägagångssättet och tankarna kring morden.

88 killer, 88-mördaren, torterar sina offer innan han avrättar dem. Och tortyren har han gott om inspiration till. Från den verkliga tortyr som skedde i ghetton och fångläger under andra världskriget.

Den här verklighetskopplingen gör allvar av en annars väldigt actionladdad och spännande bok, lägger till en dimension och gör den till mer än bara underhållning. Till skillnad från biografiska eller historiska beskrivningar av Förintelsen är det här förstås en helt annan sak. Men just därför träffar den också en ohärdad yta där den kan tränga in desto djupare.

Det finns inte mycket att anmärka på hos Oliver Stark. Han skriver böcker som beter sig som actionfilmer. Det finns inga tragglande avsnitt med polisångest eller tråkiga ledtrådar. Allt händer fort och nu och kapitlen är korta och bryter av varandra i en hektisk ström som inte slutar förrän alla har dött och mördaren är gripen. Det är knappt så att man hinner andas.

Som i den första boken förstod jag kanske någon händelse lite tidigare än jag hade önskat. Det har nog delvis att göra med viss kunskap om ämnet. Och då menar jag inte bara mordgåtor och psykopatiska mördare, utan även ämnet för just den här boken, vilket är neo-nazism.

Men att jag gissar rätt i förväg gör inte så mycket när det, precis som i första boken, finns gott om twistar som kommer precis så överraskande som de ska och på rätt ställen.

Jag gillar samtliga karaktärer. Till och med de mindre sympatiska är intressanta. Sist önskade jag mig djupare dykningar i seriemördarens sinne. I första liksom i andra boken får man nämligen följa mördaren nästan lika mycket som man får följa Harper och Levene. Och det är inte kursiv. Det fick jag den här gången! Jag fick nog följa mördarens vridna sinne precis så mycket som jag ville och kanske lite mer.

Oliver Stark - American devil

Oliver Stark - American devil

Medan första boken hade aningens många trådar i luften var den här precis perfekt avvägd. Det jag nu istället vill klaga på är att mördarens motiv och det psykologiska problematiserandet blev lite väl mycket och lite väl pladdrigt mot slutet. Nästan hela boken hålls det på en bra nivå, men just mot slutet, för mycket. Det kan ha att göra med att jag faktiskt förstår poängen första gången de förklarar den och att amerikansk kultur gärna repeterar ett par gånger ”for good measure”. Det kan också ha att göra med att författaren ville poängtera sin distans till det fasansfulla han hittat på, för att inte blandas samman med de här vidriga åsikterna. Kanske spelar de båda in.

”Stämningen är konstigt stillastående, frusen i ögonblick. Det känns som att karaktärerna rör sig obönhörligt och förutsagt, som att det inte finns några alternativ. Ingen öppning lämnas, inget onödigt beskrivs. Det är gott om detaljer, men inga onödiga detaljer, inga irrelevanta ord. Det gillar jag.”
Ur recensionen Amerikansk svulstig seriemördardeckare

Precis som då känner jag nu. Och precis som då är det viktigaste att Oliver Starks böcker känns nya. Seriemördargrejen är gjord, polisen som dras allt längre in är gjord. Men Stark gör det till sitt eget. Han tråkar inte ut mig och gör mig inte besviken. Det här är en författare jag absolut ska fortsätta följa.

Det här var, återigen: saftigt, svulstigt, blodigt, kladdigt och helt underbar läsning.

Tidigare om Oliver Stark:

Amerikansk svulstig seriemördardeckare – American Devil av Oliver Stark


Dexter comic

Kära vänner, jag gillar ju (litterära) seriemördare, som ni vet.

Världens mest älskliga och underbara seriemördare i bokform är förstås Jeff Lindsays dödliga charmknutte Dexter. Nyckelordet är älsklig, annars fick han slåss om titeln med Chelsea Cains blodisande Gretchen.

Nu har jag råkat få upp ögonen för en nyhet som ni kanske inte heller hört.

Dexter ska bli comic!

Ja, det är sant!

Dexter comic

Dexter comic

Äntligen kan mina serienördiga vänner, som kanske inte ens gillar blodiga deckare i normala fall, få en ursäkt att läsa Dexter.

Det är Marvel som är de skyldiga och tydligen kommer mästerverken att skrivas av Jeff Lindsay själv, så vi kan vänta oss en karaktärstrogen återskapelse i bildform.

Jag är rätt så lycklig. Undrar hur han kommer se ut? Ganska het, givetvis. Oooiioioioooh..! =D


Innan zombierna kommer

Jag köpte Tjärven av John Ajvide Lindqvist eftersom det var Ajvide Lindqvist och eftersom jag gillar eboksgrejen.

Lindqvist själv säger att han skrev Tjärven på 30 dagar. Det märks. Eller ja, kanske snarare… tur att han inte lade ner mer tid på den.

Tjärven av John Ajvide Lindqvist

Tjärven av John Ajvide Lindqvist

Tjärven ska handla om zombier. Det vet vi redan. Men varför handlar då nästan hela boken om några fjantiga idioters löjliga tankar om varandra?

En samling fyrtioåringar samlas för gymnasieåterträff på en öde fyrtornsö i skärgården för att fira midsommar. Förr eller senare dyker zombier upp och äter upp dem. Det visar sig vara senare, mycket senare. Först ska vi grotta ner oss i mänskligt förfall, Iphonetrams, dålig musik och patetiska töntars inre världar.

Lindqvist har använt sig av ganska klassiska zombier som hasar fram och som äter hjärnor, men han har gett dem en twist där ute på sin fyrtornsö. Zombierna känns lite fräscha fast de är de gamla vanliga odöda. Men allra mest handlar ändå Tjärven om medelålders idioter som försöker imponera på varandra, som i hemlighet avundas varandra eller hatar varandra och som alla egentligen mer eller mindre förtjänar att dö.

Jag tyckte inte om en enda av personerna i Tjärven. Större delen av boken var mer eller mindre lidande. Sedan fick jag äntligen lite zombieaction, men den bestod till 99% av människor som sprang omkring på klipphällar. Som någon slags zombieparodi på Sagan om ringen. Ladidadida… Iiik! Spring-spring. Ooooh den biter mig. Spring-spring. Någon dör. Någon blir slemmig. Spring-spring. Iiik! osv… Det finns ljusglimtar, men vad är väl det i en hel bok.

Gillar jag Tjärven? NEJ. Är det en zombiebok värd namnet? Ptja.. riv ut de första 60 sidorna och läs resten, så kanske. Är den dåligt skriven? Nej, men den blajar mest skit faktiskt. Jag är besviken på riktigt.

John Ajvide Lindqvist är bland det bästa vi har i Sverige vad gäller författare. Det var en riktig höjdpunkt i mitt läsliv när Hanteringen av de odöda kom och jag är så sjukt tacksam att det finns en svensk skräckförfattare som skriver så bra. Men det här… nej tack.

Tidigare om Tjärven:


Veckans läsning 35, v43

Då var det dags att sammanfatta ett par veckor igen.

Allt som allt har det varit en underbar lästid på sistone, trots att jag jobbat löjligt mycket. Det är som att jag kanske inte gjort annat än att jobba och läsa och sova.

Jag har iaf på lite tveksamma grunder lärt mig att välja bok med flödesschema. Jag har även gett bort en award till mina älsklingar.

Jag har läst och älskat del två i A song of ice and fire av George RR Martin, nämligen A clash of kings (Game of thrones… ni vet). Den var minst lika makalöst jättebäst som första boken och jag har nu haft Georgeförbud ett tag sedan dess för att dra ut på den underbara serien ett tag och läsa lite annat så ni inte får en fantasyöverdos.

Jag har även lyxat och vältrat mig med min Moleskine Book journal, som är min nya kärlek näst intill bloggen och alla ni andra underbara bokbloggare. Läsande som livsstil, kan man kalla det.

Jag har även läst ännu en  Mo HayderSkin, den fjärde boken om den skamfilade hjälten Jack Caffery och hans nya sidekick Flea. Den fick mig att ta en paus från Caffery ett tag till. Ska dock läsa Hayders fristående böcker ett tag.

Veckan som följer väntar ännu mer jobb och jobb och jobb, men ni kommer ändå att få smaka på recensioner av Babel-17 av Samuel R Delany, The reapers are the angels av Alden Bell och Pandemic av Daniel Kalla. Vänta och längta!

Nästa helg är det dessutom fantasydag i Uppsala, som jag ska bevista när jag ändå jobbar helg.


Veckans läsning 34, v40

Senaste veckans läsning var v 26. Sedan blev det sommar och semester och sedan blev det en sjuk och samtidigt upptagen höst. Först nu har jag alltså återhämtat mig.

Det blir lite konstigt att köra med läsrapport när det handlar om 14 veckor, men sånt bryr vi oss inte om här på bloggen. Vi rapporterar när det passar och så må det vara.

Först och främst kan vi nämna Seriemördarsommaren, som föll väldigt väl ut.

Sedan gjordes mastodontuppläggen om pesten, inspirerade av A journal of the plague year av Daniel Defoe. Pestdagboken och Pestilens

Jag åkte även bokbuss till bokmässan, vilket var en upplevelse jag rekommenderar alla. Jag hade även fixat snygga visitkort till mässan, som iaf jag tycker är riktigt snygga.

Sist jag veckouppdaterade så lovade jag faktiskt Höstfantasy i och med att jag redan då fnulade på A song of ice and fire. Det får väl ses som uppfyllt nu eftersom jag läste A game of thrones och älskade den.

Lagom till Nobelpriset i litteratur delade SF-bokhandelns blogg ut Nåbelpris. Därmed startades en liten kampanj för att se till att priset gick till rätt person, vilket vi faktiskt lyckades med. Vi tar så klart på oss den framgången även om vi förstår att några av de röstande kanske röstade på helt eget bevåg.

Slutligen, så här precis innan vi avrundade veckan gästades bloggen av Swedish zombie, som gästrecenserade Vargsläkte av Caroline L Jensen. Det var väldigt roligt och den första gästen här på bloggen.

Nu har jag såklart missat massor av roliga saker som hände, men det har ni såklart läst själva, eller kan backtracka när ni har tid över. ;)

Sammanfattningsvis har jag läst långsamt som vanligt. Det är ni nog vana vid. Folk brukar prata om 40 böcker i månaden. Här snackar vi ett femtontal böcker på tre månader. För er som inte heller läser racerfort kan det ju vara en tröst.

Samlade recensioner sedan förra veckans läsning (#33):

  1. Vargsläkte av Caroline L Jensen – gästbloggning av Swedish zombie
  2. A game of thrones (A song of ice and fire #1) av George RR Martin
  3. Infection av Craig DiLouie
  4. Samlade svenska kulter av Anders Fager
  5. A journal of the plague year av Daniel Defoe
  6. Barn 44 av Tom Rob Smith
  7. Dark places av Gillian Flynn
  8. Dark blood (Logan McRae #6) av Stuart MacBride
  9. Blind eye (Logan McRae #5) av Stuart MacBride
  10. On the third day av Rhys Thomas
  11. Wolfsangel av  MD Lachlan
  12. Sharp objects av Gillian Flynn
  13. Ritual (Jack Caffery #3) av Mo Hayder
  14. Flesh house (Logan McRae #4) av Stuart MacBride
  15. The treatment (Jack Caffery #2) av Mo Hayder