Etikettarkiv: seriemördare

Sista delen av bokpaketet

Bokpaket 2011-09-16

Bokpaket 2011-09-16

Så kom till slut den sista delen av bokpaketet från Adlibris. Jag hade ju redan fått hem Game of thrones av  George RR Martin, eller A song of ice and fire, som de faktiskt heter.

Nu kan jag även glädja mig åt att när jag vill kunna plocka fram och läsa:

Jag äger numera hela Mo Hayders produktion. Som en boss. Och det känns helt underbart att inte längre ha en eller två böcker kvar att läsa, utan många-många tack. Särskilt ifall jag inte lär mig att gilla hennes anti-Cafferyistiska sida och den nya huvudpersonen Flynn.

Av Lee Child har jag redan Worth dying for på lut, men det är aldrig fel att ha en extra. Då vågar jag kanke läsa Worth dying for också. Jag verkar ha utvecklat ett helt nytt boknördssyndrom i kölvattnet av FOMO och abibliofobi. Det är såklart besläktat särskilt med abibliofobin, men handlar inte om att inte ha någonting att läsa, utan om att ha läst allt. En liten, men ack så viktig skillnad. Jag är rädd att ha läst allt av en viss författare eller att ha slut på författarens böcker hemma, oavsett hur många andra böcker jag har och dessutom gärna läser. Det handlar om att ha ett alternativ, en väg ut. Kanske är det en ganska zombieistisk världsåskådning. Plan B.

Så… Oliver Stark, som skrev American devil, som jag älskade den 11 november 2010 och alltsedan dess. Jag kan blurba den åt er:

”Vi har alltså ingredienserna som fångar Feuerzeug som smör fångar sångare och socker fångar Connysar: Ett stycke seriemördare, en hård och brutal man (tillika polis), psykologi och en massa blodiga detaljer.”

och:

”Det här var saftigt, svulstigt, blodigt, kladdigt och helt underbart.”

Ptja. Förhoppningsvis är andra boken av Stark ännu bättre. Den är en uppföljare till American devil och polisen och psykologen är desamma. Skrapar redan lustfyllt med naglarna över omslaget och längtar.

Tills dess dignar iaf bokhyllan av böcker och jag vet knappt vad jag ska välja efter varje ny läst bok. Just nu läser jag Infection av Craig DiLouie, en bok som fått vänta sedan i juni och som hittills infriar alla förväntningar. Den är, tror jag att jag kan säga redan nu, allt det jag ville ha av Plague of the dead av ZA Recht, men inte fick. Vi får se om den bedömningen består.


Seriemördarsommaren 2011

Reglerna var enkla och uppdraget ett stort nöje. Jag ber att få presentera Seriemördarsommaren 2011 och i och med denna sammanfattning även Återkomsten till Verkligheten.

Den 22 juni 2011 kände jag att det var nog med genrehoppande. Här skulle bli Seriemördarsommar!

”I och med denna makalösa deckarkavalkad och det tillsammans med de böcker jag redan hade hemma så får det nog vara slut med genrehoppandet ett tag framöver. I sommar blir det seriemördarsommar på riktigt. Blod, mord och ond bråd död. Och massor av den. I höst när det vanligtvis är dags för totalt jävla mörker, så kommer jag vara less på dem och kanske till och med på humör för lite temysig Anna Gavalda. Vad sägs? – 22 juni 2011

Jag lägger en brasklapp bara för lite varulvsvikingar och annat gottigt. Men så länge folk dör är det fair game, right? Vi säger så.”

Planen var att läsa massor av deckare, blod, mord och ond bråd död. Jag gjorde en lista över möjliga böcker och en lista över färdiglästa och recenserade böcker. I slutändan blev det tolv Seriemördarböcker (folk dör iaf), ett fullt godkänt resultat tycker jag. Eller vad tusan, jag är jättenöjd både med omfattningen, böckerna och läsningen i stort.

Seriemördarsommaren:

  1. The night season (Gretchen Lowell #4) av Chelsea Cain
  2. Birdman (Jack Caffery #1) av Mo Hayder
  3. The treatment (Jack Caffery #2) av Mo Hayder
  4. Flesh house (Logan McRae #4) av Stuart MacBride
  5. Ritual (Jack Caffery #3) av Mo Hayder
  6. Sharp objects av Gillian Flynn
  7. Wolfsangel av  MD Lachlan
  8. On the third day av Rhys Thomas
  9. Blind eye (Logan McRae #5) av Stuart MacBride
  10. Dark blood (Logan McRae #6) av Stuart MacBride
  11. Dark places av Gillian Flynn
  12. Barn 44 av Tom Rob Smith

Vad var bäst? 

Det är ovanligt svårt att utse någon bästa. Jag har ju mest läst Hayder och MacBride. Stuart MacBride är ju min älskling, men Hayder var å andra sidan en fantastisk ny bekantskap. Dessutom läste jag Rhys Thomas makalösa beskrivning av hur en smittande depression sprider sig genom England, som var fruktansvärt bra och kanske så bra att den lyckas sticka ut bland alla dessa favoriter.

Vad var jobbigast?

Jobbigast att läsa var Wolfsangel, som inte alls var den bloddrypande varulvsvikingasaga jag längtade efter. Det var också jobbigt att se MacBrides Logan McRae-serie och Hayders Caffery-serie krympa ihop till intet medan jag läste. Å andra sidan oerhört skönt att frossa i dem.

Jobbigast på riktigt var Barn 44, som även om den är ren fiktion, utspelar sig i ett samhälle som var allt för verkligt. Bra bok kombinerat med viktigt innehåll.

Vad är du mest nöjd med?

Frosseriet. Det var underbart att bestämma att jag fick och skulle läsa massor av ond bråd morddöd. Vanligtvis försöker jag blanda genrer och författare och hålla vid liv längtan efter författare så att jag inte tröttnar. Men nu kände jag mig dels ändå svulten på detta svettiga satansmörker och dels väldigt sugen på att hetsläsa hela sommaren. Riktigt så blev det inte. Som tur är gjorde jag massor av andra saker än att läsa dygnet runt i flera veckor, men jag är ändå väldigt nöjd och väldigt.. nej lagom mätt. Jag kan nog läsa lite mer deckare i höst, faktiskt.

Kort sammanfattning av varje bok:

The night season (Gretchen Lowell #4) av Chelsea Cain

Den senaste boken om Chelsea Cains polis Archie, med den alltid närvarande bakgrundsgestalte och seriemördaren Gretchen. Tyvärr inte alls i klass med de tidigare böckerna vad gäller skräckfaktor och splatternivå.

Mo Hayder

Mo Hayder

Birdman (Jack Caffery #1) 
The treatment (Jack Caffery #2) 
Ritual (Jack Caffery #3) av Mo Hayder

Jag hade längtat efter att börja läsa Hayder. Birdman var verkligen allt jag kunnat föreställa mig och The treatment fördjupade den känslan. Caffery är svinig och otrevlig och behöver växa upp, men han blev ändå någon jag ville följa och någon jag ville väl även om han var lite mycket ibland. Tyvärr fick Hayder nog av Caffery och i den tredje boken Ritual har det gått flera år sedan hon tog i karln sist. Det gör Ritual till en lite udda bok i serien, men jag har visst hopp om att Caffery är tillbaka på banan i gen i fjärde boken.

Sharp objects av Gillian Flynn

Hur många är vi inte som väntat och längtat efter att sätta tänderna i Gillian Flynn, den Älskade, den Hyllade. Precis så bra var hon nog också. Debutroman, visst, men fantastisk. Jag kunde inte riktigt längta mycket nog efter hennes andra bok Dark places, som även den tar oss till Seriemördarlandet, den amerikanska mellanvästern.

Dark places av Gillian Flynn

Andra boken av misärmästarinnan. Vi är som sagt tillbaka i Seriemördarlandet, den amerikanska mellanvästern, nu i Kansas. Vi följer Libby, nu trettio år gammal, men vi sju års ålder ensam överlevande när hennes bror Ben dödade hela hennes familj. Men var det verkligen vad som hände? Libby vågar inte lita på sina egna minnen och inte heller på sin egen bror. Hon får oväntad hjälp från ett nätverk mordfans, suspekta typer vars favoritämne i världen är detaljerna kring hur Libbys familj mördades.

Flynn har skalat bort allt onödigt och skapat en roman som knäcker ben i permafrost.

Wolfsangel av  MD Lachlan

Om varulvar egentligen var vikingar som drabbats av förbannelser som kastats på dem av asagudarna… Ja och så lite fri tolkning på det.

För mig var det blaj och bläk, men jag misstänker att det finns en publik där ute för Wolfsangel och liksom jag lockades av beskrivningen från början är jag redan lockad att läsa uppföljaren Fenris. Trots allt.

On the third day av Rhys Thomas

En smittande depression drabbar England och hela världen. Människor stannar upp, slagna av plötsligt missmod och går sedan inte att nå genom sitt mörker förrän de dör tre dagar senare. Mot slutet reagerar vissa med våld och slår vilt omkring sig mot dem de älskar mest. Den här boken är lika skrämmande som makalös och vacker. Förmodligen skräms många av apokalyps/virus-faktorn, men den är så oviktig i sammanhanget. On the third day är gripande så där så att man minns den länge efteråt.

Flesh house (Logan McRae #4)
Blind eye (Logan McRae #5)
Dark blood (Logan McRae #6) av Stuart MacBride

Jag hade börjat läsa MacBride innan Seriemördarsommar började. Han är en av mina favoriter, verkligen. Självklart skulle han ha en plats i temat. Logan MacRae är varm, äkta och mänsklig. Han är inte otrevlig som Caffery eller dryg eller kvinnoföraktande. MacBride lyckas skriva deckare som inte diskriminerar. Han kan skriva om ett lesbiskt par utan att det blir clownigt. Han kan till och med skriva hur andra kommenterar dem utan att det blir konstigt. Han kan dessutom lika lätt skriva om kannibaler som om BDSM-mördare och om galningar som skär ut människors ögon utan att någonsin verka utanför sitt expertområde. Hur fantastisk är han inte, MacBride?

För att slutgiltigt övertyga de inte redan invigda har han till och med lyckats skriva SF-deckare i och med den horribla och hysteriskt tokjättebästa Halfhead.

Barn 44 av Tom Rob Smith

Barn 44 av Tom Rob Smith

Barn 44 av Tom Rob Smith

I Stalins Ryssland gäller andra regler. Man utreder inte mord, för mord existerar inte. Man anger sina grannar av rädsla att själv bli misstänkt. För misstänks man så är man skyldig. Och är man skyldig så dör man, genom avrättning eller genom att sättas i straffarbete. Men först torteras man tills säkerhetspolisen är säkra på att man berättat allt och angett alla andra statsfiender man känner till. I hopp om att överleva eller kanske bara få slippa smärtan berättar alla, skyldiga som oskyldiga. På varje misstänkt person kan man få hundratals namn när var och en anger sina vänner.

Fruktansvärt stark berättelse om en ganska bortglömd del av världshistorien. Andra illdåd har fått första platsen, men här har vi ännu en medlem av toppmedaljerna i mänsklig grymhet.


Våldtäkter, pengar och korruption

Hurra! Det här är den tionde boken i min Seriemördarsommar! Jag tror det blir någon till, men nu närmar vi oss helt klart slutet.

Det gäller ännu en Stuart MacBride-roman, den sjätte i ordningen.

I Blind eye var det för ovanlighetens skull sommar och varmt. Det hade MacBride lovat Aberdeen Turism. Nu är vi dock tillbaka i bekant klimat, om inte värre. Det har gått en tid sedan Blind eye och det är vinter, med en storm på ingång.

Om den fjärde boken var bäst och Blind eye lika bra, så är Dark blood också lika bra. Äh, läs alla. Det är MacBride som är bra.

Ni kan nog Logan McRae vid det här laget. Han har fortfarande ett struligt privatliv med gotharen Samantha. Han kämpar med disciplinnämnden och sina överordnade. Han försöker överleva efter explosionstraumat och resten som hänt. I Blind eye träffade Logan botten. Han stod vid ett vägskäl där han kunde välja att deka ner sig totalt, ge upp, döva smärtan med alkohol och ge upp sin karriär och sitt liv. Eller att be om hjälp, rycka upp sig, arbeta igenom sina upplevelser och komma tillbaka till den briljanta utredare han är.

Vi kan väl gissa vad han valde (tur, annars orkar jag inte läsa), men det betyder inte att det är enkelt.

Inspektörstjänsten som blev ledig gick till någon annan. Ett år tidigare hade den varit Logans. Nu har han för många anmärkningar, för mycket bråk, för dålig stil. Istället för att låta det trycka ner honom börjar Logan kämpa emot. Inte minst för att få behålla Samantha. Hon är stark och ömtålig, hemlig och ändå rättfram. Jag hoppas verkligen att vi får lära känna henne bättre.

Samtidigt som Logan kämpar med sig själv tjatar Steel om att få hans sperma. Hon vill ha barn med sin fru Susan och alla andra möjligheter verkar omöjliga. Det är orättvist och förjävligt, men av någon orsak tycker Steel att Logan är bra genmaterial. Och kanske tycker Logan att det vore skönt att slippa pressen. Ett barn ”med” Steel och Susan skulle  betyda att han redan avklarat den biten.

I Dark blood börjar Logan hitta tillbaka till sin forna glans. Han ser ledtrådar andra missar, lägger ihop ett och ett och ser mönstret. Visst är han fortfarande ur form och vissa saker borde han verkligen inse tidigare, men han kommer ikapp och han ger inte upp. Äntligen börjar jag känna igen honom som den klumpiga och underbara, varma, äkta och briljanta skotten jag lärde mig älska från början.

Stuart MacBride

Stuart MacBride

I Dark blood får Aberdeen en frigiven sexbrottsling på halsen. Han har valt att flytta hem till sin mormors hus i Aberdeen från Newcastle. Därför måste poliser och stödpersonal avsättas för att bevaka honom, se till att han följer de regler som är uppsatta för hans frigivning. Men de är kanske mest där för att skydda honom från allmänheten, som är allt annat än lyckliga över att numera dela stad med Knox, vars specialitet var att våldta och tortera äldre män.

Stuart MacBride

Stuart MacBride

Samtidigt fortsätter gangstern Malk the Knife att etablera sig i Aberdeen. Och Aberdeens egna tunga brottslingar fortsätter skydda sina intressen. En av dem har dessutom börjat bli lite väl bra kompis med Logan. Var går gränsen mellan informationsutbyte och korruption?

I Knox kölvatten följer den buttra polisen Danby. Vad har han egentligen in Aberdeen att göra? Vad har han för intresse av Knox?

Dark blood är nog den mest invecklade av MacBrides deckare. Det kombinerat med den efterlängtade vändningen för Logan McRae gör den till en av de bästa böckerna i serien.

Jag tycker om allt Stuart MacBride har skrivit och det här är en av de bästa, en värdig medlem i min seriemördarsommar. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop. Och är du osäker, börja med Halfhead.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:


Han tar deras ögon, men inte deras liv

Vi är framme vid den nionde boken i min Seriemördarsommar. Inte helt oväntat är vi tillbaka hos min älskling, Stuart MacBride. Jag hade aldrig tänkt läsa alla hans återstående böcker över sommaren, men så fort jag ska välja en ny och jag trots alls skapat ”Seriemördarsommar”, så kan jag inte låta bli.

Blind eye är den femte boken om Logan McRae. Jag har redan skrivit om första boken Cold granite (som var precis vad jag väntade mig efter den underbara sf-deckaren Halfhead), andra boken Dying light, tredje boken Broken skin och fjärde boken, Flesh house. Nivån är väldigt jämn, om än inte fullständigt. Flesh house kallade jag bäst hittills, men nu får den nog dela plats med Blind eye.

Som ständig bakgrund till de hemska brott Logan McRae utreder har vi hans struliga privatliv och hans ständiga kamp med disciplinnämnden på polisstationen och konsten att leva med sina överordnade.

I den tredje boken började Logan så smått få ordning på sitt privatliv, men i Flesh house rasar det fullständigt samman igen. I Blind eye hittar han ett nytt bottenrekord.

Logan är (vanligtvis) lika klumpig som underbar, varm, äkta och briljant. Han ser ledtrådar alla andra missat och verkar därför arbeta på intuition. När Logan är bra är han riktigt bra, men ofta har han istället helt fel och får ta en hel del utskällningar för de risker han tar och även utsätter andra för.

Det har som vanligt hänt saker sedan förra boken. Jackie är sedan länge glömd. Logan träffar numera en brottsplatsundersökare, tillika stationens enda gothare. Hon är yngre och oskyldigare än han förtjänar, men passar ändå perfekt in i den mall jag lärt mig är Logans preferens – starka kvinnor med för mycket humör. Frågan är om det alls går att försöka skapa ett förhållande när man mår som en gnu och beter sig som ett svin. Logan brukar vara sympatisk, men här har han verkligen börjat ta av de sista reserverna av sin medmänsklighet.

Stuart MacBride

Stuart MacBride

I Blind eye kretsar handlingen kring samma sak som det Criminal minds-avsnitt jag råkade se när jag läste (S5E6). Enukleatorer.

”e·nu·cle·ate     To remove (a tumor or eye, for example) whole from an enveloping cover or sac.” (Från http://www.thefreedictionary.com/enucleate)

Hur skrämmande det än må låta så blir det ännu värre:

”Usually enucleators are males with a diagnosed mental disorder, lack social skills, disorganized, sloppy, repeat offenders. They don’t usually take the eyes. It’s usually not about the eyes, but about what the unsub sees in them (delusional!)” (Från Criminal Minds episode profiles, http://cmepisodes.blogspot.com/)

Stuart MacBride

Stuart MacBride

Det jag tyckte var så bra i Flesh house var det jag älskade från början i Halfhead, nämligen när MacBride lyckas får mig att rysa och äcklas och fascineras på samma gång. Det verkar som att det är här han hittar sin stil och sin känsla. Och sin excellens.

I Blind eye jagar mördaren polacker och tar deras ögon, men han tar inte deras liv. På sjukhuset fylls sängarna med till vansinnet torterade offer; blinda, arga och fruktansvärt rädda. Offren går inte att förhöra. De kan eller vill inte berätta någonting. Mördaren skrämmer dem effektivt till tysthet genom att visa hur långt han är beredd att gå.

För att ta fast mördaren verkar Logan behöva följa ledtrådarna ända till Polen, och gå lite längre än lagen tillåter. Frågan är om han hittar tillbaka till den rätta vägen sedan. Och i vilket skick kommer hans eget liv att vara när han offrat det för Aberdeen?

Jag lider svårt när Logan mår allt sämre. Jag avskyr egentligen böcker där huvudpersonen mår för dåligt, mår allt sämre och där han gör allt det man vet att man inte ska göra. Logan avskärmar sig, stöter bort sina kollegor och vänner med spydigheter, dricker för mycket, sover för lite. När han dessutom utsätts för traumatiserande händelser är det inte mycket som håller ihop hans beståndsdelar.

Ändå vågar jag behålla hoppet om att han sätter ihop sig själv till slut. Det här är ju deckaren som är varm. Det är ju Logan McRae, han klarar det. Han brukar inte vara sån här. Det är det jag håller fast vid och det jag tror på. Därför kan jag tolerera en bok i en serie där han bryter samman och beter sig patetiskt. Efter omständigheterna är det kanske till och med rimligt.

I Blind eye är det förresten sommar och varmt i Aberdeen. Det lovade Stuart MacBride den lokala Turismkommittén. Men han skriver också att det var väldigt smärtsamt att skriva om, så i nästa bok är vi tillbaka i det Aberdeen vi lärt oss känna igen, med gothväder.

Det här är ytterligare en älskling av Stuart MacBride, som vanligt en värdig medlem i min seriemördarsommar. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop. Och är du osäker, börja med Halfhead.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:


Böcker jag väntar på

Mitt i min bokbeställningsångest vill jag dela med mig av en liten lista över de böcker jag ser fram emot att kunna beställa från Adlibris (varifrån jag hämtat alla beskrivningar) framöver. En del ligger så långt fram i tiden som 2012, men att titeln alls finns att bevaka från Adlibris gör mig varm i hjärtat.

Allesammans är från favoritförfattare och jag kan lova mig själv (och nästan er också) att de alla kommer vara stor läsglädje och riktiga polkagrisar att suga på tills sidorna blir soggiga.

Broken Harbour av Tana French, 201203

Tana French är ju allas vår älskling och jag har skrivit om handlingen tidigare. Den här boken skulle enligt tidigare uppgift komma nu i augusti, men verkar nu uppskjuten till 2012 på Adlibris.

The Affair av Lee Child, 201109

Min gamla kompis Jack Reacher är tillbaka, även den här gången kronologiskt tidigare än en del tidigare böcker.

”In 1997, Reacher’s orders are: go undercover, keep your distance, monitor the investigation.

The local sheriff is Elizabeth Deveraux, a beautiful woman and an ex-Marine MP. She has all the skills she needs, but she’s making no progress. Why not? Is there a reason she doesn’t want the killer identified? […]

If he keeps quiet, will he be able to live with himself? And if he speaks out, will the army be able to live with him?”

Gone Girl av Gillian Flynn, 201205

Åh, jag tyckte om Sharp objects. Jag har inte avnjutit Dark places ännu, men nu kan jag göra det med mindre panik eftersom nästa bok redan finns att bevaka.

”Gone girl is the story of an affluent young couple with a seemingly perfect life. She’s a beautiful housewife, he’s a successful financial consultant. Early on the morning of their third wedding anniversary, Charlie walks downstairs to discover his wife missing, the front door ajar […] But no Amy. As the day goes on and the police arrive to investigate the scene, Charlie considers Amy a missing person and is terrified for her life. […] But the police see the scene a different way. They see it as a stage. Perhaps a cover up. The panicked husband as their prime suspect. […] What Charlie doesn’t tell them is that everything in his and Amy’s life was not as perfect as it seems…”

Double Dexter av Jeff Lindsay, 201110

Dexter is delicious var inte allt jag hade önskat, men nu förväntar jag mig att Dexter är tillbaka i fullblodsform.

”Dexter Morgan is not your average serial killer. He enjoys his day job as a blood spatter analyst for the Miami Police Department . . . but he lives for his nighttime hobby of hunting other killers. Dexter is therefore not pleased to discover that someone is shadowing him, observ-ing him, and copying his methods. Dexter is not one to tolerate displeasure . . . in fact, he has a knack for extricating himself from trouble in his own pleasurable way. ”

Så… då var framtidens läsning/bokbeställning till viss del säkrade. Skönt. Bara att beta av lite mer av läslistan så länge då. Ehum.

 


Svinpolisen bryter alla regler

I den tredje boken under min seriemördarsommar, The treatment av  Mo Hayder, möter vi det mörkaste mörka. Jack Caffery försöker gå vidare efter traumat som avslutade Birdman (Jack Caffery #1), tillsammans med kvinnan han förälskade sig i.

Polis vid mordenheten i London, Jack Caffery, verkar vid första anblicken passa in bra i mallen som den listiga polisen som löser fallen på instinkt och motarbetas av de onda. Han är dessutom skamligt snygg. Alla kvinnor han möter måste värja sig mot hans karisma och glödande ögon. Oftast får vi möta ärrade och fula poliser. Här har vi istället en spänstig 34-åring, men ytan är inte allt och även den får sig en törn när Caffery kämpar mot sin besatthet av sin brors försvinnande i barndomen. Han är dessutom inte alls så sockersöt som hans fagra yttre vill lura oss att tro. Han är inte alls särskilt underbar på alla sätt och vis. Han är tvärtom ganska omogen, impulsiv, våldsam, butter och har lätt för att begrava sig i sina egna problem. Tillsammans med sin traumatiserade flickvän lyckas han gräva sig allt djupare ner mot det totala sammanbrottet.

Caffery äts upp inifrån av sin gamla sorg. I nioårsåldern förlorade han sin bror Ewan. Sedan dess har Caffery baserat hela sitt liv på att ta reda på vad som hände. Han misstänker sin granne för brottet, en granne med ett förflutet som dömd pedofil. I The treatment eskalerar fejden med grannen Penderecki samtidigt som han hittar nya ledtrådar till Ewans försvinnande för så många år sedan.

Mo Hayder

Mo Hayder

Caffery nystar och tragglar med broderns gamla fall när en liten pojke försvinner från sin familj. Familjen har hållits fångar i sitt eget hus i flera dagar och föräldrarna förs svårt uttorkade till sjukhus. De går sedan inte att förhöra om händelserna. Ingen verkar ha sett eller hört någonting. När man till slut hittar pojken är hans lilla kropp skändad och skadad. Långsamt hittar man fler ledtrådar i fallet, som bara verkar bli mer och mer invecklat. Vem är det som våldtar små pojkar och håller deras familjer fångna för att iscensätta sina makabra fantasier?

Jack Caffery har talang för att lösa gåtor och de ledtrådar som inte ligger tydligt synliga har en tendens att leta sig fram genom hans hjärnvindlingar när han har information nog att lägga ihop två och två, fylla i med intuition och en skrämmande förmåga att sätta sig in i mördarens tankar.

I Birdman var jag flera gånger riktigt förbannad på Hayder eftersom Caffery betedde sig så illa. Jag blev arg för att hon skrev om en man som är så emotionellt handikappad, men så  föll pusselbitarna på plats och jag insåg att Hayder haft en tydlig tanke. Caffery är den där omogna killen. Vi slipper det omedvetna gubbslemmet från deckargenres mörka sida. Istället får vi på något sätt gå till botten med problemet, från början i en ”oförstörd” polis, som ännu inte har den där gedigna erfarenheten och som ännu inte stagnerat i sin egen skit. Däremot är han på god väg, Caffery, att utveckla sina svintendenser. Och det är på den resan jag fastnar hårt för Hayder och bara måste få veta hur det kommer gå för Jack.

Hayder lyckas dessutom överträffa sig själv i The treatment. Där Birdman var bisarr och mystisk är The treatment rent vidrig och fruktansvärd. Både Caffery själv och mördaren gör saker som bara inte får ske i världen. I det starkaste ögonblicket blev jag så förbannad att jag lade bort boken och satt och svor länge innan jag lugnat ner mig nog för att kunna läsa vidare. Vid andra tillfällen var det hemska så hemskt att det istället inte gick att föreställa sig det. Och att man verkligen inte vill veta.

Hayder är en fantastisk författare med känsla för både det överrumplande och det subtila. Hon beskriver starka karaktärer med fullblodsdrag, som får mogna in i huvudet under läsningens gång, fyllas i och fyllas ut med allt mer mänsklighet. Caffery är just nu bland de mänskligaste och samtidigt mest trasiga själar jag mött i en bok. Jag måste tvinga mig att inte genast gå vidare med Ritual, den tredje boken i serien.

Slutligen en liten konklusion. Vi behövde inte träffa den förhatlige nazistkonstapeln Diamond igen. Jag funderade på om hans karaktär skulle utvecklas framöver, men så sker åtminstone inte i den här boken. Jag kan inte säga att jag är ledsen för det. Jag undrade varför Hayder tillsatt en så fullkomligt enkelspårig och genomond person till handlingen. Kanske var det helt enkelt ett misstag. Kanske poppar han upp som gubben i lådan för att förstöra Cafferys liv vid ett senare tillfälle.

Tidigare om Mo Hayder:


Veckans läsning 33, v26

Läsveckornas läsvecka! Åååh, det är så underbart. Har världens läsflyt och älskar tydligen att sitta och läsa i bastuvarma tåg i solskenet när jag åker hem sent på kvällen.

Snart är det semester dessutom och då kan man antingen läsa ännu mer eller så läser man inte alls eftersom man gör en massa andra roliga saker bara för att man vill och inte för att man måste. Lycka!

Veckan började med recension av Schismatrix av Bruce Sterling. Den posthumana mänskligheten var intressant, men svårtuggad och jag känner mig fri och duktig som kommit ut på andra sidan utan att ha dött. Dock, ska sägas, var den bra. Trots alls, ska tilläggas. Trots allt. Inom en snar framtid kommer ett ”Jag minns”-inlägg med lite mysiga utdrag. För den som undrar lite vad som ändå var bra med Schismatrix kan det vara ett hett tips.

Mitt i läsfröjden var det också dags för lite renovering här på bloggen. Jag ändrade om lite i sidorna som finns länkade högst upp på sidan. Numera är recensionerna även ordnade i olika smarta listor om man klickar på ”Recensioner”. Den gamla vanliga listan finns också kvar (klicka på ”Recensioner”).

Direkt efter Schismatrix var det verkligen dags för något underbart och fantastiskt bra, vilket blev The night season av min älskade Chelsea Cain. Det var lite mindre splatter än vanligt, men hon gjorde mig ändå inte besviken. Kanske ville hon bara visa att hon kan skriva annat också. Det visade hon i så fall. Den som ännu inte hakat på Chelsea Cain-tåget kan springa till plattformen nu. Cains bok blev också första boken i min Seriemördarsommar. Den får ni inte missa.

Nämn den fruktansvärda splatterdeckare som kommer ensam. Direkt efter The night season drog jag fram ännu ett efterlängtat exemplar – Birdman av Mo fucking Hayder. De kunniga i Hayderbranschen visste redan att hon gärna stoppar in människor med obehagliga egenskaper, men det kan vi ju konstatera är konstant även här, i Caffery-serien. Gdamn, det är bra, men det är irriterande. Han är inte ofelbar, han är inte bara lite ful och gubbig, han är nämligen inte ful och gubbig. Han är snygg, macho och jävligt omogen. Helvete!

Superlativen får i alla fall regna över Mo Hayder, för hon har lyckats klättra upp bra nära Chelsea Cain och nosar lite på den där drottningtronen nu. Bara nosar, men ändå.

Så pass bra var Birdman att jag nu direkt därpå tog upp The treatment, som är nästa bok om Jack Caffery. Jag måste liksom få veta nu om han tänkte bättra sig. Det är ju genialiskt av Hayder, att få mig så investerad i Jacks personliga utveckling att jag är beredd att stå ut med honom för att få se honom växa upp.

Ja, glada glada dagar. Jag önskar att min seriemördarsommar aldrig behövde ta slut. Och tur! Den har ju bara börjat.

Jag är också mycket mycket sugen på den där varulvsvikingen och nästan lite sugen på Game of thrones också, som finns i boxset på Adlibris. Men jag beställde nyss böcker och de är jättejättelånga och tv-serien var inte bra. Hmm… Det får nog bli till hösten. Höstfantasy. Vi kör på det. *lovarguldochgrönaskogar*


Mo Hayder och svinpolisens personliga utveckling

Jag utlovade seriemördarsommar och här är nu andra boken på temat, tillika första boken om Jack Caffery av den beryktade Mo fucking Hayder. Det är ju så vi lärt känna henne här på bloggen efter att  Helena på Dark Places bland många andra med största allvar menat att det är en författare i min smak.

De flesta verkar ha läst Hayders fristående böcker, Tokyo (2004), Pig island (2006) och Hanging hill (2011), men jag satte alltså istället tänderna i Caffery-serien först, som består av Birdman (2000), The Treatment (2001), Ritual (2008), Skin (2009) och Gone (2010).

Allt jag egentligen visste på förhand var att den kära Mo inte var snål med splattret.

Jack Caffery, huvudperson i dramat, kan vid första anblick verka passa in i mallen som den listiga polisen som löser fallen på instinkt och motarbetas av de onda och måste värja sig mot klasar av unga kvinnor till höger och vänster. Han är till och med snygg, vilket vi kanske inte är bortskämda med i deckargenren. Oftast ska ju polisen vara både ärrad och lite gammal och ful. Här har vi istället en spänstig 34-åring med karisma och solbränd hud. Nommigt värre. Ja, för Cafferys ärr sitter på insidan. Hans fulhet sitter på insidan. Han är inte alls särskilt underbar på alla sätt och vis.

När vi möter Caffery tampas han med sin rika och fantastiska flickvän Victoria, som vägrar förstå att hon inte bor ihop med honom, som ger honom dyrbara presenter för att morfa honom till en man i hennes egen klass. Hon lagar mat, stryker kläder och sprider inredningsföremål i hans hus. Hon kväver honom. Men Caffery har inte riktigt ballarna att berätta det för henne. Han vågar inte berätta att han inte älskar henne, att han är trött på henne och att han allra helst bara vill bli av med henne. Henne liksom så många andra före henne.

Caffery äts dessutom upp inifrån av gammal sorg. Han förlorade sin bror i nioårsåldern. Brodern försvann spårlöst och Caffery lockades inte bara in på poliskarriären utan har dessutom själv samlat bevis och funderat på försvinnandet i alla år sedan dess.

Mo Hayder

Mo Hayder

I Birdman har Caffery nyligen befordrats till mordenheten inom polisen och hans första fall blir ett bisarrt lik som hittas halvt nedgrävt, torterat och med underliga märken på kroppen samt något som ser ut som en obduktion utförd på liket. Strax därefter hittar man fler lik och mordenheten får bråda dagar att lösa fallet. Mordoffren verkar alla vara narkomaner och strippor, sådana ingen saknar när de försvinner och svårigheten är alltså att ingen heller vet hur de levde sina liv, vem de träffade och vart de var på väg.

Caffery har verkligen en talang för mordfall och även om han drar lite väl snabba slutsatser ibland och glömmer viktiga ledtrådar i brådskan så är han åtminstone hundra gånger mer kapabel än den förhatlige konstapeln Diamond, med sina nazistsympatier och vidriga stil. Det är lätt att hata Diamond och man undrar gärna varför Hayder ens tillsatt en så fullkomligt enkelspårig och genomond person till handlingen. Jag kan bara gissa att hans karaktär utvecklas senare i serien.

Jag har mina funderingar om Cafferys personliga mognad och ibland var jag riktigt förbannad på Hayder. Det är elakt att skriva om en man som är så emotionellt handikappad och dessutom lägga in coitus interruptus och diverse slaskromantiskt blabbel mitt i alltihop, men jag får erkänna att till slut föll pusselbitarna på plats och jag inser att Hayder gjort alltihop med flit. Caffery är den där omogna killen. Det är inte ett omedvetet gubbslemmigt drag från deckargenres mörka sida, utan ett medvetet drag av Mo fucking Hayder, en ny stjärna på min seriemördarlitteraturhimmel och som jag nu till och med gör ett undantag för och läser en till bok av direkt efter denna.

Jag vill nämligen veta nu direkt vad som händer med Cafferys personliga utveckling. Ska han förbli ett handikappat relationssvin? Och hur går det med hans klasar av hängivna fans? Kommer de se igenom hans fagra yttre snart till den ärrade kärnan som är hans själ? Jo, nog blev det intressant alltid.


Drottningen av blod är tillbaka, med vatten

Nu är det dags för första boken i min Seriemördarsommar. De flesta har nog inte missat min stora kärlek till Chelsea Cain. Det började med att jag såg omslaget på Pocket Shop.

Chelsea Cain skriver om en kvinnlig, seriemördande psykopat. Hennes jägare är Archie, polisen som själv blev ett av hennes offer och bara knappt undkom och inte med alla organ intakta. Bland alla ärr han har kvar från hennes tortyr finns även hjärtat hon ristar i alla sina offer. Hans är det enda som fått läka.

Heartsick, den första boken, läste jag på flyget till Japan förra sommaren, den andra, Sweetheart, på altanen till ett värdshus i Vermont. Den tredje boken, Evil at heart, läste jag på flyget hem till Sverige.

Alla tre böcker var fantastiska, blodiga, skrämmande och spännande. Chelsea Cain blev en ögonblicklig kärlek och jag söker efter rykten om nya böcker både på hennes twitterprofil, hennes facebooksida och hennes hemsida. Hon är minst sagt aktiv, den kvinnan.

När vi träffar Archie för första gången, i Heartsick, så har polisjakten efter Gretchen Lowell, the Beauty killer redan pågått ett tag. Archie Sheridan har lett den polisgrupp som jagat henne, men blev själv hennes offer. Gretchen kidnappade honom, torterade honom och höll honom inte bara vid liv, utan lät honom överleva. Inget annat offer har överlevt.

Det är ingen större ynnest för Archie just då. Hans kropp är sargad, men de ärren syns i alla fall tydligt. Vad som hänt med hans psyke är svårare att säga. Fantastiskt nog kommer han tillbaka till jobbet och fortsätter jaga Gretchen.

Dynamiken mellan Gretchen och Archie är det centrala temat i alla böckerna, parallellt med förhållandet mellan Archie och hans trasiga kropp. Det blir mer än bara blod. Det blir mer än en deckare. Chelsea Cain är inte för den kräsmagade, men väl för den som gärna fascineras av det värsta världen har att erbjuda och vad man gör när man möter det.

Chelsea Cain

Chelsea Cain

Jag har väntat länge med att läsa den fjärde boken, The night season, sedan jag köpte den. Ett infall av bokmasochism där jag dragit ut på längtan så länge jag bara kunde. När jag nu äntligen satte tänderna i den så läste jag också ut den på en dag. Den handlar ganska lite om Gretchen. Istället får vi följa en starkare och friskare Archie som äntligen lyckats frigöra sig från Gretchen och sitt trauma. Vi möter även Susan Ward igen, journalisten med my little ponny-hår, som alltid lyckas hamna mitt i alla brottshärvor och som utvecklat ett symbiotiskt förhållande med Archie där båda ger och tar av varandras information. Susan har ett sätt att ständigt komma med små intressanta fakta som hon plockat upp på olika journalistuppdrag och det är en väldigt rolig del av boken, som min vetgiriga besserwissersida verkligen älskar.

Självklart saknar vi alla Gretchen i The night season, men helt frånvarande är hon så klart inte och det råder absolut ingen brist på spänning för den delen.

Portland har drabbats av översvämningar och samtidigt som människor hittas drunknade i floden måste stadens invånare skydda sig mot den flodvåg som hotar dränka dem om fördämningarna brister och floden svämmar över. Det visar sig snart att de drunknade faktiskt blivit mördade och att en del underliga ledtrådar lämnas på kropparna.

The night season är ännu en underbar Chelsea Cain-roman, om än med mindre gore, mindre Gretchen och mindre hjärtskärande depressivt trauma än i de tidigare böckerna. Hon erkänner dock denna brist i Acknowledgements sist i boken och lovar att gottgöra oss i nästa bok. Jag litar på Cain. Och jag älskar The night season. Ändå.


Min bokbeställning är en manifestation

Det blev dags att beställa böcker till slut igen. Jag stod nyss vid bokhyllan och tänkte att jag ”läst bort” en del men att det fortfarande var många kvar. Men ni vet känslan av att en bok man absolut vill ha inte finns hemma och kanske plötsligt försvinner och aldrig kommer tillbaka och dessutom är helt omöjlig att hitta även på antikvariat? Den känslan. Den grep tag i mig.

Därför blev det ett stycke inköp enligt följande:

Min vana trogen har jag svårt att inte köpa ”alla”. Det gick rykten på Twitter om att jag även köpte Mira Grant, men det blev inte så. Feed har fått så pass olika recensioner att jag nog måste läsa den först ändå. Mo Hayder kändes inte som någon högoddsare, så där chansar jag och drar hem alla på en gång. Gillian Flynn har ju bara två böcker, så det var ju ingen skillnad att köpa två jämfört med en, inte sant? Två är inte fler än en, men en är ingen. Aight.

Sawbones… behöver knappast förklaras. Har nästan mått illa av vetskapen att det finns en ny MacBride där ute som inte står i min bokhylla där den hör hemma.

Tjärven av John Ajvide Lindqvist

Tjärven av John Ajvide Lindqvist

Tjärven då slutligen. John Ajvide Lindqvist är ungefär det bästa vi har i Sverige vad gäller författare. Det var en riktig höjdpunkt i mitt läsliv när Hanteringen av de odöda kom och jag är så sjukt tacksam att det finns en svensk skräckförfattare som skriver så bra.

Så hör jag att han bara sålt 300… 300!!! ex av Tjärven. Som inte bara är en Ajvide-bok utan till och med om zombier! Jag blir så arg och less. Bara för att den säljs som ebok (och ljudbok). Ärligt talat var det därför jag gjorde en beställning nu över huvud taget. Jag kan inte vänta mer. Jag måste bevisa NU och för alla att vi visst det vill ha Tjärven och att ebok duger alldeles utmärkt. Faktum är att jag nog läser snabbare på surfplattan (HTC Flyer) än i pappersform. Nackdel: Inte tillåtet att läsa i badet.

Så. Sluta fundera på det och köp Tjärven nu. Den kostar bara 78 kronor och den går jättebra att läsa även i mörkret om man som jag har en trevlig android. Läsa zombiebok i mörker… Det är så det ska vara.


Lilla vårbeställningen

Eftersom maken älskade sin present, Stridsvagnar och pansarfordon: 240 av världens främsta stridsvagnar, som jag hittade på bokrean, så fick jag vackert beställa en till som han ska ge till en kompis. Då passade jag så klart på att beställa ett par böcker åt mig själv också. Man kan ju som ni alla vet inte beställa bara en bok. Det går inte.

Alltså blev det:

  • Pandemic av Daniel Kalla. Jag tror den rekommenderats på en Goodreadslista, men annars låter den ju perfekt oavsett.
  • Perfect victim av Christine McGuire. Rekommenderas i boken jag just läste, Dark Dreams av Roy Hazelwood. Handlar om ett fall där ett par kidnappar en kvinna och håller henne fången i en låda under sängen i åratal. Förmodligen mer än ryslig.
  • Whoever fights monsters av Robert K Ressler, ytterligare en FBI-profilerarbok.
  • Gulag archipelago av Aleksandr Solzhenitsyn. Presentation torde vara överflödig. Jag har velat läsa den så länge, men inte riktigt vågat ge mig på den. Nuså!

Allt som allt en fin lista. Kunde förstås ha lagt till många fler, men man måste läsa några böcker också, inte bara köpa dem, har jag hört. Eller var det tvärtom?

 

 

 


Mörka drömmar, hemska brott

Den senaste fasliga seriemördarboken var en fackbok, Dark dreams av Roy Hazelwood. Hazelwood är en före detta medlem i FBI:s Behavioural science unit (BSU), det vill säga samma grupp som porträtteras i Criminal minds, en av mina favorittvserier (fast där kallas den BAU, behaviour analysis unit).

Boken handlar om vad Hazelwood lärt sig i sitt arbete och sin forskning om vilka som blir kriminella, vad som utmärker olika typer av brottslingar och vad som motiverar dem. Det är en nätt liten bok, bara 266 sidor lång och han skriver på ett lättillgängligt sätt om det allra värsta vi kan tänka oss.

Dark dreams av Roy Hazelwood

Dark dreams av Roy Hazelwood

Ibland kan det kännas lite ytligt och ibland får man nästan för mycket information om man inte är en sådan som jag som tycker att läsningen sitter i detaljerna. Hazelwood skiljer mellan personliga uppfattningar och erfarenheter och vetenskapligt bevisade eller statistiska sanningar. Han kan tala om samhällsutvecklingen mot hårdare klimat, värre brott och dra en parallell till öppnare inställning till avvikande sex utan att låta amerikanskt konservativ.

”My casework taught me several essential lessons. The first is that there are no boundaries to what a particular individual might do to other people or to him- och herself. The The second lesson is equally wide-ranging: When it comes to sexual behaviour, there are no limits to what a person might find erotically stimulating.” – Dark dreams av Roy Hazelwood, s 3

Hazelwood arbetade på BSU i tjugo år. Han har sedan dess arbetat på en forensisk konsultfirma där han ger råd till staten, industrin och rättssystemet. Den andra författaren, Stephen G Michaud är editor på en tidning och skriver mycket om brott. Han har sedan tidigare skrivit böcker om sexuell sadism och ett porträtt av Ted Bundy. Kanske är han orsaken till att boken blivit så trevligt skriven trots de hemska ämnena.

Boken är uppdelad i kapitel som berör olika aspekter av profilarbetet och brottslingarna det behandlar. Några kapitel behandlar mest exempel på brott och brottslingar för att utgöra grund och bakgrund för resten av kapitlen, några handlar om vad som motiverar brottslingarna, hur de tänker och varför de handlar som de gör. Ett par kapitel behandlar olika sorters brottslingar, men också deras offer. Vad karakteriserar den kvinna som en sadistisk våldtäktsman väljer? Hur får han henne att stanna? I ett kapitel beskriver Hazelwood hur man gör sina profiler, sedan också hur en profil av Jack the Ripper skulle kunna se ut idag. Slutligen beskriver han även ”länkningsanalys”, dvs hur man avgör om två brott är begågna av samma person, och ”equivocal death analysis”, dvs hur man avgör om en person dött av mord, självmord eller en olycka, t ex fatal autoerotisk stimulering (till exempel strypning).

Allt som allt är det en ganska övergripande bok, som ger en viss överblick, men väldigt lite detaljkunskaper. Jag tror det är en bra bok att börja med om man, som jag, vill veta mer om bakgrunden till de deckare man läser. Hur tänker de som jobbar med de här fasansfulla brotten på riktigt?

Jag kan också tänka mig att den som vill skriva sitt eget fasansfulla epos kan hitta en hel del bra information och inspiration i den här boken.

Jag kan rekommendera den till alla med lika bisarra intressen som jag själv.


Veckans läsning 22, v9

Vecka nio var en rätt så bra läsvecka. Jag recenserade Zombie island av David Wellington, fick mitt fina bokreapaket och funderade på om inte alla egentligen vill besöka en zombietemapark.

Sedan har jag faktiskt läst ut en bok till också, Dark dreams av Roy Hazelwood. Recension kommer inom kort.

Nu, ja nu verkar det faktiskt vara dags för Hungerspelen av Suzanne Collins, en bok jag hört en del om. Mina förväntningar är till hälften skyhöga och till hälften bottenlåga. Minst sagt intressant.


Jättemassa nya böcker

Bokinköp 2011-01-31

Bokinköp 2011-01-31

För ett par dagar sedan berättade jag om det största bokpaketet någonsin. I någon slags lyckorus blandat med läspanik och enormt behov av mer Stuart MacBride efter att Halfhead tog slut, så beställde jag tretton böcker.

Bokinköp 2011-01-31

Bokinköp 2011-01-31

Bland de tretton var varenda bok av Stuart MacBride. Det är typiskt mig, så oroa er inte. Men när jag ändå klickshoppade så tog jag förstås med några från den Riktiga Läslistan också.

Det blev:

Så. Många. Bra. Böcker. Jag är faktiskt nästan tårögd av lycka.

Det var så många nya böcker att bokhyllan bågnade och sade ifrån på skarpen. Fick alltså börja flytta runt böcker och rensa ut. Alltså är bortskänkeslistan uppdaterad med nya böcker du kan få. Dessutom är bokhyllan liksom bantad, deffad och snygg. Synd bara att jag inte kan läsa allt på en gång. Kanske borde börja göra som vissa andra och läsa när jag ”sover”.

En bok om dagen vore fint. Då skulle jag vara klar med att läsa-listan i april och då kunna ge mig på att köpa resterande 50 böcker på listan, som sedan kunde vara utlästa i juli. Bra plan va? Kommer inte hända.


Halfhead är helt fantastisk

Jag har nyligen skrivit om hur det kändes att läsa Halfhead av Stuart B MacBride. Författaren är samma person som Stuart MacBride, som skrivit ett antal deckare innan han nu tagit fram stora scifiyxan och gett oss ett near-future-mästerverk.

Jag tycker det är synd att han känner ett behov av ”pseudonym” bara för att han byter genre lite. Ändå är även Halfhead väldigt mycket deckare, i en framtidsmiljö.

Efter att ha läst halva Halfhead beställde jag resten av hans produktion från Adlibris. Det blev sju böcker och jag vet inte om jag kunde ha högre förväntningar eller vara mer spänd och nervös inför ett bokpaket.

Ja, ni förstår nu att det är något helt otroligt som hänt mig. Jag låter ju nästan mer förälskad än efter Chelsea Cain, eller hur? Men ja, det här är riktigt bra spänning.

MacBride skriver friktionsfritt. Allt flyter utan minsta lilla konstighet. Karln måste vara perfektionist. Dessutom lyckas han återskapa ögonblick som får blodet att frysa till is, panik att bubbla upp i bröstet, men även fjärilar att fladdra och berg-och-dal-bane-känslan att suga tag i magen. MacBride är ögonblickens mästare.

Berättelsen går hela vägen i 180 km/h. Det finns kortare andningspauser, men lika ofta avbryts de abrupt och jakten fortsätter.

Redan på sidan två vänder jag mig bort i vämjelse och ryser av obehag och välbehag. Sedan fortsätter nöjet i 376 sidor. Jag har sällan varit så uppspelt och förtjust genom en hel bok. Det fanns inga dalar, inga tråkiga passager.

Halfhead av Stuart B MacBride

Halfhead av Stuart B MacBride

Huvudpersonen är William Hunter, som är polisagent. Han har dock ett förflutet som professionell datahacker innan han gjorde sin plikt inom polisen och fastnade där. Will är en trevlig prick på sina sätt, men också en vansinnigt driven person med för mycket hjältemod för sitt eget bästa. Karaktären kompliceras dessutom av en underliggande känslighet som får krypa fram under handlingens gång.

Huvudperson nummer två är förstås Mördaren. I det här fallet Dr Fiona Westfield, psykolog och seriemördare av rang. Även hennes karaktär är härligt komplex. Jag älskar och fruktar henne. Jag vrider mig i avsmak inför hennes sysslor, men kan samtidigt inte låta bli att heja på henne mellan varven.

Det är här jag måste tänka lite på Chelsea Cain. Kvinnlig seriemördare med karisma. Manlig polis med ett inre mörker. Det går hem. Men likheterna stannar där. Det här är något annat. Det är två fantastiska författare som hittat liknande grundstenar och producerat väldigt bra böcker.

I den nära framtiden där Halfhead utspelar sig har ekonomin nästan rasat. Det finns stora mängder arbetslösa människor som buntats ihop i ghetton. Där det en gång varit attraktivt att bo om än med trångt livsutrymme, har förfallet gjort att människorna lever i förvaring med virtual reality som enda flykt.

Tunga brottslingar avrättas inte, istället används de som avskräckande exempel efter att ha lobotomerats och manipulerats med opereration för att särskiljas från vanliga människor och se löjliga ut. De hålls som djur och utför smutsiga arbeten, som att städa offentliga toaletter med skurhink och mopp. De vanliga människorna ser dem inte längre. De har blivit lägre än djur.

I den här världen arbetar Will som polisagent med allvarliga brott. Och här får vi lära känna Dr Fiona Westfield, som har en oförrätt att hämnas. Och hon tänker hämnas med besked.

Jag vill egentligen inte ge er orimliga förväntningar, men jag är ärligt talat inte säker på att det är möjligt. Det här är en av de bästa böcker jag läst och jag hoppas innerligt att MacBride skriver en uppföljare eller sjutton.

Övriga recensioner av Stuart MacBrides böcker:

St

ISBN

Författare: Titel

Bandtyp

Pris

1

0061147893

BABIAK, PAUL:SNAKES IN SUIT

Häftad

100 kr

1

0440335957

BECKETT, SIMON:CHEMISTRY OF

Pocket

71 kr

1

1400049628

BROOKS, MAX:ZOMBIE SURVIVAL

Häftad

108 kr

1

0316081051

GRANT, MIRA:FEED

Pocket

93 kr

1

0312980116

HAZELWOOD, ROY:DARK DREAMS

Pocket

71 kr

1

0007342578

MACBRIDE, STUART:BLIND EYE

Häftad

101 kr

1

0007193181

MACBRIDE, STUART:BROKEN SKI

Häftad

101 kr

1

0312940599

MACBRIDE, STUART:COLD GRANI

Pocket

64 kr

1

0007244622

MACBRIDE, STUART:DARK BLOOD

Häftad

117 kr

1

0312949359

MACBRIDE, STUART:DYING LIGH

Pocket

64 kr

1

000724455X

MACBRIDE, STUART:FLESH HOUS

Häftad

69 kr

1

0007344228

MACBRIDE, STUART:SHATTER TH

Häftad

151 kr

1

0393324826

ROACH, MARY:STIFF

Häftad

95 kr

Frakt

29 kr

Att betala

1.234 kr