Bilder till böckerna

Det finns inte en chans att du missat Engelsforstrilogin. Det känns nästan löjligt att recensera Berättelser från Engelsfors, för det är så osannolikt att du inte läst alla böckerna så fort de kommit ut. Helt osannolikt, helt löjligt otroligt faktiskt.

Det som hänt sedan sist är iofs att även Sara Bergmark Elfgren numera twittrar (@sarabelfgren), liksom Mats Strandberg (@matsstrandberg_) redan gjort sedan länge.

Den första boken hette Cirkeln och blir film as we speak, featuring producent Benny Andersson, tidigare känd från ABBA. Men never mind that. Den andra boken hette Eld, och fansen består av ungefär hela Sveriges befolkning och en hel del utomlands dessutom. Böckerna har blivit dundersuccéer, och kommer förmodligen att forma en hel generation till bättre och mer fantasyeska människor.

Men det här är alltså inte sista boken Nyckeln, som kommer framåt jul, utan en seriebok, hör och häpna, som binder ihop bok ett och två, ger lite bakåt och framåtblickar och sidorvinklar och allmänt godis.

”I Cirkeln upptäcker några gymnasietjejer att de har magiska krafter. De är De Utvalda, som ska rädda världen och stänga ute demonerna som vill ta över världen.

Tjejerna är väldigt olika och måste ändå samarbeta för att lyckas med sitt uppdrag. Man får snabbt favoriter, men på något sätt gillar man ändå varenda en av tjejerna. Något som blir väldigt jobbigt eftersom författarna gärna tar livet av dem.”
Elden som förtär

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Serieboken är tecknad av Kim W Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam, samtliga kända från sina egna fina serier. Men nu har de alltså fått rita Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs universum.

Signaturerna

Hela boken utgår ifrån en spådom den gamla hippien Mona Månstråle läser om någon. Så vår första fråga blir: Vems är spådomen??

• Del ett handlar om Ida. Den strikta, tråkiga, hårda, pryda, egoistiska Ida. Eller? Den är en av mina favoritdelar, kanske lite oväntat. (Månen, Karl Johnsson)
• Den andra delen handlar om Gustav och Rebecka. Nog så. (De älskande, Lina Neidestam)
• Den tredje delen handlar om Elias och Olivia. Elias… Elias. Elias? (Vagnen, Kim W Andersson)
• Den fjärde delen handlar om Elias och Linnéa. Allt detta hopplösa hopp. Vad hände? (Den hängde, Karl Johnsson)
• Den femte delen handlar om Adriana, om saker som hände långt innan Cirkeln började. Vad är det för pinne som kliar i Rådets stjärt, egentligen? (Tornet, Kim W Andersson)
• Den sjätte delen handlar om Vanessa och Linnéa. Det här är min absoluta favorit. Låt oss inte spoila, men alltså.. Ja. JA. (Frestelse, Lina Neidestam)
• Den sjunde delen handlar om Minoo, och kanske om framtiden? (Magikern, Karl Johnsson)
• Den sista och åttonde delen handlar om Anna-Karin, och det är förmodligen den absolut viktigaste av dem alla. Här någonstans döljer sig viktiga ledtrådar till Nyckeln. ??? !!! (Kejsarinnan, Lina Neidestam)

Alla delar är fantastiskt tecknade, på samma gång lika och olika. Lika, eftersom karaktärerna kan kännas igen från böckerna, och det mesta stämmer överens med bilder jag haft i mitt huvud. Olika, eftersom varje tecknare har sin stil och vissa saker ändå är helt ”fel”. Men egentligen är det inte bilderna, karaktärerna eller något av det jag minns, utan stämningen. Alla dessa människor som samarbetat, har lyckats återskapa stämningen från böckerna, och samtidigt också fördjupat den med bilder och vågat lita på dem, inte använt en massa bubblor i överflöd. Det är väldigt effektivt att delarna förmedlas genom Mona Månstråles spådom, som gör att berättelser innesluts av en berättelse.

Åter igen… Vem är det som blir spådd??

Mer än så tänkte jag inte berätta, men här har ni ett litet smakprov:

Minoo läser Donna Tartt

Tidigare om Engelsforstrilogin:

• Signering av Cirkeln på SF-bokhandeln
• Cirkeln som trollbinder – Recension av Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Apokalypsen blir bättre

”Blir det någonsin bättre?” har många frågat sig angående den något ojämna Walking dead-serien, både på tv och i serieform.

Jag började läsa Walking dead av Robert Kirkman för ganska länge sedan, men har haft ett uppehåll efter 3-4 albumet, eftersom jag tappade lusten lite. TV-serien sprang åt ett annat håll, folk klagade och spoilade till höger och vänster och i albumet verkade det inte mycket bättre.

Men så fick jag tag i den svenska versionen av sjätte albumet, Totalt jävla mörker, från Apart förlag, och då var jag ju tvungen att dels läsa ikapp och dels jämföra de engelska utgåvorna jag har med den svenska utgåvan.

Det första som ska sägas är, att det blir bättre. Dels blir det bättre efter 3-4 albumet, när berättelsen faktiskt rycker sig ur gyttjan och går vidare.

Till slut händer det nästan för mycket. Walking dead är verkligen en berättelse med höga insatser, om ni hajar. Det händer så mycket att jag förstår att de knappast kan göra TV av det. Det är inte PK. Det är inte vad tittarna vill se. Men det är helt rätt.

Om jag ska jämföra med Aparts svenska version, så blir det också bättre. Det jag stör mig på, ständigt, i den engelska utgåvan, är fetstilandet av random ord och det ganska dåliga skrivandet.

Fetstilandet gör att man betonar fel ord. Det stör läsflödet och upplevelsen väldigt mycket, även om man vänjer sig med tiden. Som tur är blir även det bättre efter några album, men i den svenska versionen är fetstilandet redan från början mycket bättre. De ord som naturligt bör betonas gör det, och ibland är fetstilen helt borttagen. Även skrivandet är bättre på svenska. Kanske är det den amerikanska slangen jag inte är helt van vid, men replikerna känns trovärdigare på svenska.

Ibland blir det dock lite pajigt. Vissa översättningar är inte helt hundra, som t ex när det engelska ”rip him a new one” blir ”skåra upp ett nytt rövhål” på svenska. Det är ju inte helt etablerat, och känns kanske inte helt okej.

Stilstudie engelska vs svenska från Walking dead

Något som många irriterat sig på är den dåliga kvinnosynen i Walking dead. Personligen är jag inte ett dugg överraskad över hur dålig den är, eftersom hela historien utspelar sig i den amerikanska södern. Det är inte direkt jämlikhetens mecka där nere, speciellt inte ute på landet. Kentucky, ni vet? Det ligger också där nere. Många kyrkor, mycket fördomar, en hel del ”torra countyn” med alkoholrestriktioner, och väldigt konservativt.

Bild från Walking dead

Walking deads dåliga kvinnosyn är inte mysig, men den är sann mot berättelsen. Och det blir bättre. När man läst en bit börjar de starka kvinnorna plötsligt visa sig. Ett tag är det rena rama amazonkriget mot zombierna. Kanske är det så att tidigare tuktade sydstatskvinnor kan ta för sig i denna postapokalyptiska värld?

Men även om en helt del händer, karaktärer utvecklas, tillkommer och slaktas, så finns det riktigt konstiga delar i Walking dead. Vad tycker ni? Är det här sant mot berättelsen, eller bara puckat?

Redigerad bild från Walking dead

Och det här?

Bild från Walking dead

Jag rekommenderar gärna Walking dead. Men läs minst fem album, gärna tio-sjutton stycken. Ni måste hänge er och ge serien en chans att utvecklas. För det händer så mycket, saker förändras. Det är tråkigt ibland (särskilt för figurerna), men ingenting varar för evigt.

Och läs dem gärna på svenska.

Dexter comic

Kära vänner, jag gillar ju (litterära) seriemördare, som ni vet.

Världens mest älskliga och underbara seriemördare i bokform är förstås Jeff Lindsays dödliga charmknutte Dexter. Nyckelordet är älsklig, annars fick han slåss om titeln med Chelsea Cains blodisande Gretchen.

Nu har jag råkat få upp ögonen för en nyhet som ni kanske inte heller hört.

Dexter ska bli comic!

Ja, det är sant!

Dexter comic

Äntligen kan mina serienördiga vänner, som kanske inte ens gillar blodiga deckare i normala fall, få en ursäkt att läsa Dexter.

Det är Marvel som är de skyldiga och tydligen kommer mästerverken att skrivas av Jeff Lindsay själv, så vi kan vänta oss en karaktärstrogen återskapelse i bildform.

Jag är rätt så lycklig. Undrar hur han kommer se ut? Ganska het, givetvis. Oooiioioioooh..! =D

Sirapsböcker och serier

Jag SKA läsa klart K55, men det är fan inte lätt.

Jag blev så väldigt glad när jag hörde talas om K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius. Min enda invändning var att författaren är homeopat, men jag tänkte att det borde inverka positivt på kreativiteten.

Boken har dock ett stort problem. Den är superkolaseg i mitten. Det som började så intressant slirar ut i en sirap jag helt enkelt inte känner något behov av att läsa.

Dock är det så att om jag lägger ifrån mig en bok så läser jag aldrig ut den. Enda sättet är att lägga bort den för evigt eller helt enkelt tvinga mig igenom den. Det här tvingandet går just nu ganska segt, även om det inte är så många sidor kvar.

Den här boken har stulit ca tre veckor av mig nu. Det är fruktansvärt irriterande samtidigt som bokbloggosfären börjar räkna samman årsrapporter och har läst ca hundra böcker/blogg.

The walking dead

För att inte deppa ihop totalt började jag istället läsa The walking dead av Robert Kirkman och Tony Moore. Det är seriealbum och inte någon bok, alltså avbryter jag inte läsningen av K55, egentligen.

The walking dead köpte jag för tusen år sedan. Hela serien, så långt den då fanns. Men jag har inte riktigt tagit mig tid att läsa dem. Det visar sig vara perfekt nu mitt i sirapsboken. Och det är verkligen en grymt bra serie. Min käre man har läst i förväg och sitter hela tiden och frågar mig var jag är nu och svarar hela tiden att DET BLIR ÄNNU MER SPÄNNANDE SNART!! ungefär precis så hysteriskt.

Walking dead och Mutts

SF-shopping 2011-05-21

Man kan fundera på hur envis jag är, som vägrar sluta läsa en seg bok, men jag såg fram emot den så mycket innan att jag bara måste läsa den till slutet och därefter ge er en rättvis recension.

Under tiden förstår jag att det ser jävligt tråkigt ut här med få uppdateringar. Jag hoppas ni lider med mig. Över jul ska jag bara läsa bra böcker. Lovar!

Veckans läsning 17, v2-3

Den här veckan har jag läst Vredens tid av Stefan Tegenfalk och recenserat den.

Jag har även tittat tillbaka på Neverwhere och varit på A perfect circles (Elitistmörkerklubben) andra cirkelträff. Den handlade om We have always lived in the castle av Shirley Jackson.

Jag har anmält mig till zombieöverlevnadskurs, vilket fortfarande får mig att skratta bara jag tänker på det.

Jag har också börjat läsa horribla Halfhead av Stuart B Macbride. Den är makalös och ojämförlig. Recension kommer snart.

Jag har fyndat rea på h:ström, köpt Barney Stinsons böcker och köpt seriealbum i form av Walking dead och Mutts.

Allt som allt en mycket bra (dubbel)vecka.

• Walking dead och en byracka
• Barney Stinson, min hjälte
• Ofattbar rea på h:ström – fynden
• Vredens tid, en bra början som måste bli bättre
• Horribla Halfhead av Stuart B MacBride
• Anmäl dig till zombieöverlevnadskurs
• Elitistmörkerklubbens bokcirkel – We have always lived in the castle
• Jag minns min Neverwhere
• Det var i Vredens tid

Walking dead och en byracka

Walking dead och Mutts

Hade lite tråkigt i slasket på väg hem och slank in på min favoritseriehandel Seriezonen i Uppsala.

Där hittade jag dels en Mutts-bok (Morrgan och Klös på svenska) av Patrick McDonnell, något jag länge velat ha. Vem har inte naaawat till Klös lek med sin lilla rosa strumpa eller Morrgans små hundlivsbetraktelser?

Dels hittade jag även första delen i The walking dead av Robert Kirkman och Tony Moore, som nu blivit tv-serie. Kanske kan jag sedan bestämma mig för om jag ska prova tv-serien trots den svidande kritiken om sexism från vissa håll.

En seriebok – Age of desire av Clive Barker

Ibland får jag för mig att köpa serier eller serieböcker. Jag tycker om humorn som kommer fram när bild och berättelse förenas. Det är så vackert när tecknaren frusit ett ögonblick ur en scen. Serieböcker har något som vanliga böcker inte har, helt enkelt. Dessutom är de sköna att läsa och att titta på, som omväxling.

Jag har tidigare mest läst Hellboy och Sin city, men nu vaknade det gamla intresset till liv igen och det finns så mycket att välja mellan. Just den här var både bra och mindre bra på olika sätt. Men en del av det mindre bra är de snabba växlingarna och det hör ju trots allt till när man läser serier, så det tar jag på mig.

Age of desire skrevs av Clive Barker, men som seriebok är den anpassad av Craig Russel och illustrerad av Tim Bradstreet. Det var ett impulsköp av rang, men verkligen rätt träffat.

Age of Desire av Clive Barker

Jag är osäker på hur mycket jag kan berätta om handlingen i Age of desire utan att avslöja för mycket. Den är svartvit, innehåller många fina grepp och vinklar, har en underton av eftertänksamhet mitt i all action. Den är ganska explicit och våldsam och det finns ett par bilder både på kött och på kön. Allt som allt var den inte i närheten lika vacker som Sin city, och handlingen var lite stötig, men samtidigt väldigt bra på sitt eget sätt.

Läs nu helst inte det här stycket om du redan tror det räcker med information. Age of Desire handlar om ett experiment som går fel, om mannen som utsätts och om polisen som sedan jagar honom. Jag känner förstås extra starkt för just experiment som går fel,

…så där lyckades jag med en fullträff trots att jag inte visste något om handlingen innan jag köpte boken. Jag fick den rekommenderad i affären, bläddrade lite och gick sedan glatt därifrån med påsen dinglande i handen. Precis som det ska vara.

Ett härligt avbrott från Samuel R Delanys mycket kompakta och ordtäta Dhalgren. Dess raka motsats på något vis, och ändå ganska nära till hands komplett med homosex, våld och mystik.