Etikettarkiv: sexism

Massolit book blog awards

Det är ju jättefint med bokbloggspriser och förlag som BRYR SIG OM bokbloggare.

Tyvärr är det samma förlag som håller en galopperande sexist som författare, nämligen Lars Wilderäng.

Det här säger jag inte för att jag tror att det är så, utan för att Lars Wilderäng gjort det övertydligt på sitt twitterkonto, vad han tycker om feminism.

B8dI11IIUAAK2xE

Bilden i fråga har jag tagit från denna tweet (https://twitter.com/DrEstvall/status/560496768384000001) från @DrEstvall.

Det fanns även en mängd uppföljande tweetar där DrEstvall ifrågasatte Lars Wilderäng, som då befäste sin ståndpunkt.

Efter detta frågade jag och flera andra, hur tänker Massolit? Och hur tänker Litteraturmagasinet M, där Wilderäng bloggar. Är detta beteende överensstämmande med företagens policier? Förhoppningsvis inte, men det vet vi inte riktigt. Litteraturmagasinet M har åtminstone erkänt att det nog är problematiskt, i en tweet. Från Massolit hörs bara en bedövande tystnad.

Massolit försöker nämligen tiga ihjäl problemet.

Och under tiden sitter bokbloggare och myser över möjligheten att få pris av samma förlag. Lite sjukt, va?

Jag tycker åtminstone att Massolit får säga ett par ord om Wilderäng och förlagets inställning till hans utsagor, innan jag köper en enda jävla bok av dem, eller läser, eller bryr mig om deras fina pris.

Annonser

Vampyrbok utan vampyrer

När läser jag någonsin romantiska böcker om studenter i en amerika? Jo, det händer tydligen. Den första är The Raising av Laura Kasischke.

Huvudpersonen är så där skönt osympatisk, omgivningen diffust idyllisk, bipersonerna ungefär lika osympatiska, och Kasischke broderar ut sina kapitel med långa miljöbeskrivningar och ingående detaljer om personernas kläder, som att hon fick betalt per ord.

På den lilla skolan i den amerikanska småstaden någonstans i mellanvästern, försvinner kvinnliga studenter då och då, men eftersom skolan inte vill ha dålig publicitet, och en vet ju hur unga kvinnor är, så följs det sällan upp. I The Raising nystas historien om kvinnorna långsamt upp, med hjälp av flera personers perspektiv. Vi följer den unge mannen som egentligen bara vill slappa och röka på, den unga mamman som är lärare på skolan och inte får livspusslet att gå ihop, och den lesbiska läraren som har mycket att dölja, och mycket att förlora.

Jag förväntade mig hela tiden att det skulle dyka upp en varulv, en vampyr eller ett spöke, men något sådant ingår inte i Kasischkes berättelse, som dock berättas på precis samma sätt som de böcker vi faktiskt får vampyrerna att gotta oss i.

Det tog en bra stund innan jag kom in i handlingen, eftersom Kasischke som sagt broderar ut sig något vansinnigt. Jag tappade tråden och fick läsa om stycken, och till slut hoppade jag över de flesta beskrivningarna.

Men när jag väl kom in i handlingen så var det riktigt spännande. Karaktärerna är stereotypa, men det blir bra ändå. Sexismen flödar över sidorna på ett ”charmigt” sätt, och jag kunde nästan förlåta det.

Allt sammantaget så tänker jag nog fortsätta att läsa romantiska böcker om små skolor i USA ungefär lika ofta i framtiden, som jag gjort förut. Dvs nästan aldrig.


Sexistisk gubbe som hatar böcker

Egentligen uppmärksammade jag Carl främst på grund av hans sexistiska , vidriga recension av en indisk restaurang.

Han utmärkte sig inte bara med sitt sliskiga språk, som verkade som hämtat från en refuserad Harlequinroman, kryddat med ett par meningar omdöme av den faktiska maten och servicen.

”Carl Reinholdtzon Belfrage har fallit för en yngre, mer spännande indier. Maharani Moor tillfredsställer hans smaklökar. Varje gång.”

Så här väljer Metro att inleda den här recensionen av en restaurang. Låt oss dock inte hålla restaurangen som medskyldig för den här vidriga recensionen. Säkert hade de ingen aning om vad de gav sig in på när de lät Carl få ett bord.

Ni ska få ett litet smakprov till, så att adrenalinnivåerna ökar lite till:

”Ni vet hur det kan vara: man tror sig ha den perfekta flickvännen – slank, vacker och på alla sätt alert rent intellektuellt – men så träffar man hennes lillasyster och världen faller samman framför en. En ny, yngre och spänstigare kopia har uppenbarat sig.”

”Hon heter Maharani Moor. Och hon är en strålande kopia av sin mor. Bara … ja ni förstår … nyare, yngre och spänstigare.”

Det är lite oklart om Carl vet skillnaden på systrar och mammor och döttrar, familjerelationsmässigt. Antingen det, eller så blir han så upphetsad att han inte riktigt lyckas hålla reda på sina egna metaforer.

”Jag har alltså bytt till en yngre modell indiska. Kanske inte helt politiskt korrekt. Men den här lilla snäckan är ung och rå […] hon tillfredsställer mina smaklökar. Varje gång. Så, kan ni kland­ra mig?”

För att svara på Carls fråga, så kan jag verkligen klandra honom.

Men vad värre är, så verkar han ju faktiskt vara fullt medveten om att han är politiskt inkorrekt, men ändå skriver han den här smörjan?

Han har alltså babblat om yngre kvinnor, om att få ligga med flera kvinnor ur samma familj, och nu också om att den ”lilla snäckan är ung och rå”…  och som tillfredsställer hans smaklökar. Alltså, verkligen?

Hur kan man vara så äcklig?

Det kan jag förklara för er. För det är  Carl Reinholdtzon Belfrage som också skrev det här guldkornet, och håll i er nu, för han ger sig på Bokmässan och dess folk.

Metros ingress:

”Carl Reinholdtzon Belfrage förbereder sig inför bokmässan genom att testa maten som attraherar de svårmodiga och intellektuella bokmalarna.”

Ja, det vet man ju hur de är, de där läskunniga.

”En alternativ rörelse har de senaste veckorna påbörjat en aggressiv offensiv. Högst oväntat, då det vanligtvis rör sig om en mycket försynt, nästan människoskygg, fraktion. En grupp som annars hittas hukandes bakom tjocka läsglas i samhällets periferi, men som nu har letat sig fram i ljuset.

Jag pratar om Bokmässan-människor. Du kan lätt identifiera dem – de anser sig ha intellektuella ambitioner. De bär hjärnan på utsidan som en prydlig liten hatt. De klär sig i svårmod, svarta kåpor och pretentioner med en självklarhet som inte skådats sedan Svarte orm.”

Mysigt, va? Försynta blyga bibliotekarier (ja, det är väl den gamla klassiska stereotypen han beskriver?), som annars inte får uppmärksamhet, har plötsligt en egen mässa, inser Carl. Dags att trampa lite på dem.

De har intellektuella ambitioner tror de, men Carl vet ju bättre. Han är ju intellektuell på riktigt. Eller om det var antisocial med personlighetsstörning. Hur som helst, så verkar nu bokmalarna vara socialt accepterade. Jag anar att Carl inte är helt nöjd med detta. Han skyller på Twitter.

”Jag har för dagen valt att recensera en restaurang präktig som en bokmal samt med en budget attraktiv för dessa kulturmänniskor. En korvkiosk.”

Ja, lite klassförakt och fler stereotyper. Sådärja! Då är Carl snart redo att kommentera själva maten. Det som han får betalt för av Metro.

”Jag intar min middag med författaren och matkritikern Mattias Kroon, nu aktuell som medarbetare till boken…”

Ja, Carl har en kompis som av någon orsak är helt inne på självplågeri, och som därför är kompis tillbaka med Carl, och följer med honom på den här bokmalslynchningen. Hans bok ska jag nog inte läsa, även om Carl smyger in reklam för den väldigt smidigt. Jag vill ju trots allt inte vara en sån där paria i samhällets utkant.

Men det är klart. Det Carl egentligen förmedlar är ju att det är skillnad på Författare och Läsare. Den ena är ju lite intressant att vara kompis med och ta med på middagsbjudningar.

Det var allt jag hade att bjuda på. Hoppas att ni nu hatar Carl lika mycket som jag gör, så har vi gott sällskap här bakom läsglasen… folkskygga som vi är.

Uppdatering:
Linus Paulsson på Metro säger på twitter: ”Metro får aldrig vara eller uppfattas som sexistisk. Vi har i dag därför avpublicerat en krogrecension som inte borde ha publicerats.”

Det var ju bra. Men innan, så tyckte de visst att den var okej. Och givetvis gäller det den sexistiska recensionen. Som hann läsas av många dessförinnan.

Uppdatering två:

Metro är splittrade. ”Pontus” på Metro säger:

Vi har alltså en ansvarig som säger ”det här var dumt”, och en som säger ”du är dum”.

För det handlar inte om att ”gilla” eller ”ogilla”, när en text är sexistisk. Då är det helt andra värden och värderingar vi diskuterar, än tycke och smak. Och det Pontus skriver här, är samma skit som Texas Longhorn försöker sälja, dvs att sexism är underhållande.

Motiveringar till sexism kan bli intressantare än sexismen i ursprungsfallet. Hur motiverar du att tala om kvinnor på ett förnedrande sätt? Tycker du att du kan betala folk för sexism, med gott samvete? För de skriver ju ”utifrån sig själva”?

Det är många saker Pontus behöver fundera på. Jag hoppas att Linus Paulsson kan hjälpa honom med det.

Tills vidare fortsätter jag att inte läsa Metro.