Etikettarkiv: signering

Tjuven och tiden

Det var en gång ett Eurocon. Tack vare det och Sara på Glorybox hade jag hört talas om The quantum thief av  Hannu Rajaniemi. På SF-bokhandelns signering fick jag lyssna på Rajaniemis prat om boken och fick den signerad. På Eurocon kunde jag sedan lyssna mer på honom i diverse paneler.

Hannu Rajaniemi skriver ganska tung science fiction och serien ska fortsättas med minst två böcker till. Varje bok kommer att fokusera på ett nytt ”problem” i denna avlägsna, posthumana framtid.

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

Rajaniemi har skrivit något jag skulle klassificera som en rymdopera, en klassisk historia om två konkurrerande krafter i en avlägsen framtid. Det påminner mycket om Bruce Sterling.

Huvudpersonen är tjuven Jean Le Flambeur. Handlingen utspelar sig i Oublietten på Mars, där man lever som Nobles med en begränsad mängd Tid. Tiden tickar ner mot din död och används också som valuta. När du dör blir du en robot, en Quiet och arbetar i det tysta med stadens underhåll och diverse servicesysslor. När du arbetat tillräckligt länge som Quiet kan du åter igen få Tid som Noble bland de levande.

Vi följer tjuven och en rymdkapten med ett uppdrag och ett fantastisk skepp vid namn Perhonen samt en detektiv i Oublietten vid namn Isidore.

Handlingen viker sig kring sig själv och förvirrar läsaren på ett bekvämt sätt, precis som bra science fiction ska göra.

Håller du huvudet på skaft så hänger du med på en underbar resa.

Jag hittar skuggor av flera andra science fiction-författare, särskilt Burce Sterling. Men även Samuel R Delany:

”A chain made from multicoloured jewels snakes around her left ankle and up her leg.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 11

Kedjorna är ett återkommande inslag i Delanys Dhalgren.

Men, det är inte riktigt lika bra som Sterling. Eller Delany. Jag saknar ett visst mått av poesi och något onåbart för att balansera den tunga teknologin och fysiken. Sterling är tung science fiction, men han lyckas ändå skriva flytande. Språker lyfter. Delany är poesins mästare även i väldigt speciella världar och här lyckas inte Rajaniemi riktigt med konsten, även om han har handlingen och tekniken i övrigt på plats.

Bokshopping Eurocon 2011-06-18

Bokshopping Eurocon 2011-06-18

För den som är nördig går det att hitta många roliga referenser i The quantum thief. T ex sysslar man med memes, kan få rootaccess till sin egen hjärna och det finns en hel klan baserad på gamla MMORPG-spelare.

”I am root, and the body is a world-tree, an Yggdrasil.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 27

”Self-destructed upon capture, like they all do, spewing Fedorovist propaganda. Almost got me with a weaponised meme.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 54

För detektivälskaren finns också en del att hämta, även om jag tycker att den delen kunde ha broderats ut mer. Isidore refererar också till Sherlock Holmes med t ex det här klassiska citatet:

”When you eliminate the impossible, whatever remains, however improbable, must be the truth.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 161 (originalet tillhör Sherlock Holmes)

Många tycker att världen är för komplicerad, att handlingen är för svår, för komplex. Förmodligen beror det mest på ovana att läsa rymdopera och tung science fiction. Det vänjer man sig vid om man läser mer.

Men hjälp på vägen kan man få av Wikipedia:

The quantum thief kommer som sagt att följas upp med fler böcker. Den andra, The fractal prince, kommer 2012-09, men jag är osäker på om jag ska läsa den. Just nu känns inte The quantum thief som bortkastad tid, men jag kan inte heller säga att jag känner ett behov av att läsa mer.

Tidigare om Hannu Rajaniemi:

Eurocon – dit nördar går för att dricka öl


Bloddrypande vikingafantasy med varulvar

Det är dags för den sjunde boken i min seriemördarsommar och vi gör en avstickare till vikingatiden och Wolfsangel av MD Lachlan.

På väg till Eurocon, den 19 juni, gick jag förbi SF-bokhandeln och lyssnade på MD Lachlan och Hannu Rajaniemi, som pratade om sina böcker, Wolfsangel och The quantum thief. Jag passade även på att köpa böckerna och fick fina signaturer i dem också.

Hannu Rajaniemi får vi återkomma till en annan gång, men MD Lachlan skriver alltså vikingafantasy med varulvar. Det kommer bli ett antal böcker och varje bok kommer att hoppa ett hundratal år framåt tills vi kommer till Andra världskriget. Oerhört intressant, tyckte jag.

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

Tyvärr infriades inte mina förväntningar på Wolfsangel. Till att börja med kände jag mig lurad av Lachlan. Det handlade inte alls om en man som kände sig tvungen att bli en varulv genom förbannelse och som sedan aldrig kan göra det ogjort. Förmodligen har jag missförstått, men den boken hade jag velat läsa.

Nej, Wolfsangel handlar om någon slags vikingar som lever som hobbitar i ren bliss tills grannen vill kriga. Då kommer stora båtar och krigarna springer vrålande iland och slaktar alla de ser.

Man åker båt och åker båt och rider och jag känner för att instämma i anti-fantasykören, som brukar mena att ”i fantasy bara går och går och går de och aldrig kommer de fram”.

Vår huvudperson är en vikingaprins. Han uppfostras av en broderklan där han har sin trolovade, men blir istället kär i en bondflicka. Magiska krafter som är ute efter prinsen tvingar honom sedan att resa över Norden för att hitta Valfolket. Med sig på resan har han vargmannen Feileg. Det är barnboksromantik, brådstörtat hjältemod, hjälplösa kvinnor, modiga män, hemska häxor, starka kungar och bla blaaaah blaablablablaaah…

Karaktärerna är ytliga och får aldrig riktigt fäste. Dessutom byter de personlighet ofta nog för att jag även om jag gillar dem ett ögonblick, strax därefter kanske måste ogilla dem istället.

Jag hade de bästa avsikterna att älska Wolfsangel, men så här i efterhand känner jag mig ganska lurad. Den är inte svår att ta sig igenom, men den är så dåligt upplagd och löst sammanhållen att jag i efterhand önskar att jag ledsnat innan den tog slut. För rättvisans skull fanns det förstås bra partier, men som helhet blev jag inte tjusad. Kanske är den bättre om man inte är uppväxt i vikingarnas land. Men jag tycker ändå att det är ett mishmash av trådar som aldrig riktigt väver någon bra historia.

Jag påminns om fantasyboomen, när fantasy prånglades ut så fort som möjligt till alla som inte visste bättre eller hade annat val än att läsa det som stod till buds.

Jag tycker inte om att såga en bok som kunde ha varit så bra, men det ser inte bättre ut. Det här var inte alls särskilt bra.


Eurocon – dit nördar går och dricker öl

Så kom jag ändå iväg på Eurocon. Men resan började redan innan när jag klev in på SF-bokhandeln och passade på att lyssna på MD Lachlan och Hannu Rajaniemi och köpa deras böcker Wolfsangel och The quantum thief, kompletta med fina signaturer.

MD Lachlan, som alltså skrivit en vikingafantasyroman med varulvar, berättade att det kommer bli ett antal böcker och att varje bok kommer hoppa ett hundratal år framåt tills vi kommer till Andra världskriget. Oerhört intressant, tycker jag.

Hannu Rajaniemi, som skriver vad jag förstått är ganska tung science fiction ska också fortsätta serien med iaf två till böcker, men kommer i varje bok att fokusera på ett nytt ”problem” i denna avlägsna, posthumana framtid.

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

Så äntligen på Eurocon  träffade jag bland många andra Feeejay från Boktimmen, Sussie på Any moment called now,  Maria från UNT och Socialistsimon. Det blev många fantastiska samtal under dagen och kvällen. Efter den första nördchocken kom jag snabbt in i leken och roade mig kungligt. Några öl blev det också.

Under dagen lyckades jag lyssna på:

  • Författares tankar om feminism i SF (inte fruktansvärt givande, ganska många antaganden och alldeles för mycket name dropping)
  • Hur man skriver SF, med bland annat sjukt roliga Anders Fager
  • Hur cyborger redan finns ibland oss och om kommunikationen mellan science fiction och forskarsamhället samt samhället i övrigt av fantastiska Anna Åberg
  • Författarsnillen som spekulerade och bara lade cirka halva tiden på att floskla om arabvärlden
  • Sara Bergmark Elfgren (GloryBox) som läste högt ur Cirkeln och förmodligen en av de allra bästa passagerna, särskilt om man redan läst boken och fick en chans att se tecknen redan där…
  • Geekiest link med tävlande från publiken som ibland urartade i en mycket nördig förkastelse av alla som hade fel på så enkla frågor, för att sedan urarta mot de mycket svåra frågorna istället
Eurocon 2011

Eurocon 2011

Generellt sett väldigt annorlunda än de forskningskonferenser jag är van vid, men ändå kusligt likt.

Jag lyckades träffa den sociala Pål Eggert och få De döda fruktar födelsen signerad och fick dessutom en särskilt fin ”dedicering” på köpet. Stort tack! (Kan man säga dedicering om den lilla hälsning författare kan skriva in när de signerar böcker? Den riktiga dediceringen är ju tryckt i boken, menar jag.)

Jag haffade även Anders Fager och fick signaturer i både Svenska kulter och Samlade svenska kulter. Den ena väldigt rolig: ”Detta, Sara, är den värdefulla första versionen.” Han berättade även om hur svårt och ändå skönt det är att försöka skriva om sådant ingen vet någonting om, som hur det är att se allt utom en viss färg eller att ha luktsinne som en hund etc. Det är just sådant jag brukar oroa mig för när jag försöker skriva någonting – kommer folk att köpa det jag säger?

Vid antikvariatbordet gick jag förbi Space Viking av H Beam Piper och råkade sedan i samspråk med Luís Filipe Silva, som köpte just den boken och som berättade att det var ett sällsynt exemplar, att den fattiga författaren levt på duvor som landade på hans fönsterbleck och som han sköt och åt samt att författaren gav upp och tog sitt liv bara ett par år innan Star Wars kom och boomen var ett faktum. Silva sade: ”Så du ska veta att man ska inte ge upp. Vad som helst kan hända.” Varpå jag passade på att förklara mitt livsmotto, som jag tror måste härledas till Ronny Eriksson: ”Det är aldrig för sent att ge upp.” Silva skrattade gott, älskade det och hoppades att han skulle komma ihåg det. Eftersom det finns två sorters människor, de som förstår och gillar mottot och de som tycker det är konstigt, fick Silva därmed godkänt i Feuerzeugs kvalitetstest. Mannen ska härmed läsas någon gång framöver.

Själv fick jag med mig fyra antikvariatsböcker varav en Delany, vilket var vad jag letade efter.

Ni märker att det nästan finns för mycket att berätta. Det har verkligen varit en makalös dag.

Bokshopping Eurocon 2011-06-18

Bokshopping Eurocon 2011-06-18

Dagens bokköp:

  • Sixth column av Robert A Heinlein, bara eftersom Heinlein är en klassiker
  • The redemption of Althalus av David Eddings, eftersom det är en fristående roman av Eddings och jag blev nyfiken på hur han är att läsa numera
  • City of a thousand suns av Samuel R Delany, förklaring onödig. Delany är fantastisk.
  • The 11th plague av LT Peters, för att titeln innehöll ”plague”.
  • Feedback av KG Johansson, eftersom jag nyss läste Googolplex och gillade.
  • Wolfsangel av MD Lachlan, eftersom Sara på GloryBox tipsat den väldigt hårt som bloddrypande vikingafantasy med varulvar.
  • The quantum thief av Hannu Rajaniemi, eftersom Sara på GloryBox tipsat även här, fast med hänvisning till roliga valutor och andra sf-konstigheter.
Hmh! Bara sju. Det kändes som fler, men där ser man.. Jag ÄR en disciplinerad och sparsam människa.

Cirkeln som trollbinder

Äntligen har jag tagit del av den kritikerrosade (ungdoms)romanen Cirkeln av Mats Strandberg (@matsstrandberg_) och Sara Bergmark Elfgren (GloryBox), den senare tillika medlem i Elitistmörkerklubben. Boken är den första i en trilogi och rättigheterna har sålts för film om alla tre. Dessutom ska den översättas till tre biljoner språk och kommer förmodligen snart ta även resten av världen med storm.

Signering av Cirkeln på SF-bokhandeln
Signering av Cirkeln på SF-bokhandeln

Den 21 maj var det signering av Cirkeln på SF-bokhandeln och jag var där. Efter en kortare intervju med skickligt undvikande av spolierande fick jag inte bara fina signaturer i min bok utan lyckades även tvinga Sara att skriva vilken karaktär jag är från boken fast hon inte riktigt tyckte hon kunde bedöma det. Jag lyckades även sno åt mig den hett eftertraktade ”Jag är utvald”-tygväskan.

Då hade jag fortfarande inte läst Cirkeln. Hade jag gjort det så hade jag nog glömt att Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är vanliga dödliga och blivit helt starstruck. För vilken bok det är!

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

I Cirkeln upptäcker några ungdomar i första året på gymnasiet att de har magiska krafter och att de alla är utvalda att uppfylla en profetia som ska rädda världen. Varje tonåring är olik de andra och flera av dem är inte ens vänner utan tvärtom allt annat än vänner. Ändå måste de nu försöka samarbeta och utföra sin uppgift.

Jag får snabbt favoriter i Cirkeln. Det konstiga är bara att jag gillar nästan allihop. Visst, det är svårare att tycka om den bitchiga Ida än den eftertänksamma Minoo, men alla har sin charm och alla får ha nyanserade personligheter. Den enda jag tycker känns kantig och ovan är nog rektorn, men det hade å andra sidan varit så fel om hon känts mysig, så jag antar att det är med flit hon fått bli en ganska kantig klippdocka från de utvaldas perspektiv.

Eftersom författarna till Cirkeln inte har någonting emot att ta livet av sina karaktärer så är det svårt att berätta så mycket utan att avslöja för mycket. Vem som helst kan dö, det är uppenbart. Vid något tillfälle blev jag riktigt ledsen och var på vippen att lägga bort boken om det inte varit så spännande på samma gång. Vissa saker får man bara inte göra, men det gör de ändå. Sniff.

Men strunt i döden! Det är ju uppfriskande med en bok med höga insatser och verklig fara för huvudpersonerna. Det är ju det jag egentligen vill ha sagt, även om jag hulkar lite över det på samma gång.

Handlingen är skickligt upplagd så att man kan följa vardagligare händelser och den mer svettdrypande räddningen av världen på samma gång utan problem. Det är inte heller problem att skilja karaktärerna åt även om de är många, förutom en liten stund i början då jag blandar ihop Rebecka och Minoo med varandra och inte minns vad som gällde vem.

Det finns inga tråkiga avsnitt. Det finns inget antiklimax. Spänningen släpper aldrig och jag sträckläste med sådan frenesi som jag nog inte gjort sedan bokslukaråldern.

Från twitter när jag nästan läst ut den:

#Cirkeln Behöver jag säga mer? Boken som vore allt jag kunde drömma om i högstadiet eller gymnasiet. Eller vem lurar jag? Fortfarande.”

Det är så sant. Den är mästerlig. Jag tar i allt vad jag har nu för att förmedla känslan jag har av att ha läst den.

”Och där tog #cirkeln slut. Upprymdheten blandas med tomheten och hur ska jag kunna vänta på #Eld?”

Jag vill veta hur det går nununu!

Som extra krydda till en redan bra bok finns det även gott om små bokkommentarer i Cirkeln. Till exempel beskrivs bokhyllor, lugnet i rummet när mamma och pappa läser, presentkort på bokhandel etc. En liten flirt med boknördar som får mig att le varje gång.

Beskrivningen av tonåren är pricksäker. Den hopplösa känslan inför andras omogenhet. Det ambivalenta pendlandet mellan att inte synas alls och att vilja synas mest, att vilja vara någon. Känslan av att det här är viktigast i hela världen. Eller om han bara tycker om mig så…

Även kärleken finns med så klart och även den känns verklig. Är han någonting att ha? Vill han ha mig? Vad ser han hos mig? Varför vill han ha en sådan som mig? Och så det smärtsamma, du kanske tycker att du är vuxen nu, men vänta några år så ser du hur ung du faktiskt var. Oh ja. Så vuxen och ändå så ung.

Men magin då? Magin är enkel, men ändå svårgreppbar. Det är underbart när de utvalda använder magin precis så som man drömmer om ifall man hade den. Den som är osynlig smyger förstås på sina kompisar, även om skammen kommer direkt därpå. Den som kan styra andra passar så klart på att bli lite mer omtyckt, lite mer populär.

Men med magin kommer så klart ansvaret. Vad är okej att göra mot andra människor? Magin är makt och även om de utvalda plötsligt har den och kan ta ut sina oförrätter på de som förut var mäktigare, så kan de inte heller avslöja sig. Maktstrukturen är förändrad, men måste ändå stå fast. Ingen får veta att de känner varandra, så den som är utanför måste förbli utanför. Den som är hatad måste förbli hatad. Vad ska de andra på skolan annars tro?

Tusen tankar surrar i mitt huvud efter att jag läst Cirkeln. Jag har blivit så starkt påmind om min egen högstadie- och gymnasietid, om fascinerat om-och-om-igen-tittande på The craft (ååååh, världens bästa film tills Cirkeln kommer), om frustrationen, längtan, ambitionen och hopplösheten.

Vilken figur var jag då? Sara gissade på lite Linnéa och lite Minoo och det måste jag nog hålla med om. Med stor stolthet dessutom, för de är riktiga hjältinnor.

Till slut, när ni nu förstått vilken fantastisk bok Cirkeln är, så måste jag även fundera lite på nästa bok, Eld. Jag älskar ju att fundera på vad som händer i nästa bok (Se t ex Hungerspelen). Ibland har jag rätt, ibland fel. Oftast typ rätt. ;)

Spoilervarning nedan. Markera för att läsa texten (vitt på vitt).

  • Vad är det med Minoos magi? Har hon inget element? Eller har hon alla? Är hon en port till demonerna? Är hon Minoo – demondräparen?
  • Är Vanessa kär i Linnéa? Det finns definitivt vibbar där, men frågan är då… Är Linnéa intresserad?
  • Vad är det för fel på Ida? När ska hon börja bete sig som folk? Någonting gnager henne, helt klart.
  • Vad kommer de få för familiaris? Alla kanske inte hinner, men någon måste så klart få en söt djurvän. Jag gissar på Frasse och Vanessa, Troja och Ida, Peppar och Anna-Karin. Inga högoddsare direkt.
  • Kommer Minoo att kunna släppa känslorna för Max? Tänk om han vaknar ur koman lagom till hennes artonde födelsedag. Vad gör hon då? Han är ju inte längre välsignad, så kusten är ju klar.
  • Anna-Karins morfar är jordhäxa. Ärver man sin fallenhet för magi? Har de andras föräldrar också magiska drag? Och kommer Anna-Karins morfar att återhämta sig? Han har kanske till och med något viktigt att berätta? (Jag kan förresten aldrig förlåta författarna för att de lät mig tro att morfar dött. Satt och grät floder innan jag fick veta att han överlevt. Man får inte döda djur eller morfar.)
  • Vad är grejen med Nicolaus? Är han 1600-talshäxans pojkvän? Han låter ju ungefär 500 år gammal och Katten är väl inte mycket yngre.
  • Apropå Katten så kanske Nicolaus dör och så ärver någon Katten. Det låter rimligt.
  • Vem är den riktiga skurken? Jag köper inte att Max kunde axla den rollen fullt ut. Det måste finnas en annan, mäktigare skurk. Säkert någon vi redan träffat. Men vem?

Slutligen undrar jag hur många som överlever till slutet. Förmodligen inte så många. En eller två tror jag. Vanessa eller Linnéa, men inte båda två. Inte Anna-Karin, men säkert hennes underbara gamla morfar. Absolut inte rektorn. Kvar är Minoo och Ida. Ida offrar sig säkert i en stor altruistisk gest. Det slutgiltiga beviset på att hon är god innerst inne.

Minoo överlever? Jag är inte helt nöjd med den slutsatsen. Hon borde ju i alla fall försöka offra sig. Hon är den som tar räddningen av världen på störst allvar. Hon är den vi känner bäst. Hon är den som förtjänar det mest.

Kanske överlever hon nästan och sedan är det Vanessa/Linnéa kvar. En underdog ”vinner”. Javisst. Då är jag nöjd. Även om jag helst vill att alla överlever. Det kommer ju inte hända, det förstår vi ju, eller hur?

Jag vet att vi är många som läst Cirkeln. Vad tyckte du? Tyckte vi lika?

Se bara till att inte spoliera i kommentarerna utan att varna tydligt först. 


Signering av Cirkeln på SF-bokhandeln

Idag klockan två gick vi ivriga till Gamla stan i Stockholm och väntade på de hyllade författarna till Cirkeln, Mats Strandberg (@matsstrandberg_) och Sara Bergmark Elfgren (GloryBox), den senare tillika medlem i Elitistmörkerklubben.

Signering av Cirkeln på SF-bokhandeln

Signering av Cirkeln på SF-bokhandeln

Till min glädje så fann jag även en andra medlem i Mörkerklubben på plats och min käre make sprang genast bort och hittade Walking dead och film att köpa.

Förutom intervjun och signaturerna och att jag lyckades tvinga Sara att skriva vilken karaktär jag är från boken (förlåt, men det var en så kul idé), så var den bästa stunden när jag insåg att det fanns tygväskor! Whoho! Ni vet, de där eftertraktade med ”Jag är utvald” skrivet på. Lyckan.

Allt som allt en jättebra lördagsutflykt med lite bonus i och med inköp från Sf-bokhandeln nedan, alla resterande nummer av Walking dead och the complete Bad company.

SF-shopping 2011-05-21

SF-shopping 2011-05-21