Etikettarkiv: skepp

Slutet på piratfantasy med drakar

Sällan blir jag så förtjust och kär i en författare, som i Robin Hobb.

Hon tar upp feminism, trans, slaveri, kroppar, drömmar, kön, klassamhälle, äktenskap… Och det är så härligt och uppfriskande, jämfört med all den sexistiska dammiga gamla PATRIARKALT FÖRDUMMADE fantasyn som finns där ute. Hah, in your face, gubbhuven.

Hur som helst, så handlar denna tredje boken i trilogin, Ship of destiny, om pirater och drakar, precis som de tidigare två. Men där den andra boken var lite som en andra bok i en trilogi brukar vara, så var den tredje boken som den tredje boken i en trilogi brukar (ska) vara, dvs väldigt väldigt bra.

Jag har redan förklarat bakgrunden i tidigare recensioner (se nedan), så jag nöjer mig med att berätta att Althea är med för lite, men att hon får vara sig själv.  Till skillnad från t ex Katniss, så behöver hon inte ge upp sin dröm för att skapa ett samhällsenligt sexististiskt jävla sagoslut. Med det inte sagt att hon får allt hon vill, men hon är sig själv.

Även Kennit piraten får lite vad han önskar, samtidigt som han får vad han förtjänar, samtidigt som vi plötsligt inte har en aning om vem han är.

Och så Malta. Ack, Malta. Denna underskattade flicka. Hon är lillasyster till den fantastiska Althea. För evigt jämförd med den allra starkaste och vildaste. Hon kämpar mot samhällets normer, samtidigt som hon så gärna vill vara en del av dem. Hon vet inte vad hon vill, eller vem hon är. Och tidigare har jag tyckt illa om Malta. Jag lurades in i det svekfulla, osysterliga, nedlåtande. Men nu visar Robin Hobb att det var puckat. Vi får lära känna Malta, och hon hittar sig själv, och vi kan inte döma henne eller hata henne, över huvud taget.

 

Robin Hobb

Robin Hobb

Det är en omvälvande sista bok, och den öppnade samtidigt verkligen vägen för nästa trilogi, The tawny man (vilket jag förstås ser så här först i efterhand, när jag börjat läsa den).

Ingen fantasyläsare bör missa Robin Hobb, och alla borde börja med Farseertrilogin, och även ni som inte gillar fantasy borde ge det en chans.

 

Och DRAKARNA. Japp.

 

Tidigare om Robin Hobb:


Galna skepp

I Liveshiptrilogin fick jag havsormar, pirater och levande skepp. Min älskade Robin Hobb ger mig verkligen allt.

I den andra boken, The mad ship, fortsätter Altheas kamp för att återta sitt förlorade skepp Vivacia. Hon har fått hjälp, dels av det levande skeppet Ophelia, dels av Brashen, hennes fars gamla styrman. Vi får en allt djupare förståelse för vad de levande skeppen är, och för deras komplexa bakgrund. De är det hela Bingtowns rikedom och framtid vilar på, men vad är de själva?

Samtidigt kommer Kennit piraten allt närmare sin dröm om att bli kung av Piratöarna. Hans livsöde kommer allt närmare Altheas, Vivacias och Bingtown.

I Bingtown kämpar Altheas systerdotter Malta mot samhällets normer, samtidigt som hon så gärna vill vara en del av dem. Amber pärlmakaren (som Hobb-läsare kanske känner igen?) försöker rädda det levande skepp, som står strandat på Bingtowns strand, och som ropar ut sin galenskap i natten. Skeppet, Paragon, har ett mörkt förflutet, och sägs ha mördat sin besättning; Ingen vill längre ha med honom att göra. Men ingen vet vad som egentligen hände, och under tiden står han ensam på sin strand och minns.

The mad ship är lite av en transportsträcka, men absolut inte utan handling eller spänning. Jag har alltid gillat böcker om skepp och hav, sedan jag läste gamla klassiker som liten, om stackars matroser som seglade under usla förhållanden. Dessutom är det häftigt att Hobb lyckats införliva pirater i sin fantasyvärld, och att hon ifrågasätter, i Liveshiptrilogin, inte bara sexism och könsroller, utan även slaveri och en människas rätt till sitt eget liv.

Liveshiptrilogin har nog varit något av den fula ankungen till den populära Farseertrilogin, men jag älskar den storligen. Och vad ni än gör, läs Farseer först, för det är jätteroligt när Hobb refererar till sig själv och sin egen värld.

Tidigare om Robin Hobb:


Havsormar och pirater!

Jag föll direkt för Robin Hobb, och riktigt hur hårt jag föll bevisas nog av att jag direkt efter Farseertrilogin, var tvungen att börja läsa Liveship Traders-trilogin.

I Farseertrilogin befann vi oss i Six Duchies, och i Mountain Kingdom. I Liveshiptrilogin är vi långt söderut, i Bingtown. Där finns de levande skeppen, som i Six Duchies bara är en saga, men som verkligen existerar. I södern är istället Six Duchies mytomspunnet, fast mindre smickrande. Människorna i de norra länderna ses som barbarer, och landet som näst intill obeboeligt. Men under trilogins gång lär vi känna södern: Bingtown, Piratöarna, och Jamaillia, härskarstaten, och upptäcker även vad dessa olika riken har gemensamt.

I den första boken, Ship of magic, blir vi vänner med familjen Vestrit, som har det levande skeppet Vivacia. Precis när vi möter dem har Vivacia sprungit till liv, och kan börja sin första resa som fullt mognat levande skepp. Men ingenting går som det borde. Althea, dotter till den gamla kaptenen, får inte ta över skeppet, och en ond idiot blir istället den unga Vivacias nya kapten. Sedan blir det bara värre och värre.

Samtidigt följer vi även piraten Kennit, en man av mycket tvivelaktig moral, men som alltid verkar ha djävulens tur på sin sida.

Dessutom möter vi då och då de underliga havsormarna, som har sin egen värld under ytan, och ett mycket viktigt uppddrag, om de nu bara kunde minnas vad det var…?

Liveshiptrilogin är mycket annorlunda än Farseer, men jag tycker att den är minst lika bra. Jag var beredd på något annorlunda, och det är den verkligen, med sina levande skepp, pirater och havsormar. Men det är det annorlunda som är bra. Dessutom är det roligt att se de små blinkningarna till Farseertrilogin. Vissa människor känner vi igen, vissa företeelser berättas ur ett nytt perspektiv, och så vidare. Jag gillar verkligen när författare bygger en värld på mytologi, och låter oss lära känna den steg för steg, i lager, med många perspektiv. Robin Hobb är förmodligen den bästa världsbyggare jag vet.

Tidigare om Robin Hobb:


Jag minns Skeppet

Jag läste Skeppet av Stefán Máni för ett tag sedan och älskade den. En del passager var ren poesi och andra väldigt vackra och tänkvärda långt efter att jag lämnat sidan. En del saker var nästan direkt ur mina tankar, något som är väldigt ovanligt när jag läser böcker. Jag känner sällan igen mig särskilt väl i några karaktärers tankar.

Skeppet av Stefán Máni

Skeppet av Stefán Máni

Här är några utdrag ur Skeppet som jag tyckte särskilt mycket om.

Ett exempel på poesin i Skeppet av Stefán Máni och hur kapten Gudmundur ser på havet:

”…komma i beröring med oceanen som väntar på honom, insvept i tystnad och hemlighetsfullhet, förtrollande och farlig på en gång, ett skrämmande stort hjärta som fylls och töms i ett kallt bröst och drar honom till sig som en ensam älskarinna.”
Skeppet av Stefán Máni, s 62

Jón Karls syn på livet:

”Livet är meningslöst! Det finns inget i naturen som man kan kalla en högre mening. Mening är bara ett tomt ord som mänskligheten använder för att urskulda en del av sina handlingar. Punkt och slut!”
Skeppet av Stefán Máni, s 121

Djävels syn på döden:

”I hans [Djävels] föreställning är lik bara lik, dött kött som varken är till nytta eller hinder och därför är oväsentligt. Varför vara rädd i närheten av dött kött? De gillade dessa män medan de levde men skyr dem som pesten då de har slutat leva!

Livet är en strid och döden är frid, inte tvärtom. Är det så svårt att förstå? Det som lever kämpar för sin tillvaro tills det dör. Sedan sover det i all evighet och gör ingen något ont.

De som ber om fred på jorden ber i praktiken om världens undergång. Men naturligtvis är det samma människor som fruktar döden mest av allt!

Idioter!”
Skeppet av Stefán Máni, s 32

Jag skulle så gärna diskutera de här styckena med någon. Poesin, hur Máni formulerar stycket om havet. Och meningen med livet, meningen med döden, världsfreden… Så stora tankar i mitt lilla huvud. Inte konstigt att jag blivit medlem i poeter.se, funderar och så smått börjat skriva igen (http://www.poeter.se/feuerzeug).


Ett skepp kommer lastat

Jag kände, efter att ha läst zombieböcker och de två första Hungerspelen att jag behövde något tyngre, något djupare, något att bita i. Inte för att zombieböcker inte är djupa eller fulla av bett förresten. Men jag behövde något annorlunda. Jag valde Skeppet av Stefán Máni.

Min uppfattning innan jag började läsa var att Skeppet var en skräckis, ganska tjock och att den utspelas på en båt (duh). Eftersom jag har en förkärlek för ubåtsfilmer och klaustrofobiska filmer där folk fryser ihjäl på polarstationer, så var den ett rimligt val.

För att förklara min upplevelse i början av boken följer här några twittringar från den kvällen:
  1. Börjat läsa Skeppet av Stefán Máni. språket är simpelt och dialogen knagglig. Hoppas det lättar snart.
  2. Faktum är att nästan sidan efter att jag skriver det börjar jag så smått komma in i Stefán Mánis språk. Kanske kräver han lite tillvänjning.
  3. Oj. Den här boken börjar bli riktigt fascinerande. Allt vävs ihop och blandas med poesi. Det var länge sedan.
  4. Älskar Skeppet. Växer in i den boken och den helt fantastiska strukturen.

Jag tycker utvecklingen från tweet till tweet är helt oslagbar. Den visar så perfekt hur jag ändrade uppfattning och fastnade totalt för den här boken.

Kanske var början lite svårtillgänglig eftersom man hamnade direkt i en dialog och mitt i Mánis ganska speciella språk. I början störde jag mig på hans exakta uppräkning av egenskaper och detaljer. Sedan slutade jag plötsligt störa mig, för jag tror inte att detaljerna försvann. Istället hittade jag rytmen och poesin i hans skrivande och plötsligt sjunger Skeppet.

Det här är Mánis sjunde bok. Men det är den enda som finns på svenska. Máni är islänning och först med Skeppet har han fått ett sk internationellt genombrott. Förhoppningsvis gör det att även hans tidigare böcker snart kan avnjutas för oss ickeislänningar. Engelska duger bra, men isländska till svenska känns som en rimligare överföring.

Skeppet av Stefán Máni

Skeppet av Stefán Máni

Handlingen följer ett antal män som alla kliver på skeppet Per se för att arbeta på hennes resa från Reykjavik till Surinam och tillbaka. Máni bygger upp en väldigt speciell struktur där vi kliver två steg framåt och ett tillbaka hela tiden. Vi får följa en person, men sedan en annan från strax innan vi slutade och tills deras vägar möts. På så sätt får vi flera perspektiv på samma händelse och vi gungar fram och tillbaka som Per se över Atlanten.

En del av sjömännen lämnar en hel del bakom sig på Island. En del räknar med att kanske aldrig återvända. En menade inte ens att åka därifrån.

På skeppet tvingas de komma nära varandra och självklart måste vissa saker till slut komma upp till ytan, hur djupt de än önskat begrava dem.

Stämningen är tät och mörk. Mellan scenerna i Mánis dramatik hörs hur skeppet slår i vågorna. Bom, bom, bom… Vilket han upprepar som Kurt Vonnegut i Slaughterhouse-five med sitt So it goes.

Medan skeppet glider söderut skalas lager efter lager bort.

Jag vet inte hur jag ska kunna förklara Skeppets stämning och karaktär på ett rättvisande sätt. Den är mörk och mystisk, poetisk och vacker. Jag läste första halvan på en dag och andra halvan på en vecka. Det har ingenting med boken att göra i sig, utan med mitt liv för tillfället, men den är något så ovanligt som en djup och allvarlig bok som ändå drar dig med genom starka strömmar.

Jag tyckte verkligen om Stefán Mánis stil och önskar att fler av hans böcker översätts till svenska. Nu.