Vad som händer med Idoldeltagare

I Shatter the bones av Stuart MacBride återser vi min älskling Logan McRae, polis i Aberdeen.

Det har gått en liten tid sedan Dark blood och Logan har hämtat sig från sina vedermödor någorlunda. Han har dessutom något fint på gång med gothbruden Susan.

Böcker av Stuart MacBride:

• Sf-deckaren Halfhead
• Första boken Cold granite
• Andra boken Dying light
• Tredje boken Broken skin
• Fjärde boken Flesh house
• Femte boken Blind eye
• Sjätte boken Dark blood

Jag har tidigare sagt att den fjärde, femte och sjätte boken om Logan är bäst, men denna, den sjunde boken kommer inte långt efter. Dock är den just nu den sista boken om McRae eftersom MacBrides nästa bok Birthdays for the dead, har en ny huvudperson. Jag tror inte det behöver vara sorgligt. MacBride skrev lika bra om en helt annan person i Halfhead. Det är MacBride som är bra, inte hans karaktärer. Det återstår att bevisa, men ännu så länge ligger han långt före Mo Hayder till exempel, som visade sig vara sämst utan Caffery.

Har ni läst min blogg ett tag så kan ni Logan McRae vid det här laget, men vi kan ju sammanfatta lite kort:

MacBrides huvudperson är polisen Locan McRae, en man med ärr över hela magen efter att han skadats i tjänsten. Sedan dess har han samlat på sig ännu fler ärr och trauman… Logan är en ovanligt varm och äkta och underbar deckarpolis. Han är briljant och klumpig på samma gång. Han får ha både tur och otur, och man kan inte alltid förutsäga hans nästa steg eller misstag. Logan går på intuition och kan lösa fall med ledtrådar ingen annan sett. Ofta har han helt fel, hur snyggt han än följer ledtrådarna, och han får ta en hel del utskällningar innan det reder ut sig till slut. Som ständig bakgrund till de hemska brott Logan McRae utreder följer vi hans ständiga kamp med disciplinnämnden på polisstationen och konsten att leva med sina överordnade, samt hans ganska struliga privatliv.

Men i Shatter the bones börjar MacBride knyta ihop trådarna. Logan börjar få ta det lite lugnare, saker och ting ser inte längre helt svarta ut.

Stuart MacBride

I Shatter the bones jagar Logan kidnappare som tagit två Idoldeltagare som gisslan. Deras briljanta idé är att utpressa allmänheten på lösensumman och använda media för att förstärka meddelandet.

Idén känns ny och som vanligt späder MacBride på med fler kringliggande fall som krånglar till bilden. Dessutom har vi som vanligt Logans privatliv och en hel del missöden längs vägen.

Det är jätteskönt när jobbiga idoler får sitt, samtidigt som man lider med dem förstås. Dessutom är det väldigt roligt att läsa om kidnapparna och fundera på vem som är skyldig. MacBride lyckas få mig att verkligen fundera på vem som är skyldig den här gången, något han inte alltid bryr sig om, och det är underhållande. Kampen mot både media, som vill utnyttja tillfället och få tillbaka sina gullungar, och klockan, som tickar mot gisslans avrättning, gör att man läser i ett rasande tempo.

Dark blood var den mest invecklade av MacBrides deckare och bjöd på en efterlängtad vändning för Logan McRae. I Shatter the bones är handlingen helt annolunda och följer ett ganska annorlunda mönster. Även Logans privatliv når en helt annan spelbana. Jag är ganska imonerad av MacBrides förmåga att förnya sig själv och även Shatter the bones får sägas vara en av de bästa böckerna i serien (nästan alla är det).

Jag tycker om allt Stuart MacBride har skrivit. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop. Och är du osäker, börja med den superunderbara sf-deckaren, Halfhead.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:

• Våldtäkter, pengar och korruption (Dark blood, Logan McRae #6)
• Han tar deras ögon, men inte deras liv (Blind eye, Logan McRae #5)
• Ser du skillnad på fläsk och människa? (Flesh house, Logan McRae #4)
• Den hårda kalla döden (Broken skin, Logan McRae #3)
• Stuart MacBride gör det igen, nästan (Dying light, Logan McRae #2)
• The holy see of socks
• Varm och levande kriminalare (Cold granite, Logan McRae #1)
• Mmm… mord
• Halfhead är helt fantastisk (fristående deckare/sf)
• Horribla Halfhead av Stuart B MacBride (fristående deckare/sf)

Tävlingen om bårhuset fortsätter

Jag nämnde för ett tag sedan att författare tävlar om att få sitt namn på ett bårhus. Bårhuset kommer att stå i Dundee i Skottland, som man händelsevis kan läsa om i några av de tävlandes böcker.

Man vinner genom att få flest röster. Varje röst donerar ett pund till att bygga bårhuset. Tävlingen fortsätter tills de fått in en miljon och ännu så länge har de knappt ens fått ihop skraltiga £100 000.

Million for a morgue lär alltså fortsätta ett bra tag.

Ännu så länge är ställningen, fritt översatt, som följer:

• Lee Child 1/24
• Jeffery Deaver ~0
• Jeff Lindsay 1/48
• Val McDermid 5/24
• Stuart MacBride 2/24
• Tess Gerritsen 8/24
• Peter James 3/24
• Kathy Reichs 5/24
• Mark Billingham 1/48
• Harlan Coben ~0

Jag kan inte låta bli att undra vad Tess Gerritsen skrivit som gjort att hon förtjänar ledningen. Jag har själv inte läst henne. <google/wikipedia> Det visar sig att hon är läkare, bor i USA och skriver romantiska böcker. Ehum. Det var alltså därför jag inte kände igen henne bland mina älskade morddeckarförfattare med skotska förtecken.

Några mer bekanta gärningsmän är förstås Lee Child författare till böckerna om Jack Reacher, Jeff Lindsay som är pappa till Dexter och Stuart MacBride som är min allra bästa favorit ibland när han är särskilt läskig. MacBride är också äkta skotte från Skottland, som nämner Dundee då och då i sina romaner.

Val Mc Dermid är ju inte heller helt okänd förstås, liksom Peter James och Kathy Reichs (Temperance Brennan-uppfinnare) och Harlan Coben. Men ingen av dem har lyckats förföra mig särskilt. Utom kanske Val McDermid en gång när jag läste om lesbiska par som fick befruktade ägg inplanterade, sammansmälta av båda föräldrarna och helt utan manlig inblandning (Blue genes). Det var lite häftigt.

Jag vill också ha mitt namn på ett bårhus, så jag förstår dem allihop, att de är med och tävlar. Feuerzeug-bårhuset. Helt i vitt och grått kakel. Mmm…

Innan zombierna kommer

Jag köpte Tjärven av John Ajvide Lindqvist eftersom det var Ajvide Lindqvist och eftersom jag gillar eboksgrejen.

Lindqvist själv säger att han skrev Tjärven på 30 dagar. Det märks. Eller ja, kanske snarare… tur att han inte lade ner mer tid på den.

Tjärven av John Ajvide Lindqvist

Tjärven ska handla om zombier. Det vet vi redan. Men varför handlar då nästan hela boken om några fjantiga idioters löjliga tankar om varandra?

En samling fyrtioåringar samlas för gymnasieåterträff på en öde fyrtornsö i skärgården för att fira midsommar. Förr eller senare dyker zombier upp och äter upp dem. Det visar sig vara senare, mycket senare. Först ska vi grotta ner oss i mänskligt förfall, Iphonetrams, dålig musik och patetiska töntars inre världar.

Lindqvist har använt sig av ganska klassiska zombier som hasar fram och som äter hjärnor, men han har gett dem en twist där ute på sin fyrtornsö. Zombierna känns lite fräscha fast de är de gamla vanliga odöda. Men allra mest handlar ändå Tjärven om medelålders idioter som försöker imponera på varandra, som i hemlighet avundas varandra eller hatar varandra och som alla egentligen mer eller mindre förtjänar att dö.

Jag tyckte inte om en enda av personerna i Tjärven. Större delen av boken var mer eller mindre lidande. Sedan fick jag äntligen lite zombieaction, men den bestod till 99% av människor som sprang omkring på klipphällar. Som någon slags zombieparodi på Sagan om ringen. Ladidadida… Iiik! Spring-spring. Ooooh den biter mig. Spring-spring. Någon dör. Någon blir slemmig. Spring-spring. Iiik! osv… Det finns ljusglimtar, men vad är väl det i en hel bok.

Gillar jag Tjärven? NEJ. Är det en zombiebok värd namnet? Ptja.. riv ut de första 60 sidorna och läs resten, så kanske. Är den dåligt skriven? Nej, men den blajar mest skit faktiskt. Jag är besviken på riktigt.

John Ajvide Lindqvist är bland det bästa vi har i Sverige vad gäller författare. Det var en riktig höjdpunkt i mitt läsliv när Hanteringen av de odöda kom och jag är så sjukt tacksam att det finns en svensk skräckförfattare som skriver så bra. Men det här… nej tack.

Tidigare om Tjärven:

• Min bokbeställning är en manifestation

Våldtäkter, pengar och korruption

Hurra! Det här är den tionde boken i min Seriemördarsommar! Jag tror det blir någon till, men nu närmar vi oss helt klart slutet.

Det gäller ännu en Stuart MacBride-roman, den sjätte i ordningen.

I Blind eye var det för ovanlighetens skull sommar och varmt. Det hade MacBride lovat Aberdeen Turism. Nu är vi dock tillbaka i bekant klimat, om inte värre. Det har gått en tid sedan Blind eye och det är vinter, med en storm på ingång.

• Sf-deckaren Halfhead
• Första boken Cold granite
• Andra boken Dying light
• Tredje boken Broken skin
• Fjärde boken Flesh house
• Femte boken Blind eye

Om den fjärde boken var bäst och Blind eye lika bra, så är Dark blood också lika bra. Äh, läs alla. Det är MacBride som är bra.

Ni kan nog Logan McRae vid det här laget. Han har fortfarande ett struligt privatliv med gotharen Samantha. Han kämpar med disciplinnämnden och sina överordnade. Han försöker överleva efter explosionstraumat och resten som hänt. I Blind eye träffade Logan botten. Han stod vid ett vägskäl där han kunde välja att deka ner sig totalt, ge upp, döva smärtan med alkohol och ge upp sin karriär och sitt liv. Eller att be om hjälp, rycka upp sig, arbeta igenom sina upplevelser och komma tillbaka till den briljanta utredare han är.

Vi kan väl gissa vad han valde (tur, annars orkar jag inte läsa), men det betyder inte att det är enkelt.

Inspektörstjänsten som blev ledig gick till någon annan. Ett år tidigare hade den varit Logans. Nu har han för många anmärkningar, för mycket bråk, för dålig stil. Istället för att låta det trycka ner honom börjar Logan kämpa emot. Inte minst för att få behålla Samantha. Hon är stark och ömtålig, hemlig och ändå rättfram. Jag hoppas verkligen att vi får lära känna henne bättre.

Samtidigt som Logan kämpar med sig själv tjatar Steel om att få hans sperma. Hon vill ha barn med sin fru Susan och alla andra möjligheter verkar omöjliga. Det är orättvist och förjävligt, men av någon orsak tycker Steel att Logan är bra genmaterial. Och kanske tycker Logan att det vore skönt att slippa pressen. Ett barn ”med” Steel och Susan skulle  betyda att han redan avklarat den biten.

I Dark blood börjar Logan hitta tillbaka till sin forna glans. Han ser ledtrådar andra missar, lägger ihop ett och ett och ser mönstret. Visst är han fortfarande ur form och vissa saker borde han verkligen inse tidigare, men han kommer ikapp och han ger inte upp. Äntligen börjar jag känna igen honom som den klumpiga och underbara, varma, äkta och briljanta skotten jag lärde mig älska från början.

Stuart MacBride

I Dark blood får Aberdeen en frigiven sexbrottsling på halsen. Han har valt att flytta hem till sin mormors hus i Aberdeen från Newcastle. Därför måste poliser och stödpersonal avsättas för att bevaka honom, se till att han följer de regler som är uppsatta för hans frigivning. Men de är kanske mest där för att skydda honom från allmänheten, som är allt annat än lyckliga över att numera dela stad med Knox, vars specialitet var att våldta och tortera äldre män.

Stuart MacBride

Samtidigt fortsätter gangstern Malk the Knife att etablera sig i Aberdeen. Och Aberdeens egna tunga brottslingar fortsätter skydda sina intressen. En av dem har dessutom börjat bli lite väl bra kompis med Logan. Var går gränsen mellan informationsutbyte och korruption?

I Knox kölvatten följer den buttra polisen Danby. Vad har han egentligen in Aberdeen att göra? Vad har han för intresse av Knox?

Dark blood är nog den mest invecklade av MacBrides deckare. Det kombinerat med den efterlängtade vändningen för Logan McRae gör den till en av de bästa böckerna i serien.

Jag tycker om allt Stuart MacBride har skrivit och det här är en av de bästa, en värdig medlem i min seriemördarsommar. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop. Och är du osäker, börja med Halfhead.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:

• Han tar deras ögon, men inte deras liv (Blind eye, Logan McRae #5)
• Ser du skillnad på fläsk och människa? (Flesh house, Logan McRae #4)
• Den hårda kalla döden (Broken skin, Logan McRae #3)
• Stuart MacBride gör det igen, nästan (Dying light, Logan McRae #2)
• The holy see of socks
• Varm och levande kriminalare (Cold granite, Logan McRae #1)
• Mmm… mord
• Halfhead är helt fantastisk (fristående deckare/sf)
• Horribla Halfhead av Stuart B MacBride (fristående deckare/sf)

Han tar deras ögon, men inte deras liv

Vi är framme vid den nionde boken i min Seriemördarsommar. Inte helt oväntat är vi tillbaka hos min älskling, Stuart MacBride. Jag hade aldrig tänkt läsa alla hans återstående böcker över sommaren, men så fort jag ska välja en ny och jag trots alls skapat ”Seriemördarsommar”, så kan jag inte låta bli.

Blind eye är den femte boken om Logan McRae. Jag har redan skrivit om första boken Cold granite (som var precis vad jag väntade mig efter den underbara sf-deckaren Halfhead), andra boken Dying light, tredje boken Broken skin och fjärde boken, Flesh house. Nivån är väldigt jämn, om än inte fullständigt. Flesh house kallade jag bäst hittills, men nu får den nog dela plats med Blind eye.

Som ständig bakgrund till de hemska brott Logan McRae utreder har vi hans struliga privatliv och hans ständiga kamp med disciplinnämnden på polisstationen och konsten att leva med sina överordnade.

I den tredje boken började Logan så smått få ordning på sitt privatliv, men i Flesh house rasar det fullständigt samman igen. I Blind eye hittar han ett nytt bottenrekord.

Logan är (vanligtvis) lika klumpig som underbar, varm, äkta och briljant. Han ser ledtrådar alla andra missat och verkar därför arbeta på intuition. När Logan är bra är han riktigt bra, men ofta har han istället helt fel och får ta en hel del utskällningar för de risker han tar och även utsätter andra för.

Det har som vanligt hänt saker sedan förra boken. Jackie är sedan länge glömd. Logan träffar numera en brottsplatsundersökare, tillika stationens enda gothare. Hon är yngre och oskyldigare än han förtjänar, men passar ändå perfekt in i den mall jag lärt mig är Logans preferens – starka kvinnor med för mycket humör. Frågan är om det alls går att försöka skapa ett förhållande när man mår som en gnu och beter sig som ett svin. Logan brukar vara sympatisk, men här har han verkligen börjat ta av de sista reserverna av sin medmänsklighet.

Stuart MacBride

I Blind eye kretsar handlingen kring samma sak som det Criminal minds-avsnitt jag råkade se när jag läste (S5E6). Enukleatorer.

”e·nu·cle·ate     To remove (a tumor or eye, for example) whole from an enveloping cover or sac.” (Från http://www.thefreedictionary.com/enucleate)

Hur skrämmande det än må låta så blir det ännu värre:

”Usually enucleators are males with a diagnosed mental disorder, lack social skills, disorganized, sloppy, repeat offenders. They don’t usually take the eyes. It’s usually not about the eyes, but about what the unsub sees in them (delusional!)” (Från Criminal Minds episode profiles, http://cmepisodes.blogspot.com/)

Stuart MacBride

Det jag tyckte var så bra i Flesh house var det jag älskade från början i Halfhead, nämligen när MacBride lyckas får mig att rysa och äcklas och fascineras på samma gång. Det verkar som att det är här han hittar sin stil och sin känsla. Och sin excellens.

I Blind eye jagar mördaren polacker och tar deras ögon, men han tar inte deras liv. På sjukhuset fylls sängarna med till vansinnet torterade offer; blinda, arga och fruktansvärt rädda. Offren går inte att förhöra. De kan eller vill inte berätta någonting. Mördaren skrämmer dem effektivt till tysthet genom att visa hur långt han är beredd att gå.

För att ta fast mördaren verkar Logan behöva följa ledtrådarna ända till Polen, och gå lite längre än lagen tillåter. Frågan är om han hittar tillbaka till den rätta vägen sedan. Och i vilket skick kommer hans eget liv att vara när han offrat det för Aberdeen?

Jag lider svårt när Logan mår allt sämre. Jag avskyr egentligen böcker där huvudpersonen mår för dåligt, mår allt sämre och där han gör allt det man vet att man inte ska göra. Logan avskärmar sig, stöter bort sina kollegor och vänner med spydigheter, dricker för mycket, sover för lite. När han dessutom utsätts för traumatiserande händelser är det inte mycket som håller ihop hans beståndsdelar.

Ändå vågar jag behålla hoppet om att han sätter ihop sig själv till slut. Det här är ju deckaren som är varm. Det är ju Logan McRae, han klarar det. Han brukar inte vara sån här. Det är det jag håller fast vid och det jag tror på. Därför kan jag tolerera en bok i en serie där han bryter samman och beter sig patetiskt. Efter omständigheterna är det kanske till och med rimligt.

I Blind eye är det förresten sommar och varmt i Aberdeen. Det lovade Stuart MacBride den lokala Turismkommittén. Men han skriver också att det var väldigt smärtsamt att skriva om, så i nästa bok är vi tillbaka i det Aberdeen vi lärt oss känna igen, med gothväder.

Det här är ytterligare en älskling av Stuart MacBride, som vanligt en värdig medlem i min seriemördarsommar. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop. Och är du osäker, börja med Halfhead.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:

• Ser du skillnad på fläsk och människa? (Flesh house, Logan McRae #4)
• Den hårda kalla döden (Broken skin, Logan McRae #3)
• Stuart MacBride gör det igen, nästan (Dying light, Logan McRae #2)
• The holy see of socks
• Varm och levande kriminalare (Cold granite, Logan McRae #1)
• Mmm… mord
• Halfhead är helt fantastisk (fristående deckare/sf)
• Horribla Halfhead av Stuart B MacBride (fristående deckare/sf)

Ser du skillnad på fläsk och människa?

Bland mina absoluta favoriter har Stuart MacBride en självklar plats. Jag har nu avslutat den fjärde boken om hans deckarpolis Logan McRae, tillika den fjärde boken i min seriemördarsommar. Det är den bästa boken hittills i serien. Första boken Cold granite var precis vad jag väntade mig efter den underbara Halfhead. Andra boken, Dying light därefter var inte riktigt lika bra. Den tredje boken Broken skin var fruktansvärt bra. Och nu alltså Flesh house, om en kannibalistisk mördare.

I tredje boken började polisen Logan McRae så smått få ordning på sitt privatliv, men i Flesh house rasar det fullständigt samman igen.

Logan är som vanligt underbar och varm och äkta och lika briljant som han är klumpig. Han går på intuition och kan lösa fall med ledtrådar ingen annan sett, men ofta har han istället helt fel och får ta en hel del utskällningar för de risker han tar och utsätter även andra för.

Det har hänt saker sedan Broken skin och Logan och Jackie har ett distansförhållande medan Jackie jobbar ett tag i en annan stad. Man får veta ovanligt lite om Logans tankar och känslor i Flesh house och hamnar medvetet utanför för att sedan långsamt tas in. Allt eftersom boken fortskrider får man fler och fler ledtrådar till varför Logan stängt av sitt inre och varför han inte vill svara när Jackie ringer.

Stuart MacBride

I Flesh house dyker en gammal bekant till de äldre av Aberdeens poliser upp. Han kallas Slaktaren eller The flesher och han kidnappar människor, dödar, styckar och äter upp dem. I offrens hus lämnar han ett stycke kött i frysen, människokött. Han ser även till att distribuera ut köttet bland fläsk och kalvkött från slakterierna. Snart förstår man att Aberdeens invånare kan ha mumsat på människor, vem vet hur länge. Paniken sprider sig och pressen är hög på poliserna att snabbt ta fast mördaren. Tyvärr är han lika svår att hitta nu som för tjugo år sedan.

Stuart MacBride

Flesh house är väldig lik Halfhead när MacBride lyckas får mig att rysa och äcklas och fascineras på samma gång. Nu har han hittat hem i sin stil och vågar ta ut svängarna. Det är en ganska lång bok och man hinner följa med varvet runt flera gånger innan utredningen hamnar på rätt spår. Dessutom får vi parallellt med Logans arbete även följa ett av Slaktarens offer, inlåst i en bur där hon lyssnar på när andra människor dör.

Det här är en alldeles strålande deckare och en värdig medlem i min seriemördarsommar. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop och längta gärna extra mycket efter Flesh house.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:

• Den hårda kalla döden (Broken skin, Logan McRae #3)
• Stuart MacBride gör det igen, nästan (Dying light, Logan McRae #2)
• The holy see of socks
• Varm och levande kriminalare (Cold granite, Logan McRae #1)
• Mmm… mord
• Halfhead är helt fantastisk (fristående deckare/sf)
• Horribla Halfhead av Stuart B MacBride (fristående deckare/sf)

Veckans läsning 31, v23

Oj, jag har läst och läst och glömt sammanfatta!

Dock har jag även fört en livlig diskussion på twitter om hur värdelösa läsrapporter är (för alla utom en själv), så nu vill jag passa på att be er som HATAR de här inläggen att genast skriva det i kommentarerna. Är ni många nog så slutar jag med dem. Ovärt att skriva enbart för mig själv (och Bokstävlarna).

Men personligen, bara så ni vet, så ser jag dessa veckosammanfattningar mindre som läsrapporter och mer som just sammanfattningar och reflektion över veckan där jag försöker komma med något litet nytt än i själva recensionsinläggen och de andra. Dock är jag såklart och som alltid bara övertygad om det tills jag övertygats om något annat.

Så över till ”veckan” som gått:

Jag hittade en Zombieapp till android som jag snabbt lärde mig älska och som fortfarande piggar upp min dag då och då. Jag ser ännu så länge till att hålla zombierna och zombiejägarna ganska jämlika, så ställningen är just nu 23-17 till zombierna. Det är ungefär lagom tycker jag. Ibland hjälper jag jägarna med lite nukes. Mohahaha. Ibland råkar jag träffa både civila och jägarna själva. Oops.

Alternativhistorietemat fick sig äntligen en liten uppdatering. Det är ju knappast ett tema egentligen, men i alla fall en genre jag försöker sätta mig in i. Jag läste Gunpowder empire av Harry Turtledove. Den fick… blandade känslor.

Det blev en liten skräckköpstur till SF-bokhandeln på Handduksdagen när de hade 10% rabatt till alla med handduk (mig).

Så tog jag mig även iväg till en underbar bokbloggarträff med massor av härliga bokbloggare. Det är så befriande att få nörda loss totalt. Ska vi köra ett ekipage i Prideparaden kanske och stjäla lite stolthet av dem? Kan IKEA så kan väl vi.

Så har jag även läst riktigt bra, riktigt riktigt bra böcker. Sådana där superhärliga superböcker. Nämligen Broken skin av Stuart MacBride och Cirkeln av Mats Strandberg (@matsstrandberg_) och Sara Bergmark Elfgren (GloryBox).

Ett lite ovanligare inslag var ett inlägg med reklam för Swedish zombies tävling där man kan vinna en signerad zombienovell. I like. Kanske även råkar rama in den om jag skulle ha sådan tur. Bara ett tips.

Så slutligen blev det även ett protestinlägg, en manifestation för det ofattbara att  av John Ajvide Lindqvistst zombiebok Tjärven ännu bara sålt i 300 ex. Detta är ju lika omöjligt som obegripligt. Alltså blev jag tvungen att genast och på stört beställa den (och några kompisar).

Den kommande veckan (onsdag) är det dags för Elitistmörkerklubben att träffas och diskutera Googolplex av KG Johansson. Det är därför snart dags att publicera den efterlängtade recensionen.

• Swedish zombie tävlar ut signerade noveller
• Den hårda kalla döden
• Sent omsider bokbloggarträff
• Och mer skräck ska det bli
• Skeppsbruten i fel dimension
• Zombieapp till android min nya mani

Min bokbeställning är en manifestation

Det blev dags att beställa böcker till slut igen. Jag stod nyss vid bokhyllan och tänkte att jag ”läst bort” en del men att det fortfarande var många kvar. Men ni vet känslan av att en bok man absolut vill ha inte finns hemma och kanske plötsligt försvinner och aldrig kommer tillbaka och dessutom är helt omöjlig att hitta även på antikvariat? Den känslan. Den grep tag i mig.

Därför blev det ett stycke inköp enligt följande:

• Tjärven av John Ajvide Lindqvist
• Dark places och Sharp objects av Gillian Flynn
• Birdman, Treatment, Ritual, Skin och Gone av Mo Hayder
• Sawbones av Stuart MacBride

Min vana trogen har jag svårt att inte köpa ”alla”. Det gick rykten på Twitter om att jag även köpte Mira Grant, men det blev inte så. Feed har fått så pass olika recensioner att jag nog måste läsa den först ändå. Mo Hayder kändes inte som någon högoddsare, så där chansar jag och drar hem alla på en gång. Gillian Flynn har ju bara två böcker, så det var ju ingen skillnad att köpa två jämfört med en, inte sant? Två är inte fler än en, men en är ingen. Aight.

Sawbones… behöver knappast förklaras. Har nästan mått illa av vetskapen att det finns en ny MacBride där ute som inte står i min bokhylla där den hör hemma.

Tjärven av John Ajvide Lindqvist

Tjärven då slutligen. John Ajvide Lindqvist är ungefär det bästa vi har i Sverige vad gäller författare. Det var en riktig höjdpunkt i mitt läsliv när Hanteringen av de odöda kom och jag är så sjukt tacksam att det finns en svensk skräckförfattare som skriver så bra.

Så hör jag att han bara sålt 300… 300!!! ex av Tjärven. Som inte bara är en Ajvide-bok utan till och med om zombier! Jag blir så arg och less. Bara för att den säljs som ebok (och ljudbok). Ärligt talat var det därför jag gjorde en beställning nu över huvud taget. Jag kan inte vänta mer. Jag måste bevisa NU och för alla att vi visst det vill ha Tjärven och att ebok duger alldeles utmärkt. Faktum är att jag nog läser snabbare på surfplattan (HTC Flyer) än i pappersform. Nackdel: Inte tillåtet att läsa i badet.

Så. Sluta fundera på det och köp Tjärven nu. Den kostar bara 78 kronor och den går jättebra att läsa även i mörkret om man som jag har en trevlig android. Läsa zombiebok i mörker… Det är så det ska vara.

Den hårda kalla döden

Det började med att jag läste Halfhead av Stuart MacBride. Den var fantastisk. Alltså började jag läsa hans vanliga deckare. Första boken Cold granite var precis vad jag väntade mig efter den underbara Halfhead. Minus science fiction givetvis. Lycklig att MacBride tydligen alltid var MacBride fortsatte jag, men Dying light därefter var inte riktigt lika bra. Väldigt bra, men inte det där fantastiska extra.

Nu har jag tuggat och smaskat i mig tredje boken Broken skin och är bara helt salig.

Stuart MacBride borde gifta sig med Chelsea Cain och tillsammans kunde de skapa små fantastiska makabra deckarförfattartroll.

Stuart MacBride

MacBrides huvudperson är polisen Locan McRae, en man med ärr över hela magen efter att han skadats i tjänsten av Mastrick Monster. Så här i tredje boken börjar Logan så smått få ordning på sitt privatliv och lyckas även återta kontakten med sin bästa kompis Collin, reportern som mötte ett ont och fasligt öde i slutet av Cold granite.

Logan är underbar och varm och äkta och är lika briljant som han är klumpig. När han går på intuition kan han lösa fallen med ledtrådar ingen annan sett, eller så har han helt fel och riskerar avstängning från polisen. Samma impulsivitet karakteriserar hans privatliv. Han lever tillsammans med en annan polis, Jackie. Hon är temperamentsfull och envis. Men samtidigt dras hans ögon till den lugna svala Rachael… Och vad är det egentligen Jackie gör om nätterna?

Efter Cold granite önskade jag mig att få lära känna de perifera karaktärerna bättre. Det var precis det som hände. Vi får komma närmare dem alla och ser ytterligare nyanser i deras personligheter. Ingen är bara svart eller bara vit hos Stuart MacBride.

I Broken skin avlöser det ena fruktansvärda brottet det andra och flera gärningsmän måste identifieras och hittas. Någon överfaller, våldtar och misshandlar brutalt vackra unga kvinnor på väg hem genom natten. Samtidigt härjar ett gäng småpojkar som rånar vuxna på stan tills en av dem sticker ner en äldre man med kniv… och han dör. Gärningsmannen är en pojke på åtta år. Han lyckas dessutom komma undan polisen och lämnar ytterligare knivskador efter sig.

Sedan dyker det kanske mest fasansfulla av dem alla upp. En man dumpas utanför akuten och blöder till döds innan vårdpersonalen kan rädda hans liv. Han har blivit bunden och torterad och avlider av massiv blödning från sin spräckta tarm. Man misstänker förstås att det är en sexlek som gått för långt, men den skyldiga måste fortfarande hittas. Brottet för Logan in i Aberdeens BDSM-scen och på vägen lär han känna en av sina kollegor bättre än han kanske hade önskat.

Handlingen är rasande och saknar alla de långsammare partier jag tragglade lite med i Cold granite. Det är spännande och intressant precis hela vägen och aldrig stereotypt. MacBride lyckas dessutom få med väldigt levande bilder av både stöttande familjer som vägrar tro på anklagelserna mot deras anhöriga och av de ”avvikande” som träffas på pubar för att få vara sina BDSM-jag utan dömande kommentarer eller plumpa skämt. Ingenting är för hemskt för MacBride att iscensätta, men ingenting heller för svårt för honom att avbilda. Alla är människor och han visar dem verkligen som sådana. Jag blir väldigt glad av hans rättframma porträtt av samtliga original. Och han gör det utan att förvandla Logan till ett helgon.

Det går inte att sammanfatta med mer än att han är helt fantastisk. Mer Logan! Mer Stuart MacBride!

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:

• Stuart MacBride gör det igen, nästan (Dying light, Logan McRae #2)
• The holy see of socks
• Varm och levande kriminalare (Cold granite, Logan McRae #1)
• Mmm… mord
• Halfhead är helt fantastisk (fristående deckare/sf)
• Horribla Halfhead av Stuart B MacBride (fristående deckare/sf)

Veckans läsning 24, v11

Den här veckan har jag läst, läst, läst. Först läste jag ut Stuart MacBrides Dying light, som kanske inte nådde upp till Cold granite riktigt (och så klart inte till Halfhead), men som ändå var riktigt bra.

Sedan växlade jag tillbaka till zombiespåret igen och läste Day by day armageddon av JL Bourne, som var så bra och så underbar att jag kallade den världens bästa zombieroman (om man inte räknar World War Z).

Jag har nu nästan läst ut Hungergames: Catching fire och den är bra den också. Recension kommer snart.

Vilken vecka! Tre bra böcker. Plus bokcirkel! Mer info om det finns t ex hos ELS, som sammanfattar kvällen helt korrekt. Även jag ser fram emot en sf-bok, såklart. Och kanske allra helst Babel17 av Samuel R Delany.

• Day by day, världens bästa zombieroman
• Stuart MacBride gör det igen, nästan

Stuart MacBride gör det igen, nästan

Dying light av Stuart MacBride är del två i serien om DS Logan McRae. Jag har redan läst första delen Cold granite och älskat den och före det hans sci-fideckare Halfhead, som var helt fantastisk.

Dying light är en andrabok på flera sätt. Handlingen är inte lika omtumlande som i första delen och det är fler motgångar, motvind och motvalls chefer än i första boken. Men den är bra.

Stuart MacBride

Vi är tillbaka i Aberdeen i Skottland förstås. Logan blandas in i flera utredningsgrupper och flera fall på samma gång. Det är prostituerade som kidnappas och slås ihjäl, kroppar som hittas styckade i skogen, en pyroman som bränner folk inne och galna proffsbrottslingar som torterar folk. Inte konstigt att det ibland blir lite mycket att hålla reda på, men MacBride håller isär fallen bra ändå och resultatet blir att man har en hel del ledtrådar att hålla isär och ett inte helt enkelt jobb att försöka lista ut vem mördaren (mördarna) är.

Det är underhållande, välskrivet och bra, men jag kan inte låta bli att ändå känna att det är lite av en transportsträcka till nästa bok. Kanske är jag redan bortskämd och tar MacBrides storhet för given.

Även huvudkaraktärernas liv går framåt i Dying light. Logan har skaffat ett privatliv. Hans gamla flamma likaså. Journalistkompisen Colin har både ett privatliv och en jäkla massa problem att leva med. Jag får känslan av att det byggs upp till en hel del utlösande scener i tredje boken. Till exempel vill jag gärna veta om Logan tänker fortsätta fantisera om den söta unga fiskalen. Eller om han kanske tänkte växa upp lite istället.

Liksom i Cold granite och Halfhead är de kvinnliga karaktärerna underbart realistiska. Kvinnor kan både vara kvinnor och personer på samma gång. De kan vara komplicerade och ha personligheter. Och män kan vara lika komplicerade. Och det är så jävla skönt att slippa stereotyperna till och med i en deckare om döda prostituerade. Det är nog mycket därför jag älskar MacBride.

Något annat jag tänkte på under läsningen var varför man läser deckare. Jag funderade på om man kanske behöver läsa om människor som gör vad de ska trots motgångar, som har dåligt samvete för att de inte jobbar ännu mer, gör ännu mer, löser fler problem (brott) och räddar fler liv. I våra egna gråbeiga liv kanske vi inte direkt sätter dit brottslingar och räddar liv på daglig basis, men nog har vi samma problem ändå. Man önskar att man kunde göra mer, att man kunde släppa jobbet hemma och stressa ner istället för att tänka på måndag samma ögonblick man stretar iväg hemåt på fredagskvällen. Eller så projicerar jag. Men jag tror det ligger något i den här teorin.

I deckare får vi lösa problem och göra stordåd och samtidigt känna igen oss i att aldrig räcka till för våra förhållanden, för jobbet, chefen, kollegan, grannen eller samhället.

Så fruktansvärt deprimerande. Bäst jag läser mer zombieböcker, för där finns ju inga underliggande sanningar om oss själva, eller hur? ;)

Övriga recensioner av Stuart MacBrides böcker:

• Den hårda kalla döden (Broken skin, Logan McRae #3)
• Varm och levande kriminalare (Cold granite, Logan McRae #1)
• Halfhead är helt fantastisk (fristående deckare/sf)
• Horribla Halfhead av Stuart B MacBride (fristående deckare/sf)

Varm och levande kriminalare

Det började med att jag läste Halfhead av Stuart MacBride. Den var fantastisk. Alltså började jag läsa hans vanliga deckare och började med Cold granite.

Stuart MacBride

Redan efter första sidan kände jag igen MacBride. Cold granite var bra från sida ett och genom hela boken. En ren och äkta njutning att läsa, inte minst när man får följa med ända in till obduktionen och när kvinnor för en gångs skull framställs som helt vanliga människor.

Stuart MacBride framställer alla människor som riktiga människor. Ingen är genomgod. Ingen är genomond. Den jobbiga chefen har sina goda sidor, till och med mördaren är mänsklig. Det är det jag tycker är alla bäst. Till det kommer också att huvudpersonen Logan är en riktigt härlig man. Han påminner lite om Archie från Chelsea Cains böcker, men bara ytligt. De har båda råkat ut för mördare på nära håll, så nära att de har ärren som bevisar det. Men där Archie är mörk och torr är Logan varm och levande. Hans varma personlighet står i skarp konstrast mot det regniga och isiga Aberdeen där boken utspelas.

I nästa bok ser jag fram emot att lära känna de perifera karaktärerna lite bättre, om de får finnas kvar. Vi har den gamla flamman och den nya. Vi har den gamla chefen och den nya. Vi har journalisten och receptionisten. Alla har en verklig personlighet och inte bara en mall som levererar repliker.

I Cold granite försvinner små barn. Brotten som begåtts är de värsta vi känner till. Men vilka försvinnanden hör till fallet? Vilka är sambanden? Vem är mördaren?

Det här är något så ovanligt som en deckare där kriminalhandlingen faktiskt lyckas bli perifer ibland, trots att morden staplas på varandra. Jag är ofta ännu mer intresserad av relationerna mellan karaktärerna än av morden, även om det inte är något som helst fel på kriminalhandlingen heller.

I kölvattnet av barnens försvinnande börjar dessutom andra människor dö. Någon sopar igen spåren. Eller är det hämnd?

I Cold granite vävs handlingen runt sig själv och in i sig själv så att man knappt vet in eller ut till slut. Nog fanns det lite mindre spännande partier just därför och ibland hade jag inte full koll på alla personer och namn, men det är petitesser. Det är en suverän bok och jag längtar redan efter nästa. Den står och väntar i bokhyllan.

Mmmm… Logan. Eller jag menar: Mmmm… MacBride.

Övriga recensioner av Stuart MacBrides böcker:

• Den hårda kalla döden (Broken skin, Logan McRae #3)
• Stuart MacBride gör det igen, nästan (Dying light, Logan McRae #2)
• Halfhead är helt fantastisk (fristående deckare/sf)
• Horribla Halfhead av Stuart B MacBride (fristående deckare/sf)

Mmm… mord

Stuart MacBride

Jag har börjat läsa Cold granite av Stuart MacBride vid sidan av Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor). Jag blev förälskad i MacBrides stil när jag läste Halfhead nyss. Redan efter första sidan i Cold granite så kände jag igen honom. Åh, den är bra. Den är så verkligt fantastiskt jättebra. Det är en ren och äkta njutning att läsa, inte minst när man får följa med ända in till obduktionen och när kvinnor för en gångs skull framställs som helt vanliga människor.

Lycka är att ha sex böcker till kvar att läsa när Cold granite snart är slut (fast jag blandar nog upp dem med lite annat, ska ni se =).