Etikettarkiv: sorg

När man vill dö

Min vän finns inte mer. Hon tog sitt liv, och jag kan inte sluta gråta.

Jag var inte hennes närmaste vän. Vi sågs inte många gånger, men hon fanns i mitt liv, och nu fattas hon.

Så många frågor och så mycket ilska och sorg. När man är så deprimerad att man vill dö, tror man att ingen kommer att sörja då? Tror man att man är helt ensam?

Det är bara otur, vem som blir deprimerad, vem som hamnar i det oändliga svarta och inte hittar ut.

Jag är inte särskilt lätt att komma nära. Men jag ställer upp. Jag kan stötta med pengar när det behövs. Jag kan följa med till jobbiga möten med myndigheter. Jag kan lyssna och finnas där. Men vid depression kanske ingenting riktigt syns på ytan. Det är lätt att gömma, och låtsas.

Om jag blev deprimerad skulle jag förmodligen inte släppa in någon. Jag skulle inte sträcka ut en hand och hoppas att någon tog den.

Men man måste det. Man måste sträcka ut en hand, för att överleva.

Du måste leva.

Det lämnar inte en tomhet. Det lämnar ett kaos av ilska och sorg. Jag förstår inte att hon är borta. Jag förstår inte vad hon upplevt, vad hon tänkt. Och nu kan jag aldrig förstå.

Nu är det för sent, för alltid. Och det gör så ont.

Så jag lyssnar på Demons med Imagine Dragons. (Spotify)

I wanna hide the truth 
I wanna shelter you
But with the beast inside

There’s nowhere we can hide

They say it’s what you make
I say it’s up to fate
It’s woven in my soul
I need to let you go

Det hjälper inte. Ingenting hjälper riktigt. Ingenting lättar på sorgen. Men jag vill ha någonting sagt. Jag vill berätta för dig, för alla, att ingen ska behöva leva så. Ingen ska behöva vilja dö. Det ska inte vara så. Det finns människor runt omkring dig. De älskar dig. De vill finnas där för dig. De vet kanske inte hur de ska göra. De är kanske rädda för att tränga sig på, eller för att säga något dumt. Men tro aldrig att de inte finns där.

Min vän Hanna, jag vet inte vad hon trodde. Men väldigt, väldigt många människor sörjer henne nu. Hon berörde så väldigt många.

Jag förstår nu, att det handlar inte om att inte ha någonting att leva för. Allt det blir irrelevant när man vill dö. Men det är inte sant. Det är odjuret inom dig som säger att det inte är relevant. Eller att det inte är sant, eller att du inte kommer att hitta ut.

Snälla snälla snälla. Sträck ut handen. Visa hur du känner. Låt oss finnas där för dig. Låt oss se dig.

Hon fattas nu. Så smärtsamt. Men nu är det för sent. Låt det aldrig vara för sent.

Annonser

Äktenskapet från helvetet

Få är de som ännu inte förälskat sig i Gillian Flynn, författaren som utforskat nya vidder av tragedi, ond bråd död och oigenomtränglig svärta.

I Flynns första bok, Sharp objects, återvände en journalist till sin hemstad och mötte såväl onda avsikter, som sina egna gamla spöken.

I den andra boken från Flynn, Dark places, återkommer samma tema. Åter igen möter vi en traumatiserad huvudperson, med en hel del problem.

Gillian Flynn

Gillian Flynn

I Gone girl är det samma sak igen. Huvudperson nummer ett, Amy, har uppenbara känslomässiga problem. Hon beskriver i dagboksform hur hon träffar sin framtida make, och om hur det hela eskalerar till ett äktenskapligt krig. Amy försöker minsann svartmåla sin hipstermake så mycket hon kan, men framstår inte direkt som frisk på kuppen.

I bokens senare delar får vi även möta maken Nicks perspektiv, som till och från är minst sagt annorlunda.

Bokens centrala fråga är: Vad hände med Amy? Hon försvinner nämligen spårlöst och det återstår för Nick att försöka hitta henne innan han åtalas för hennes (eventuella) mord.

Det känns kanske inte helt obekant. Samma handling är central i ett otal kioskdeckare med porriga undertoner. Men Flynn är duktig och gör det väldigt bra, till skillnad från kioskdeckarna.

Sharp objects var ultramisär, men med vissa störande moment. Dark places var ultramisär, men finslipad och vass. Gone girl vrider ringarna till max. Den är en helt annan sorts misär, disktrasemisär, och uppfriskande annorlunda än Flynns tidigare romaner.

Men jag gillar inte fullt ut.

När jag just läst Dark places var det kärlek och älsk. Men så här efter ett tag känner jag mig mest smutsig när jag tänker på Flynn. Hon lyckas få oss att gotta oss i sådant lidande, att det inte längre är roligt. Hon skriver bra, men hon utnyttjar sina karaktärer skoningslöst och man hinner inte alltid reflektera över hur förnedrande det egentligen är.

När jag läste Gone girl, mindes jag det här. Och blev förbannad.

Amy och Nick är pappersdockor. De är tunna, tunna karaktärer med tydliga signalement. Deras äktenskap är en fars, deras vänner är karikatyrer och allt som händer är smärtsamt förutsägbart. Det känns som att Flynn försökt skriva om det ultimata skitäktenskapet, men glömt att det kanske blev lite pajigt med alla rutor ikryssade.

Gone girl är jättebra, och jättedålig på samma gång. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre. Handlingen var förutsägbar, personerna löjligt simpla och språket fantastiskt bra.

PLUS MINUS TUSEN.

Mer om Gillian Flynn:


Du och dina känslor

”If I could, I would forgo ever having any mood again, and just live with my emotions.”
– Paul Ekman, Emotions revealed

En av de första böckerna jag recenserade här på bloggen var Telling lies av Paul Ekman. Ekman är mannen som är verklighetens förlaga till Cal Lightman i tv-serien Lie to me, om en man som lärt sig läsa människor och se när de ljuger, och som använder dessa skills för att hjälpa FBI och andra att avslöja lögnare.

Telling lies handlade om hur lögner fungerar, om gester och ansiktsuttryck man gör då och annars, och om hur det hela hänger ihop. När jag läst boken blev jag faktiskt en bättre människokännare. Kanske redan där lite väl bra. Folk tycker inte om att man ser när de ljuger, så det är bra att hålla det för sig själv.

Jag blev genast förtjust i Paul Ekmans språk, även om han upprepar sig ofta (väldigt amerikanskt), och hans vetenskaplighet. Ekman refererar noga till publicerad forskning och motiverar sina åsikter. Alla hans teorier är inte allmänt vedertagna. Precis som det ska vara, så är han utsatt för kritik inom forskningsfältet, men jag vill påstå att han är en god forskare och att han har mycket intressant att berätta, som vi sedan använder som vi vill.

Emotions revealed fokuserar istället på själva känslorna, och tar inte upp lögner, förutom när den beskriver sk partiella känslouttryck, då någon försöker hantera sin känsla eller dölja den.

När jag läste Emotions revealed hamnade nästan hela recensionen på twitter under läsandets gång, och nu vet jag knappt var jag ska börja.

Emotions revealed är uppdelad i nio kapitel.

  1. Känslor i olika kulturer. Är de universella? Ser glädje likadan ut i djungeln, som på Manhattan?
  2. När känner vi känslor? Vad tjänar de för syfte? Evolution lämnar oss sällan med egenskaper, som inte gör någon nytta.
  3. Kan man förändra känslornas utbrott? Kan jag sluta reagera så starkt på vissa saker?
  4. Lite om känslor och känslouttryck generellt.
  5. Om ledsenhet och vånda
  6. Om ilska
  7. Om överraskning och rädsla
  8. Om äckel och förakt
  9. Trevliga känslor

Steg för steg lär jag mig om hur känslor fungerar i hjärnan och i kroppen, om vad som särskiljer de olika känslorna och om hur man kan börja arbeta för att förbättra både min uppmärksamhet på andras känslor, och min hantering av dem, samt min hantering av mina egna känslor.

Kriminalpsykologi, psykopater och lögnare

Kriminalpsykologi, psykopater och lögnare

Emotions revealed var en väldigt givande och intressant bok, som gav mig otaliga insikter om känslor och beteende. Jag kan inte rekommendera den tillräckligt. Jag kan inte med ord beskriva hur otroligt viktig den kändes och hur många känslor den väckte.

Så, köp denna väldigt snygga, rosa bok, och läs. NU!

Tidigare om Paul Ekman:


Jag minns Dark places

Ibland brukar jag återbesöka lästa böcker med utdrag jag tyckte särskilt mycket om. Så även med Seriemördarsommarens elfte bok, Dark places av Gillian Flynn. Det fanns många bra passager, men här är ett par jag tyckte särskilt mycket om.

Gillian Flynn

Gillian Flynn

Dark places handlar om Libby Day. När hon var sju år gammal mördades hela hennes familj, mamman och två systrar. Den som dömdes för mordet var hennes bror Ben, till stor del eftersom den sju år gamla, svårt traumatiserade Libby vittnade mot honom. Idag är hon fortfarande inte säker på vad som egentligen hände och vad hon egentligen såg. Och varför?

Libby om konversationer

”I hate people who start conversations with facts – what are you supposed to do with that? Sure is hot today. Yes, it is.”
Från Dark places av Gillian Flynn, s 16.

Ibland älskar jag Libby och hennes oredigerade tankar. Ibland vill jag bara skrika åt hennes förtvivlade lamhet. Det här är en av de tillfällen då jag gillar henne. Det är kanske Norrlänningen i mig, men jag vill skrika: ”Säg något meningsfullt!”

Roadtrip 2010 Missouri

Roadtrip 2010 Mellanvästern

Libby om bokhyllor

”The room was lined with bookshelves, but they contained only self-help books. Open the Sunshine!; Go, Go, Girl; Stop Punishing Yourself; Stand up – Stand tall; Be Your Own Best Friend; Moving On, Moving Up! They went on, and on, the relentless, cheerful, buck-up titles. The more I read, the more miserable I felt.  […] I don’t trust self-helpers. Years ago, i left a bar with a friend of a friend, a nice, ute, crew-necked, normal guy with an apartment nearby. After sex, after he fell asleep, I started nosing around his room, and found that his desk was covered with sticky notes:

‘Don’t sweat the small stuff, it’s all small stuff.’

‘If only we’d stop trying to be happy we’d have a pretty good time.’

‘Enjoy life – not one gets out of here alive.’

‘Don’t worry, be happy.’

To me, all that urgent hopefulness was more frightening than if I’d found a pile of skulls with hair still attached. I ran out in full panic, my underwear tucked up a sleeve.”
Från Dark places av Gillian Flynn, s 71.

Oaaaaaaaaaaaah! Hon har så rätt. Det är läskigt med självhjälpsböcker. Och ännu läskigare är människorna som läser dem. Men läskigast är ändå människor som har många av dem. Och läskigare än läskigast är de som dessutom tillämpar dem genom att påminna sig själva med peppiga ordspråk över hela skrivbordet/hemmet. Halp.

 

Förstod ni inte redan hur bra Flynn var så kanske ni förstår nu. Hon är spektakulärt bra på att skriva.

 

Mer om Gillian Flynn:


I Kansas kan ingen höra dig skrika

Seriemördarsommarens elfte bok är Dark places av Gillian Flynn. Den är fristående från Flynns debut, Sharp objects, som handlade om att återupptäcka sin hemstad och möta sina gamla spöken. Dark places har samma tema. Liksom i Sharp objects är huvudpersonen traumatiserad av sin uppväxt och med en hel del problem i vuxen ålder.

Gillian Flynn

Gillian Flynn

Dark places handlar om Libby Day. När hon var sju år gammal mördades hela hennes familj, mamman och två systrar. Den som dömdes för mordet var hennes bror Ben, till stor del eftersom den sju år gamla, svårt traumatiserade Libby vittnade mot honom. Idag är hon fortfarande inte säker på vad som egentligen hände och vad hon egentligen såg. Och varför?

Innan morden var familjen Day fattig och med ganska allvarliga sociala problem inom familjen. Mamman gjorde allt hon kunde, men kämpade mot sina egna demoner och barnen verkar inte riktigt ha utvecklat någon större social förmåga. Efter morden stannade Libbys utveckling upp. Hon bodde hos släktingar och fosterfamiljer, men ingen orkade ta hand om henne någon längre tid. Hennes hat kokar över och hon har aldrig hanterat de minnen hon har eller vad som hände med Ben. Sedan hon blev myndig har hon överlevt på donationer. Hon har ingen utbildning, inget jobb, inga drömmar, ingen framtid.

En dag får Libby kontakt med ett underligt nätverk. Ett nätverk av människor som är hennes fans, fans av mordet på hennes familj, fans till hennes bror Ben, som kan allt om morden. Varenda liten detalj.

Roadtrip 2010 Missouri

Roadtrip 2010 Mellanvästern

Dark places är en ultramisär utan like. Den är fenomenalt skriven och utan samtliga störande moment som fanns i Sharp obejcts. Istället är den nästan smärtsamt naken och rå. Alla krusiduller har trimmats bort och kvar är det som Flynn gör allra bäst.

Berättelsen växlar mellan nutid och det som hände på morddagen 1985. Den växlar också mellan Libbys upplevelser och de andra familjemedlemmarnas.

Det går utmärkt att läsa Dark places och fundera på vem som egentligen mördade familjen Day. Man kan också strunta i det och bara läsa om en familj i kris och om hur man vågar eller inte vågar närma sig sorgen efteråt. Den är verkligen sorglig och verkligen bra.

Mer om Gillian Flynn:


Baby Jane, feeling blue, emobarn

Jag hade fått för mig att Sofi Oksanens Baby Jane skulle vara sorglig, men större uppfattning än så om innehållet hade jag inte. Så räcker det för dig också så kan du nog läsa den istället för det här.

Baby Jane av Sofi Oksanen

Baby Jane av Sofi Oksanen

I Baby Jane får vi genom huvudpersonens upplevelser möta den makalösa Piki. Piki är berättarjagets flickvän och dessutom en kändis i stadens lesbiska klubbscen. Kanske ska hon verka häftig, men hon är egentligen mest skränig och osäker. Bakom ytan hon visar upp ute bland folk har Piki panikångest och vågar inte gå ut dagtid. Hon går till slut inte ut alls och blir helt beroende av hjälp från andra. Dessa andra som underlättar hennes problem som den som hämtar mat åt ett världens fetaste köttberg som inte längre lämnar sin säng.

Kanske ska man bli ledsen av hur huvudpersonen ligger i badet i timmar varje dag och sover bort resten. Kanske ska man bli rörd av pillren, av samtalen med Piki, av hur de klamrar sig fast vid varandra. Men jag blir bara arg. Jag blir arg på personerna, på deras kraftlösa liv, på deras obefintliga jävlaranamma. Inte fan har de sisu. Jag vill ruska om dem, slappa upp dem och kasta ut dem i världen, där de ofrånkomligen åtminstone kommer uppleva någonting.

Kanske är det en viktig skillnad mellan människor. Om man blir ledsen eller arg. I så fall vet jag inte vad det betyder. Men jag läste fort och fräsande och sedan kastade jag boken på första bästa person och sade ”läs den här!”. För den är bra och väldigt läsvärd, men jag vill inte se den mer.

Baby Jane biter sig fast. Den är som äcklig hostmedicin, besk och välgörande. Om du är lika sen som jag, läs den.