Etikettarkiv: språk

I en framtid utan kultur

Efter Nova av Samuel R Delany (1968), flerfaldigt prisbelönt, följde några år utan någon ny bok från mästaren. Hans återkomst till bokvärlden 1973 sammanfaller lustigt nog med skilsmässan från frun, som han på något sätt lyckades gifta sig med trots att han identifierat sig som gay sedan tonåren. En lustig man, Delany. Han spränger lika många gränser i verkligheten som i den fiktiva världen.

I Nova möter vi en Delany vi känner igen. Språket är välbekant och så även flera av romankaraktärerna. Delany tycker om att återanvända både namn, personer och karakteristika i flera romaner och istället för att de blir darlings att döda så bygger de upp en känsla och en världsöverspännande myt som blir den Delanyska verkligheten. Låter det flummigt? Testa att läsa en Delany och hör sen. ;)

”The fisherman from the Pleiades Federation [Leo] – who always walked with one foot bare – had scratched his thick, blond hair as they gazed at the smoky walls rising to the domes and spiking minarets.”
Ur Nova av Samuel R Delany, s 6

Leo är en återkommande figur i Delanys böcker och han är alltid lite smutsig, jordnära, blond och rufsig och med en fot bar. Ibland är han vänlig, ibland rent fruktansvärd, men det känns konstigt nog alltid som samma person ändå.

Nova av Samuel R Delany

Nova av Samuel R Delany

Nova handlar om en rymdkaptens sökande efter den rikedom som inte bara kommer störta hans fiende utan även säkra hans egen framtid och framtiden för hans rymdimperium. Kapten Lorq Van Ray har gjort samma resa förut, men misslyckats. Nu försöker han igen, med en ny strategi och en ny besättning.

Med på skeppet är Mouse, en ung man/pojke (en återkommande figur i Delanys böcker) som kan spela fantastisk musik och som lyckas träffa mitt i prick på de andras lycka och sorg trots sin egen naiva ungdom. Vi har också Idas och Lynceos, två trillingar varav en svart och en albino. Idas och Lynceos lever symbiotiskt och i ständig längtan efter den tredje trillingen. Sebastian och Tyÿ är ett par och reser i sällskap med sex husdjur som endast beskrivs som mörka skuggor med klor som flyger. Fåglar måhända, men inga fåglar vi sett på Jorden. Sist men inte minst har vi den akademiska Katin, som ska skriva en roman och som dikterar tusentals anteckningar, men aldrig börjar skriva. Han säger att han letar det perfekta ämnet för sin bok, men egentligen är det nog antecknandet och letandet han tycker om bäst.

”‘I haven’t begun to think about the subject. I’m still making notes on the form.’ They frowned. ‘On structure, the aesthetics of the whole business. You can’t just sit down and write, you know. You have to think. The novel was an artform. I have to invent it all over again before I can write one.”
-Katin om sitt skrivande. Nova av Samuel R Delany, s 115

Von Rays fiender är ett konkurrerande företag, som liksom Von Ray dominerar Pleiaderna, dominerar Draco där Jorden ingår. Syskonen Ruby Red och Prince Red tillhör samma generation som Lorq och tvekar inte att döda honom för att bevara sin suveränitet.

Det de båda söker är Illyrion, den fantastiska substans som gör stjärnresor möjliga.

”Basically, gentlemen, Illyrion is something else.”
– Katin citerar Professor Plovnievsky. Ur Nova av Samuel R Delany, s 26

”You know that as you mount the chart of atomic numbers past 98, the elements become less and less stable, till we get to jokes like Einsteinium, Californium, Fermium with half lives of hundredths of a second – and mounting further, hundredths of thousandths of a second. The higher we go, the more unstable. For this reason, the whole series between 100 and 298 were labeled – mislabeled – the imaginary elements. They’re quite real. They just don’t stay around very long. At 296 or thereabouts, however, the stability begins to go up again. At three hundred we’re back to a half life measurable in tenths of a second, and five or six above that and we’ve started a whole new series of elements with respectable half lives back in the millions of years. These elements have immense nuclei, and are very rare. […] This group of super-heavy, super-stable elements go under the general heading of Illyrion.”
– Katin. Ur Nova av Samuel R Delany, s 27

I den här världen är rymdresor normalt tack vare Illyrion. Man har även gjort stora framsteg inom medicin som utrotat samtliga infektioner och därmed gjort det här med hygien ganska onödigt. Varför ska man hålla sig ren och rent omkring sig om det inte finns någon nackdel med att vara smutsig? Det finns även medicrobotar som tar hand om enkla till allvarliga skador och androider som kan ta över ditt sociala liv om du inte känner för det, och skapa en ganska god imitation av ditt normala språk- och interaktionsmönster.

”‘Yeah?’ The Mouse took the candy out of his mouth: ‘Want to finish this? I’m through with it.’
‘Thanks. Just take the matter of’ – Katin’s jaw staggered as his teeth crushed crystalline sugar from the linen thread. – ‘cleanliness. There was a thousand-year period from about fifteen hundred to twenty-five hundred, when people spent an incredible amount of time and energy keeping things clean. It ended when the last communicable disease finally became not only curable, but impossible.'”
Ur Nova av Samuel R Delany, s 123

Man har även som standard kontakter inopererade i handleder och ryggslut, där man kan koppla in sina nerver till olika maskiner. Att ha ”sockets” anses lika normalt som att ha mobiltelefon och använda internet idag och de som vägrar operera in dem anses väldigt excentriska, men vad värre är kan de inte heller få jobb. De kan ju inte koppla in sig till något.

I ett universum där långa rymdresor gjorts enkla har människor kunnat blandas fritt mellan världar med verkan att kulturen har upplösts. Katins roman är en anakronism. Traditioner har försvunnit. Etnicitet avgränsas maximalt av dialekt eller språk, som man lätt kan lära sig under hypnos.

”Mouse, consider this. Captain Von Ray has sockets. He’s one of the richest men in the universe. And so does any miner, or street cleaner, or bartender, or file clerk, or you. In the Pleiades Federation or in the Outer Colonies, it’s a totally cross-cultural phenomenon – part of a way of considering all machines as a direct extension of man that has been accepted by all social levels since Ashton Clark. Up until this conversation, I would have said it was a totally cross-cultural phenomenon on Earth as well. Until you reminded me that on our strange ancestral home world, some incredible cultural anachronisms have managed to dodder on until today.”
– Katin om att inte ha sockets. Ur Nova av Samuel R Delany, s 113

Delany är som vanligt magisk. Texten som löper som poesi. Det andra bygger upp med kapitel, lyckas Delany skapa i ett stycke, i en mening. Det man annars bara hittar i poesi, är hans prosaspråk.

Dessutom innehåller en så liten bok som Nova (215 s) många fler djupa funderingar kring livet och materien än de flesta böcker eller ens serier klarar av.

Nova är inte Delanys bästa, där måste jag påstå att både Babel-17 och Dhalgren på olika sätt var bättre, men det är en enklare roman och med ett enklare omfång, enklare frågor och enklare handling. Förmodligen är den mer normal, mer genomsnittlig och sf-konservativ än det mesta från Delany.  Men den är bra. Om någon annan skrivit den, hade den förmodligen varit det bästa den gjort. Men nu pratar vi om mästaren…

Du ska läsa Delany om du tycker om extremt välskrivna böcker om extremt intressanta människor och en författare som vågar vara filosofisk och djup samtidigt som den lyckas skapa spänning och läslust. Och självklart ska du läsa Delany om du tycker om SF. Och självklart ska du läsa Nova om du funderar på det här med kultur och etnicitet, konkurrens och mål i livet.

Känns det tungt? Det är det inte. Man kan läsa Nova om man bara vill ha en bra och spännande bok också.

Tidigare om Delany:


Vad är tanke och vad är språk?

 

Nu har jag läst Babel-17 av Samuel R Delany, men en gång i tiden läste jag Hogg. Det var ett helt galet sätt att komma i kontakt med denna fantastiska författare, men så var det. Hogg är nämligen ett litterärt experiment, en obeskrivligt äcklig bok som inte kunde ges ut på 20 år. Men detta är bara en mycket liten del av Delanys författarskap. Mest av allt är han nämligen en mästare inom science fiction.

Snart nog läste jag därför det som kanske anses vara hans allra främsta verk, Dhalgren (1975). Den började förvirrande. Jag hade först ingen aning om vad som var vad eller vad som hände. Men så, efter några sidor, började handlingen klarna lite. Jag förstod vad jag läste. Jag älskade det. Sedan började jag även lägga märke till referenserna.

Delany är en krävande författare. Han refererar bakåt och framåt hela tiden. Det är hans stora geni. Texten som löper som poesi och kräver något av sin läsare och som innehåller så många kontaktpunkter med sig själv och andra texter att man gärna kan läsa den om och om igen utan att bli färdig. Det andra bygger upp med kapitel, lyckas Delany skapa i ett stycke, i en mening. Det man annars bara hittar i poesi, är hans prosaspråk.

”He showed me all about sentences and paragraphs – did you know the emotional unit in writing is the paragraph – and how to separate what you can say from what you can imply, and when to do one or the other-”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s 82

Babel-17 är mer lättläst än Dhalgren och enklare uppbyggd. Den är inte särskilt lång, bara 193 sidor i min utgåva (SF Masterworks), men den är bra, så bra oh så bra.

Delany fokuserar typiskt på våra sinnen och på sina karaktärer. De tänker, rör sig, känner, talar. Han beskriver detta med målande ordval, som på kortast möjliga vis ger dig bilden av det som händer. Han lyckas vara kompakt men ändå talande. Förmodligen borde han få Nobelpriset i litteratur, om det inte vore så svårt att ge det till en SF-författare som dessutom skrivit Hogg och om hur man beskriver sex i SF.

Babel-17 av Samuel R Delany

Babel-17 av Samuel R Delany

Babel-17 handlar om en värld, en framtid, där vi utforskat galaxer. Vi har även hamnat under belägring av en invaderande styrka. Nu kontaktar militären Rydna Wong, poet, för att be henne om hjälp att tyda en kod man hittat. Wong, med sin alldeles speciella känsla för språk, misstänker direkt att koden inte är en kod, utan ett språk och att språket tillhör de invaderande.

”Well, most textbooks say language is a mechanism for expressing thought, Mocky. But language is thought. Thought is information given form. The form is language. The form of this language is… amazing.'”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s20

Vi får lära känna Rydna långsamt. Steg för steg kommer vi henne nämare inpå livet. Först utifrån någon annan, genom generalens ögon och sedan objektivt när hon pratar med en vän och så slutligen inifrån, där vi nästan kan förstå hennes fantastiska talang.

Samtidigt lär vi oss om världen runt omkring. På ett konstigt sätt lär vi oss väldigt lite, mest fokuserar handligen kring Wong och hennes besättning och hur de reser genom rymden. Inte så mycket själva resan, utan verkligen bokstavligen hur.

”Sailors used to get tattoos. Besides, Lome has nothing else to do…”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s26

”Actually, it’s psychologically important to feel in control of your body, that you can change it, shape it…”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s 167

Babel-17 visar sig alltså vara ett språk och boken innehåller massor av teorier och tankar kring språk, deras uppbyggnad, funktion och dynamik. Exempelvis säger Rydna att språk och tanke är ett. Ytterligare illustreras detta av Rydna när hon läser människors tankar utifrån deras kroppsspråk.

”‘He told me, here. I said something about needing more information to crack the language. He didn’t want to give it to me. I said I have to have it or I couldn’t get any farther, it was that simple. He raised his head just a fraction – to avoid shaking it. If he had shaken his head, with a slight pursing of the lips, what do you think he would have been saying?’
Dr T’mwarba shrugged. ‘That it wasn’t as simple as you thought?’
‘Yes. Now he made one gesture to avoid making that one. What does that mean?’

‘He avoided the gesture because he connected its not being that simple with my being here. So he raised his head instead.’
‘Something like: If it were that simple, we wouldn’t need you’
‘Exactly…'”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s18

I jakten på Babel-17 rekryterar Rydra en besättning till sitt rymdskepp. I Delanys värld fungerar rymdskeppen på ett så abstrakt sätt att besättningen måste vara mer konstnärer än akademiker. De måste känna rymden och skeppet och styr med sina sinnen. Bland annat måste Rydra komplettera en trio, som fungerar ihop som en enhet.

”‘Only… she’s got to be a whole person, a new person, not somebody who is half what we remember about somebody else.'”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s 44

Ytterligare en del av besättningen måste vara död för att inte dö av stormen av sinnesintryck från rymdsensorerna.

”Any suicide who discorporates through regular Morgue channels can be called back. But a violent death where the Morgue just retrieves the body afterward, or the run of the mill senile ending that most of us hit at a hundred and fifty or so, then you’re dead forever, although there, if you pass through regular channels, your brain pattern is recorded and your thinking ability can be tapped if anyone wants it, though your consciousness its gone whether consciousness goes.”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s 43

För en citatsamlare som jag själv är Delany verkligen generös. Det slutar gärna med att jag markerar nästan varenda sida för en passage jag tyckte särskilt mycket om eller ett citat jag vill skriva upp. Där andra böcker inte markeras alls eller för att det finns konstigheter i texten (ping ‘Salem’s lot, stay tuned) är det hos Delany alltid alltid för att det är så frukstansvärt bra.

Låt er gärna övertygas av mina hyllningar till Samuel R Delany, men var ännu hellre skeptisk och känn att du bara måste läsa honom själv för att ta reda på om det verkligen är precis just så bra som jag påstår.

Samuel R Delany

Samuel R Delany

Tidigare om Delany:


Vredens tid, en bra början som måste bli bättre

Vredens tid av Stefan Tegenfalk

Vredens tid av Stefan Tegenfalk

Det passade utmärkt med hårdkokt deckare efter fantasy och mystik. Det var alltså dags för Vredens tid av Stefan Tegenfalk.

Efter en ganska skakig början där det känns som att Tegenfalk inte riktigt vet hur han ska presentera karaktärerna, handlingen och sin stil på rätt sätt och på samma gång var jag sedan helt fast. Jag började glömma mina betänkligheter och kände det där rycket från boken man alltid längtar efter: ”Läs mer… läs mer…”

Jag började förlåta de språkliga knaggligheterna. Jag började förlåta de klichéartade karaktärerna: den gamla, sura polisen, det unga kvinnliga stjärnskottet. Varför? Jo, för att jag blev helt begeistrad i de synnerligen hårresande morden och i det fantastiska scenariot som utgjorde bakgrunden. Det spelade på många av mina strängar. Det var medicin, neurologi, ond bråd hämnd och jag älskar det. Särskilt älskade jag det nu eftersom det för en gångs skull var en svensk författare. De är allt för få.

Men sedan då?

Sedan började jag åter lägga märke till språkets knaggel och  till de allt för enkelspåriga karaktärerna. Förutom själva kärnan, med det förunderliga nya sättet att mörda, var det bara gammal skåpmat som rapades upp. Dessutom hamnade handlingen i något slags limbo mitt i boken, där den förvandlades till föreläsning. Allt skulle vi få veta om en viss organisation. Handlingen förflyttades från poliserna och morden till en ganska perifer och tråkig härva jag gärna kunde levt utan. Avskyr sådana antiklimax. Boken tappade fart, jag började snegla ut ur pärmen och funderade på om den någonsin skulle återkomma till den fina starten igen.

Faktum är att efter de första sanslösa morden blir resten mest politik istället för ond bråd död. Man uppehåller sig inte i närheten lika mycket vid det makabra som jag tycker är befogat i den här boken. MER BLOD. MER MORD. Tack.

Ett helt zoo var med och deltog i liknelser. Jag räknade några och hittade en noshörning, en mullvad, en elefant, myror, höns och andra kreatur. De hade dessutom sällskap av en hel hög andra färgstarka liknelser. Jag började storkna redan efter en fjärdedel av boken.

Detaljer, detaljer. Det var strösslat med tusen detaljer till höger och vänster. Måste jag verkligen veta allt det här? Kan inte min hjärna få arbeta själv ibland? Jag lyckades ju trots allt tänka ut kopplingen mellan morden sisådär tre mil före utredarna.

Ett exempel på störande detalj: ”Han plockade fram en nystruken skjorta ur garderoben…” Jaså? Hur är det viktigt? Och hur är den nystruken när den hängt i garderoben? Vavava? Detaljmissbrukare. Ett exempel till: ”Är ni Walter Gröhn?” Vem säger ni? Överklassen?

Funderade även på hänvisningen till ”under normala förhållanden” på s 20. Det sägs nämligen ingenting om vad som var så onormalt med den här dagen.

Jag reagerade dessutom på vissa konstiga fakta. T ex står det på s 54 att pressen var stor på juryn i ett visst mål, men jury används bara i tryckfrihetsmål enligt wikipedia. Det här var något annat. Faktakoll någon? Visst, vi har författarens frihet med sånt.

Andra tokiga detaljer är att ilskan växte i takt med att någon inte hörde av sig. Med vilken takt hör man inte av sig? Dessutom spillde man ut kryddflaskor. Jag har mina kryddor i burkar, men det kanske är ovanligt.

På sidan 83 råkar vi istället ut för en tidsanomali. Mannen som just klev in på sitt tjänsterum står plötligt predvid paret som pratar.

Men, varför stanna här? Jag har mer kritik. Texten var överlastad med dialog, men det får man kanske vänta sig av en deckare. Det var ibland svårt att skilja olika perspektiv eftersom allt lästes upp med samma röst, en ganska skränig och stockholmsk röst som växlade mellan känslan av polisjargong och ålderdomlig förortsslang. Till exempel är det gamla sura Walter och inte unga flärdfulla Jonna som lägger märke till att en rokokomöbel inte rimmar väl med husets utvändiga funkisstil. Ehum. Jonna äter förresten lättyoghurt med osockrad müsli, bara så ni vet.

Det enda avvikande, eller kanske fullkomligt enkelspåriga var den stackars finnen, som så klart fick agera fördomsprofil och säga ”sära” istället för skära, ”int” och ”satanas perkele”.

När vi ändå är inne på fördomsprofiler så luktade det unket av den uppmärksamhet som lades på hur kvinnor raggar och raggas på och på hur en kvinna kan vara både bärare av fitta och tuff på samma gång. Ofattbart, eller hur? Nja. Lägg ner Salanderkomplexet och kom ut. Det är 2010 nu (2011).

Så jag hatade Vredens tid? Nix. Den var på något jävla vänster bra ändå. Jag vet inte hur! Men jag fastnade verkligen. Det går inte att förneka.

Kanske är det för att jag vet att det är en debut och att författaren nu kan börja skära och dissekera sin stil, behålla det bra och kasta ut resten. Mitt förslag är att han kastar ut 90% av sina kladdiga liknelser, men sparar de bästa, funderar över vem som tänker vad och hur man kan göra bättre skillnad mellan karaktärerna, kastar ut ett gäng onödiga karaktärer och bihistorier samt att han tar en titt på hur han presenterar kvinnor. Vi är nämligen kvinnor en del av oss som läser och ville jag skämmas över det faktumet så skulle jag läsa billig chicklit.

Tack. Jag ser faktiskt fram emot nästa bok, för då hoppas jag att vi har ordning på det här. Jag litar på dig, Stefan.


Det har hänt saker i Linköping hos Kallentoft

Läser nu Vårlik av Mons Kallentoft. Det är så skönt att läsa på svenska igen efter så många engelska böcker (en åtta-tio stycken). När jag läser på engelska så känns det inte jobbigt, men när jag går över till svenska så känns det tydligt att det ju är det här som är mitt modersmål. Det går snabbare, jag associerar mer innehåll till varje ord, som därmed blir mer betydelsefulla.

Tidigare har jag läst både Midnattsblot, Sommardöden och Höstoffer. Har du inte kommit lika långt i serien, så kanske du inte vill läsa mer om Vårlik nu. Spara till senare, det är en order.

Mons Kallentoft

Mons Kallentoft

Till viss del har jag, efter de tidigare tre delarna i serien, tröttnat på Kallentofts språk (hans personliga, inte svenskan). Det är lite snuttigt på något sätt. Kanske har jag även tröttnat på det ständiga beskrivandet i korta meningar av vad döende, döda och allehanda spöken känner och tänker. Ändå, ändå, ändå! …så känns det riktigt härligt att få hälsa på Malin Fors i Linköping igen. Det har hänt saker sedan sist. Halleluja! Äntligen har hon slutat dricka alkohol. Det här kan jag avslöja, för det läser man om redan på de första sidorna.

En av de saker jag knappt kunde tåla i de tidigare böckerna var ju just Malin Fors patetiska drickande. Det var så pass kväljande obehagligt, upprörande, frustrerande att jag ville slå henne, bränna boken eller i alla fall kasta den i väggen. Är det Kallentofts avsikt med beskrivningarna av karaktärens sviktande karaktär, så är det briljant. Då har han lyckats. Men jag tycker ändå inte riktigt om att må så dåligt för någons skull. Då ser jag hellre vansinniga mordbilder framför mig än Malins hopsjunkna kropp vid köksbordet framför tequilaflaskan. Här har han nämligen skapat ypperlig tragik av just den sort jag verkligen inte tål.

Vårlik börjar alltså fantastiskt bra, men jag får väl försöka undvika att naivt tro att det löper på lika smärtfritt hela boken. Säkert sitter jag här och svär snart igen. Men just nu är det helt underbart att få läsa svensk superdeckare. Får jag som jag vill så slukar jag den förmodligen alldeles för fort och sedan sitter jag där och väntar otåligt på nästa (för visst ska det komma en femte och sista del?).