Krigets meningslöshet. Igen.

Om ni undrat vart jag tog vägen, så är det som vanligt i mitt Askungeliv, bara jobb och jobb och jobb och jobb. Nog om det!

Visst har ni undrat vad mer för tok Joe Abercrombie har fantiserat om? Då ska ni nu få höra om The heroes.

Abercrombies böcker bör läsas i ordning, faktiskt. Givetvis trilogin, som också är först, men de fristående böckerna följer samma kronologi, så det finns vissa fördelar med att hänga med i vad som sker. I The heroes, som är den andra fristående boken, är vi tillbaka i Norden.

Abercrombies värld är ganska klassisk. Vi har Norden i norr (!), det civiliserade Adua i mitten och de onda i söder. Till öst och väst finns lite löst folk som ingen bryr sig om. Trots att det inte är någon större brist på trollkarlar, så är magin ganska marginell. Abercrombie leker med genren på ett trolöst sätt, men lyckas ändå charma de flesta. Han har en viss stil och klass på det hela och skapar sin helt egna värld, full av stereotyper och ändå helt ny.

Joe Abercrombie

I The heroes möter vi Shivers från Best served cold och några andra hårda män, som utkämpar ett krig, eller rättare sagt ett slag. Det är Norden som står på spel, trots att kungariket Adua egentligen knappt är intresserade. Det är ganska meningslöst, men de krigar ändå.

Hela boken handlar om det här slaget, fokuserat kring en ring av stenar, misstänkt lik Stonehenge, som heter The heroes.

Vissa av de krigande herrarna blir man förtjust i, andra borde ha klippts bort. Det senare gäller förresten halva boken. Den är nämligen sjukt lång. Abercrombie har grottat ner sig i stridsscener, olika sätt att dö av svärd och klubbor, och olika sätt att vara rädd för att dö.

På sätt och vis har han gjort en Slaughterhouse-5, men där Kurt Vonnegut är en mästare, så lyckas Abercrombie inte riktigt nå upp till nobelprisnivån. Dock handlar böckerna om samma sak – krigets meningslöshet.

”Allt som allt är mitt kvardröjande intryck av Slaughterhouse-five att krig är fullkomligt meningslöst, att man mitt bland människor som dör inte är mer upptagen av händelserna än de som läser om det i tidningen. Det är inte verkligt nog, ens då. […] Den som styr är för långt bort för att förstå, har en övergripande agenda, men ingen aning om vad som faktiskt behöver göras för att uppnå målet.”
Slaughterhouse-five av Kurt Vonnegut – Där människor dör

Samma sak kan sägas om The heroes. Abercrombie fyller sidorna med trivialiteter, samtidigt som folk dör, samtidigt som de dör i onödan och generalerna sitter på sitt håll och blir rödbrusiga över petitesser.

Så, istället för att klaga på bristen på kvinnor, vilket det är med ett par få undantag, eller på bristen av Logen, så ger jag honom denna lilla medalj. Grattis, Abercrombie.

Stundom är The heroes briljant, stundom bara tråkig. Mot slutet lyfter den verkligen, så har du den liggande halvläst, kan du faktiskt lika gärna avsluta.

Tidigare om Joe Abercrombie:

• Swecon 2012 – en ganska grafisk kongressrapport

The first law:

• Yes! Tafflig humor och ond bråd död – The blade itself (The first law #1) av Joe Abercrombie
• Till vägs ände och världens slut – Before they are hanged (The first law #2)
• Barbaren, kungen, trollkarlen och Stenen – Last argument of kings (The first law #3)

Och även hans fristående böcker från samma värld:

• Hon vill bara att du DÖR någon gång – Best served cold av Joe Abercrombie
• The heroes (denna)
• Red country