Etikettarkiv: svensk

Det är inte du, det är jag

Vi har alla varit där. Det är motigt. Det känns inte roligt längre. Det tar emot att röra vid hen. Man hittar på ursäkter, gör annat, putsar ljusstakar och sorterar posten.

Men förr eller senare måste man konfrontera faktum: Det här är inte en bok för mig.

Så var det mellan mig och Svavelvinter av Erik Granström.

Jag har, ärligt talat, haft mina misstankar redan tidigare. Men av någon orsak, förmodligen ett förblindande behov av svensk fantasy, lade jag till Svavelvinter i en bokbeställning och hoppades på det bästa.

Efter att ha läst Deadhouse gates av Steven Eriksons var jag sugen på ”mer fantasy”, så jag satte tänderna i Svavelvinter, och tuggade, och tuggade, och tuggade. Och tuggade.

Det tog aldrig slut. Det hände aldrig någonting. Jag hade ingen aning om vem jag läste, förutom till namnet. Vilka är människorna? Vad driver dem? Vad händer? Vad är meningen med allt?

Av någon orsak fick dessa elementära och essentiella frågor inte något svar. Det kan bero på mig, mitt ihåliga huvud som sade klonk i kontakt med boken, istället för bonk (se citatet högst upp på bloggen). Det kan också vara boken. Men det tvivlar jag på.

Svavelvinter handlar om en värld som är i hög grad beroende av svavel som exportvara. Man behöver det för att processa vin, och för att skapa krut.  Boken handlar om, antar jag, hur svavelexporten hotas och ön som producerar svavlet ockuperas med hjälp av en konspiration. Exakt hur vet jag inte, för det hände nog efter de 300 sidor jag läste.

När jag efter 300 sidor fortfarande inte kände den där läskärleken, så insåg jag att jag måste följa mitt eget råd och lägga bort boken. Så det gjorde jag.

Jag vet alltså inte hur det gick, eller om det blev magiskt bra på slutet. Men jag vet att det inte riktigt hände, det där magiska i en bok, på de första 300 sidorna, och då får det fan va’.

Vill någon av er absolut bilda er egen åsikt så kan ni få Svavelvinter och Slaktare små av mig. Eller ännu hellre, byta mot något.

Annonser

Svensk fantasy i sitt esse, IGEN

Ni vet när man blir kär i en bok?

I höstas recenserade jag Fredens pris med stjärnor i ögonen. Jag var verkligen fullkomligt överlycklig att ha läst Anna Blixt. Jag försökte verkligen få er att förstå att ni måste läsa den nununu.

Tyvärr verkar ändå relativt få ha hakat på min uppmaning, för jag har iaf inte mött så många fler som läst, tyvärr. Verkligen tyvärr, eftersom jag skulle vilja diskutera den här världen med någon.

Nu har jag äntligen (för ett tag sedan – men mitt liv.. mitt liv!) läst uppföljaren, Rämnfödd. En rämnfödd i Anna Blixt värld, är någon som är född mellan Mörker och Ljus, dvs av föräldrar som tillhör varsin sida, och som måste välja eller gå under.

Fredens pris handlade Mörkrets folk, ett släkte människor som kan använda mörk magi från naturen. I Vangrind, där boken utspelade sig, rasade ett krig mellan Mörker och Ljus, där båda sidor ansåg sig ha rätt och vi tvingades se den klassiska fantasydikotomin från Mörkrets sida.

I Rämnfödd befinner vi oss i Fyrö rike, där Ljuset regerar. Åter igen är huvudpersonen en stark kvinna, och om möjligt älskar jag Taia ännu mer än jag älskade Minora i första boken.

Taia växer upp i bergen med sin adliga familj, men hamnar snart i Ljusets mitt, där hon tvingas uppföra sig som en hovdam och anpassa sig till regler och traditioner. Samtidigt måste hon dölja sina mörkaste hemligheter.

I Fredens pris jagades Mörkrets folk Ljuset, som har en motsatt typ av magi och som vakar över de vanliga människorna, och som fördriver Mörkrets folk från sina städer. Som svar rensade Mörkret ut Ljuset, och i Fyrö rike får vi höra rykten om Vangrind och vad som hände där.

Fredens pris av Anna Blixt

Fredens pris av Anna Blixt

Anna Blixt ställer åter igen alla gamla fantasyregler på ända. Vem är god och vem är ond?

Vi lider med skogen när Ljuset bränner den för att jaga bort spökträden från sina öar, för att inte Mörkret ska få fäste på Fyrö. Vi får också lära känna Ljuset, och blir osäkra på vår lojalitet till Mörkret.

Vi lider också med Taia, som måste välja, som måste göra det rätta, och som måste lista ut vad det rätta är. Och hon är inte ensam. Varenda karaktär i boken måste göra ett val. Inget av dem är lättvindigt.

Det är så där bra igen, som Fredens pris var. Berättelsen håller inte riktigt ihop lika väl som i Fredens pris, men kampen är desto angelägnare och magin är central, vilket jag älskar. Vi möter drakar, vi möter enhörningar, andar, spökträd och olika knytt. Det är precis så där underbart som det ska vara med fantasy.

Så åter igen vill jag uppmana er att läsa den här underbara svenska fantasyn. Läs och kom hit och kommentera. Nununu! Nu! NU!

 

Anna Blixt bloggar om sitt författande och om hur det går med följande böcker på Vangrind.se.

 

Tidigare om Anna Blixt:


Svensk fantasy du måste läsa NU

Det som är värst med min långa frånvaro under hösten, är att jag inte recenserade Fredens pris av Anna Blixt mycket tidigare. För den borde ni verkligen ha läst vid det här laget. Om inte annat så för att instämma med mig om att den är jättebra.

Fredens pris är första boken i en serie, Mörkrets väktare, som är tänkt att bli jättelång (jaaaa!). Dock kommer varje bok att vara någorlunda fristående, men handla om samma värld (jaaaa!).

Anna Blixt bloggar om sitt författande och om hur det går med följande böcker på Vangrind.se. Den 21 december skickade hon första versionen av uppföljaren Rämnfödd till förlaget Undrentide och jag vill ha den NU.

Fredens pris handlar om en liten tjej som växer upp som en av Mörkrets folk, ett släkte människor som kan använda mörk magi från naturen.

Mörkrets folk jagas av de vanliga människorna, men också av Ljusets folk, som har en motsatt typ av magi och som vakar över de vanliga människorna, och som fördriver Mörkrets folk från sina städer.

Bokens huvudperson, Minora, flyr med sin familj och dras in i kriget mot Ljuset. Det är svårt att redogöra för alla de umbäranden de går igenom, och för hur kriget blossar upp, men det jag vill förmedla är hur otroligt bra Minora beskrivs. Hon är stark och ändå mänsklig. Hon är intelligent, men okunnig om så mycket. Hon lär sig, men hon gör även misstag.

Mitt i kriget dyker Wenneron upp, den de tror profetian talar om ska rädda Mörkrets folk. Men vem är han? Och är han verkligen god?

Fredens pris av Anna Blixt

Fredens pris av Anna Blixt

Fredens pris ställer alla gamla fantasyregler på ända. Vem är god och vem är ond? Här är det mörkrets som är det goda, men är det verkligen sant? Eller är det bara så att vi upplever kriget ur deras synvinkel? Hur kan ett folk vara gott, när de slaktar ett annat?

På något sätt måste jag få er att förstå hur bra det var, men jag vet inte om det går, utan att ni själva läser, så vi kan väl säga så. Läs boken!


Rimligt och fasansfullt

Det här är en bokcirkelsbok för Elitistmörkerklubben, men mötet har skjutits upp och jag kan inte längre låta bli att recensera. Ni kära medlemmar kan vänta med att läsa om ni vill.

PC Jersild är läkare och författare. Jag vågar påstå att han är en del av sveriges mer kända och duktiga i yrket. Han skriver samhällskritiskt och fantastiskt bra. Ett par av hans böcker har blivit filmatiserade, t ex Barnens ö och En levande själ, som ni säkert känner till

I Efter floden, som skrevs 1982, tar sig Jersild an postapokalypsen. Den utspelar sig i Sverige, efter ett oklart krig, som förmodligen slutade i global  katastrof efter avfyrande av kärnvapen. De människor som överlevde blev sjuka och vanställda och vill inte tala om vad som hände, eller om hur det var Innan.

En av de yngsta svenskarna är Edvin Fittmun. Han är 30 år gammal, men det har fötts få barn efter apokalypsen, och han ses som ett barn av de flesta. Sitt namn Fittmun har han fått på grund av sin kluvna överläpp.

Edvin utnyttjas som sexslav på ett skepp tills hans välgörare tröttnar på honom och sätter iland honom på en ö. Där börjar Edvins resa mot… upplysthet. Han träffar andra överlevande, som har ett helt annat liv än det han levt på skeppen. Han träffar kvinnor, en väldigt sällsynt sorts människor, och läkare, präster, kungar…

Efter floden beskriver Edvins liv med obehaglig närhet. Man blir ledsen och äcklad, arg och glad, om vartannat. Det är känslosamt och väldigt bra och jag kunde inte lägga ifrån mig boken förutom för att gråta lite, eller fundera på Livet, Universum och Allting.

Efter floden av PC Jersild

Efter floden av PC Jersild

Jag har sällan läst så bra postapokalyps. Jag är imponerad av att Jersild lyckas skapa en helt annan värld för Edvin. Det är inte bara vår värld, senare. Det är inte bara vår värld, fast trasig. Det är en helt annan värld, lika annorlunda som i fantasy, med helt andra villkor och traditioner, människor och vanor, än vad vi lever med. Ändå helt verklig. Helt rimlig. Helt fasansfull.

Efter floden går att tala om i timmar, men det sparar jag till Elitistmörkerklubben. Här vill jag inte råka avslöja något som förtar läsningen för er. För ni SKA läsa den.

Det här är en klassiker och den är svensk, vilket alltid är roligt. Så skaffa! Gärna den nya utgåvan från 2011 som ni ser på bilden.

Sedan tackar ni mig för tipset. ;)


Ingen uppoffring att läsa Offerrit

Offerrit av Johannes Källström var en sådan där godsak som jag sparade till sist för att verkligen kunna njuta. Den lät som en bok för mig, och just därför ville jag dra ut på det. Varje bok har sin tid. Det gjorde jag helt rätt i, för Offerrit var en riktigt bra bok. Massolit förlag har tagit revansch efter Vredens tid, som jag inte tyckte höll hela vägen och som inte hade den genomtänkta nivå och det språkliga flyt som Offerrit uppvisar.

Offerrit av Johannes Källström

Offerrit av Johannes Källström

Först till det ni alla redan vet. Handlingen utspelar sig på en liten bruksort som hotas av nedläggningar. Hela kommunen riskerar faktiskt att gå i konkurs. Jag bor i Stockholm nu, men jag kommer från ett liknande ställe och känner väl igen mig. Jag känner också igen det intill fördömelse målinriktade kommunalrådet, den engagerade pensionären, den yngre och lite naiva polisen och förstås prästen som envist stannar innanför sina egna ideal och bakom skyddet av sina illusioner.

Till orten kommer celebert besök. Kommunen har nu sin chans att rädda sig från konkursen. Men räddningen har ett högt pris och människor börjar försvinna.

Jag tyckte om rytmen i Offerrit. Det är ett bra tempo genom handlingen och Källström lyckas hålla mig nöjd genom precis hela boken. Det saknas dalar och urtrista passager. Å andra sidan saknas det även toppar förrän mot slutet, men det känns helt rätt. Saker händer glidande i en småstad, även när den står på helvetets brant.

Jag tycker om hur Källström introducerar sina karaktärer, hur handlingen utvecklas bit för bit, vecklas ut som en origamifågel och ger en liten liten till bit i taget samtidigt som tråden ibland trasslas till och handlingen  kompliceras snarare än löses upp.

Huvudpersonen Owe är ett exempel på allt det. Först introduceras han som en hårt arbetande, men skör man. Han är polis och har på grund av sjukdom slutligen hamnat efter på karriärsstegen. Men under bokens gång får vi lära känna Owe bättre. Hans barndom kommer fram i små tillbakaglimtar som alltid passar bra i texten. Vi förflyttas friktionsfritt mellan nu- och dåtid, mellan Sverige och öknen. Owe hade en svår uppväxt, som märkt honom djupare än man först tror. Långsamt lär vi känna honom bättre. Han är känslig och skör, men samtidigt hetsig och bestämd. Han älskar sin fru, men verkar ibland nästan älska sin hund Siri mer. Han är en komplex person och inte utan fel, men han är så makalöst lätt att tycka om och framställs på ett så härligt sätt, som en blandning mellan karikatyr och verklighet.

Det är inte bara Owes relationer som beskrivs i Offerrit. Kanske handlar boken egentligen mest om olika relationer och hur de påverkas av hur vi lever våra liv, men också hur våra liv påverkas av dem. Som kommunalrådet Svea, med så mycket passion och så lite att leva ut den på och som får så lite tillbaka. Och som CG, som lever livet till det yttersta, men som ändå är den som viger sitt liv till gud.

Offerrit kan framstå som en ytlig skräckis på avstånd, men jag hittade väldigt mycket djup i den. Den är dessutom genomtänkt både innehållsmässigt och språkligt. Vassa kanter är bortfilade och övergångarna smärtfria. Det här är bra. Jag vill ha mer.

Många recensioner jag sett om Offerrit är ganska kritiska. Det brukar ju kanske vara jag som är kritisk, men nu vet jag inte alls vad de pratar om. Det här är en bok för mig.


Det var i Vredens tid

Vredens tid av Stefan Tegenfalk

Vredens tid av Stefan Tegenfalk

Efter en tid av fantasy och i alla fall mystik, kände jag plötsligt och inte helt oväntat för en redig, hård deckare. Alltså tog jag upp Vredens tid av Stefan Tegenfalk för att förbereda mig för nästa bok i trilogin, Nirvanaprojektet. En deckarserie måste kanske inte enligt alla läsas i ordning, men en trilogi måste det absolut.

Efter en ganska skakig början där det känns som att Tegenfalk inte riktigt vet hur han ska presentera karaktärerna, handlingen och sin stil på rätt sätt och på samma gång är jag nu helt fast. De betänkligheter jag hade börjar kännas oviktiga och jag vill bara veta mer.

Jag förlåter vissa språkliga knaggligheter. Den gamle polisen börjar kännas mysigare. Den unga polisen börjar kännas levande. Men framför allt så är jag helt begeistrad i de synnerligen hårresande morden och i det fantastiska scenariot som verkar ligga bakom. Jag ska inte avslöja för mycket, särskilt inte innan jag skriver själva recensionen, men det är medicin, det är neurologi, det är ond bråd hämnd och helt i nivå med zombievirus. Jag älskar det.

Särskilt älskar jag det eftersom det är en svensk författare som gör det. För mig är de allt för få.