Det är inte du, det är jag

Vi har alla varit där. Det är motigt. Det känns inte roligt längre. Det tar emot att röra vid hen. Man hittar på ursäkter, gör annat, putsar ljusstakar och sorterar posten.

Men förr eller senare måste man konfrontera faktum: Det här är inte en bok för mig.

Så var det mellan mig och Svavelvinter av Erik Granström.

Jag har, ärligt talat, haft mina misstankar redan tidigare. Men av någon orsak, förmodligen ett förblindande behov av svensk fantasy, lade jag till Svavelvinter i en bokbeställning och hoppades på det bästa.

Efter att ha läst Deadhouse gates av Steven Eriksons var jag sugen på ”mer fantasy”, så jag satte tänderna i Svavelvinter, och tuggade, och tuggade, och tuggade. Och tuggade.

Det tog aldrig slut. Det hände aldrig någonting. Jag hade ingen aning om vem jag läste, förutom till namnet. Vilka är människorna? Vad driver dem? Vad händer? Vad är meningen med allt?

Av någon orsak fick dessa elementära och essentiella frågor inte något svar. Det kan bero på mig, mitt ihåliga huvud som sade klonk i kontakt med boken, istället för bonk (se citatet högst upp på bloggen). Det kan också vara boken. Men det tvivlar jag på.

Svavelvinter handlar om en värld som är i hög grad beroende av svavel som exportvara. Man behöver det för att processa vin, och för att skapa krut.  Boken handlar om, antar jag, hur svavelexporten hotas och ön som producerar svavlet ockuperas med hjälp av en konspiration. Exakt hur vet jag inte, för det hände nog efter de 300 sidor jag läste.

När jag efter 300 sidor fortfarande inte kände den där läskärleken, så insåg jag att jag måste följa mitt eget råd och lägga bort boken. Så det gjorde jag.

Jag vet alltså inte hur det gick, eller om det blev magiskt bra på slutet. Men jag vet att det inte riktigt hände, det där magiska i en bok, på de första 300 sidorna, och då får det fan va’.

Vill någon av er absolut bilda er egen åsikt så kan ni få Svavelvinter och Slaktare små av mig. Eller ännu hellre, byta mot något.

Bra böcker just nu GRATIS omg omg

Jag jobbar på att komma tilbaka till bloggen, men det är bara så jäkla mycket som ställer till det. Dels har jag flugit omkring till USA, vilket var jobb, så var inte avundsjuka. När man flyger blir man jetlaggad, så sedan orkar jag inte skriva. (Orkar dock läsa.) Och dels är det jobb jobb jobb inför läskiga disputationen om ca ett halvår.

Så, det var nog om mig, för jag har ett VIKTIGT MEDDELANDE.

Det är nämligen så att Undrentide förlag, som ger ut jättebra böcker (som Mörkrets väktare av Anna Blixt och En saga om sorg av Stefan Hagel) ger bort  eböcker! Det är nu, sedan 5 juli, och ca två veckor framåt, så skynda er!

Man gör så här:

Mejla info@undrentide.se och berätta vilken e-bok du är intresserad av. Så får du den som epub.

Böckerna ni har att välja mellan, omnomnom:

• Fred så gyllene, Stefan Hagel
• Fredens pris, Anna Blixt
• Eldfloder, Elin Holmerin
• De två odjuren, Elin Holmerin
• Sår, Elin Holmerin
• Ekens syster, Elin Holmerin
• För hennes skull, Elin Holmerin

Om man säger så här:

1. Sjukt bra erbjudande av ett litet förlag.
2. Jättebra förlag.
3. Jättebra svenska fantasyböcker.
4. Alldeles för få läser dessa böcker.
5. Jag älskar dessa böcker, och ni vet att jag alltid har rätt.
6. Gört, för fan.

Om ni har minsta tvivel om detta, så kan ni läsa mina recensioner av Anna Blixt och Stefan Hagels böcker. Jag tyckte mycket om allihop. Själv tänker jag nog be om en av Elin Holmerins fristående drakböcker, som jag inte har läst ännu.

• Svensk fantasy du måste läsa NU – Fredens pris (Mörkrets väktare #1) av Anna Blixt
• Svensk fantasy i sitt esse, IGEN – Rämnfödd (Mörkrets väktare #2, fristående) av Anna Blixt
• Fred så gyllene (En saga om sorg #1) av Stefan Hagel

Svensk fantasy i sitt esse, IGEN

Ni vet när man blir kär i en bok?

I höstas recenserade jag Fredens pris med stjärnor i ögonen. Jag var verkligen fullkomligt överlycklig att ha läst Anna Blixt. Jag försökte verkligen få er att förstå att ni måste läsa den nununu.

Tyvärr verkar ändå relativt få ha hakat på min uppmaning, för jag har iaf inte mött så många fler som läst, tyvärr. Verkligen tyvärr, eftersom jag skulle vilja diskutera den här världen med någon.

Nu har jag äntligen (för ett tag sedan – men mitt liv.. mitt liv!) läst uppföljaren, Rämnfödd. En rämnfödd i Anna Blixt värld, är någon som är född mellan Mörker och Ljus, dvs av föräldrar som tillhör varsin sida, och som måste välja eller gå under.

Fredens pris handlade Mörkrets folk, ett släkte människor som kan använda mörk magi från naturen. I Vangrind, där boken utspelade sig, rasade ett krig mellan Mörker och Ljus, där båda sidor ansåg sig ha rätt och vi tvingades se den klassiska fantasydikotomin från Mörkrets sida.

I Rämnfödd befinner vi oss i Fyrö rike, där Ljuset regerar. Åter igen är huvudpersonen en stark kvinna, och om möjligt älskar jag Taia ännu mer än jag älskade Minora i första boken.

Taia växer upp i bergen med sin adliga familj, men hamnar snart i Ljusets mitt, där hon tvingas uppföra sig som en hovdam och anpassa sig till regler och traditioner. Samtidigt måste hon dölja sina mörkaste hemligheter.

I Fredens pris jagades Mörkrets folk Ljuset, som har en motsatt typ av magi och som vakar över de vanliga människorna, och som fördriver Mörkrets folk från sina städer. Som svar rensade Mörkret ut Ljuset, och i Fyrö rike får vi höra rykten om Vangrind och vad som hände där.

Fredens pris av Anna Blixt

Anna Blixt ställer åter igen alla gamla fantasyregler på ända. Vem är god och vem är ond?

Vi lider med skogen när Ljuset bränner den för att jaga bort spökträden från sina öar, för att inte Mörkret ska få fäste på Fyrö. Vi får också lära känna Ljuset, och blir osäkra på vår lojalitet till Mörkret.

Vi lider också med Taia, som måste välja, som måste göra det rätta, och som måste lista ut vad det rätta är. Och hon är inte ensam. Varenda karaktär i boken måste göra ett val. Inget av dem är lättvindigt.

Det är så där bra igen, som Fredens pris var. Berättelsen håller inte riktigt ihop lika väl som i Fredens pris, men kampen är desto angelägnare och magin är central, vilket jag älskar. Vi möter drakar, vi möter enhörningar, andar, spökträd och olika knytt. Det är precis så där underbart som det ska vara med fantasy.

Så åter igen vill jag uppmana er att läsa den här underbara svenska fantasyn. Läs och kom hit och kommentera. Nununu! Nu! NU!

 

Anna Blixt bloggar om sitt författande och om hur det går med följande böcker på Vangrind.se.

 

Tidigare om Anna Blixt:

• Svensk fantasy du måste läsa NU – Fredens pris (Mörkrets väktare #1) av Anna Blixt

Svensk fantasy du måste läsa NU

Det som är värst med min långa frånvaro under hösten, är att jag inte recenserade Fredens pris av Anna Blixt mycket tidigare. För den borde ni verkligen ha läst vid det här laget. Om inte annat så för att instämma med mig om att den är jättebra.

Fredens pris är första boken i en serie, Mörkrets väktare, som är tänkt att bli jättelång (jaaaa!). Dock kommer varje bok att vara någorlunda fristående, men handla om samma värld (jaaaa!).

Anna Blixt bloggar om sitt författande och om hur det går med följande böcker på Vangrind.se. Den 21 december skickade hon första versionen av uppföljaren Rämnfödd till förlaget Undrentide och jag vill ha den NU.

Fredens pris handlar om en liten tjej som växer upp som en av Mörkrets folk, ett släkte människor som kan använda mörk magi från naturen.

Mörkrets folk jagas av de vanliga människorna, men också av Ljusets folk, som har en motsatt typ av magi och som vakar över de vanliga människorna, och som fördriver Mörkrets folk från sina städer.

Bokens huvudperson, Minora, flyr med sin familj och dras in i kriget mot Ljuset. Det är svårt att redogöra för alla de umbäranden de går igenom, och för hur kriget blossar upp, men det jag vill förmedla är hur otroligt bra Minora beskrivs. Hon är stark och ändå mänsklig. Hon är intelligent, men okunnig om så mycket. Hon lär sig, men hon gör även misstag.

Mitt i kriget dyker Wenneron upp, den de tror profetian talar om ska rädda Mörkrets folk. Men vem är han? Och är han verkligen god?

Fredens pris av Anna Blixt

Fredens pris ställer alla gamla fantasyregler på ända. Vem är god och vem är ond? Här är det mörkrets som är det goda, men är det verkligen sant? Eller är det bara så att vi upplever kriget ur deras synvinkel? Hur kan ett folk vara gott, när de slaktar ett annat?

På något sätt måste jag få er att förstå hur bra det var, men jag vet inte om det går, utan att ni själva läser, så vi kan väl säga så. Läs boken!

Rimligt och fasansfullt

Det här är en bokcirkelsbok för Elitistmörkerklubben, men mötet har skjutits upp och jag kan inte längre låta bli att recensera. Ni kära medlemmar kan vänta med att läsa om ni vill.

PC Jersild är läkare och författare. Jag vågar påstå att han är en del av sveriges mer kända och duktiga i yrket. Han skriver samhällskritiskt och fantastiskt bra. Ett par av hans böcker har blivit filmatiserade, t ex Barnens ö och En levande själ, som ni säkert känner till

I Efter floden, som skrevs 1982, tar sig Jersild an postapokalypsen. Den utspelar sig i Sverige, efter ett oklart krig, som förmodligen slutade i global  katastrof efter avfyrande av kärnvapen. De människor som överlevde blev sjuka och vanställda och vill inte tala om vad som hände, eller om hur det var Innan.

En av de yngsta svenskarna är Edvin Fittmun. Han är 30 år gammal, men det har fötts få barn efter apokalypsen, och han ses som ett barn av de flesta. Sitt namn Fittmun har han fått på grund av sin kluvna överläpp.

Edvin utnyttjas som sexslav på ett skepp tills hans välgörare tröttnar på honom och sätter iland honom på en ö. Där börjar Edvins resa mot… upplysthet. Han träffar andra överlevande, som har ett helt annat liv än det han levt på skeppen. Han träffar kvinnor, en väldigt sällsynt sorts människor, och läkare, präster, kungar…

Efter floden beskriver Edvins liv med obehaglig närhet. Man blir ledsen och äcklad, arg och glad, om vartannat. Det är känslosamt och väldigt bra och jag kunde inte lägga ifrån mig boken förutom för att gråta lite, eller fundera på Livet, Universum och Allting.

Efter floden av PC Jersild

Jag har sällan läst så bra postapokalyps. Jag är imponerad av att Jersild lyckas skapa en helt annan värld för Edvin. Det är inte bara vår värld, senare. Det är inte bara vår värld, fast trasig. Det är en helt annan värld, lika annorlunda som i fantasy, med helt andra villkor och traditioner, människor och vanor, än vad vi lever med. Ändå helt verklig. Helt rimlig. Helt fasansfull.

Efter floden går att tala om i timmar, men det sparar jag till Elitistmörkerklubben. Här vill jag inte råka avslöja något som förtar läsningen för er. För ni SKA läsa den.

Det här är en klassiker och den är svensk, vilket alltid är roligt. Så skaffa! Gärna den nya utgåvan från 2011 som ni ser på bilden.

Sedan tackar ni mig för tipset. ;)

Jag minns De döda fruktar födelsen

Jag brukar återvända till bra böcker och läsa om valda delar som jag tyckte särskilt mycket om. Här följer några favoritutdrag ur De döda fruktar födelsen av Pål Eggert:

Susanne diskuterar karma med en ”ängel”

”Men jag har alltid trott att det finns något slags rättvisa efter döden. Nu låter det ju som om man kan hamna under demoniskt inflytande bara för att man har en dålig dag.”

”Den dåliga dagen kommer inte utan orsak”, sade Lord Sananda. ”Du har själv skapat förutsättningarna för den, skapat den karma som fick den att hända.”

”Men – men det där är ju bara något slags cirkelresonemang. Det som händer sdig är alltid rättvist, och om något som du tycker är orättvist drabbar dig, så är det för att det egentligen är rättvist.”

”Men det är precis så det är…” […]

”Och vad skulle det vara för mörker som gör att demonerna kan få tag i mig?” […]

”Eftersom demonerna kunde få tag i dig finns det ett mörker i din karma som de kan fånga upp.”

”Du gillar verkligen cirkelresonemang”, sade Susanne
Ur De döda fruktar födelsen av Pål Eggert, s 93

Jag älskar hennes envisa upprepande om cirkelresonemanget, greppet om logiken och att hon vägrar låta sig imponeras av att hon talar med en ängel.

De döda fruktar födelsen av Pål Eggert

Andria besöker Mórr-Sephers pinorum

”Hon följde de andra arbetarna in i fabriken och kom in i en hall med rader av stålbord uppställda i prydliga rader i sal efter sal, köttkrokar som hände från gnisslande löpande band i taket. På borden låg delar av människor. Man sågade, sydde, smälte, lade om, lyfte av, förde samman, krossade, plockade ur, virade runt eller skar av. Där högg man av ett ben, här mejslade man om benknotorna så att en arm kunde fästas vid en höft. Hjärnor togs ut och sprutades in i blodomlopp, bröstvårtor byttes mot ögonglober, armar bytte plats med benen och ansikten och bitar av olikfärgad hud syddes sammans i ett multikulturellt lapptäcke. Glatt plast, blänkande stål och glas förenades med kött och ben i former som inte var mänskliga och bara i vissa fall humanoida.”
Ur De döda fruktar födelsen av Pål Eggert, s 137

Självklart förstår ni vad som lockar här. Den vidriga beskrivningen av klistrandet och lappandet med kroppsdelar för att straffa människro som brytt sig för mycket om det materialistiska. Vansinnigt och kräksjukt och fascinerande på samma gång.

Känslan av total uppgivenhet:

”Sebastian kände sig upphängd på sin egen ångest, ett skelett av koagulerad förtvivlan, lika förstelnad som han varit den gången när han han bara förmått röra sig från soffan för att han beslutat sig för att ta sitt eget liv.”
Ur De döda fruktar födelsen av Pål Eggert, s 272

En synnerligen tydlig liknelse. Det räcker så.

Behändiga färdigheter

Erik Strömberg fyllde flaskan med vatten på McDonalds toalett, förde handen över den och med ens hade vattnet förvandlats till rödaste vin. Han tog sig en klunk av vinet så fort han kommit ut från restaurangen.

”Jag är ingen fallen ängel, jag är bara misslyckad”, sade han till sig själv.
Ur De döda fruktar födelsen av Pål Eggert, s 276

Jag har alltid älskat magiker och finurliga färdigheter. Som när Belgarion förvandlar sig till en varg (åååh). Det råkar även vara en av mina absoluta svagheter när magiker kommer och trollar vid bordet och låter mynt försvinna och liknande. Jag är en total sucker för det.

Recensionen: Grubblerier över livet och döden

Grubblerier över livet och döden

Det tog tid för mig att läsa De döda fruktar födelsen av Pål Eggert. Mest berodde det på att jag jobbat 50+-timmarsveckor. Släng också in att återhämta sig från en operation och en dunderförkylning så förstår ni sammanhanget.

Hur som helst så gjorde det ingenting, för det här var en bok som jag behövde tid på mig att smälta. Det passade bra att ta den i mindre doser och hinna fundera över innehållet samtidigt som jag läste. Jag var faktiskt inte alls beredd på att läsa just den här boken. Jag trodde innan att den skulle vara helt annorlunda, eftersom den inte är lik någon annan bok riktigt. Det gick inte att förutse att den här boken fanns.

De döda fruktar födelsen av Pål Eggert

De döda fruktar födelsen kan beskrivas som att den handlar om hur den nydöda Susanne försöker hantera sin död och hitta tillbaka till livet och sin återfödelse. Men det tycker jag inte alls är den faktiska handlingen. Egentligen handlar det om människor, vilka de egentligen här, hur livet formar oss, vår livssyn och om verkligheten. Det blir inte mycket allvarligare än så. Meningen med livet. Ändå är det inte en överdrivet allvarlig bok. Det är mest tack vare de bisarra änglarna av olika sorter. I Eggerts dödslandskap finns ett antal områden, ungefär som i Kabbala; vår materiella värld, den digitala världen, ett paradis, gudssfären mfl. Det finns även en mängd olika sorters varelser i den ickemateriella dimensionen, som vi nog bara skulle dela upp i änglar och demoner. Men i verkligheten är de många fler än så. Det finns änglar, ärkeänglar, ljusguider, urgudar… Oftast är änglarnas värld mest skrattretande med sin hierarki och byråkrati. Samtidigt är den nästan mer verkligheten än verkligheten själv är.

Förutom Susanne får vi följa hennes vilda och militant feministiska syster Petra. Vi lär också känna den åldrande (nåja) gothen Sebastian och rebellängeln Deliel. De gör ett svindlande äventyr tillsammans, väldigt underhållande, men som jag lätt och ”gärna” glömmer i efterhand. Det jag däremot minns och grubblar på är hur själarna karakteriseras av hur de levt sina liv, av hur man befrias av att kunna lämna livet bakom sig, inte ha ouppklarade sorger kvar inom sig. Hur man kan ärras för livet av att inte få växa upp fri. Hur man formas och döms av sin omgivning. Hur man kan önska att man levt annorlunda, även om man kanske inte haft något val. Någonsin.

Det är de filosofiska funderingarna jag älskar med De döda fruktar födelsen och jag förstår att den som inte tycker om att grubbla kan tycka att den är överdrivet tät eller oklar: För den är tät. Jättetät. Och den är oklar på många sätt. Alla trådar kommer inte att knytas ihop på ett färdigt och tillfredsställande sätt i slutet. Det är precis det jag tycker om. Det är jag som får tänka och boken lämnar mig inte även om den är slut.

Jag tror att jag kommer att läsa om den här boken om ett tag. För jag tror jag kan ta till mig ännu mer och fundera ännu mer på det här.

Jag skulle även kunna skriva metervis av funderingar runt De döda fruktar födelsen, men det tar fortfarande emot lite. Förmodligen går det aldrig utan att skriva en egen bok.

Nytt på eboksfronten

Surfar då och då in på Elib för att se vad det finns för nya eböcker.
Idag hittade jag Tredje testamentet av Carl-Magnus Åsard.

Enligt beskrivningen verkar den helt oemotståndlig och jag har faktiskt inte hört talas om den förut.

”Vinnare av Spektakulärt pris 2010 för fjolårets bästa svenska science fiction-roman.

I en nära framtid har människan lyckats stoppa den biologiska klockan och behöver inte längre frukta döden. Hela idén om fortplantning har raderats ur människosläktets medvetande.
Max Holland arbetar som grävare på Saneringsdetaljen, en hemlig organisation som har till uppgift att eliminera de personer som trots allt utgör ett hot mot evigheten. En dag kommer han dock till insikt om att sanningen om det eviga livet är en lögn i vars namn han utfört de mest fasansfulla handlingar. ”

Och en fortsättning kommer i höst på Wela förlag, Tusen solars rike.
Jag vet inte hur det är med er, men jag är supertaggad. Den här ska jag ha. Som ni ser fullt låningsbar till närmaste surfplatta i 28 dagar.

Man måste ju bara älska Den Nya Tekniken.

Det har hänt saker i Linköping hos Kallentoft

Läser nu Vårlik av Mons Kallentoft. Det är så skönt att läsa på svenska igen efter så många engelska böcker (en åtta-tio stycken). När jag läser på engelska så känns det inte jobbigt, men när jag går över till svenska så känns det tydligt att det ju är det här som är mitt modersmål. Det går snabbare, jag associerar mer innehåll till varje ord, som därmed blir mer betydelsefulla.

Tidigare har jag läst både Midnattsblot, Sommardöden och Höstoffer. Har du inte kommit lika långt i serien, så kanske du inte vill läsa mer om Vårlik nu. Spara till senare, det är en order.

Mons Kallentoft

Till viss del har jag, efter de tidigare tre delarna i serien, tröttnat på Kallentofts språk (hans personliga, inte svenskan). Det är lite snuttigt på något sätt. Kanske har jag även tröttnat på det ständiga beskrivandet i korta meningar av vad döende, döda och allehanda spöken känner och tänker. Ändå, ändå, ändå! …så känns det riktigt härligt att få hälsa på Malin Fors i Linköping igen. Det har hänt saker sedan sist. Halleluja! Äntligen har hon slutat dricka alkohol. Det här kan jag avslöja, för det läser man om redan på de första sidorna.

En av de saker jag knappt kunde tåla i de tidigare böckerna var ju just Malin Fors patetiska drickande. Det var så pass kväljande obehagligt, upprörande, frustrerande att jag ville slå henne, bränna boken eller i alla fall kasta den i väggen. Är det Kallentofts avsikt med beskrivningarna av karaktärens sviktande karaktär, så är det briljant. Då har han lyckats. Men jag tycker ändå inte riktigt om att må så dåligt för någons skull. Då ser jag hellre vansinniga mordbilder framför mig än Malins hopsjunkna kropp vid köksbordet framför tequilaflaskan. Här har han nämligen skapat ypperlig tragik av just den sort jag verkligen inte tål.

Vårlik börjar alltså fantastiskt bra, men jag får väl försöka undvika att naivt tro att det löper på lika smärtfritt hela boken. Säkert sitter jag här och svär snart igen. Men just nu är det helt underbart att få läsa svensk superdeckare. Får jag som jag vill så slukar jag den förmodligen alldeles för fort och sedan sitter jag där och väntar otåligt på nästa (för visst ska det komma en femte och sista del?).