Etikettarkiv: thriller

Experiment på en ö

Man kunde kanske tro att det inte finns en genre som heter ”experiment på en ö”, men då har man fel, och har inte frågat mig. Så många bra böcker handlar om just detta.

Om man vore En Sån Där, ni vet de som påstår att Hungerspelen är en ripoff på Battle royale, då kunde man påstå att varenda bok om experiment på en ö är ripoffer på vilken-det-nu-var-som-var-först, kanske Robinson Crusoe, 1719 (Inget experiment, säger ni? Är ni helt säkra på det?).

Några böcker på temat:

  • The island of Doctor Moreau av HG Wells, 1896
  • Lord of the flies av William Golding, 1954
  • Jurassic Park av Michael Crichton, 1990
  • Shutter island (Patient 67) av Dennis Lehane, 2004

Fyll gärna på med fler i kommentarerna!

Och ja, jag tycker att man kan vara lite snäll med definitionen av experiment. T ex är det ofta författarens experiment, snarare än ett forskningsprojekt. Och apropå forskningsprojekt vill jag läsa boken om när Tony Stark strandas på en öde ö och bygger en nation av iron men tillsammans med andra strandade hipstrar och vilseåkta kanotister. Det hela spårar givetvis ur, vilket är en premiss för experiment-på-en-ö-genren.

För att återkomma till det jag hade tänkt skriva om, så hittade jag en sådan här bok, nyligen, på instagram av alla ställen. Experimentet av Catrine Tollström är den första svenska författaren utgiven av Harper Collins nya svenska filial.

Experimentet utger sig för att vara en psykologisk thriller, och är skriven av en beteendevetare. För att kommentera dessa säljord, så kan jag säga att det stämmer 100%. Inte för att jag har kontrollerat Tollströms diplom, men boken är synnerligen psykologiskt skrämmande bitvis, och människorna beter sig fullständigt rimigt, dvs lagom orimligt.

Jag ska dock också börja med att påpeka det som är synnerligen dåligt med boken, och det är att jag som läsare blir skriven på näsan med spritpenna. Författaren litar inte ett ögonblick på mig, eller är väldigt angelägen om att jag uppfattar karaktärerna precis som hon avser. Persongalleriet är därför först uppradat med korta, stereotypa beskrivningar först i boken, och dessa beskrivningar återkommer och uppfylls sedan, så fort personen förekommer i texten. Är man ”grabbig och självsäker”, så är det vad man är, tammefan. Och är man anställd som t ex ljudtekniker, så är det ens stående epitet, påpekar den guldlockiga produktionsassistenten. Det hela blir lite tröttsamt.

Förutom de stereotypa klippdockorna till karaktärer, så stör jag mig på en grej till, som eventuellt kan räknas som en spoiler, så jag skriver det baklänges: [ !röd negnI] Seriöst, thriller. Inte ok.

Ja, det var problemen, nu kan jag fokusera på att förklara det som är bra, för det är mycket som är riktigt engagerande.

Även om karaktärerna är stereotypa, så är det något vi skulle kunna acceptera som läsare, eftersom de är dokusåpadeltagare. Dessa dokusåpadeltagare bor på en ö, antingen på den rika och lyxiga nordsidan, eller på den fattiga, hungriga sydsidan. I slutändan blir man också skönhetsopererad och omgjord.

När saker går åt helvete, vilket de gör ganska fort, så försvinner samtliga människor från nordsidan, och sydsidan känner sig förföljda av en galen mördare, som skulle kunna vara en av dem. Yes, läskigt. Det kan vara tv-teamet, dokusåpadeltagare, hotellpersonal, eller random terrorist. Ingen vet.

Här agerar var och en förstås enligt sin egen läggning. Flera börjar dricka upp alkoholen, andra försvinner ut i skogen, och huvudpersonen drar på sig ryggsäcken, klättrar i berg och slår ner folk med kickass karatemoves, samtidigt som hon kärar ner sig i en dude.

Det är här boken är riktigt, riktigt bra. Det är oerhört läskigt och spännande, och jag sitter och fnissar upphetsat och hejar på huvudpersonen. För det är ju inte varje dag det är en kvinna som är Sylvester Stallone i en bok, liksom. Inte varje dag hon får vara asbra och läxa upp olika Sköna Killar och Slitna Alkoholiserade Kriminalartyper. Det är väldigt givande, särskilt som det också är så spännande att det kryper i skinnet.

Sen spårar det ur.

Ja, det hör som sagt till genren. Det är en ö, det är tyyyyp ett experiment, det är någon batshit crazy typ som springer runt, och folk försvinner.

Som helhet är Experimentet en bok jag absolut skulle rekommendera som ren nöjesläsning för vem som helst. Är du på stranden, i stugan, på semester, i soffan med en kopp te? Perfekt!


Balansera på knivseggen

Jag har sedan den kom haft ett getöga på Skalpelldansen av Jenny Milewski. När jag besökte Swecon, så satt hon plötsligt där och signerade och sålde böcker, så jag passade på att skaffa mig ett alldeles eget, signerat exemplar.

Milewskis signering i boken lyder: ”…med hopp om en riktigt (o)trevlig läsupplevelse!” Och bättre kan man nog inte önska, när boken är en bloddrypande värstingthriller.

Jag visste inte särskilt mycket innan jag började läsa boken, förutom det Milewski själv sagt, vilket var (ungefär) att den handlar om en man som inte vet riktigt om han är galen eller inte, och om ondska… och… sånt.

Det vet ni nog, att det här är långt uppe i min gränd. Dessutom, vilket ni kanske inte vet, så är frågan ”är jag galen eller inte?” och osäkerheten på svaret, det absolut läskigaste jag vet i hela universum.

Kasta gärna zombier och vampyrer på mig. Kasta seriemördare och EL James. Det är inte läskigt nog. Den läskigaste filmen jag någonsin sett är A beautiful mind. Första gången jag såg den kunde jag inte se klart de sista 15 minuterna (hade jag gjort det, så hade den slutat vara lika läskig), och istället väntade jag tills min käre pojkvän, numera äkta man, kom hem.

Så… det var jag det. Men det är alltså premisserna.

Utifrån några recensioner på Goodreads kan jag sluta mig till att det finns de som hatar Skalpelldansen ganska hårt. Det gör ganska ont att se faktiskt, för jag tror de måste vara lite dumma i huvudet. Ni vet, när en bok och ett huvud slår ihop och det låter lite ihåligt..? (citatet högst upp på sidan) Ja.

Hur som helst, så påstår då vissa, att Skalpelldansen är klyshig och att det är en gammal historia. Det är förstås livsfarligt att vara ”old” 2012, det vet jag, men remakes på gamla filmer, det är tydligen fortfarande okej. Så icke för litteratur.

Jag skulle istället påstå att det mycket riktigt är en gammal historia, men att det är ytterst medvetet. Milewski berättar den gamla historien på ett nytt sätt, ur ett nytt perspektiv, och med nya frågeställningar som fokus.

Jag skulle kunna poängtera flera möjliga syskon till Skalpelldansen bland gamla skräckklassiker, men då skulle jag avslöja för mycket, så jag gör inte det. Ni får helt enkelt tro mig när jag säger att ni kommer känna igen historien, men att ni verkligen borde göra det med ett vansinnigt leende, istället för med den där tråkiga, avfärdande, ointelligenta noll-blicken.

Oj, vad jag sågar andra läsare nu. Nåväl.

Skalpelldansen av Jenny Milewski

Skalpelldansen av Jenny Milewski

En annan invändning är att huvudpersonen är platt och otrevlig. Haha! Skojar du? Vad skulle han vara då? Mysig och rund? Knappast. Här har vi ju en skräckhuvudperson. Givetvis är han ganska otrevlig och störd i huvudet. Utgå ifrån det nästa gång.

Det är en väldigt vidrig historia om väldigt vidriga saker, och samtidigt en historia om ganska vardagliga saker. Läsaren kastas mellan olika sorters skräck, mellan högt och lågt, mellan dödsskräck och prestationsångest. Det är så att man blir andfådd av all action. Jag tror inte att ett enda hörn av min hjärna undgick den här massakern. Stundvis hade jag till och med riktigt roligt åt de satiriska exemplen på svenska författarstereotyper.

En bonus med Skalpelldansen är att den är en fantastisk inspiration till eget skrivande. Den handlar så pass mycket om skrivande och skrivprocess, att man helt enkelt dras med och blir supertaggad. När jag nästan läst ut Skalpelldansen, så lade jag ner den ett ögonblick och maratonskrev ca 10 sidor på mitt eget bokembryo. Det är värt mycket!

Andra saker jag uppskattade med Milewskis splatterverk är frågorna om gott och ont, om miljö och gener (nature vs nurture), och om vad som är personlighet och vad som är stört i en personlighet, med mera.

En sak jag inte tyckte om var new age-biten. Jag tycker inte om att överraskas av plötsliga infall av magi och hittepå i en bok, men det hände tyvärr här. Jag tror att historien hade fungerat utan det, och om inte så hade jag önskat bli förvarnad. Som det var nu kände jag mig lite lurad, och det är ju sällan trevligt. Superrealism (fast blodig osv) blev plötsligt ”supernaturligt”.

Men förutom det lilla abret, en väldigt störd och skräckig bok, full av blod och mord och galenskap, och väl värt en läsning.


Rimligt och fasansfullt

Det här är en bokcirkelsbok för Elitistmörkerklubben, men mötet har skjutits upp och jag kan inte längre låta bli att recensera. Ni kära medlemmar kan vänta med att läsa om ni vill.

PC Jersild är läkare och författare. Jag vågar påstå att han är en del av sveriges mer kända och duktiga i yrket. Han skriver samhällskritiskt och fantastiskt bra. Ett par av hans böcker har blivit filmatiserade, t ex Barnens ö och En levande själ, som ni säkert känner till

I Efter floden, som skrevs 1982, tar sig Jersild an postapokalypsen. Den utspelar sig i Sverige, efter ett oklart krig, som förmodligen slutade i global  katastrof efter avfyrande av kärnvapen. De människor som överlevde blev sjuka och vanställda och vill inte tala om vad som hände, eller om hur det var Innan.

En av de yngsta svenskarna är Edvin Fittmun. Han är 30 år gammal, men det har fötts få barn efter apokalypsen, och han ses som ett barn av de flesta. Sitt namn Fittmun har han fått på grund av sin kluvna överläpp.

Edvin utnyttjas som sexslav på ett skepp tills hans välgörare tröttnar på honom och sätter iland honom på en ö. Där börjar Edvins resa mot… upplysthet. Han träffar andra överlevande, som har ett helt annat liv än det han levt på skeppen. Han träffar kvinnor, en väldigt sällsynt sorts människor, och läkare, präster, kungar…

Efter floden beskriver Edvins liv med obehaglig närhet. Man blir ledsen och äcklad, arg och glad, om vartannat. Det är känslosamt och väldigt bra och jag kunde inte lägga ifrån mig boken förutom för att gråta lite, eller fundera på Livet, Universum och Allting.

Efter floden av PC Jersild

Efter floden av PC Jersild

Jag har sällan läst så bra postapokalyps. Jag är imponerad av att Jersild lyckas skapa en helt annan värld för Edvin. Det är inte bara vår värld, senare. Det är inte bara vår värld, fast trasig. Det är en helt annan värld, lika annorlunda som i fantasy, med helt andra villkor och traditioner, människor och vanor, än vad vi lever med. Ändå helt verklig. Helt rimlig. Helt fasansfull.

Efter floden går att tala om i timmar, men det sparar jag till Elitistmörkerklubben. Här vill jag inte råka avslöja något som förtar läsningen för er. För ni SKA läsa den.

Det här är en klassiker och den är svensk, vilket alltid är roligt. Så skaffa! Gärna den nya utgåvan från 2011 som ni ser på bilden.

Sedan tackar ni mig för tipset. ;)


Överskattat eller mästerverk?

Jag har förstås, som alla andra, sett filmen American psycho med Christian Bale i huvudrollen. Men det var länge sedan (jag har glömt den nu), och jag hade aldrig läst boken.

American psycho av Bret Easton Ellis väckte stor uppmärksamhet på grund av sin mycket våldsamma handling. När jag lägger samman den informationen med mina vaga minnen av filmen, så förväntar jag mig en riktig gorefest av sällan skådat seriemördarslag.

När jag sedan börjar läsa blir jag plötsligt osäker. Vad är det här? Sida efter sida handlar om hur Patrick Bateman klär sig, om hur hans vänner klär sig, om vad de beställer och på vilken restaurang.

Det hinner bli riktigt tråkigt och tar nästan halva boken innan seriemördarreferenserna blir många nog att överrösta gäspningarna.

För det Ellis gör, är att han först visar oss en vanlig yuppie, och sedan låter yuppin slinta på orden då och då och visa sitt sanna jag, psykopaten. Handlingen eskalerar först nästan omärkligt, och jag hinner bli dödligt trött på Bateman och alla hans kompisar, tills Bateman plötsligt hackar folk i småbitar i sin lägenhet och äter upp dem.

Ja, så skickligt är det faktiskt gjort.  Från noll till hundra, på 399 sidor.

I slutet är det så äckligt att jag knappt vill läsa, och då är jag ändå synnerligen härdad och morbid.

Eftersom utförligare beskrivning av handlingen känns helt omotiverad, så låter jag det vara så här och rekommenderar er att läsa American psycho, men att ha tålamod med världens tråkigaste början och att hoppa över de kapitel som enbart handlar om Batemans åsikter om det och det musikalbumet, eller uppradningar av olika prylar i affärer.

Jag trodde att jag skulle såga den här boken, men när jag väl läst så inser jag att den är mer än bara konstig.

Ett konstverk, udda och genialiskt, American psycho.


En stjärtformad task

Nu har jag redan spoilat recensionen, eller rättare sagt slutbetyget. Jag tyckte inte speciellt mycket om En hjärtformad ask av Joe Hill.

Det är inte helt självklart, det här ogillandet. Och det är inte helt genomgående. Först tyckte jag att En hjärtformad ask var riktigt underbar. Den börjar som en klassisk spökhistoria, fast med en liten modern twist då huvudpersonen är en smått åldrad, mycket narcissistisk rockstjärna.

Jude, rockstjärnan, bor i ett stort hus med sina hundar, sin assistens och en lång rad av unga flickvänner. Han tycker om att vara excentrisk och att samla på konstiga saker, därför köper han en vålnad på Ebay.

Skratta inte! Det här är liksom handlingen. Nejdå, skratta gärna. Det här var faktiskt min favoritdel av hela boken.

Hur som helst köper Jude en vålnad och blir sedan lite besviken när den faktiskt visar sig existera, och inte uppför sig som han vill.

Antikvariatshopping 2011-09-05

Antikvariatshopping 2011-09-05

Därefter börjar en eskalerande historia, som blir allt blodigare och allt mer desperat, under vilken vår hjälte Jude försöker bli av med vålnaden och samtidigt råkar lära känna sin flickvän.

Det är möjligt att boken är bättre på originalspråk, men för mig var det ofta höjden av taffligt skitspråk. Efter en bra och inspirerad början blir En hjärtformad ask bara sämre och sämre, tills jag får tvinga mig igenom de sista sidorna. Handlingen är sorgligt förutsägbar och Jude är en så platt karaktär att han kunde gömma sig bakom en lyktstolpe utan att bli sedd. Då är han ändå den fylligaste i samlingen.

Dessutom fanns det en hel del suspekta detaljer i boken. T ex påstås Jude bli väldigt påverkad av en blodförlust på tre deciliter. Detta är en normal mängd att lämna på Blodcentralen. Knappast blodförlust, grabben.

Till saken hör inte att Joe Hill är Stephen Kings son. Till saken hör inte heller att jag (oftast) inte heller gillar Stephen King, eftersom även han är medioker, förutsägbar och till slut tråkig.

 

Jag har Horn i bokhyllan, men nu är jag osäker på om jag ska läsa den. Möjligtvis kan de båda få stå i bokhyllan i sommarstugan, där jag börjat samla ”böcker jag gärna läser när det är för varmt för att tänka klart”.

Och med detta sagt, vill jag bara säga att det är skönt att vara tillbaka i bokbloggningen och att jag hoppas att ni inte är besvikna på denna saftiga sågningsstart. I’M BACK.