Dömd till författare

Känner du för att resa i tiden? Gillar du London? Då har jag en lösning för dig, nämligen Skeppet i Kambrium av Bertil Mårtensson, som jag ju tycker mycket om.

I Kambrium hittas mycket riktigt ett skepp. Hur man hittar det för 542 miljoner år till 488 miljoner år sedan, och varför det inte längre finns spår av det, eller de mystiska gröna männen, eller spindlarna, det vet man inte riktigt. Det har med tidsresor att göra. Allt är plötsligt mycket komplicerat.

Men för huvudpersonen John Fernström, som kanske egentligen heter Ayr Dagure, är livet väldigt enkelt. Han är fängslad i London.

Fängslad i London, då kanske ni tänker på Towern eller något. Men icke då. Han är fängslad, bokstavligen, i London. Inte London just nu, såklart, utan ett gammalt london. Och inte med folk i, såklart, utan ett tomt London, där bara fångar bor.

Poängen med att fängsla folk i ett gammalt London är att göra dem deprimerade och livströtta. För att bättra på effekten har man även tagit ifrån dem deras identiteter. Därför är John osäker på om han är John Fernström eller Ayr Dagure.

Under bokens gång kämpar John med att inte vara författare. Han hatar det. Men det är vad de mekaniska kuratorerna sagt åt honom att han borde vara.

”För det var omöjligt att skriva fem timmar om dagen utan att på något vis vilja prestera något som var bra, ens om man från början bara avsåg att leverera rent skräp.”
s. 16

Det är så briljant.

Men kuratorn är inte så lättlurad. Det räcker inte att bara skriva och nicka och hålla med.

”Telefonen ringde. Det var Kuratorn. Han [John] hade tydligen låtit alltför uppåt. Nu ville den göra honom osäker. Utan tvivel ville den leda honom till självmord.

-Jag är i den maniskt kreativa fasen, sa han. Efter det kommer jag att slå om och bli deprimerad och så håller det på i ett slags cykel. Jag är en dålig författare, men jag måste ge utlopp för mina inre kristillstånd. Samtidigt ska jag vara ödmjuk. Det bör varje konstnär vara. Ibland överväger jag självmord. Okay?”
s. 58

Och så håller det på. Kuratorn och alla androider i London försöker driva John till vansinne, och han försöker spela bort dem med sarkasmer slösade på svin.

Tills han träffar Patricia. Plötsligt har livet mening på riktigt, och han måste desperat dölja det för de artificiella ögonen.

Och tills Patricia tar med honom till Framtiden. Tills han börjar se sanningen, tills allting rämnar.

Skeppet i Kambrium är min absoluta favoritsorts science fiction. Den är smart, rolig, spännande och omtumlande. Och jag kan inte se på världen på samma sätt sedan jag läste den.

Måhända låter den helt galen, men den är ganska galen. Och den vrider knut på sig själv. Den är riktigt bra.

 

Boken finns förresten både att köpa här och var, som bok och ebok, och gratis här: http://www.las-en-bok.com/

 

Tidigare om Bertil Mårtensson:

• Långt post om apokalypsen – Deral bågskytt av Bertil Mårtensson
• Förvandlas till någonting – Förvandlas av Bertil Mårtensson
• Vad är intelligent liv? – Jungfrulig planet av Bertil Mårtensson
• Detta är verkligheten? – Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
• Googolplex och det gyllene språnget

Bertil Mårtensson på twitter:

• @Bertil1

Tjuven och tiden

Det var en gång ett Eurocon. Tack vare det och Sara på Glorybox hade jag hört talas om The quantum thief av  Hannu Rajaniemi. På SF-bokhandelns signering fick jag lyssna på Rajaniemis prat om boken och fick den signerad. På Eurocon kunde jag sedan lyssna mer på honom i diverse paneler.

Hannu Rajaniemi skriver ganska tung science fiction och serien ska fortsättas med minst två böcker till. Varje bok kommer att fokusera på ett nytt ”problem” i denna avlägsna, posthumana framtid.

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

Rajaniemi har skrivit något jag skulle klassificera som en rymdopera, en klassisk historia om två konkurrerande krafter i en avlägsen framtid. Det påminner mycket om Bruce Sterling.

Huvudpersonen är tjuven Jean Le Flambeur. Handlingen utspelar sig i Oublietten på Mars, där man lever som Nobles med en begränsad mängd Tid. Tiden tickar ner mot din död och används också som valuta. När du dör blir du en robot, en Quiet och arbetar i det tysta med stadens underhåll och diverse servicesysslor. När du arbetat tillräckligt länge som Quiet kan du åter igen få Tid som Noble bland de levande.

Vi följer tjuven och en rymdkapten med ett uppdrag och ett fantastisk skepp vid namn Perhonen samt en detektiv i Oublietten vid namn Isidore.

Handlingen viker sig kring sig själv och förvirrar läsaren på ett bekvämt sätt, precis som bra science fiction ska göra.

Håller du huvudet på skaft så hänger du med på en underbar resa.

Jag hittar skuggor av flera andra science fiction-författare, särskilt Burce Sterling. Men även Samuel R Delany:

”A chain made from multicoloured jewels snakes around her left ankle and up her leg.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 11

Kedjorna är ett återkommande inslag i Delanys Dhalgren.

Men, det är inte riktigt lika bra som Sterling. Eller Delany. Jag saknar ett visst mått av poesi och något onåbart för att balansera den tunga teknologin och fysiken. Sterling är tung science fiction, men han lyckas ändå skriva flytande. Språker lyfter. Delany är poesins mästare även i väldigt speciella världar och här lyckas inte Rajaniemi riktigt med konsten, även om han har handlingen och tekniken i övrigt på plats.

Bokshopping Eurocon 2011-06-18

För den som är nördig går det att hitta många roliga referenser i The quantum thief. T ex sysslar man med memes, kan få rootaccess till sin egen hjärna och det finns en hel klan baserad på gamla MMORPG-spelare.

”I am root, and the body is a world-tree, an Yggdrasil.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 27

”Self-destructed upon capture, like they all do, spewing Fedorovist propaganda. Almost got me with a weaponised meme.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 54

För detektivälskaren finns också en del att hämta, även om jag tycker att den delen kunde ha broderats ut mer. Isidore refererar också till Sherlock Holmes med t ex det här klassiska citatet:

”When you eliminate the impossible, whatever remains, however improbable, must be the truth.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 161 (originalet tillhör Sherlock Holmes)

Många tycker att världen är för komplicerad, att handlingen är för svår, för komplex. Förmodligen beror det mest på ovana att läsa rymdopera och tung science fiction. Det vänjer man sig vid om man läser mer.

Men hjälp på vägen kan man få av Wikipedia:

• Glossary of terms in The Quantum Thief på en.wikipedia.org
• List of characters in The Quantum Thief på en.wikipedia.org

The quantum thief kommer som sagt att följas upp med fler böcker. Den andra, The fractal prince, kommer 2012-09, men jag är osäker på om jag ska läsa den. Just nu känns inte The quantum thief som bortkastad tid, men jag kan inte heller säga att jag känner ett behov av att läsa mer.

Tidigare om Hannu Rajaniemi:

Eurocon – dit nördar går för att dricka öl

Är en posthuman mänsklighet mänsklig?

Det var länge sedan nu, men på bokrean fanns Schismatrix av Bruce Sterling utread. Den skrevs 1985, men det märks inte om jag säger så. Den framtid som beskrivs i Schismatrix är så avlägsen att 1985-2011 inte gör någon skillnad.

Bruce Sterling var kompis med William Gibson och tillsammans skrev de The difference engine, som jag faktiskt läst men inte kom ihåg att det stod Sterling på. I The difference engine kommer datoråldern ett århundrade för tidigt och det blir steampunk av alltihop. Väldigt fascinerande, men med en tydlig inblandning av Sterling i den Gibsoniska stilen, så här i efterhand.

Schismatrix beskrivs som ”en roman om den posthumana mänskligheten”. Långt in i framtiden har jorden utarmats och de flesta människorna har flyttat ut i rymden, först till ett antal kolonier, men sedan allt längre ut. Kolonierna bröt kontakten med jorden, som blev förbjudet område och började sedan differentiera sig från varandra. Varje koloni har sin egen ideologi, religion, ekonomi etc. Men framför allt kämpar de två största grupperingarna om makten i solsystemet. Formare och Mekanister, diametralt olika och ändå väldigt lika, sätter sina olikheter framför sina likheter och vägrar samarbeta.

Formarna har förändrat sina gener, skapat genlinjer och låter inte sin avkomma födas, utan producerar dessa perfekta genetiska avkommor som kombinationer av lyckosamma gener eller perfekta klonera av redan existerande personer. Mekanisterna ersätter istället kroppsdelar med mekanik, förbättrar sina sinnen och egenskaper med teknologi. Formarna är helt fria från bakterier, även i tarmen, och genetiskt modifierade för att överleva utan dem. Därför anser de att Mekanisterna är orena, som fortfarande har en bakterieflora, som t ex får deras svett att lukta. Vardera sidan anser att den andra inte är verkligt mänsklig.

I själva verket handlar ju boken om den posthumana mänskligheten, så om du frågar mig så är ingen längre människa i den mening att de är som vi. Om man är posthuman så kommer man efter mänskligheten och kanske behöver de ett nytt ord för att definiera sig själva om de inte väljer att omdefiniera mänskligheten istället. Just i bokens skede har de ännu inte tagit språnget, men står och väger på kanten mot ett nytt sätt att existera.

Det här är väldigt tung science fiction. Jag tror knappast att den blir mycket tyngre än så här faktiskt och efter läsningen är jag helt slut och väldigt mätt.

Man lever länge i den posthumana mänskligheten och när man känner sig lite för gammal kan man använda en föryngringsprocess och bli ung igen. Riktigt hur gammal någon är kan man inte veta och många passar på att förändra sin identitet när det passar dem. Man använder även många droger för att liva upp sina sinnen och sin vardag. Kanske blir man så matt och uttråkad av att leva så länge, att man behöver stimulantia för att känna sig mänsklig igen.

Schismatrix av Bruce Sterling

Bokens huvudperson Lindsay är en Formare och vi följer honom genom livet från hans älskades död, ut i rymden som solhund (en kolonilös människa i exil) och hur han genom makalös överlevnadsstrategi lyckas bygga upp sitt liv på nytt om och om igen. Runt omkring honom förändras världen och solsystemet. Investerarna kommer från yttre rymden och börjar göra affärer med mänskligheten och skapar fred mellan Formare och Mekanister. Lindsay är där. Han är med hela vägen till terraformningens era när mänskligheten släpper sina gamla futtiga gräl för att istället försöka skapa något mirakulöst och beständigt, en ny värld. Överallt omkring honom finns Schismatrisen, den föränderliga världen av olika kolonier i ständig schism.

Lindsay möter många speciella människor, bland annat en genetiskt omformad kvinna som blivit så avhumaniserad att hon till slut existerar som väggarna, golven och taken i sin koloni där alla hennes avkommor lever i en evig moderlig omfamning. Det är svårt att ens försöka förklara handlingen mer än så eftersom den snurrar så många varv. Det som är centralt i en del är inte längre viktigt i en annan. Samtidigt som man kan fundera väldigt filosofiskt på känslor, ålder, tid, medvetande, så har Schismatrix också en handling som gör att man vill veta hur det slutar för Lindsay.

Jag har svårt att rekommendera Schismatrix rakt av eftersom den är så pass tung och förgörande i sin oändlighet. Ändå är den bra. Om du verkligen tycker om den tyngsta science fiction som finns, läs den.

Inläggen om bokrean:

• Älskade bokpaket
• Bokrean bara för Chelsea Cain

Mer om Schismatrix:

• Jag minns Schismatrix