Etikettarkiv: trollkarl

De människoätande horderna

Om ni händelsevis råkat missa min relativt nya stora kärlek, Steven Erikson, så är det dags att uppdatera sig nu.  Hans serie Malazan book of the fallen har lyckats fånga mig fullkomligt.

Det är en tio böcker lång, avslutad serie, och jag har nu läst Memories of ice, den tredje boken. Hoppas gärna ner ett par rubriker om du vill läsa om den tredje boken direkt.

Recensioner av de tidigare böckerna finner ni här:

Det är, som jag beskrivit tidigare, svårt att ta sig in i Eriksons värld, men början av den tredje boken upplevde jag inte alls som lika svårgenomtränglig. När jag läste den första boken, Gardens of the moon, kändes det som att jag hamnat mitt i serien och förväntades förstå en massa saker som jag inte kände till. Steven Erikson är oförsonlig på det viset. Man får läsa och lära sig på vägen, och acceptera att man inte förstår allt i början.

I början av den andra boken var det nästan lika illa, men nu i den tredje har det alltså lättat, och varje bok blir begriplig efter ett tag. Man kommer in i handlingen mitt i, men sedan blir fler och fler detaljer begripliga och man lär känna personerna.

Erikson byter huvudpersoner i varje bok, även om vissa återkommer, men berättelserna är inte fristående, utan följer efter eller parallellt med varandra. Det påminner lite om hur George RR Martin skriver, fast utan fullt så många förstahandsberättare.

Eriksons värld är komplex och bekant. Den har allt jag önskar mig av fantasy, utan att vara förutsägbar eller kännas gammal.

En kort introduktion

I landet Malazan, som serien är döpt efter, styr en religiös envåldshärskare som gärna erövrar nya länder, och som dessutom strävar efter att utplåna alla magiker (utom de hon använder mot andra magiker).

Magi är någonting man når genom att sträcka sig till en warren, dvs en annan dimension, eller ett land i en dimension. Genom den porten kan man ta genvägar genom det magiska landskapet, eller hämta kraft till trolleri att använda här och nu. Olika magiker hör till olika warrens, som i sin tur har olika styrkor och svagheter, och olika gudar som härskar över dem. Magin är central för Eriksons berättelse, precis som jag vill ha det.

Steven Erikson skriver bra, fast som sagt ganska nonchalant mot läsaren. Det är ofta spännande och ofta roligt. Det är klassisk helyllefantasy, high fantasy, riktig fantasy, vad nu nu vill kalla det. Jag rekommenderar det gärna för den fantasyläsande, men det är förmodligen inte riktigt rätt bok att börja läsa fantasy med. Om du inte absolut envisas.

Första boken, Gardens of the moon

I den första boken befinner vi oss på kontinenten Genabackis, där det Malazanska imperiet erövrar stad efter stad. Vi lär känna soldater ur den fruktade Malazanska armen. De flesta hör till den beryktade avdelningen Bridgeburners. Vi möter den fantastiska magikern Tattersail, frodig och stark, och outgrundligt sorgsen. Vi träffar även den unga fiskarflickan som utnyttjas av högre makter, och världens sötaste lilla tjuv, Crokus.

Den malazanska världskartan

Bok två, Deadhouse gates

I den andra boken förflyttas vi till en ny kontinent, Seven cities, och de flesta personerna i handlingen är nya. Deadhouse gates handlar om apokalypsen, så som den beskrivs av ökenfolken i Seven cities. Apokalypsens gudinna leds av sierskan Sha’ik. Runt omkring denna centrala händelse har vi en Malazansk armé på historiens längsta marsch, över slätt, flod, skog och öken. De befinner sig på ockuperat område i Seven cities, och apokalypsen är deras fiende. Vi möter även ett litet sällskap på väg genom warrens med risk sina sinnen och sina liv. Alla dessa människor (och andra humanoida arter) har med varandra att göra på något sätt, och deras bidrag till berättelsen är alla lika viktiga, spännande och intressanta.

I Deadhouse gates får vi även lära oss lite mer om historien bakom de makalösa Bridgeburners.

Deadhouse gates var ännu bättre än första boken, och väl sammanhållen, sorglig, storslagen, rolig, spännande…

Bok tre, Memories of ice

Så är vi framme vid den tredje boken. I Memories of ice, som nog är ännu lite bättre än Deadhouse gates, är vi åter igen på en ny kontinent, och handlingen utspelar sig parallellt med bok två.

Vi är tillbaka på kontinenten Genabackis tillsammans med Bridgeburners, som marscherar från de erövrade städerna, mot en ny fiende. I söder har allt fler städer anslutit sig till en mystisk sekt, som dödar alla invånare som inte ansluter sig till dem. Anhängarna kallas Tenescowri, och de följer med armén som en hord av galningar, och de lever på människokött. Dessutom får vi möta de odöda T’lan Imass igen, samt mina favoriter – deras odöda stora hunddjur, T’lan Ay.

Utan att avslöja mer kan jag ändå avslöja (!) att vi återser många bekanta ansikten, och några nya. Det är den läskigaste, mest spännande boken av de tre, och om inte annat väl ett gott argument för att ta sig vidare i serien.

Äntligen börjar jag förstå skillnaden på Eriksons olika humanoida arter, olika typer av magi, med mera. Det känns hemtamt nu, och jag kan till fullo låta mig uppslukas av berättelsen.

Letar du efter en riktigt bra fantasyserie, så tycker jag att du ska ta den här.

Tidigare om Steven Erikson:


Det är inte du, det är jag

Vi har alla varit där. Det är motigt. Det känns inte roligt längre. Det tar emot att röra vid hen. Man hittar på ursäkter, gör annat, putsar ljusstakar och sorterar posten.

Men förr eller senare måste man konfrontera faktum: Det här är inte en bok för mig.

Så var det mellan mig och Svavelvinter av Erik Granström.

Jag har, ärligt talat, haft mina misstankar redan tidigare. Men av någon orsak, förmodligen ett förblindande behov av svensk fantasy, lade jag till Svavelvinter i en bokbeställning och hoppades på det bästa.

Efter att ha läst Deadhouse gates av Steven Eriksons var jag sugen på ”mer fantasy”, så jag satte tänderna i Svavelvinter, och tuggade, och tuggade, och tuggade. Och tuggade.

Det tog aldrig slut. Det hände aldrig någonting. Jag hade ingen aning om vem jag läste, förutom till namnet. Vilka är människorna? Vad driver dem? Vad händer? Vad är meningen med allt?

Av någon orsak fick dessa elementära och essentiella frågor inte något svar. Det kan bero på mig, mitt ihåliga huvud som sade klonk i kontakt med boken, istället för bonk (se citatet högst upp på bloggen). Det kan också vara boken. Men det tvivlar jag på.

Svavelvinter handlar om en värld som är i hög grad beroende av svavel som exportvara. Man behöver det för att processa vin, och för att skapa krut.  Boken handlar om, antar jag, hur svavelexporten hotas och ön som producerar svavlet ockuperas med hjälp av en konspiration. Exakt hur vet jag inte, för det hände nog efter de 300 sidor jag läste.

När jag efter 300 sidor fortfarande inte kände den där läskärleken, så insåg jag att jag måste följa mitt eget råd och lägga bort boken. Så det gjorde jag.

Jag vet alltså inte hur det gick, eller om det blev magiskt bra på slutet. Men jag vet att det inte riktigt hände, det där magiska i en bok, på de första 300 sidorna, och då får det fan va’.

Vill någon av er absolut bilda er egen åsikt så kan ni få Svavelvinter och Slaktare små av mig. Eller ännu hellre, byta mot något.


Öknar, törst och vandring

För att lyckas återuppleva ungdomens eufori och läshets genom tiotals böcker, som tog oss långt ifrån läxor och föräldrar och vaddetnuvar, kan vi gå till vansinniga extremer.

Nu antar jag en hel del om er, men förhoppningsvis känner ni igen er.

Jag längtar ständigt efter den där fantasyserien som jag vill ÄTA UPP SOM EN BAKELSE och mosa in i huvudet, trycka in bok efter bok.

Jag trodde nog inte direkt att det skulle vara Steven Eriksons Malazan book of the fallen, men det är det.

Långt innan den insikten gjorde jag av någon orsak en jättebeställning och klickade hem samtliga tio böcker i  serien. Det kanske är konstigt beteende, men ibland gör jag sånt, köper hela serien på en gång.

Sedan läste jag den första boken, Gardens of the moon. Det var inte förälskelse vid första ögonkastet. Det sade inte klick. Kanske var jag lite slut och trött, men i början förstod jag verkligen ingenting.

Det kändes som att Gardens of the moon var den femte bokeni serien, och inte den första. Jag kastades direkt in i en värld jag över huvud taget inte kände till. Jag visste inte vad orden betydde, vilka personerna var, vad de pratade om eller vad det var för jävla VAD HÄNDER!? Vad håller du på med?!

Det var som sagt inte alls någon ögonblicklig förälskelse. I många sidor satt jag parallellt med läsandet och gastade över Twitter att någon måste snälla hjälpa mig, snälla säg att det blir bättre, att man börjar förstå. Som tur är fanns det några vänliga själar, som kunde lugna mig. Och de hade rätt. Det blev bättre. Det blev jättebra.

Steven Erikson har skapat en ganska komplex värld, om än fruktansvärt bekant i fantasysammanhang. Detta blir en del av tjusningen med Erikson, att lära känna hans värld steg för steg.

En kort introduktion

Malazan, som serien är döpt efter, är ett land. Malazan styrs av en religiös envåldshärskare, som gärna erövrar nya länder, och som dessutom strävar efter att utplåna alla magiker (utom de hon använder mot andra magiker).

I första boken lär vi känna Malazanska soldater, den fantastiska magikern Tattersail, den unga fiskarflickan som utnyttjas av högre intressen och världens sötaste lilla tjuv, Crokus.

Alla dessa och många fler underbara karaktärer växer sakta fram ur röran som är Malazan book of the fallen.

Magin hos Erikson, är någonting man når genom att sträcka sig till en warren (som jag för kul brukar översätta med kaninhål, google it), dvs en annan dimension, eller ett land i en dimension. Genom den porten kan man vandra i det magiska landskapet, eller nå magi att använda till trolleri här och nu. Magiker känner av andra magikers trollande, och magin är central för handlingen mest hela tiden (stort plus).

Steven Erikson skriver bra, om än lite nonchalant mot läsaren. Det är ofta spännande och ofta roligt. Det är klassisk helyllefantasy, high fantasy, riktig fantasy, vad nu nu vill kalla det. Jag rekommenderar det gärna för den fantasyläsande, men det är förmodligen inte riktigt rätt bok att börja läsa fantasy med. Om du inte absolut envisas.

Deadhouse gates

I den andra boken, Deadhouse gates, förflyttas vi till en ny kontinent, Seven cities, men återser ändå några gamla ansikten längs berättelsens gång.

Det är i mångt och mycket precis som i första boken: Jag fattar till en början ingenting. Ok, jag fattar lite mer eftersom det är andra boken, men sedan tar det fart och då är det 180 knyck hela vägen, ända in i dödshuset, tortyren, döden och upplösningen.

Deadhouse gates handlar framför allt om apokalypsen, så som den beskrivs av ökenfolken i Seven cities. Apokalypsens gudinna leds av sierskan Sha’ik. Runt omkring denna centrala händelse har vi en Malazansk armé på historiens längsta marsch, över slätt, flod, skog och öken. De befinner sig på ockuperat område i Seven cities, och apokalypsen är deras fiende. Vi möter även ett litet sällskap på väg genom warrens med risk sina sinnen och sina liv. Alla dessa människor (och andra humanoida arter) har med varandra att göra på något sätt, och deras bidrag till berättelsen är alla lika viktiga, spännande och intressanta.

Jag tyckte mycket om Deadhouse gates, kanske mer än första boken. Ja, mer. Den är tydlig och väl sammanhållen, sorglig, storslagen, rolig, spännande… Det är väldigt bra fantasy.

Deadhouse gates är som Gardens of the moon, fast bättre, helt enkelt. Så som det ska vara om det är en riktigt bra fantasyserie. Du lär dig mer om världen, författaren kommer in i mytologin och tar dig med sig.

Nu känner jag verkligen att jag kan rekommendera Steven Erikson, och kommer att börja direkt med nästa bok, Memories of ice.

Låt oss bli tonåringar igen, och sluka en hel serie som galna hemuler!


Krigets meningslöshet. Igen.

Om ni undrat vart jag tog vägen, så är det som vanligt i mitt Askungeliv, bara jobb och jobb och jobb och jobb. Nog om det!

Visst har ni undrat vad mer för tok Joe Abercrombie har fantiserat om? Då ska ni nu få höra om The heroes.

Abercrombies böcker bör läsas i ordning, faktiskt. Givetvis trilogin, som också är först, men de fristående böckerna följer samma kronologi, så det finns vissa fördelar med att hänga med i vad som sker. I The heroes, som är den andra fristående boken, är vi tillbaka i Norden.

Abercrombies värld är ganska klassisk. Vi har Norden i norr (!), det civiliserade Adua i mitten och de onda i söder. Till öst och väst finns lite löst folk som ingen bryr sig om. Trots att det inte är någon större brist på trollkarlar, så är magin ganska marginell. Abercrombie leker med genren på ett trolöst sätt, men lyckas ändå charma de flesta. Han har en viss stil och klass på det hela och skapar sin helt egna värld, full av stereotyper och ändå helt ny.

Joe Abercrombie

Joe Abercrombie

I The heroes möter vi Shivers från Best served cold och några andra hårda män, som utkämpar ett krig, eller rättare sagt ett slag. Det är Norden som står på spel, trots att kungariket Adua egentligen knappt är intresserade. Det är ganska meningslöst, men de krigar ändå.

Hela boken handlar om det här slaget, fokuserat kring en ring av stenar, misstänkt lik Stonehenge, som heter The heroes.

Vissa av de krigande herrarna blir man förtjust i, andra borde ha klippts bort. Det senare gäller förresten halva boken. Den är nämligen sjukt lång. Abercrombie har grottat ner sig i stridsscener, olika sätt att dö av svärd och klubbor, och olika sätt att vara rädd för att dö.

På sätt och vis har han gjort en Slaughterhouse-5, men där Kurt Vonnegut är en mästare, så lyckas Abercrombie inte riktigt nå upp till nobelprisnivån. Dock handlar böckerna om samma sak – krigets meningslöshet.

”Allt som allt är mitt kvardröjande intryck av Slaughterhouse-five att krig är fullkomligt meningslöst, att man mitt bland människor som dör inte är mer upptagen av händelserna än de som läser om det i tidningen. Det är inte verkligt nog, ens då. […] Den som styr är för långt bort för att förstå, har en övergripande agenda, men ingen aning om vad som faktiskt behöver göras för att uppnå målet.”
Slaughterhouse-five av Kurt Vonnegut – Där människor dör

Samma sak kan sägas om The heroes. Abercrombie fyller sidorna med trivialiteter, samtidigt som folk dör, samtidigt som de dör i onödan och generalerna sitter på sitt håll och blir rödbrusiga över petitesser.

Så, istället för att klaga på bristen på kvinnor, vilket det är med ett par få undantag, eller på bristen av Logen, så ger jag honom denna lilla medalj. Grattis, Abercrombie.

Stundom är The heroes briljant, stundom bara tråkig. Mot slutet lyfter den verkligen, så har du den liggande halvläst, kan du faktiskt lika gärna avsluta.

Tidigare om Joe Abercrombie:

The first law:
Och även hans fristående böcker från samma värld:

Hon vill bara att du DÖR någon gång

Äntligen mer Joe Abercrombie!

Efter Abercrombies trilogi First law, har jag sparat lite på honom, eftersom jag lärt mig att han alltid levererar.

Abercrombies värld består av ganska klassiska fantasyriken, med barbariska nordmän i norr, ett ondskefullt folk i söder och ett högst ”civiliserat” rike i mitten. Magin är marginell, men sipprar in här och där via demoner och magiker. Abercrombie leker medvetet med fantasygenrens mest typiska drag. Han gör det med stil och humor och skapar sin helt egna värld, full av stereotyper och ändå helt ny. Män blir kungar, soldater dör och ingen visar sig riktigt vara den man trodde.

Jag kan nog knappt alls beskriva Abercrombies värld närmare, så vill ni veta mer om grunden kan ni läsa recensionerna om de första böckerna (se längst ner), så antar jag nu att ni undrar över Best served cold, den första fristående boken efter trilogin.

Joe Abercrombie

Joe Abercrombie

I Best served cold möter vi en mängd nya figurer från en ganska ny del av Abercrombies värld, Styrien. Vi möter även gamla bekanta från de tidigare böckerna (men inte Logen!).

Best served cold handlar om den vildsinta Monza, som söker hämnd för mordet på hennes bror. Längs vägen samlar hon på sig människor som kan hjälpa henne att mäta ut den hämnden. Det blir ett gäng av mördare.

Samtidigt anar hennes högt uppsatta måltavlor att de är illa ute, och de skickar i sin tur mördare att göra slut på Monza en gång för alla.

Något man kunde klandra Abercrombie för i trilogin är att det är alldeles för få kvinnor. De kvinnor som är med är extrema, och antingen omänskliga eller överdrivet ”kvinnliga”. I Best served cold får vi ränta på den skulden. Vid ett tillfälle sitter fyra kvinnor i ett rum och hotar varandra till döden. Det råder inte längre brist på kvinnor, och de är riktigt mänskliga karaktärer allesammans.

Jag var inte helt nöjd med hur trilogin slutade, även om jag älskade Logen och fortfarande älskar honom. Jag tyckte mycket om Best served cold, och har inte alls samma invändningar här. Magin är irrelevant i det mesta, och handlingen rusar fram så där underbart som bara Abercrombie kan fixa, när han är som allra bäst.

Jag älskar Monza. Jag undrar om hon inte skulle kunna trivas ihop med Logen om omständigheterna vore annorlunda. Kanske kunde de bo i en borg någonstans och skaffa ohyggligt ärrade barn, som kastar varandra utför stup.

Äh, vad är det för mening att beskriva mer, jag kommer ju bara avslöja något roligt ni bör upptäcka själva. Läs Abercrombie, och läs Best served cold. Det gör mig oerhört glad att jag har två böcker kvar att läsa, och jag hoppas förstås att han pysslar med nästa verk as we speak. Och kanske att det är något zombieaktigt, om han nu inte helt babblade i lurmössan på Swecon.

Tidigare om Joe Abercrombie:

The first law:
Och även hans fristående böcker från samma värld:
  • Best served cold (denna)
  • The heroes
  • Red country

Ett stycke riktig fantasy

Det var någonstans i januari, som jag gjorde en jättebeställning och klickade hem samtliga tio böcker i Steven Eriksons fantasyserie The Malazan book of the fallen.

Det kanske verkar konstigt, men ibland gör jag sånt, köper hela serien på en gång. Just Steven Erikson hade jag blivit försäkrad att den skulle vara bra, men lite spännande var det ändå.

I sommar har jag äntligen läst den första boken, Gardens of the moon. Kanske var jag lite slut och trött, men i början förstod jag verkligen ingenting.

Det är som att Gardens of the moon är femte boken, och inte den första. Man kastas rätt in i Eriksons fantasyvärld, utan hjälplinor, förklaringar eller pedagogiskt förfarande.

I många sidor satt jag parallellt med läsandet och gastade över Twitter att någon måste snälla hjälpa mig, snälla säg att det blir bättre, att man börjar förstå. Som tur är fanns det några vänliga själar, som kunde lugna mig.

Och mycket riktigt, snart lättade krånglet och jag började känna mig lite mer hemma i Eriksons universum.

Det är en ganska komplex värld, och en ganska komplex historia vi kommer in i. Detta blir en del av tjusningen med Erikson, att lära känna hans värld steg för steg. Med nio böcker kvar misstänker jag att jag fortfarande har nya nivåer av insikt att komma till.

Så, med risk för att ha missförstått:

Malazan, som serien är döpt efter, är ett land. Malazan styrs av en religiös envåldshärskare, som gärna erövrar nya länder, och som dessutom strävar efter att utplåna alla magiker (utom de hon använder mot andra magiker).

Den vi lär känna bäst är Paran, en ung officer som reser från Malazan till Darujhistan, dit Malazans erövringsarmé snart väntas. Vi träffar även den fantastiska magikern Tattersail, machomannen och ursoldaten Whiskeyjack, den unga fiskarflickan som utnyttjas av högre intressen och världens sötaste lilla tjuv, Crokus.

Alla dessa och många fler underbara karaktärer växer sakta fram ur röran som är Malazan book of the fallen.

Magin hos Erikson, är någonting man når genom att sträcka sig till en annan dimension, eller ett land i en dimension. Genom den porten kan man vandra i det magiska landskapet, eller nå magi att använda till trolleri här och nu. Magiker känner av andra magikers trollande, och magin är central för handlingen mest hela tiden.

Det är svårt att förklara handlingen över huvud taget, som det så ofta är i fantasy, eftersom den är så pass komplicerad och i så många steg. Men jag kan åtminstone försöka förmedla intrycket.

Steven Erikson skriver bra, om än lite nonchalant mot läsaren. Det är ofta spännande och ofta roligt. Det är klassisk helyllefantasy, high fantasy, riktig fantasy, vad nu nu vill kalla det. Jag rekommenderar det gärna för den fantasyläsande, men kanske inte som någonting att hugga tag i för den oerfarna.

Ser fram emot nästa bok, men är lite smått skärrad av beskedet att Steven Erikson påbörjat ytterligare en serie så här efter den avslutade Malazan, som utspelar sig i samma värld. Många böcker blir det.


Barbaren, kungen, trollkarlen och Stenen

Sista boken i triologin First law av Joe Abercrombie! Förväntningarna på Last argument of kings var högt ställda, eftersom han blivit min nya kärlek i de tidigare två böckerna. Och med honom, så menar jag förstås Logen Ninefingers, huvudperson och barbar. ;)

”Fighting with a man and fighting against him are only a whisker apart. Far closer than not fighting at all.”
Ur Last argument of kings, av Joe Abercrombie, s 77

”It can be a fearsome weapon, patience. One that few men ever learn to use.”
Ur Last argument of kings, av Joe Abercrombie, s 77

I första boken The blade itself hände egentligen inte väldigt mycket, men vi fick lära känna samtliga karaktärer och världen omkring dem ganska väl.

The first law handlar om Logen Ninefingers, en barbar från Norden, som hamnar i sällskap med en grupp väldigt olika personer, som måste ta sig till en plats, vi vet inte var, för att göra någonting, vi vet inte vad. Det är ett uppdrag som ska rädda världen, men länge följer de flesta med av helt andra orsaker än ändamålet.

De flesta bli nog kära i Logen. Han är stor och grov och klumpig och galen underbar. Den enda som riktigt utmanar honom är hans barbarkompis Dogman, eftertänksam och ödmjuk. Trollkarlen Bayaz är hemlighetsfull, impulsiv och grinig. Han har sina orsaker, men delar helst inte med sig. Hjältinnan Ferro är en galen före detta slav, som dödar lätt och som umgås endast under hot. Jezal är en bortskämd ädling från hufvudstaden och Collem West är den ärliga och rättrådiga soldaten, som förgås under tunga beslut om liv och död. Glokta, torteraren och inkvisitorn, plågas som vanligt av sitt slitna samvetes många kval.

”Truly, life is the misery we endure between disappointments.”
Ur Last argument of kings, av Joe Abercrombie, s 477

Joe Abercrombie

Joe Abercrombie

I den första boken gav ett sällskap sig ut på resa för att hitta Stenen. Känns det igen? I den andra kom de hem och riket drog ut i krig på alla fronter. I denna, den tredje boken får vi alltings upplösning.

Män blir kungar, soldater dör och ingen visar sig riktigt vara den man trodde. Abercrombie leker medvetet med fantasygenrens mest typiska drag. Han gör det med stil och humor och skapar sin helt egna värld, full av stereotyper och ändå helt ny.

”Everything beautiful has a dark side, and some of us must dwell there, so that others can laugh in the light.”
Ur Last argument of kings, av Joe Abercrombie, s 501

Sista boken var dock inte riktigt lika bra som de två första. Allt för mycket var förutsägbart. Allt för lite var riktigt roligt.

Jag vill gärna be Johan från kommentarsfältet till recensionen av första boken utveckla lite vad han menade:

Feuerzeug: jag har en lite annan poäng än så, men jag kan inte utveckla den utan att spoila hela tredje boken. (:”

…för jag tycker det var mycket tydligare att Abercrombie leker med genren i de första två böckerna. I den tredje tycker jag det snarare fallerar än blir uppenbart. Abercrombie tappar greppet om sin egen skapelse och det blir snarare så att han slutar precis enligt genrestereotypen än att han fortsätter leka med den.

Om det skulle nog Abercrombie säga som han låter Bayaz tala till Ferro:

”Let us leave the philosophing to those with more time and fewer scores to settle.”
Ur Last argument of kings, av Joe Abercrombie, s 610

Generellt är Abercrombie fortfarande högst läsvärd och jag ser fram emot hans två fristående böcker från samma värld. Men det är synd att hans trilogi inte kunde sluta bättre än så här.

Tidigare om Joe Abercrombie:

The first law:
Och även hans fristående böcker från samma värld:

Veckans läsning 37, v7

Två härliga Abercrombieveckor! Jag har satt tänderna i, älskat och avslutat de två första böckerna i Joe Abercrombies trilogi The first law. Underbar fantasy, som jag gärna rekommenderar. Mörk och våldsam ibland, trivsam och  rolig mest annars.

När jag inte läst Abercrombie har jag lärt mig isländska. Det är ett väldigt lustigt språk. Jag kan rekommendera det. Det tar lästid, vilket ju är närapå brottsligt, men det är så roligt att det är värt det.

The blade itself fick vi lära känna Abercrombies underbara romanfigurer och i Before they are hanged fick vi lära känna dem bättre, samtidigt som de hela tiden utvecklas och förändras. Väldigt bra fantasy. Och för vuxna dessutom. Lyxdeluxe. Jag har blivit lovad av Anna från In another library att den tredje boken är allra bäst. Eftersom de två första var väldigt bra så låter det inte dumt alls.

Mot slutet av veckan började jag läsa Tooth and nail av Craig DiLouie. DiLouie skrev även Infection, som var allt jag ville ha av ZA Recht, men inte fick. Med det menade jag att den var hejdlöst spännande och bra zombieaction. Jag hoppas få uppleva samma sak med Tooth and nail. Dock grämer det mig fortfarande att jag läste Infection först trots att DiLouie skrev den efter Tooth and nail. Min inre pedant skriker i fasa.

Redan första sidorna var jag i alla fall förtjust i Tooth and nail, så ännu så länge uppfyller den de högt ställda Feuerzeugkraven.

Veckans läsning:

Till vägs ände och världens slut

”We should forgive our enemies, but not before they are hanged”
Heinrich Heine (på försättsbladet till Before they are hanged)

Abercrombie är min nya kärlek. Jag har nu läst andra boken i trilogin The first law, Before they are hanged av Joe Abercrombie. Och jag måste utöva hård disciplin för att inte genast ta tag i den tredje och sista boken (förutom trilogin finns även två fristående böcker om samma värld).

I första boken The blade itself hände egentligen inte väldigt mycket, men vi fick lära känna samtliga karaktärer och världen omkring dem ganska väl.

Joe Abercrombie

Joe Abercrombie

The first law-trilogin handlar om Logen Ninefingers, en barbar från Norden, som hamnar i sällskap med en grupp väldigt olika personer, som måste ta sig till en plats, vi vet inte var, för att göra någonting, vi vet inte vad. Det är ett uppdrag som ska rädda världen, men länge följer de flesta med av helt andra orsaker än ändamålet.

Man blir kär i Logen. Han är stor och grov och klumpig och galen och vild och en fantastisk krigare, människokännare, en god vän och en stor humorist.

Trollkarlen Bayaz är hemlighetsfull, impulsiv och grinig. Han har sina orsaker, men delar helst inte med sig. Hans lärling Quai är trumpen och moloken, men man känner tydligt att där ligger en hund begraven och jag väntar spänt på att få veta vad som är hemligheten med Quai.

Hjältinnan Ferro är en galen vildkvinna från södern tillika före detta slav. Hon kan döda lika lätt med pilbåge som med svärd och hon fräser och morrar hellre än hon pratar med sina medresenärer.

”Ferro did not like it, this vast sameness. She frowned as they rode, peering left and right. In the Badlands of Kanta, the barren earth was full of features – broken boulders, withered valleys, dried-up trees casting their clawing shadows, distant creases in the earth full of shade, bright ridges doused in light. In the Badlands of Kanta, the sky above would be empty, still, a bright bowl holding nothing but the blinding sun in the day, the bright stars at night.
Here all was strangely reversed.”
Ur Before they are hanged, av Joe Abercrombie, s 79.

Badlands

Badlands

Prärien

Prärien

Jezal är en bortskämd ädling från hufvudstaden. Han är rik och en duktig fäktare med så stort ego att hans huvud nästan spricker. Han hade tänkt följa med armén till Norden och bli en krigshjälte, men måste nu istället utveckla någon slags personlighet och vänskap på Bayaz äventyr tillsammans med människor han föraktar och nedlåter sig att resa med.

Ingen av resenärerna kommer särskilt bra överens med varandra och de vet som sagt inte vart de ska eller varför, men de har alla sina orsaker att följa med på äventyret och på något sätt måste de lära sig överleva tillsammans tills uppdraget är utfört.

Samtidigt som Logen och hans gäng ger sig av, drar Unionen i krig mot Nordmännen. Bethod, Nordens kung, vill ta över Unionens ”delstat” Angland. Han är betydigt mycket starkare och slugare än Unionen förväntat sig och kriget blir blodigare än någon kunnat tro.

I kriget i norr får vi följa några råbarkade, men charmanta Nordmän och Major West från Unionen. Mötet mellan dessa motsatser är nästan roligare än kontrasterna på Logens äventyr. Vi lärde känna West redan i första boken, men jag känner att han först i andra boken får sin egen plats i handlingen. Han är en gemytlig och trevlig prick, men det stränga klimatet och det rasande kriget styr snart upp hans naiva framtoning.

”Threetrees’ plan was staring to seem rather short on details.
‘Once we get across the stram, and we get the signal, what do we do?’
‘Kill,’ grunted Dow over his shoulder.
That answer, useless though it was, sent a sudden stab of panic through West’s guts. ‘Should I go left or right?’
‘Whichever you like, long as you stay out of my way.’
‘Where will you be going?’
‘Wherever the killing is.'”
Ur Before they are hanged, av Joe Abercrombie, s 357.

I sann tysk anda för dessutom Unionen ett samtidigt krig på sin södra front, mot Gurkerna. Gurkerna leds inte av en kung, utan av en trollkarl beväpnad med demoner. Mitt i det södra kriget hamnar vår vän Glokta, krigshjälten som tillfångatogs, torterades och lämnades åter till Unionen i ett bedrövligt skick. Nu för tiden använder han sina kunskaper om tortyr för att tortera andra, som medlem av Inkvisitionen.

Om första boken var lite mysig och om behållningen var karaktärerna så är andra boken desto mer actionladdad. Men figurerna är fortfarande Abercrombies främsta tillgång. Man älskar dem och hatar dem och älskar dem och skrattar åt dem och älskar dem.

Liksom i första boken känns Abercrombie härligt rå när han beskriver strider och tortyr. Men när det blir riktigt snuskigt så fegar han faktiskt ur och låter beskrivningarna vara osagda. Samma sak gäller det fåtal sexscener vi återfinner (inget mer om det nu).

Som vanligt blandar Abercrombie rått med roligt. Där det i första boken kunde blir lite väl taffligt och dåligt håller han stilen fint i andra boken. Kort sagt verkar Abercrombie utvecklas i samma takt som sina föränderliga romankaraktärer.

Abercrombie rekommenderas åter igen varmt. Tack igen, alla ni som tipsade.

Nu tar jag en liten liten paus (med zombier) innan jag kanske trotsar terminofobin och läser sista boken i trilogin.

Tidigare om Joe Abercrombie:

The first law:
Och även hans fristående böcker från samma värld:

Yes! Tafflig humor och ond bråd död

Ibland får man höra samma namn några gånger från olika håll, alla lika positiva. De säger t ex ”Jättebra författare! Du skulle gilla! Det passar dig!” Vem är då jag att motstå?

För ett tag sedan beställde jag ett stort bokpaket. I paketet ingick alla böcker av Joe Abercrombie. Eftersom jag är lite knäpp på det viset och älskar att köpa allt av en författare på en gång. Ibland vet jag inte ens säkert om jag gillar, men oftast går det bra.

Nu har jag satt tänderna i The blade itself (The first law #1) av Joe Abercrombie. Jag har många att tacka för tipset. Helt klart Bokstävlarna, men också många fler. Ni får gärna påminna mig i kommentarerna om vilka ni är, allesammans. Ni hade i alla fall helt rätt. Abercrombie skriver riktigt riktigt bra fantasy.

När jag läste Wolfsangel av MD Lachlan förväntade jag mig något rått och underbart om vilda vikingar klädda i raggiga pälsar, krig och äventyr, varulvar och crazy stuff. Tyvärr blev jag rätt så besviken.

Abercrombie däremot, ger mig allt det jag ville ha av Lachlan och mycket mer.

På många sätt känns Abercrombie som min stora upprättelse. Jag tycker visst det om fantasy och jag tycker visst det om galna blandningar av barbarer och trollkarlar och det finns visst det blodig och underbar fantasy.

Nyligen sågade jag också det bisarra hopkoket som var K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius. K55 hade inget upplägg, den fortsatte långsamt i något slags baktaktstempo utan att någonsin komma till skott. Huvudkaraktären kändes som en klippdocka och utvecklades aldrig. Allt det som var dåligt med K55 visar Abercrombie att man kan göra bra.

I The blade itself händer egentligen inte väldigt mycket. Det är den första boken i en trilogi och något avgörande slut är inte att vänta, precis som i K55. Men det som skiljer toppen från floppen är att Abercrombie lyckas göra boken spännande, sammanhängande och ge den ett tempo man kan läsa i takt med utan att vare sig somna eller ta livet av sig. Dessutom låter Abercrombie sina karaktärer utvecklas. Vi får lära känna dem och de förändras av sina vedermödor, växer och påverkas av sin omgivning.

Det här är basala saker vad gäller romankonstruktion, men tydligen inte helt självklara. Guldstjärna till Abercrombie för att han visar hur man gör.

Joe Abercrombie

Joe Abercrombie

The first law-trilogin handlar om Logen Ninefingers, en barbar från Norden, som på något vis hamnar i sällskap med en grupp väldigt olika personer, som alla måste ta sig till en plats, vi vet inte vart, för att göra någonting, vi vet inte vad. (Jämför gärna med K55 igen, där vi hela tiden visste precis vart vi skulle för att göra vad, men istället aldrig kom dit.)

Logen är en underbar figur. Jag blev kär i honom; förtjust och förälskad. Han är stor och grov och klumpig och galen och vild och en fantastisk krigare, människokännare, vänskapare och humorist. Han är som en björn. Och lite av en Ned Stark dessutom.

”Logen shrugged. Hard words are for fools and cowards. Calder might have been both, but Logen was neither. If you mean to kill, you’re better getting right to it than talking about it. Talk only makes the other man ready, and that’s the last thing you want. So Logen said nothing. Calder could take that for weakness if he pleased, and so much the better. Fights might find Logen depressingly often, but he was long, long past looking for them.”
Ur The blade itself av Joe Abercrombie, s 93

”That had been lucky, he knew. It’s a fool who thinks that any fight is too small to be the death of him, however tough he is. […] But then he’d always been lucky with fights. Lucky at getting out of them alive. Not so lucky with the getting into them. still, he felt good about this day’s work. Glad he hadn’t killed anybody.”
Ur The blade itself av Joe Abercrombie, s 353

När vi träffar Logen befinner han sig i Norden där han tillsammans med sina barbarvänner har slaktat Shanka (en obskyr sorts halvmänniskor som plågar Norden som ohyra). Men snart beger han sig söderut och träffar på Bayaz, magikern. Tillsammans med trollkarlens lärling fortsätter de sin färd och till slut ansluter även de sista medlemmarna  till äventyret, den vilda kvinnan Ferro, den självgoda Jezal och den skrytsamma navigatorn.

Den här delen av handlingen är så klassisk fantasy att det skulle kunna bli hur dåligt som helst. Barbarer och trollkarlar och ett sällskap ute på uppdrag i världen. Men det blir det förstås inte, eftersom Abercrombie är briljant.

Samtidigt som Logen och hans gäng ska dra iväg på äventyr, drar Unionen i krig mot Nordmännen. Bethod, Nordens kung, är dock mycket starkare än de tror och Unionens högmod kan bli deras fall.

I sann tysk anda för dessutom Unionen ett samtidigt krig på sin södra front, mot Gurkerna. Gurkerna leds inte av en kung, utan av en trollkarl beväpnad med demoner. Framtiden ser minst sagt dyster ut.

Och slutligen har vi även vår vän Glokta, en högst osannolik romanhjälte. Han var en gång hjälte i ett krig, men tillfångatogs, torterades och lämnades åter till Unionen i ett bedrövligt skick. Nu för tiden använder han sina surt förvärvade kunskaper i tortyr för att tortera andra, som medlem av Inkvisitionen.

Flera gånger drog jag av någon orsak paralleller även till A song of ice and fire av George RR Martin. Logen är Ned Stark. Glokta är Qyburn. Ferro är Arya. Jag funderade även på en del paralleller till David Eddings böcker. Glokta är Belgarion (Varför jag?), men även Jezal är Belgarion. Jezal är annars den mest egocentriska dryga personen i världen. Om du vet någon som lever sitt liv med näsan i vädret, så högt att de förmodligen drunknar i duschen, då har du Jezal.

Figurerna är Abercrombies främsta tillgång. De är underbara allesammans. Man älskar både den heroiska Logen, den patetiska Jezal och fruktansvärda Glokta. Kvinnliga hjältar är underrepresenterade, men de saknas inte helt och de som finns saknar inte karaktär, även om de kommer in lite senare i handlingen.

Abercrombie är många gånger rå. Istället för att klippa vidare till eftermätet får vi följa varje strid, varje tortyr och varje död. Men det är också en stor del av tjusningen (säger jag, som är stort fan av Ond bråd död). Men man får inte glömma att betona att det är roligt. Abercrombie har väldigt mycket humor och ibland nästan lite väl mycket, ibland nästan lite väl taffligt och dåligt. Men det är ju roligt det med (säger jag, som älskar tafflig humor).

Kombinationen av Ond bråd död och dålig humor är för mig som balsam för själen.

Abercrombie rekommenderas allra varmast. Jag tackar ödmjukast alla er som tipsat. Och jag läser nu Before they are hanged, för jag kan inte låta bli att fortsätta.

Tidigare om Joe Abercrombie:

The first law:
Och även hans fristående böcker från samma värld: