Etikettarkiv: TV-serie

Dexters samlade verk

Fick tips om den här snygga postern. Den visar alla Dexters offer, enligt tv-serien, från början och till och med säsong 6.

Ganska nördig, väldigt rolig.

Klicka för att komma till köpstället.

Dexters offer

Dexters offer

Tidigare om Jeff Lindsay:

Annonser

Att bli vuxen och mörda folk

När du behöver något maffigt och mysigt och skönt, då väljer du ett beprövat koncept. Du tar fram en gammal favorit, läser om eller läser en ny av samma författare. Och du vet vad du får.

Så är det mellan mig och Jeff Lindsay, iaf en bra dag. Men sedan Dexter is delicious, där min älskade mördare Dexter möter kannibaler i någon slags flirt med vampyrgenren och undergroundklubbar samtidigt som han jonglerade bebisblöjor, har vi någon slags uppehåll. Jag litar inte helt och fullt på Lindsay längre och jag tror liksom att han tröttnat på mig, han med.

Double Dexter är den sjätte boken om Dexter av Jeff Lindsay. Ni känner säkert till TV-serien (som jag faktiskt bara sett säsong 1-3,5 av eftersom jag väntar på att den ska vara slut och kunna köpa boxen). Nu finns även en comic.

Dexter Morgan är blostänksanalytiker och mördare. Men han mördar bara onda personer, som gör onda saker. Det här är premisserna i all sin underbara enkelhet och jag älskar dem.

Till skillnad från TV-serien, som fokuserar på att vara underhållande och smårolig, så handlar böckerna mer om Dexters inre värld, hans motiv och funderingar och hans mörka passagerare, det som gör honom till en mördare, någon som behöver mörda för att må bra.

Jag gillar Jeff Lindsays stil. Han har en rytm i språket som gör det lätt och härligt att läsa. Och hans karaktärer är aldrig rent onda eller rent goda, vilket också hjälper.

I Dexter is delicious var språket inte riktigt lika poetiskt längre. Dessutom kvävdes jag nästan av allt prat om bebisar, blöjor och bajs. Jag orkar inte med emotionella gnällspikar som velar och ältar, och här blev Dexter av alla människor en ältande idiot. Önskar jag mig sånt kan jag läsa dålig chick-lit eller BOATs. Nu ville jag ha Dexter.

Double Dexter av Jeff Lindsay

Double Dexter av Jeff Lindsay

I Double Dexter verkar Lindsay ha hittat tillbaka. Visst är hans älskade bebis Lily Anne kvar, men Dexters besatthet är inte fokus och det går att läsa utan att få allt för mycket bajslukt i näsan. Han verkar ha kommit över den första förvirringen och börjar hitta tillbaka till sig själv.

Ändå är det inte toppkvalitet. Vill jag läsa om Dexter, så vill jag ha mord, hemska historier, gruvlig hämnd och magisk dans i månskensnatten. Det är för lite sånt. Varför tror Lindsay att man läser honom egentligen?? För att få veta hur det går för Dexters barn i skolan? NJA.

Det är svårt att inte dra en parallell till Mo Hayder, som även hon gjort mig väldigt besviken och som helt verkar ha missbedömt sina läsare när hon gav Caffery foten och lät honom stå i bakgrunden när hon förde in den mesiga, löjliga, fantastiskt tråkiga Flynn.

Eller Lee Child, som gör film av underbara Jack Reacher, men låter TOM CRUISE få huvudrollen. What the fffffucking fuck? Reacher är två meter lång, grov, mysig, manlig, underbar. Tom är ett litet troll som inte kan spela och som har ständig fetthinna trots sminket, i film efter film.

Jag kan inte påstå att jag är trött på Dexter, även om jag önskar att Lindsay gick tillbaka till sina rötter. Som mysig, hemtrevlig läsning är det inte fel, men någon superrekommendation för fler än de första tre-fyra böckerna, kan jag tyvärr inte ge.

Tidigare om Jeff Lindsay:


Gretchen Lowell, snart i din TV

Jag älskar Chelsea Cain. Hon skriver om en kvinnlig, seriemördande psykopat, Gretchen Lowell. Man älskar henne, fruktar henne och hatar henne. Chelsea Cain älskar man mest.

Chelsea Cain

Chelsea Cain

Archie heter polisen som själv blev ett av Gretchens offer och bara knappt undkom och inte med alla organ intakta. Bland alla ärr han har kvar från hennes tortyr finns även hjärtat hon ristar i alla sina offer.

Det finns fyra böcker i serien: Heartsick, Sweetheart, Evil at heart och Night season.

Nu, ska hennes böcker bli tv-serie! Det kommer bli så bra… det blir den nya Dexter (vilket inte oväntat är det alla jämför den med), det blir magiskt.

Nedan, en trailer för Heartsick, inte för tv-serien. ;)

Enligt uppgift ska serien skrivas av Mikko Alanne och produceras av Geyer Kosinski. Ansvarigt bolag är FX (American Horror Story, Rescue Me och Louie).

Jag kan bara hoppas att den snart kommer till svensk tv. Annars blir det till att göra något kreativt.

Nätet har inte många detaljer mer än dessa att tillägga, men spånandet om huvudrollen är redan igång. Jag må ha en bild av Gretchen som är kusligt lik Chelsea Cain själv, men om jag anstränger hjärnan och dessutom tänker på skådespeleriet så skulle jag nog rösta på Carla Guigno:

Carla Guigno

Carla Guigno

Mer om Chelsea Cain:


Sagan om is och eld fortsätter

Som ni kanske redan känner till är jag numera ett stort fan av A song of ice and fire, serien som George RR Martin gett världen och som HBO gjort till tv-serie i form av Game of thrones.

Jag har nu haft det stora nöjet att läsa A clash of kings, del två i A song of ice and fire, som började med A game of thrones.

A song of ice and fire

A song of ice and fire

A song of ice and fire handlar om de sju rikena och deras regerande familjer, som krigar, klöser och biter varandra i kamp om makt, om land och om rikedomar. De sju rikena styrs från King’s landing, från Järntronen.

När vi kom in i handlingen i A game of thrones regerade Robert Baratheon, som tagit tronen med våld från de fruktade Targaryen, som red de sista levande drakarna. Nu lever de sista överlevande Targaryen i exil på andra sidan havet där den äldre brodern gifter bort sin lillasyster mot löfte om vilda krigare, som kan vinna tillbaka Järntronen åt honom. Det går inte riktigt som han tänkt sig och det slutar med att prinsen dör och hans lillasyster, nu drottning av hästfolket, lyckas kläcka drakäggen hon fått som bröllopsgåva.

Det var där vi lämnade första boken och det är här handlingen tar en underbar skruv. När drakarna kommer tillbaka kommer även magin tillbaka till världen. Gamla trolldomar får ny kraft. Alkemisterna, som kämpar med att göra löpeld, lyckas plötsligt göra mycket mer än de brukar. Här och där över världen börjar tecknen visa sig och det är ännu bara början.

Det händer för mycket att återberätta. Läs boken istället.

Kort:

  • Baratheon får inte sitta kvar länge på sin tron.
  • Joffrey regerar efter sin far.
  • Tyrion blir kungens Hand.
  • Robb rider ut i krig mot Joffrey.
  • Stannis Baratheon förklarar krig mot Joffrey.
  • Renly Baratheon förklarar krig mot Joffrey.
  • Arya blir tjänare.
  • Jon rider norr om muren.
  • Bran lär sig springa igen.

Det går inte att förklara handlingen utan att börja avslöja detaljer, men det går inte heller att börja avslöja handlingen, för den skulle bli 800 sidor lång.

A song of ice and fire handlar mycket om intriger, vänskap, lojalitet och maktspel. I andra boken rycks jag med precis som i första, men i mitten blir det faktiskt tråkigt. Handlingen växlar som vanligt mellan olika personers perspektiv, men det är mest en transportsträcka. Det händer inte så mycket och jag kväver en gäspning. Men så, mot slutet, tar det fart igen och när boken är slut vill jag skrika rakt ut. Visst har jag tre till i hyllan, men jag vill att den ska fortsätta för evigt.

I A song of ice and fire kan vem som helst kan dö. Det håller verkligen spänningen uppe. Vågar du ha en favorit, eller är den död i nästa bok? Och även om någon dör… Är du säker på att den fortsätter vara det?

Språket är fantasytypiskt, ganska överlastat och noga genomtänkt att bidra till stämningen och tidsåldern.

Första boken var lite jobbig att läsa eftersom jag sett tv-seriens första säsong först, som stämmer perfekt överens med boken. Då hade jag ibland svårt att skilja på tv och bok och ibland blev jag osäker på var jag befann mig i handlingen. Så blev det inte den här gången, eftersom andra säsongen inte kommit ännu och boken, som sig bör, fick läsas först. Det kan jag rekommendera. Se tv-serien efteråt.

A song of ice and fire:

  1. A Game of Thrones (1996)
  2. A Clash of Kings (1998)
  3. A Storm of Swords (2000)
    1. Part 1 Steel and Snow
    2. Part 2 Blood and Gold
  4. A Feast for Crows (2005)
  5. A Dance with Dragons (July 12, 2011)
  6. The Winds of Winter (ej utkommen)
  7. A Dream of Spring (ej utkommen)

Ägd av A game of thrones

Först blev jag, inte helt oväntat, lite avskräckt av hypen kring Game of thrones. När sedan första avsnittet gick på tv, så tittade jag och ville kräkas. Det var för mycket sex, som inte tillförde någonting till handlingen. För mycket sexistiskt snusk. För hattigt, för ytligt, för genomskinligt.

Men… alla mina högt värderade rådgivare sade att böckerna är bättre och att det blir bättre sen. Jag tvivlade. Man köper ju inte lättvindigt in sig på en episk (och här använder vi ordet i dess rätta bemärkelse) fantasyserie utan att vara lite mer övertygad än ”mja”.

Vid ett svagt tillfälle klickade jag ändå hem böckerna. Jag vet inte varför. En stor inverkande faktor var nog att få veta vad som hände före tv-tittarna.

Så en kväll tittade jag på lite fler avsnitt av tv-serien, och det blev verkligen bättre. Plötsligt kunde jag inte vänta med att få börja med böckerna.

A song of ice and fire

A song of ice and fire

A game of thrones av George RR Martin, handlar om de sju rikena och deras regerande familjer. Rikena styrs från King’s landing, från Järntronen. Den sittande kungen, Baratheon, tog tronen med våld från den familj som regerade där tidigare, och som fortfarande anser sig ha den rätten, Targaryen. Nu lever de sista överlevande Targaryen i exil på andra sidan havet och den äldre brodern gifter bort sin lillasyster mot löfte om vilda krigare, som kan vinna tillbaka Järntronen åt honom.

Men Targaryen är inte de enda som vill vinna tronen. I de sju kungarikena konspireras det för att bryta tronföljden och manipulera fram bättre utsikter för sin egen familj. Särskilt listiga är familjen Lannister, varifrån kungens fru kommer.

Högst upp i norr bor familjen Stark i Winterfell, där det snöar även på somrarna. Årstiderna är inte bundna till året i de sju kungarikena, utan en sommar kan vara i många år, men följs alltid av en lång och hård vinter. I Winterfell påminns man ständigt om vinterns återkomst och Starks motto lyder ”Winter is coming”.

Det är svårt att förklara handlingen utan att börja avslöja detaljer, men tro mig åtminstone när det gäller att boken är bättre än tv-serien, men att även tv-serien vinner i längden och att kombinationen nästan är roligast av allt. I böckerna händer vissa saker lite annorlunda, men framför allt får man mer och djupare information bakom personernas handlingar.

A game of thrones handlar mycket om intriger, vänskap, lojalitet och maktspel. Men det blir aldrig tråkigt. Handlingen växlar mellan olika personers perspektiv och man tycker om dem alla av olika orsaker. Dock är det här den där bra sortens böcker där vem som helst kan dö. Det hjälper ju till, minst sagt, att hålla spänningen uppe. Vågar du ha en favorit, eller är den död i nästa bok?

Språket är typiskt fantasy, vill jag påstå. Det är ganska överlastat och ser noga till att bidra till stämningen och tidsåldern. Men det är perfekt för ämnet och blir aldrig någonting jag tänker särskilt på, vilket i de flesta fall betyder att det är bra.

Även Swedish zombie kan vara lugn. Det finns zombier i A game of thrones! Jag vet inte varför ingen berättade det här för mig från början, men det hade absolut skyndat på mitt beslut att se och läsa.

Poäng till Bokstävlarna, som aldrig tvivlade på att jag skulle välja rätt och som alltid trodde att George RR Martin skulle segra.

Så här i efterhand gick det både bra och dåligt att se tv-serien först och läsa boken efteråt. I fortsättningen ska jag göra tvärtom. Jag ser på film och läser böcker på samma sätt och kan efteråt inte alltid komma ihåg om jag såg filmen eller läste boken. I och med att jag nu såg tv-serien precis innan och samtidigt som jag läste boken, så blev det lätt att blanda ihop ordningen på scenerna och ofta fick jag en stark känsla av déjà vu när jag läste. Det beror förstås på att tv-serien, även om den är anpassad för formatet, ändå stundvis följer boken ordagrant och in i minsta detalj. Stämningen och dialogen kan därför kännas så identisk att det blir svårt att avgöra om jag läst samma sida två gånger eller om det var en tv-scen jag mindes.

Att se tv-serien först fungerar eftersom boken ger så mycket mer. Men samtidigt vet jag ju stora drag vad som ska hända. Att, som jag ska göra framöver, läsa boken först, kommer istället ge mig bakgrundsinformation till tv-serien och jag får en chans att återuppleva handlingen. Det kommer bli helt underbart.

Vill slutligen åter igen rekommendera George RR Martins blogg, som inte är en blogg: Not a blog, full av ASOIAF-nyheter och väldigt lite spoilrar.

A song of ice and fire:

  1. A Game of Thrones (1996)
  2. A Clash of Kings (1998)
  3. A Storm of Swords (2000)
    1. Part 1 Steel and Snow
    2. Part 2 Blood and Gold
  4. A Feast for Crows (2005)
  5. A Dance with Dragons (July 12, 2011)
  6. The Winds of Winter (ej utkommen)
  7. A Dream of Spring (ej utkommen)

Game of thrones

Nu har jag fallit till föga till slut och köpt A song of ice and fire av George RR Martin, så långt den nu är utgiven.

  • A Game of Thrones (1996)
  • A Clash of Kings (1998)
  • A Storm of Swords (2000)
    • Part 1 Steel and Snow
    • Part 2 Blood and Gold
  • A Feast for Crows (2005)
  • A Dance with Dragons (July 12, 2011)
  • The Winds of Winter (ej utkommen)
  • A Dream of Spring (ej utkommen)

Särskilt Bokstävlarna känns som en guru i ämnet och hon lovar att böckerna är mycket bättre än tv-serien, som jag faktiskt omvärderat lite efter att ha tjuvkikat på ett senare avsnitt. Första avsnittet var nämligen minst sagt avskräckande. Dömer jag efter det så är serien skit, men mitt sinne är så flexibelt och öppet för nya åsikter att jag alltså tänker ge mig på den här serien. Eller så är det min tro på Bokstävlarna som är ohälsosamt stor.

A song of ice and fire

A song of ice and fire

På samma gång kan jag rekommendera George RR Martins blogg, som inte är en blogg: Not a blog, full av ASOIAF-nyheter och väldigt lite spoilrar.

Egentligen vet jag inte ens vad Game of thrones handlar om. Det finns en tron, det är alltid sommar och det finns tuffa vildar som rider på hästar. Typ så mycket vet jag. Men under sensommaren och så här mot hösten känner jag hur fantasysuget ökar och ökar och jag längtar efter osannolikheter. Men lugn, Swedish zombie, inte bara totalosannolikheter som fantasy. Suget är också extremt högt efter zombierealistiska osannolikheter. Särskilt efter min djupdykning i pesten (läs Pestilens och Pestdagboken). Faktum är att det surrar av virus- och zombielängt i huvudet. Jag ska bara läsa ut den här skräckboken jag läser och älskar, så blir det nog lite fart på smittan.

A song of ice and fire var dock bara en del av min beställning, som blev ganska krånglig. Först hittade jag en av de just beställda böckerna på ett antikvariat. Sedan passade Adlibris på att maila om inkommen bevakning, som jag så klart beställde och vips så hade jag lagt ihop beställningarna också. Sedan kom leveransbesked av halva ordern, vilket ju är snällt av dem. Men när paketet kom fattades en bok och när jag kom hem låg ytterligare en avi där, som visade sig vara den saknade boken. Så lite knasigt blev det allt, men jag skyller det på att jag krånglar med mina beställningar.

Dock är det väldigt sött av Adlibris att dels skicka böcker hur fort som helst, som om jag inte hade mer än nog att läsa redan, dels att de svarar på mail kl 22.00 på kvällen när jag mailar och frågar dem på eftermiddagen om en oväntad avi.

Jag vet inte hur jag ska säga det här utan att låta smörig, men Adlibris är nog ett av de företag som har den allra bästa servicen. Förmodligen den bästa. Det är helt osannolikt vilken kundkontakt och -bemötande de har. Inte konstigt att jag skrev en dikt i deras ära.

Så, lite uppdatering, lite förväntan och lite beröm.

Snart är det dessutom min första bokmässa. Jag förväntar mig att se Jan Guillou ”överallt”. Kanske med kritiska journalister från DN-fejden i släptåg. En IRL-fejd vore fantastiskt roligt att se.

Nej, jag babblar. Det är för mycket roligt som händer.


Veckans läsning 17, v2-3

Den här veckan har jag läst Vredens tid av Stefan Tegenfalk och recenserat den.

Jag har även tittat tillbaka på Neverwhere och varit på A perfect circles (Elitistmörkerklubben) andra cirkelträff. Den handlade om We have always lived in the castle av Shirley Jackson.

Jag har anmält mig till zombieöverlevnadskurs, vilket fortfarande får mig att skratta bara jag tänker på det.

Jag har också börjat läsa horribla Halfhead av Stuart B Macbride. Den är makalös och ojämförlig. Recension kommer snart.

Jag har fyndat rea på h:ström, köpt Barney Stinsons böcker och köpt seriealbum i form av Walking dead och Mutts.

Allt som allt en mycket bra (dubbel)vecka.


Barney Stinson, min hjälte

The bro code och The playbook av Barney Stinson

The bro code och The playbook av Barney Stinson

Köpte bara för kul Barney Stinsons (och Matt Kuhns) böcker på Pocket shop: The playbook och The bro code. Ni vet väl vem Barney Stinson är? Suit up-killen från tv-serien How I met your mother. Det är en av mina favoritserier, som man sällan behöver se i kronologisk ordning. När den är slut ska jag köpa boxen. Tills dess ska jag ha Stinsonböckerna på toaletten, tror jag.


Bebisbajs, människokött och magsjuka

Jag har varit magsjuk. Jag har även läst Dexter is delicious av Jeff Lindsay. Dexterserien är en älskad favorit och det här är den femte boken om världens gulligaste seriemördare.

Böckerna om Dexter Morgan, blodstänksanalytiker, har också blivit TV-serie. Jag började se TV-serien och eftersom jag gillade den så mycket letade jag i eftertexterna efter ”Based upon the novel by…” och genast sprang iväg och köpte böckerna.

Ingen har nog missat TV-serien, men det känns som att ganska många missat böckerna. Böckerna är bättre!

TV-serien följer de första två böckerna ganska väl, sedan tar TV-serien och böckerna en varsin väg.

I böckerna handlar det mest om Dexters inre värld. Man följer hans inre dialog konstant och det är skrivet så poetiskt att texten ibland sjunger fram när man läser. Jag älskar Jeff Lindsays stil. Och jag älskar hans karaktär Dexter, något så ovanligt som en hjälte som också är en mördare. Dexter är  ett rovdjur som bara jagar de som förtjänar det, de som mördar, men av fel orsaker.

Dexter is delicious av Jeff Lindsay

Dexter is delicious av Jeff Lindsay

I Dexter is delicious var språket inte riktigt lika poetiskt längre. Dessutom kvävs jag nästan av Dexters nya bebis och hans plötsliga kast mot fluffiga rosa moln som genast följer. Jag orkar inte med emotionella gnällspikar som velar och ältar. Önskar jag mig sånt kan jag läsa dålig chick-lit eller BOATs. Nu ville jag ha Dexter.

Det finns alltså en hel del jobbiga delar i boken, som gör den sämre än alla de fyra föregående. Samtidigt finns mycket av det jag tycker om ändå kvar.

Risken är att Jeff Lindsay ploppat ur sig en halvdan bok, faktiskt. Det gick bra länge, men nu verkar han ha slut på idéer, slut på smarta intriger och det känns mest sladdrigt, trassligt och jobbigt. Man läser väl ändå Dexter för att få höra om hans mörka passagerare och hur han mördar de onda?

För att inte låta allt för negativ så har jag ändå varit vaken och läst ”bara lite till” en del sena nätter och suttit klistrad vid vissa passager. Det är inte dålig underhållning, det är bara sämre än jag börjat förvänta mig. Och för få mord.