Etikettarkiv: tv-spel

Läsmusik

Det här är ett inlägg om att läsa till musik. Jag råkade visst brodera ut mina tankar lite, så för dig som vill ha listan punkt slut, så är det bara att klicka och vara glad: Läslistan

Men för dig som är intresserad av detta viktiga ämne, så bör du nu sätta dig till rätta och spetsa dina ögonöron.

Jag läser oftast på pendeltåget. Ibland har jag tur, men oftast är tåget fullt av människor som spelar skrällig musik i kassa hörlurar, som spelar upp videoklipp för varandra ur högtalarna, som pratar, skrattar, äter, prasslar, testar ringsignaler, struntar i att svara och låter mobilen ringa, snarkar, hostar, nyser, snörvlar… Ni fattar. Det är helt enkelt inte optimalt för läsron.

Däremot är själva resandet, förflyttningen, helt optimalt. Jag läser alltid bäst när jag är på väg någonstans, som om min resa sammanfaller med bokens på något sätt, och förstärker intrycken. Någon gång vill jag boka en lång tågresa och bara läsa tills jag kommer fram, sova gott på ett hotell och sedan åka tåg tillbaka igen.

Ett annat sätt att förstärka intryck från boken, är att spela soundtracket. Tyvärr har väldigt få böcker ett soundtrack, och ännu mer sällan har de som har det några ljudspår som jag faktiskt tycker om (undantag Pål Eggerts litterära bokmusik). Ofta har den musik författare lägger upp dessutom den underliga egenskapen att det är sång till låtarna.

Enligt den forskning som finns om att läsa med musik, så är instrumentalt att föredra. Sången stör din koncentration, medan musiken i sig förhöjer den. Möjligtvis går det bra med sång på ett språk man inte förstår, men det allra bästa är alltså att hitta instrumental musik, som gärna liknar klassisk musik. Vetenskapen rekommenderar Mozart och liknande, och visst finns det fantastisk klassisk musik att lyssna på (testa gärna den här spellistan), men personligen föredrar jag något mer… modernt, producerat… och fett.

Därför har jag skapat den ultimata Läslistan. Musiken kommer framför allt från filmer, tv-spel och de få band som producerar musik som låter som filmmusik, t ex Immediate, som inte är ett band i vanlig bemärkelse (läs mer).

Listan går förresten lika bra att använda i badrummet ifall ni också ibland kryper ner i bubblet med en bok och en halvflaska bubbel. Förmodligen läsningens Rolls Royce, den ultimata lyxen.

Med den här listan kan jag stänga ute alla jobbiga ljud i läsmiljön och samtidigt få den där stämningen från en riktigt bra filmsekvens. Förmodligen blir böckerna jag läser bättre av att jag lyssnar på Läslistan, faktiskt. Förmodligen borde samtliga författare ge mig procent på sin royalty, eftersom jag bidrar till boken. Ehehehrrrrm… Nåväl.

Provlyssna gärna Läslistan. Vad tycks?

Brukar ni också lyssna på musik när ni läser? Har ni kanske tips på bra läsmusik? Pejsta dem genast i kommentarerna!

Spotifylänkar: 

Edit:

Ganska många säger att de inte kan läsa till musik, för att det måste vara helt tyst. Men… kan ni se på film (med filmmusiken i bakgrunden)? Vad är skillnaden? O.o


Så ryskt att man dör av leda?

I nyfunnen kraft att ta itu med gamla bokhyllemonster plockade jag upp Metro 2033 av Dmitri Gluchovskij. Jag har blivit lovad apokalyps och tunnelbana. Jag har även förstått att det är väldigt ryskt.

Men jag vill inte gärna tro att det är ryskt att skriva extremt segt, långsamt, upprepande och tråkigt. Det måste vara något annat som är ryskt, förutom tunnelbanenamnen, men de egenskaperna är iaf orsaken till att jag inte läste klart boken.

Ja, ni hörde rätt. Jag lade ner Metro 2033 knappt halvläst. På sidan 173 av 453 fick jag nog på riktigt. Då hade jag dock känt sedan sida ett att det var något som inte stämde.

Boken handlar om Artiom, som växt upp i Moskvas tunnelbana efter någon slags kärnklyvningsapokalyps. I mörkret överlever människorna som autonoma stater på de olika stationerna. Tunnlarna däremellan är farliga sträckor och där kommer hemska monster upp från djupen och dödar människorna. Det är lite magstarkt, men det kan funka.

Dock är det allt. Gluchovskij gör ingenting med sina premisser. Han för inte handlingen framåt. Han låter mig inte lära känna karaktärerna. Det är bara en lång radda ansikten utan drag och röster utan personlighet som avbyter varandra i tunnlarna och på stationerna mellan de eviga upprepningarna av hur faaarligt det är. Jajjamänsan.

Jag kan närmast likna det vid att läsa Jan Guillou, som också har en tendens att räkna upp tusen fakta innan han kommer till skott, upprepa sig ifall vi glömt hans viktiga detaljer och mala på i det oändliga om allt utom själva handlingen.

Mig passar det då inte.

Det räcker inte med mysiga tunnlar, tält, svampte och karbiner samt patroner som valuta. Bra jobbat, du har hittat på en rollspelsvärld. MEN VAD HÄNDER DÅ? Nehe, det glömde han visst.

Uttråkad räcker inte för att beskriva min känsla av att traggla 170 sidor till av ingenting.

Hejdå 2033.

Den som vill byta till sig ett felfritt exemplar av Metro 2033 och helt orört ex av 2034, båda inbundna, kan väl ropa hej.