Etikettarkiv: TV

Dexters samlade verk

Fick tips om den här snygga postern. Den visar alla Dexters offer, enligt tv-serien, från början och till och med säsong 6.

Ganska nördig, väldigt rolig.

Klicka för att komma till köpstället.

Dexters offer

Dexters offer

Tidigare om Jeff Lindsay:

Annonser

Att bli vuxen och mörda folk

När du behöver något maffigt och mysigt och skönt, då väljer du ett beprövat koncept. Du tar fram en gammal favorit, läser om eller läser en ny av samma författare. Och du vet vad du får.

Så är det mellan mig och Jeff Lindsay, iaf en bra dag. Men sedan Dexter is delicious, där min älskade mördare Dexter möter kannibaler i någon slags flirt med vampyrgenren och undergroundklubbar samtidigt som han jonglerade bebisblöjor, har vi någon slags uppehåll. Jag litar inte helt och fullt på Lindsay längre och jag tror liksom att han tröttnat på mig, han med.

Double Dexter är den sjätte boken om Dexter av Jeff Lindsay. Ni känner säkert till TV-serien (som jag faktiskt bara sett säsong 1-3,5 av eftersom jag väntar på att den ska vara slut och kunna köpa boxen). Nu finns även en comic.

Dexter Morgan är blostänksanalytiker och mördare. Men han mördar bara onda personer, som gör onda saker. Det här är premisserna i all sin underbara enkelhet och jag älskar dem.

Till skillnad från TV-serien, som fokuserar på att vara underhållande och smårolig, så handlar böckerna mer om Dexters inre värld, hans motiv och funderingar och hans mörka passagerare, det som gör honom till en mördare, någon som behöver mörda för att må bra.

Jag gillar Jeff Lindsays stil. Han har en rytm i språket som gör det lätt och härligt att läsa. Och hans karaktärer är aldrig rent onda eller rent goda, vilket också hjälper.

I Dexter is delicious var språket inte riktigt lika poetiskt längre. Dessutom kvävdes jag nästan av allt prat om bebisar, blöjor och bajs. Jag orkar inte med emotionella gnällspikar som velar och ältar, och här blev Dexter av alla människor en ältande idiot. Önskar jag mig sånt kan jag läsa dålig chick-lit eller BOATs. Nu ville jag ha Dexter.

Double Dexter av Jeff Lindsay

Double Dexter av Jeff Lindsay

I Double Dexter verkar Lindsay ha hittat tillbaka. Visst är hans älskade bebis Lily Anne kvar, men Dexters besatthet är inte fokus och det går att läsa utan att få allt för mycket bajslukt i näsan. Han verkar ha kommit över den första förvirringen och börjar hitta tillbaka till sig själv.

Ändå är det inte toppkvalitet. Vill jag läsa om Dexter, så vill jag ha mord, hemska historier, gruvlig hämnd och magisk dans i månskensnatten. Det är för lite sånt. Varför tror Lindsay att man läser honom egentligen?? För att få veta hur det går för Dexters barn i skolan? NJA.

Det är svårt att inte dra en parallell till Mo Hayder, som även hon gjort mig väldigt besviken och som helt verkar ha missbedömt sina läsare när hon gav Caffery foten och lät honom stå i bakgrunden när hon förde in den mesiga, löjliga, fantastiskt tråkiga Flynn.

Eller Lee Child, som gör film av underbara Jack Reacher, men låter TOM CRUISE få huvudrollen. What the fffffucking fuck? Reacher är två meter lång, grov, mysig, manlig, underbar. Tom är ett litet troll som inte kan spela och som har ständig fetthinna trots sminket, i film efter film.

Jag kan inte påstå att jag är trött på Dexter, även om jag önskar att Lindsay gick tillbaka till sina rötter. Som mysig, hemtrevlig läsning är det inte fel, men någon superrekommendation för fler än de första tre-fyra böckerna, kan jag tyvärr inte ge.

Tidigare om Jeff Lindsay:


Gretchen Lowell, snart i din TV

Jag älskar Chelsea Cain. Hon skriver om en kvinnlig, seriemördande psykopat, Gretchen Lowell. Man älskar henne, fruktar henne och hatar henne. Chelsea Cain älskar man mest.

Chelsea Cain

Chelsea Cain

Archie heter polisen som själv blev ett av Gretchens offer och bara knappt undkom och inte med alla organ intakta. Bland alla ärr han har kvar från hennes tortyr finns även hjärtat hon ristar i alla sina offer.

Det finns fyra böcker i serien: Heartsick, Sweetheart, Evil at heart och Night season.

Nu, ska hennes böcker bli tv-serie! Det kommer bli så bra… det blir den nya Dexter (vilket inte oväntat är det alla jämför den med), det blir magiskt.

Nedan, en trailer för Heartsick, inte för tv-serien. ;)

Enligt uppgift ska serien skrivas av Mikko Alanne och produceras av Geyer Kosinski. Ansvarigt bolag är FX (American Horror Story, Rescue Me och Louie).

Jag kan bara hoppas att den snart kommer till svensk tv. Annars blir det till att göra något kreativt.

Nätet har inte många detaljer mer än dessa att tillägga, men spånandet om huvudrollen är redan igång. Jag må ha en bild av Gretchen som är kusligt lik Chelsea Cain själv, men om jag anstränger hjärnan och dessutom tänker på skådespeleriet så skulle jag nog rösta på Carla Guigno:

Carla Guigno

Carla Guigno

Mer om Chelsea Cain:


Veckans läsning 17, v2-3

Den här veckan har jag läst Vredens tid av Stefan Tegenfalk och recenserat den.

Jag har även tittat tillbaka på Neverwhere och varit på A perfect circles (Elitistmörkerklubben) andra cirkelträff. Den handlade om We have always lived in the castle av Shirley Jackson.

Jag har anmält mig till zombieöverlevnadskurs, vilket fortfarande får mig att skratta bara jag tänker på det.

Jag har också börjat läsa horribla Halfhead av Stuart B Macbride. Den är makalös och ojämförlig. Recension kommer snart.

Jag har fyndat rea på h:ström, köpt Barney Stinsons böcker och köpt seriealbum i form av Walking dead och Mutts.

Allt som allt en mycket bra (dubbel)vecka.


Bebisbajs, människokött och magsjuka

Jag har varit magsjuk. Jag har även läst Dexter is delicious av Jeff Lindsay. Dexterserien är en älskad favorit och det här är den femte boken om världens gulligaste seriemördare.

Böckerna om Dexter Morgan, blodstänksanalytiker, har också blivit TV-serie. Jag började se TV-serien och eftersom jag gillade den så mycket letade jag i eftertexterna efter ”Based upon the novel by…” och genast sprang iväg och köpte böckerna.

Ingen har nog missat TV-serien, men det känns som att ganska många missat böckerna. Böckerna är bättre!

TV-serien följer de första två böckerna ganska väl, sedan tar TV-serien och böckerna en varsin väg.

I böckerna handlar det mest om Dexters inre värld. Man följer hans inre dialog konstant och det är skrivet så poetiskt att texten ibland sjunger fram när man läser. Jag älskar Jeff Lindsays stil. Och jag älskar hans karaktär Dexter, något så ovanligt som en hjälte som också är en mördare. Dexter är  ett rovdjur som bara jagar de som förtjänar det, de som mördar, men av fel orsaker.

Dexter is delicious av Jeff Lindsay

Dexter is delicious av Jeff Lindsay

I Dexter is delicious var språket inte riktigt lika poetiskt längre. Dessutom kvävs jag nästan av Dexters nya bebis och hans plötsliga kast mot fluffiga rosa moln som genast följer. Jag orkar inte med emotionella gnällspikar som velar och ältar. Önskar jag mig sånt kan jag läsa dålig chick-lit eller BOATs. Nu ville jag ha Dexter.

Det finns alltså en hel del jobbiga delar i boken, som gör den sämre än alla de fyra föregående. Samtidigt finns mycket av det jag tycker om ändå kvar.

Risken är att Jeff Lindsay ploppat ur sig en halvdan bok, faktiskt. Det gick bra länge, men nu verkar han ha slut på idéer, slut på smarta intriger och det känns mest sladdrigt, trassligt och jobbigt. Man läser väl ändå Dexter för att få höra om hans mörka passagerare och hur han mördar de onda?

För att inte låta allt för negativ så har jag ändå varit vaken och läst ”bara lite till” en del sena nätter och suttit klistrad vid vissa passager. Det är inte dålig underhållning, det är bara sämre än jag börjat förvänta mig. Och för få mord.