Etikettarkiv: undergång

Hela din värld i bitar

Har ni någonsin köpt en bok på impuls, bara för att sedan upptäcka att den var en senare del i en serie? Givetvis har ni gjort det. Har ni då köpt första boken, för att det första köpet inte ska vara förgäves? Givetvis, vad annars?!

Precis så gick det till när jag blev innehavare av Directive 51 av John Barnes, jag råkade nämligen beställa Daybreak zero på bokrean, och upptäckte sedan att det var uppföljaren.

Daybreak zero beskrevs som postapokalyps av lite mer tekniskt slag, och det visade sig att Directive 51 handlar om själva apokalypsen.

Daybreak zero av John Barnes och Fuzzy nation av John Scalzi

Daybreak zero av John Barnes och Fuzzy nation av John Scalzi

När John Barnes låter världen gå under, så gör han det ungefär som Karin Tidbeck i Amatka.  Men medan Tidbeck kräver att saker märks med namn för att de inte ska återgå till svampig sörja, så blir allting sörja i Directive 51, eftersom någon släppt lös nanobiter och bioter, som bryter ner all plast. Tänk dig en värld utan plast. Se dig omkring och fundera på vad du har för plast i närheten. Alla dessa kablar, som är isolerade med plast. Bioterna bryter dessutom ner alla drivmedel. Inget med zoom zoom.

Kort sagt är civilisationen dömd och panik utbryter. Detta, är det som kallas Daybreak, världens undergång enligt de flesta, en skön återgång till forna tider enligt terroristerna som iscensatte det.

Directive 51 är aningens ojämn och ballar ur en del under handlingens gång, men själva konceptet är felfritt. Det blir fullständigt jättejobbigt att försöka leva livet, rädda andras liv eller bevara någon slags ordning när nanobiterna käkar upp elektronik och facebook och annat viktigt.

Jag tror att ni som är intresserade redan fattat konceptet, så jag ska inte gå in på detaljer, utan bara nämna några som ytterligare lockbete:

  • Zombiesäkra fort byggda av rika freak
  • Presidenter som vill passa på
  • Pacemaker, implantat och andra inopererade gadgetar
  • Bomber, granater och ond bråd död

Vsg för tips.

Annonser

Anemiska monster och halvdöda

Ibland kan även jag få för mig att läsa om vampyrer. Självklart väljer jag dock inte glittriga eller kära vampyrer, utan blodiga monster designade av  David Wellington.

Tidigare har jag läst David Wellingtons zombieromaner. Han går ifrån den klassiska zombien på flera sätt, men låter oss möta apokalypsen från zombiens perspektiv och lyckas även väldigt bra med att beskriva hur personerna uppfattar sin omvärld. Det här tycker jag är Wellingtons största gåva och han har den skickligheten även när det gäller vampyrer.

I Wellingtons universum har vampyrer alltid funnits, men i modern tid har de ansetts i stort sett utrotade.

Bokinköp 2011-05-25

Bokinköp 2011-05-25

13 bullets handlar om ett vampyrutbrott i Pennsylvania, USA. Först på platsen är Highway Trooper Caxton. Hon är oerfaren, men tuff och envis. Hon utstår mer än någon borde göra, utan att klaga särskilt mycket. Jag anar att hon i nästkommande bok kommer att bli ganska kickass, men här i 13 bullets börjar hennes inre rovdjur precis vakna.

Caxton är lesbisk. Det här är ingenting som vare sig tillför eller utvecklar berättelsen. Hon bara är det. Men Wellington poängterar det på en del svårsmälta sätt. Jag kanske är fel ute, men jag stör mig enormt på att hennes flickvän ständigt kallas ”partner” oavsett vem som pratar om henne. Jag har svårt för den, ganska formella, termen.

Caxtons flickvän Deanna får vi knappt lära känna, vilket är en miss. Det känns konstigt att få en bättre relation till Caxtons arbetskamrater än till hennes flickvän, som ändå har en relativt stor roll i handlingen.

På brottsplatserna har Caxton med sig Special Deputy Arkeley. Han är vampyrjägare av rang, men så bisarr att han knappt känns verklig. Han är otrevlig, excentrisk och har en mängd principer som går emot allt förnuft,  t ex att han alltid springer huvudstupa i vampyrernas fällor.

I Wellingtons värld är vampyrer välkända. Alla tror på dem, de finns uppenbarligen, men man tror inte att de finns nu. Vampyrerna smittar inte, men de för över förbannelser på levande människor och gör dem till halvdöda slavar eller till nya vampyrer. En vampyr behöver givetvis blod, men de är starkast som nya och därefter behöver de mer och mer blod för att hålla styrkan uppe. En svulten vampyr kan överleva i århundraden på mycket lite blod, men kommer att vittra sönder till en handikappad spillra av sitt forna monstrum. Aspekten med svart magi är fängslande, även om jag normalt sett skulle skratta ihjäl mig åt de hippieliknande flumtanterna i skogen med sina amuletter och mannen som samlar på teleplasma, dvs spökskinn.

”If the teleplasm reacts strongly to me, that means I’m somehow open to psychic phenomena. ‘I’m a sensitive’.”
Ur 13 bullets av David Wellington, s 107

13 bullets saknar varken spänning, handling eller dramaturgi, ändå känns det tydligt i slutet av boken att det måste komma fler. Och det gör det. Näst på tur är 99 coffins (ett gastkramande antal vampyrer). Därefter följer Vampire zero och 23 hours. (För den som hellre läser om varulvar finns en serie av Wellington om sånna också. Jag är mer än sugen.)

13 bullets måste definieras som en vampyrdeckare. Som deckare är den ganska dålig. Vissa delar av handlingen är väldigt förutsägbara. Vissa karaktärer är karikatyrer (Det är väl iofs ganska typiskt för deckare). Men som vampyrhistoria är den, i mitt tycke, fenomenal. Jag vill läsa mer, även om den var lite seg och störig här och där. Jag tror att Caxton kommer blir stentuff. Jag tror Arkeley kommer gå under i sin excentrism.

Precis som i Monster island, där Wellington påminde oss om de människor zombierna varit så får vi här smaka på den sorg och ilska en vampyr känner för den förlorade mänskligheten och avskyn inför sitt eget monstrum. Ändå måste en vampyr förbli en vampyr. De smyger inte in till tonårsflickor för att förföra dem. De slaktar dem och dricker deras blod, som vampyrer ska göra.

”With a horrible retching sound he vomited a half-pint of blood into the coffin, right over the corpse’s face. He clutched at his sides and heaved again, and again, until the skull was bathed in clotted gore.”
Ur 13 bullets av David Wellington, s 15

Om man har svårt för liknande passager, koagulerande blod, spyor och halshuggningar, så ska man nog inte läsa 13 bullets. Det kan nog bli ett ganska stort bortfall av läsare, när jag tänker efter. Till och med jag hade lite svårt att äta och dricka när jag läste vissa kapitel.

Om ni också är sugna och inte ens orkar gå och köpa eller beställa hem boken, så finns den (och fler) faktiskt gratis online på David Wellingtons hemsida. Där finns även den mycket lockande Plague zone finns, som inte ens existerar i pappersform.

Wellington har gett sig på både zombier, vampyrer och varulvar så här långt. Vad blir det härnäst? Trollkarlar? Tentakler? Älvor med huggtänder? Jag är på!

Mer om David Wellington:


Zombieslakt godkänd av staten

Zombier ligger mig mycket varmt om hjärtat. Deras kalla händer och heta, söta andedräkt när de stönar högt och hasar sig mot mig, för att äta min hjärna, är ett av mina favoritinslag i litteraturen.

Swedish zombie förstår det här. Därför har han förärat mig med ett exemplar av den aktuella boken, Tooth and nail av Craig DiLouie.  Det var även Swedish Zombie som ordnade ett signerat exemplar av Infection, som jag recenserade i september. Tooth and nail skrevs faktiskt före Infection; ett faktum jag knappt kan leva med, eftersom jag läste dem i fel ordning, men så ligger det alltså till.

Infection av Craig DiLouie

Infection av Craig DiLouie

I Tooth and nail får vi följa ett kompani soldater, satta att vakta ett sjukhus. Vi följer deras moraliska och bokstavliga kamp mot viruset som hotar att tillintetgöra Manhattan, New York, USA och för all del hela mänskligheten.

Ett influensavirus sprids över världen och USA har kallat hem sina utlandstrupper. Soldaterna är glada att få komma hem, men börjar sedan långsamt förstå varför. De sätts att vakta sjukhus och skolor. De tvingas försvara sig själva och medborgare mot andra medborgare. De har en ny fiende de aldrig föreställt sig förut, som de inte tränats för och som de inte förstår.

Influensan som sprids är inte heller någon vanlig influensa. Många blir sjuka, några dör, men de allvarligaste fallen blir galna och de galna verkar bli allt fler.

”The HK Lyssavirus’ mortality rate is high, somewhere between three and five percent of clinically ill cases, as much as twice as during the Spanish Flu of 1918-19. Hundreds of thousands of Americans are already dead and another two to three million are expected to die later. […] HK Lyssa is a new airborne flulike virus […] Most people recover in about two weeks, but if infection is severe and the virus enters the brain, it causes dementia: The victim foams at the mouth, refuses water, becomes paranoid and prone to sudden violent movements, and eventually cannot speak except to make an unnerving growling sound like […] Mad Dogs…”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 5

DiLouie beskriver sjukdomen och bakgrunden på ett trovärdigt sätt. Varje detalj kanske inte är vetenskapligt rimlig, men konceptet är det och han beskriver det alltid lagom detaljerat och med rätt ord.

Situationen förfaller snabbt. Armén är snart nationens enda hopp och inte ens de har rätt förutsättningar. De har inte rätt vapen, knappt något flygunderstöd, ingen tillförsel av material.

”There is a proverb that says the USA is always just three days from a revolution. Stop delivering food to the supermarkets and see what a country of three hundred million citicens, with a strong sense of entitlement and more than two hudnred fifty million guns, has to say about it.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 6

Tooth and nail fokuserar på den enskilde soldaten och hans tankar. Han är både menig och officer, men har ändå samma funderingar. Kan han förmå sig att döda sina landsmän? Är det ens rätt sak att göra? Gör han någon skillnad? Varför är han inte hemma hos sin familj istället? …om de ens lever ännu?

Soldaterna kämpar mot sina egna samveten, mot viruset, mot de galna sjuka och mot skräcken som säger dem att världen går under, här och nu.

”‘I’m not shooting American citizens,’ McGraw says, his face burning. ‘I took an oath to defend them, not slaughter them, for Chrissakes. Even the goddamn dirty hippies.'”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 27

Parallellt med soldaterna får vi följa en annan sorts kämpar, forskarna. I ett labb sitter ett team fångna och arbetar på ett vaccin. Den grymma verkligheten utanför betyder att det redan är för sent att hindra smittan, men ett vaccin kan bli skillnaden mellan en värld med eller utan människor.

”Most of the staff went home last night, leaving only a few diehards in the labs working on a vaccine for Hong Kong Lyssa. They are now trapped for the duration of the siege.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 43

”Pandemics occur in two to three waves. A vaccine will stop the second wave in its tracks. It could even purge the world of Lyssa entirely.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 45

Dr. Petrova ser det ingen annan forskare kunnat eller hunnit se. Hon ser virusets strategi och vad som krävs för att stoppa det. Problemet är bara att hon är instängd i labbet, belägrad av civila och snart utan mat och elektricitet.

”Petrova takes a deep breath and tells Hardy about what she found.
The Lyssavirus is transmitted like influenza, entering the body through the respiratory tract and attacking the lungs. […]
In advanced cases, Lyssa enters the nervous system and attacks the brain[…]. It specifically targets the limbic system, which governs a person’s emotions, motivation and behavior. The result is artificial rage, popularly called Mad Dog syndrome.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 77

Tooth and nail förvandlas från en actionspäckad beskrivning av soldaternas krig till en lika actionspäckad kamp mot klockan när mänsklighetens enda chans verkar vila hos soldaterna att hinna fram till forskarna för att rädda vaccinet och forskarnas kamp att överleva tills armén räddar dem.

”Everybody is dying, the world is ending, but the Army likes things clean, Mooney tells himself. It will be a nice, neat, orderly Armageddon. The last man alive, please turn out the lights.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 145

Zombienytt

Zombienytt

En jämförelse…

Infection var en ganska klassisk zombieroman. En samling människor fördes samman av slumpen, kuskade runt i ett pansarfordon och försökte överleva tillsammans.

Det som inte var så klassiskt med Infection var zombierna. Den skrikande massan infekterade människor fanns där, men i Infection blandas de dels med filosofiska funderingar över gott och ont, dels med utomjordiska monster med tentakler.

Det fanns tillfällen när jag inte trodde på författaren, och det måste man förvisso alltid göra, men särskilt i zombieromaner. Det realistiska är själva grunden hela historien måste baseras på.  Vi köper bara zombieapokalypsen om alla detaljer runt omkring framställs så realistiska som möjligt.

Det här är Feuerzeugs allra kräsnaste kommentarer. Jag kan med glädje rekommendera Infection, särskilt till de som älskar stora starka män med pansarvärnskanonvagnar (kortare: pansarfordon) eller för all del stora starka kvinnor som kickar stjärt och idkar handgemäng.

Tooth and nail skrevs alltså innan Infection. Frågan man ställer sig är förstås om DiLouie blev bättre till sin andra bok, eller om han hade en bättre historia och fräschare idéer till sin första bok?

Svaret är att han var mest briljant från början!

  • Klassisk? JA
  • Realistisk? JA

Det jag störde mig på i Infection fanns inte i Tooth and nail. Det jag uppskattade i Infection fanns i Tooth and nail. Win.

Slutligen

…om Tooth and nail, så är det den tuffaste machozombieromanen någonsin. Måttet är rågat, överfyllt och dolt under drivor av karbinhylsor när Craig DiLouie är klar med sin beskrivning av mänslighetens sista försvarslinje.

Jag hinner inte ha tråkigt, jag hinner knappt tänka. Soldater och forskare beskrivs kyligt och med ett stort avstånd från känslor och delaktighet, men just objektiviteten ger Tooth and nail ytterligare en del av den kliniska slutgiltighet som världens undergång ändå måste äga.

Det kommer inga monster. Ingen Jesus och ingen Gud finns där att rädda dig. Allt du har är en golfklubba eller ett gevär (det finns många som det, men det här är ditt) och din vilja att överleva.

…men till vad, till vilken värld?

Tidigare om Craig DiLouie:

Mer om Craig DiLouie av Swedish Zombie:


Världens finaste hjälte

Det här är en bok jag väntat länge på att äntligen läsa. Jag vet inte om det är titeln, omslaget eller bara idén om en bok om en tjej som vandrar omkring i ett postapokalyptiskt USA utan att man kanske behöver sitta och andas i en påse, som med The Road av Cormac McCarthy… Men The reapers are the angels av Alden Bell levde upp till alla mina förväntningar.

Det här är en bok om en riktigt tuff machetesvingande, zombiemördande badass till hjälte, nämligen 15-åriga Temple.

The reapers are the angels av Alden Bell

The reapers are the angels av Alden Bell

Hon har växt upp i postapokalypsen. Hon vet ingen annan värld och hon tar det lite som en förolämpning när äldre människor pratar om världen som förlorad eller ond och jämför den med Innan. Temple ser skönheten i världen, som den nu ser ut. Hon hittar små ögonblick av lycka och ro mellan tillfällena då hon måste kötta sig igenom zombiehorderna som hasar sig fram och letar levande människor att äta.

”Maybe you ain’t so interested in miracles. But still and all, you can cherish a miracle whithout deserving one.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s 10

Temple har flytt från zombierna hela sitt liv. Ändå ser hon sig aldrig som ett offer. Hon sörjer dem hon lämnar bakom sig, men ser alltid framåt mot nästa mål på resan.

”She was in New York City once, when she was little. They had it pretty well slug-free because it’s an island, and she remembers standing at the bottom of this terrific tall building, thinking that civilization’s got some crackerjack people working for its furtherance…”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s16

Hon bryr sig sällan om saker, förutom den stora kniv hon fått av Uncle Jackson. Den som hon bär med sig överallt och som hon hugger ner zombierna med. Istället letar hon framför allt mat och den verkar finnas i någorlunda överflöd fortfarande, så här en femton år efter apokalypsens början. Men ibland unnar hon sig lite förströelse, som t ex när hon tar med sig skraplotter för att se hur rik hon blivit på den gamla tiden*.

För Temple är zombierna inte särskilt annorlunda än ekorrar eller hundar, eller vilket djur som helst. Man måste dock se till att människor som dör inte kommer tillbaka. Där är hon alltid lika samvetsgrann. Alden Bells zombier är helt och hållet enligt zombieguiden (Max Brooks). De måste skjutas i huvudet. De äter de levande. De hasar fram och stönar. Men en sak skiljer dem från standarden. De smittar inte, de är inte giftiga** och alla människor som dör blir zombier om man inte hindrar dem. Det är som att zombieapokalypsen inte alls var en smitta, utan bara en förändring av vad som händer när man dör… Eller så är alla smittade, fast det visar sig inte förrän man ”dör”.

”The meatskin who gets invited to a wedding party. At the end of it they have twice the leftovers and half the guests.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s18

Uncle Jackson, som gav Temple macheten (även den förresten ett rekommenderat vapen i zombieguiden), lärde henne även att använda den. Hon är en formidabel slagskämpe och kan ta sig an precis vem som helst, död eller levande. Det är verkligen roligt att äntligen läsa om en häftig zombieslaktande brud, utan att det blir plojigt eller tramsigt eller löjligt för det. Temple är tuffare än Buffy och hårdare än Lara Croft.

”She lifts the knife and brings it down hard, two quick strokes like she learned long ago – one to crack the skull and the other to cleave the brain.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s24

Temple föredrar att vara för sig själv sedan hon förlorade Uncle Jackson och Malcolm. Hon har upptäckt att hon överlever lättast på egen hand och att de flesta andra förr eller senare gör ett misstag eller inte kan ta hand om sig sjävla. Ändå söker hon ibland andras sällskap utan att egentligen behöva det. Men även postapokalypsens människor har svårt att tro att den här femtonåriga tjejen överlevt ensam och gjort det bra. De vill ta hand om henne och rädda henne från världen, som Temple själv ser som sitt hem. Gång efter gång bevisas det hur väl Temple passar i sin värld och hur dåligt hon passar in i deras***.

Det blir en hel del underbara ögonblick när Temple är Temple. Hon avvisar närmanden, gör egna, träffar idioter och hjältar. Hon försöker alltid göra det rätta och känner inget behov av att hävda sig eller övertala andra att ta efter hennes egen väg. Hon är som en genomresande turist i de andra överlande människornas samhällen. Hon hör inte dit och tänker inte stanna. Därför känner hon inte heller något behov av att göra intryck.

”Uh-huh, Temple says. So you are all the inheritors of the earth?

That there is God’s truth, girl. The question is are you smart enough to see it.

Temple considers. She thinks about the people she’s known, the things she’s seen. She thinks about the nation she’s travelled since she was born, the derelict landscapes, the rain that washes the blood and dust into rust-colored puddles.

Finally she shrugs.

All right, she says. So you’re the inheritors of the earth. It ain’t the wrongest thing I ever heard.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s186

Någonstans är det här den ultimata apokalypsberättelsen. Helt osentimental, utan att vara råbarkad. Helt makalös utan att vara överdrivet fantastisk (förutom en passage, ja den hade man faktiskt klarat sig utan).

Jag älskar Temple så mycket att jag förlåter allt konstigt som eventuellt pågår runt omkring.

Det här tycker jag är en ungdomsbok. En riktigt bra sådan. Den sorten som även typ tanter som jag själv kan uppskatta. Dvs den bästa sorten.

Det är också en riktigt bra zombiebok, en skitbra spänningsbok och en kickass bok om en brud som inte tar skit från någon.

”The enemy that sowed them is the devil; the harvest is the end of the world; and the reapers are the angels.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s230

* s 17
** s 63
*** s 46

Infektion och invasion

I juni fick jag en bok av självaste Craig DiLouie, inte förutan viss avgörande hjälp från zombietomten Swedish zombie, som anordnade tävlingen, som jag vann.  DiLouie är amerikan, men hade förmodligen hittat Google translate, för i boken stod det: ”Till Sara. Önskar dig en trygg och underhållande apokalyps.” Väldigt snällt. Och oroande.

Den korta blurben för Infection blir:

”Den är allt det jag ville ha av Plague of the dead av ZA Recht, men inte fick.”

Infection av Craig DiLouie

Infection av Craig DiLouie

Först möter vi en mattelärare som under pågående lektion blir vittne till hur människor utanför klassrummet faller ihop och skriker, som slagna från himlen av gud. Överallt i Pittsburgh, överallt i landet, i världen ramlar människor omkull i en stor våg. Under de följande dagarna försöker man ta hand om dessa hundratals nya patienter. Ingen anar vad som komma skall när de reser sig igen. Och börjar jaga.

Vi följer en grupp överlevare, som mötts av slumpen och som slåss för sina liv tillsammans och binds samman av sina upplevelser. De söker säkerhet, mat och vapen. Men frågan är om det existerar efter apokalypsen.

Infection är en klassisk zombieapokalypsroman på alla sätt. Utom vad gäller zombierna.

Den skrikande massan infekterade människor är en sak. Men i Infection blandas de dels med filosofiska funderingar över gott och ont, dels med utomjordiska monster och tentakler.

Jag är för all del inte emot ovanliga zombier (se t ex Monster island och Monster nation av David Wellington), men Infection är lite för mycket pumpad action och lite för förutsägbar för att den ska vara helt perfekt. Den är alltid underhållande, men det ljuder inte riktigt rent för mig när Wendy reser sig upp och går ut och krigar efter ett trauma eller när en annan överlevare rånas och rycker på axlarna. Jag tycker om personerna, men jag tror inte riktigt på dem.

Det ljuder inte riktigt rätt heller med de tvära kasten mellan underhållningsvåld och filosofi. Det må vara helt i bokens anda och till och med önskvärt i en zombieroman, men det görs inte helt trovärdigt, inte helt sömlöst.

Men jag har mest blivit kräsen. Jag kan med glädje rekommendera Infection till alla zombieälskare, till apokalypsälskare och till de som älskar stora starka män med pansarvärnskanonvagnar (kortare: pansarfordon) eller för all del stora starka kvinnor som kickar stjärt och idkar handgemäng.

Snart ska jag med glädje ge mig på Tooth and nail, också av Craig DiLouie. Den har fått översvallande betyg av bloggare i hela sfären och kanske alltså utgör den där skapelsens krona man klarar av efter en mycket god början som Infection, om det inte vore för att den kom först. Hrrm… Iaf.


En ny sorts riktig zombie

David Wellington är en unik stjärna på zombiehimlen. Jag köpte hans tre böcker i zombieserien på impuls och förväntade mig något klassiskt, genretroget och bekant. Så blev det inte alls. I Monster island (Zombies #1) fanns förvisso bekanta element, men man fick även möta apokalypsen ur zombiens perspektiv och när handlingen fortskred gled vi allt längre ifrån det bekanta och in i en helt ny version. Jag gillade Monster island från början, den var bra. När jag nu läste Monster nation (Zombies #2) måste jag säga att den var nog ännu bättre.

Risken med att förvrida en genre som Wellington gör är förstås att de trogna zombieläsarna blir arga och besvikna. Ett tag var jag nära att avfärda hans värld som flummig och otrolig. Men så blev det inte. Zombier i sig är nog så otroliga, visst är det så, men zombiegenren brukar ändå innehålla en fanatisk realism som gör resten rimligt. Wellington gör uppror mot den traditionen. Han blandar in element av magi och övernaturlighet, som han dock envisas med att förklara lika torrt och realistiskt som om det hade varit ”en vanlig pandemi”.

”Wellingtons zombier är som zombier är mest vid första anblicken. Men det finns några skillnader. Tanken är att zombiesmittan sprids som vanligt och efter att man insjuknat, fått feber och dött så vaknar man upp igen som en zombie, full av hunger efter kött och liv. Zombierna är för all del döda. De andas inte och har ingen puls. Deras kroppar ruttnar och om de inte äter går förfallet fort. Men orsaken till att de blir själlösa monster är att hjärnan förstörs mellan liv och odöd. För en påhittig och kunnig person kan det kanske gå att undvika…

Så lät det efter Monster island. Så här efter andra boken måste jag omformulera mitt uttalande. Tanken är inte alls att zombiesmittan sprids som vanligt, visar det sig. Det här är inte ens en smitta i vanlig mening. Vad det innebär får ni se när ni läser.

Bokshopping 2011-01-02

Bokshopping 2011-01-02

Där Monster island påminde oss om de människor zombierna varit och vad som hänt med mänskligheten, så fokuserar Monster nation snarare på hur olika människor fungerar i kris. Vem väljer att göra vad? Vad är vi utöver våra personligheter och kan vi behålla den även efter apokalypsen?

Även i Monster nation får vi uppleva handlingen från en zombies perspektiv. Även här finns övernaturliga inslag man måste acceptera för handlingens skull. Men det går bra. Vi får träffa en och annan bekant person, men fokus ligger på nya karaktärer och Monster nation är i princip helt fristående från Monster island.

Innan jag läste Monster nation, hade jag uppfattningen om att den skulle handla om tiden innan Monster island, dvs hur gick det egentligen till när smittan spreds. Det är nog både sant och falskt. Historien är ganska parallell även om den fokuserar på smittspridningen, på andra personer och en annan handling.

Vi följer framför allt en kvinna, som kallar sig själv Nilla. Hon är en zombie och hon minns nästan ingenting av sitt liv som levande. Hon är ständigt på väg någonstans och på vägen dit träffar hon både levande och döda, som inte alltid försöker döda henne.

Vi möter även den lydige soldaten, ansvarig för att hålla smittutbrott i schack till varje pris, men som har en enorm mänsklighet, inte klarar av att se människor offras och som till och med är beredd att se människan i zombien.

En del gör profit, andra gör allt för kärleken. Det är en hisnande resa som inte alls handlar om resan. I normala fall hade jag sträckläst den och behövt smälta den ordentligt i efterhand, men nu var det nog ändå tur att jag blev tvungen att läsa långsamt. Jag hann fundera under tiden jag läste och i efterhand tror jag det både var bra och tvunget. Som en sann zombieroman handlar Monster nation om mer än bara zombier.

Som kursdeltagare i Att överleva en zombiekatastrof på ABF har jag haft orsak att sätta mig in i Max Brooks zombiedefinition. Så här i efterhand tror jag att Wellington kanske tagit The zombie survival guide, medvetet använt allt det Brooks säger att en zombie inte är och ändå gjort det till en riktig zombie. Det är skickligt, för jag vill ha riktiga zombier. Ändå har jag köpt hela konceptet utan problem.

Om ni också är sugna och inte ens orkar gå och köpa eller beställa hem böckerna, så finns de faktiskt online på David Wellingtons hemsida, där t ex den mycket lockande Plague zone finns, som inte ens existerar i pappersform.

Mer om David Wellington: