Etikettarkiv: ungdomsböcker

Veckans läsning 31, v23

Oj, jag har läst och läst och glömt sammanfatta!

Dock har jag även fört en livlig diskussion på twitter om hur värdelösa läsrapporter är (för alla utom en själv), så nu vill jag passa på att be er som HATAR de här inläggen att genast skriva det i kommentarerna. Är ni många nog så slutar jag med dem. Ovärt att skriva enbart för mig själv (och Bokstävlarna).

Men personligen, bara så ni vet, så ser jag dessa veckosammanfattningar mindre som läsrapporter och mer som just sammanfattningar och reflektion över veckan där jag försöker komma med något litet nytt än i själva recensionsinläggen och de andra. Dock är jag såklart och som alltid bara övertygad om det tills jag övertygats om något annat.

Så över till ”veckan” som gått:

Jag hittade en Zombieapp till android som jag snabbt lärde mig älska och som fortfarande piggar upp min dag då och då. Jag ser ännu så länge till att hålla zombierna och zombiejägarna ganska jämlika, så ställningen är just nu 23-17 till zombierna. Det är ungefär lagom tycker jag. Ibland hjälper jag jägarna med lite nukes. Mohahaha. Ibland råkar jag träffa både civila och jägarna själva. Oops.

Alternativhistorietemat fick sig äntligen en liten uppdatering. Det är ju knappast ett tema egentligen, men i alla fall en genre jag försöker sätta mig in i. Jag läste Gunpowder empire av Harry Turtledove. Den fick… blandade känslor.

Det blev en liten skräckköpstur till SF-bokhandeln på Handduksdagen när de hade 10% rabatt till alla med handduk (mig).

Så tog jag mig även iväg till en underbar bokbloggarträff med massor av härliga bokbloggare. Det är så befriande att få nörda loss totalt. Ska vi köra ett ekipage i Prideparaden kanske och stjäla lite stolthet av dem? Kan IKEA så kan väl vi.

Så har jag även läst riktigt bra, riktigt riktigt bra böcker. Sådana där superhärliga superböcker. Nämligen Broken skin av Stuart MacBride och Cirkeln av Mats Strandberg (@matsstrandberg_) och Sara Bergmark Elfgren (GloryBox).

Ett lite ovanligare inslag var ett inlägg med reklam för Swedish zombies tävling där man kan vinna en signerad zombienovell. I like. Kanske även råkar rama in den om jag skulle ha sådan tur. Bara ett tips.

Så slutligen blev det även ett protestinlägg, en manifestation för det ofattbara att  av John Ajvide Lindqvistst zombiebok Tjärven ännu bara sålt i 300 ex. Detta är ju lika omöjligt som obegripligt. Alltså blev jag tvungen att genast och på stört beställa den (och några kompisar).

Den kommande veckan (onsdag) är det dags för Elitistmörkerklubben att träffas och diskutera Googolplex av KG Johansson. Det är därför snart dags att publicera den efterlängtade recensionen.


Veckans läsning 29, v20

Bla bla bla, ursäkter. Men hur som helst.

Jag började med att läsa De döda fruktar födelsen av Pål Eggert. Eftersom det är en bok man behöver smälta så kommer imorgon en återblick med favoritutdrag.

Sedan läste jag ut Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins. Slutet var inte det jag hoppats på, men trilogin som helhet är underbar.

Jag har även läst Bli en överlevare! av Ben Sherwood, som handlar om vad som definierar de som överlever ett trauma eller en katastrof. Finns det något urskiljbart som gör att de klarar av det, återhämtar sig och återgår till sina liv?

Jag har även läst Googolplex av KG Johansson, men den recensionen får vänta tills Elitistmörkerklubben haft sitt möte. Mycket mycket bra och spännande bok med en säregen stil och skönhet, så mycket kan jag i alla fall säga. Rekommenderas varmt.

Som bonus var det signering av Cirkeln på SF-bokhandeln igår och jag var där och norpade åt mig en härlig tygkasse, samt övertalade till mig särskilt bra tillägg vid signaturen. Det må vara fånigt, men det är så kul att fundera på vilken karaktär man skulle vara i en bok eller en film. Jag tror jag får göra ett särskilt inlägg om det när det lider mot recension.


Du glömmer dina drömmar i Hungerspelen

Hungerspelen av  Suzanne Collins var en ganska oväntad älsklingstrilogi i bokhyllan. Vad jag än må ha att säga om de långa beskrivningarna av glam och kläder och det tröttsamma velandet mellan Peeta och Gale, så är det ändå böcker jag läst hungrigt och gärna hela natten. Jag har nu avslutat den sista delen, Mockingjay och kan se tillbaka på hela historien.

Hungerspelen handlar om en värld, kanske en framtid, där Nordamerika blivit till Panem, en stat där tolv distrikt hålls som slavar av Capitol, huvudstaden. Distrikten producerar och huvudstaden konsumerar. I huvudstaden hänger man sig åt mat och nöjen medan man i distrikten går hungrig och dessutom tvingas sätta livet på spel för mat.

Hungerspelens huvudperson Katniss riskerar allt varje dag när hon tar sig utanför stängslet som omger Distrikt 12 och jagar mat åt sig själv och sin familj. Hon riskerar även livet tillsammans med alla andra ungdomar i de årliga Hungerspelen. Varje år dras en lott och en pojke och en flicka från varje distrikt måste delta i en kamp till döden i Hungerspelen, som visas på tv för hela Panem. Vinnaren överlever och får mat till sin familj. Förlorarna dör.

Självklart hamnar vår hjältinna Katniss i Hungerspelen. Med hjälp av framför allt sin träffsäkerhet med pilbågen lyckas hon faktiskt vinna spelen. Med sig som vinnare har hon Peeta från samma distrikt, som hon under spelens gång låtsas vara kär i som ett reklamjippo. I slutändan blir det mer än ett spel och Peeta och Katniss kommer varandra väldigt nära.

I andra boken, Catching fire är Katniss lite äldre, men inte mycket klokare. Hon har fortfarande inte rett ut sina känslor eller vad hon vill göra med sitt liv. Tvärtom. Allt är kaos.Eftersom det är jubileum för Hungerspelen, så anordnas en speciell omgång där de tävlande är vinnare från tidigare år. Katniss måste åter igen döda för sin överlevnad.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Hungerspelen av Suzanne Collins

Så vad kunde hända i tredje boken? Min aning var att tredje boken skulle handla om det mystiska Distrikt 13 och att Katniss äntligen kommer att bestämma sig för Gale eller Peeta, inse att hon vill gifta sig och ha barn och bli en Riktig Kvinna. Det var min pessimistiska gissning. Den infriades tyvärr. Det är tydligen Collins uppfattning om ett lyckligt slut, att man fogar sig i stereotypen och glömmer sina drömmar.

I den sista delen hamnar vi i Distrikt 13 och ett krig som omfattar hela Panem. Det är nu distrikten har en chans att göra sig fria och avsluta slaveriet. Rebellerna anfaller och Katniss blir Mockingjay, revolutionens ansikte.

När jag läst klart Mockingjay känner jag mig först tom, så där som man gör när man sträckläst en riktigt uppslukande bok som man engagerat sig i. Sedan blir jag arg.

Collins har skrivit en serie om en ung flicka som utnyttjas som spelpjäs för att hålla pöbeln i schack i ett slaverisystem. Hon tvingas använda sin kropp och sin kärlek som vapen, döda andra slavar och även vänner och mitt i alltihop försöka rättfärdiga varför just hon ska få leva.

Så får inte Collins riktigt nog ändå. Hon stoppar in ett triangeldrama. Katniss kan inte riktigt bestämma sig för om hon älskar sin bästa vän eller den hon låtsas älska i Hungerspelen allra mest.

Slutligen kan inte Collins heller nöja sig med ett vettigt slut. Hon knyter ihop alla trådar och gör det med dubbelknut.

I slutändan blir Katniss precis den hon hela tiden kämpat för att inte bli. Det är ett sorgligt slut och det är helt förjävligt att det ska behöva sluta så.

Jag skulle rekommendera alla glada läsare av Hungerspelen att inte läsa epilogen över huvud taget, läs inte heller sista kapitlet, 27. Då slutar boken som den ska.

Recensioner av de första två delarna:


Hungerspelen växer upp

Jag rekommenderades att läsa Hungerspelen av Suzanne Collins och började så klart med första boken. Omdömet var inte bara positivt, men ja, det var tammetusan bra. Hungerspelen är böcker man fastnar i, läser i sträck och som gör att man glömmer sova eller vad sova ska vara bra för.

Hungerspelen handlar om en värld, kanske en framtid, där Nordamerika blivit till Panem, en stat där tolv distrikt hålls som slavar av Capitol, huvudstaden. Distrikten producerar och huvudstaden konsumerar. I huvudstaden hänger man sig åt mat och nöjen medan man i distrikten går hungrig och dessutom tvingas sätta livet på spel för mat.

Hungerspelens huvudperson Katniss riskerar allt varje dag när hon tar sig utanför stängslet som omger Distrikt 12 och jagar mat åt sig själv och sin familj. Hon riskerar även livet tillsammans med alla andra ungdomar i de årliga Hungerspelen. Varje år dras en lott och en pojke och en flicka från varje distrikt måste delta i en kamp till döden i Hungerspelen, som visas på tv för hela Panem. Vinnaren överlever och får mat till sin familj. Förlorarna dör.

Självklart hamnar vår hjältinna Katniss i Hungerspelen. Med hjälp av framför allt sin träffsäkerhet med pilbågen lyckas hon faktiskt vinna spelen. Med sig som vinnare har hon Peeta från samma distrikt, som hon under spelens gång låtsats vara kär i som ett reklamjippo.

Det är en spännande historia med mycket äventyr, men första boken tappade många poäng på den överväldigande mängden irrelevant dravel. Halva boken verkade handla mest om att vinna en skönhetstävling med smink, hår och kläder. Jag blev förstås också less på tonårskärleksdravlet. Älskar jag honom? Älskar han mig? Vad menar han nu? Vad ska jag säga till honom? Blablabla… blabla bla… Urk.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Hungerspelen av Suzanne Collins

Så till andra boken
I Catching fire är Katniss lite äldre, men inte mycket klokare. Hon har fortfarande inte rett ut sina känslor eller vad hon vill göra med sitt liv. Tvärtom. Allt är kaos.

Det händer inte mycket första halvan av boken. Man inser hur lite när det väl börjar hända saker senare. Ändå är det spännande och för all del riktigt underhållane. Men så drar boken igång på riktigt. Hungerspelen är tillbaka och dessutom i jubileumsform. Vad händer om inte en riktigt elak twist: De gamla vinnarna måste tävla mot varandra. Katniss är tillbaka i Hungerspelen.

Jag undrade efter första boken hur Collins skulle få till något lika spännande som spelen i en uppföljare. Det fick hon alltså inte. För det är spelen en gång till. Egentligen är det samma bok en gång till, fast lite senare och lite vuxnare.

”Jag har ingen aning om hur de ska kunna bli lika spännande som den första. Men förmodligen ingår även ett triangeldrama och någon slags uppväxt och insikt om vem Katniss egentligen älskar. Bah.”

I Catching fire är det mindre hår, smink och kläder och mindre osäkert velande om kyssar och fjanterier. Jag tycker det är enbart skönt och hade förmodligen kunnat stryka ännu fler meningslösa mellanspel som inte bidrar till handlingen som annat än utfyllnad.

Hjältinnan Katniss verkar allmänt älskad av läsarna. Många spekulerar kring filmen baserad på Hungerspelen där en skådespelerska redan pekats ut för rollen. Jag känner mig svalt inställd. Katniss är rebellisk och tonårsaktig, förvirrad och naiv, idealistisk och samtidigt ganska dum i huvudet. Som i osmart. Hon är alltid den sista som förstår sammanhanget, förstår aldrig varför folk gör som de gör om de inte berättar det för henne. Hon drar snabba och felaktiga slutsatser och gör bort sig om och om igen. Visst, hon är mänsklig och allt det, men knappast en idol. Jag har svårt att dyrka någon som inte ens vet vad hon tycker och känner, men som karaktär är hon bra.

Catching fire började alldeles för långsamt, som sagt och sedan när man tror att det ska komma ett infernaliskt klimax mot slutet så blir även det rumphugget och snöpligt. Jag tycker andra boken var bättre än den första, men ändå ganska mycket transportsträcka till den tredje. Det saknas en vettig struktur.

Så till frågan efter andra boken: Hur ska tredje boken kunna bli lika spännande som den första och den andra? Inge Hungerspelen en gång till väl? Nej nu får det räcka. Min aning är att tredje boken kommer att handla om det mystiska Distrikt 13 och att Katniss äntligen kommer att bestämma sig för Gale eller Peeta, inse att hon vill gifta sig och ha barn och bli en Riktig Kvinna. Det är alltså min pessimistiska gissning. Min gissning om andra boken infriades ju inte; Katniss har fortfarande inte bestämt sig.

Recensioner av de andra två böckerna i trilogin:

 


Smäktande kärlek och hunger

Efter att ha hört hyllningar till Hungerspelen av Suzanne Collins ett tag fick jag ett ryck och köpte dem. Som stöd hade jag några twitter- och bloggvänners försäkringar om hur bra den var.

Jag frågade också efter vad som gör att de här ungdomsböckerna även lockar vuxna, men fick tyvärr inga svar på det. Upp till bevis alltså.

Hungerspelen handlar om en värld, kanske en framtid, där Nordamerika blivit till Panem, en stat där tolv distrikt hålls som slavar av Capitol, huvudstaden. Distrikten producerar och huvudstaden konsumerar. I huvudstaden hänger man sig åt mat och nöjen medan man i distrikten går hungrig och dessutom tvingas sätta livet på spel för mat.

Hungerspelens huvudperson Katniss riskerar allt varje dag när hon tar sig utanför stängslet som omger Distrikt 12 och jagar mat åt sig själv och sin familj. Hon riskerar även livet tillsammans med alla andra ungdomar i de årliga Hungerspelen. Varje år dras en lott och en pojke och en flicka från varje distrikt måste delta i en kamp till döden i Hungerspelen, som visas på tv för hela Panem. Vinnaren överlever och får mat till sin familj. Förlorarna dör.

Varje år får man en till lott med sitt namn tillagd i spelet. För att få mat kan man lägga till ytterligare lotter.

Självklart hamnar vår hjältinna Katniss i Hungerspelen. Med hjälp av sina jaktkunskaper försöker hon överleva.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Hungerspelen av Suzanne Collins

Tyvärr grumlas den spännande historien om hennes liv före Hungerspelen och hennes kamp för överlevnad i dokusåpan av en hel del irrelevant dravel. Missförstå mig rätt. Det här var en riktig bladvändare, jag läste den fort och gärna och jag tyckte mycket om den. Men vissa delar hade jag gärna hoppat över. Jag är inte intresserad av någon skönhetstävling och fokus på smink, hår och kläder blev nästan mer än jag kunde uthärda. Oändliga beskrivningar av klänningar och skor kan jag vänta mig i chick-lit, men inte gärna i science-fiction eller vad vi nu ska kategorisera Hungerspelen som.

Sedan blev jag också otroligt less på tonårskärleksdravlet. Älskar jag honom? Älskar han mig? Vad menar han nu? Vad ska jag säga till honom? Blablabla… blabla bla… Urk.

Det är väl här Hungerspelen blev ungdomsbok. Det och att texten var genomgående enkel med korta meningar och enkla händelseförlopp. Men det var bara skönhetstävlingen och hjärta-smärta-marmeladen jag inte tyckte om.

Vad vill Collins egentligen säga när hon fördjupar sig i smink, hår och kläder? ”Snyggast på festen, hälften vunnet”? ”Det viktigaste är att man får högt betyg och att alla tycker man ser fantastisk ut”? Eller menar hon att man först ska behöva genomlida skiten och sedan förstå att det är personen bakom som är viktigast, utan att så är fallet i boken? Nej, det är inte rimligt hur jag än försöker vända och vrida på det. Förmodligen är det bara ett försök, kanske väldigt lyckat, att få yngre tjejer att läsa.

Jag ska absofuckinglut läsa de följande två böckerna trots eventuella sminkfester och modevisningar. Jag har ingen aning om hur de ska kunna bli lika spännande som den första. Men förmodligen ingår även ett triangeldrama och någon slags uppväxt och insikt om vem Katniss egentligen älskar. Bah.

Recensioner av de andra två böckerna i trilogin:


Mina mest älskade ungdomsböcker

Som alla stora läsare har jag en gång varit liten. Då läste jag faktiskt mer än nu, men så hade jag heller inga bekymmer i världen. Eller jo, jag bar världen på mina axlar och kände tyngden av allt stort; tonårstiden var i antågande och det anade min lilla kropp. Men jag läste och läste och många av de böckerna minns jag med stor kärlek ännu idag.

En del gamla favoriter är förstås sorgligt borttappade och jag hittar dem inte längre. Jag har glömt titeln, minns bara handlingen och spänningen. Men många minns jag och många står kvar i bokhyllan. Tyvärr blir beskrivningarna ganska knapphändiga. Det här är minnen och det blir tydligt hur svårt det kan vara att minnas en bok nog väl för att kunna berätta begripligt om den. Men känslan har jag kvar. Här är de:

Lad – den obesegrade (1969) av Albert Payson Terhune
Huvudrollen innehas av en collie som är supersmart. Det finns tydligen en hel serie om Lad, men det här var den enda jag fick tag i och den läste jag några gånger. Eller många. Lad kidnappas och måste hitta hem. Stackars kloka fina hund.

Sagan om Belgarion (1989-1992) – David Eddings
Jag kan inte behöva förklara handlingen, va? Det känns som att alla har läst Eddings någon gång. Eller har ni inte det? Det handlar om en pojke som växer upp på en bondgård, men som sedan visar sig ha magiska krafter (som dock behöver övas upp). Han har dessutom ett öde som kommer att rädda världen, om han lyckas. Vägen dit är lång och tar nästan hela livet för Belgarion. På vägen har han hjälp av sin tant Polgara och farbror Belgarath, båda urgamla magiker med alldeles för mycket åsikter om hur han ska bete sig.

Bra läsning för unga sinnen. Lite skoj, lite allvar och mycket spänning och fantastisk magi.

Fionavars vävnad av Guy Gavriel kay
Trilogin innehåller: Offerträdet (1988), Den brinnande stenen (1989), Son av ljus och mörker (1990).

Jag vet inte om jag kan beskriva handlingen, faktiskt. Men några ungdomar hamnar i en annan dimension där de har uppgifter att utföra. Runt hela sagan ligger ett särskilt skimmer man inte hittar så ofta i fantasy. Sagoskimmer och poesi. Det är svårt att beskriva böckerna, för det var länge sedan jag läste dem och jag äger dem inte. Men jag minns känslan och den var magisk.

Denna sagolika tid (1984) av Robert Syk
Vad kan hända kring millennieskiftet? I den här boken går världen i princip under, som vi känner den. Det blir ingen datorisering, ingen digitalisering. Istället får man klara sig bäst man vill. Pojken i huvudrollen beskriver lågmält allt som händer och jag minns att jag tyckte det var väldigt intressant att läsa om det enkla liv med många svårigheter som han blev tvungen att leva. Det är nog det som är behållningen av den här boken, i längden.

Det gröna molnet av AS Neill
Min älskade favoritbok, som jag tog med till skolan för högläsning, men som ingen annan förstod poängen med och som fröken nog till och med fick avbryta.

Den är skriven av en framstående barnpedagog eller ja.. ”uppfostringsexpert”. Den handlar om en skolklass som åker luftskepp just som ett grönt moln drar över världen och förvandlar alla till sten. Väl nere på marken upplever de en första period av hysteri när de knackar sönder sina lärares stenstoder och undersöker hur de ser ut inuti. Sedan börjar de bli lite mer praktiska… eller inte. De ”rånar” smyckesaffärer och plockar på sig prylar. Sedan inser de att mat är lite viktigare.

Under handlingens gång träffar de även andra överlevare, t ex några banditer som överlevde i en gruva. De träffar även på vilda djur som rymt från zoo och schimpanserna börjar utveckla människoliknande egenskaper som det nu högst stående däggdjuret.

Hjortpojken (1973) av William Rayner
En pojke blir ett med en hjort och blir så uppfylld av förvandlingen att han snart glömmer hur det är att vara människa. En väldigt annorlunda bok, som inte kan sägas vara fantasy, men som snuddar vid det och tar en helt annan väg.