Inte så divergent

Jag såg fram emot Divergent av Veronica Roth. Förvisso hade jag först förväxlat den med fantasy, men det visade sig att det nästan var det. Den där sortens ungdomsdystopi, som Hungerspelen, som är precis som fantasy på alla sätt, förutom att det inte är det. ”Utvald ungdom vägleds att inse att HEN ska rädda världen.” Ungefär så. Allt är likadant, förutom själva magidelen.

I Divergent ska man välja falang i tonåren, och sedan blir man skolad att passa in i den falangen. Falangerna hedrar mycket snäva ideal. Du kan välja de Osjälviska, Ärliga, Tappra, Fridfulla eller Lärda. Beatrice har vuxit upp som Osjälvisk, men tvivlar ständigt på var hon hör hemma. Hela resten av boken bygger på hennes val, och jag ska inte spoila, men man kan väl säga att det blir en hel del träning, våld, mobbning, nollning, initieringsriter och ganska fjantigt tonårsblabb.

Divergent av Veronica Roth

Där Hungerspelen ändå var genialisk, så är Divergent torr och teknisk, men ändå barnslig. Roth verkar ha snöat in så totalt på sin värld och hur den fungerar att hon vill beskriva allt för oss, men vi är nog inte så intresserade av hennes teknikaliteter, och hade nog hellre fått lära känna vad personerna kände och upplevde. Tji fick vi.

Divergent är inte asdålig. Jag tog mig igenom den utan några större problem, men jag njöt aldrig.

Historien är så banal, att den hade behövt något genialiskt att överraska mig med. Istället är den förutsägbar som Kellog’s Cornflakes. Det känns som att jag läst den och sett den på film många gånger förut. Grundtanken är bra, men Roth gör alldeles för lite av den.

Jag antar att Divergent ändå kan vara spännande för många, speciellt yngre och de som inte läst så mycket liknande. Det är bra, för alla ursäkter att ge sig på postapokalyps och dystopi är bra. Men jag känner mig inte så sugen på att läsa mer av Roth, även om jag undrar hur resten av världen ser ut, och vad som finns utanför Stängslet.

Jag kan tyvärr inte rekommendera Divergent, men jag tänker inte heller avråda från att läsa den.

Du glömmer dina drömmar i Hungerspelen

Hungerspelen av  Suzanne Collins var en ganska oväntad älsklingstrilogi i bokhyllan. Vad jag än må ha att säga om de långa beskrivningarna av glam och kläder och det tröttsamma velandet mellan Peeta och Gale, så är det ändå böcker jag läst hungrigt och gärna hela natten. Jag har nu avslutat den sista delen, Mockingjay och kan se tillbaka på hela historien.

Hungerspelen handlar om en värld, kanske en framtid, där Nordamerika blivit till Panem, en stat där tolv distrikt hålls som slavar av Capitol, huvudstaden. Distrikten producerar och huvudstaden konsumerar. I huvudstaden hänger man sig åt mat och nöjen medan man i distrikten går hungrig och dessutom tvingas sätta livet på spel för mat.

Hungerspelens huvudperson Katniss riskerar allt varje dag när hon tar sig utanför stängslet som omger Distrikt 12 och jagar mat åt sig själv och sin familj. Hon riskerar även livet tillsammans med alla andra ungdomar i de årliga Hungerspelen. Varje år dras en lott och en pojke och en flicka från varje distrikt måste delta i en kamp till döden i Hungerspelen, som visas på tv för hela Panem. Vinnaren överlever och får mat till sin familj. Förlorarna dör.

Självklart hamnar vår hjältinna Katniss i Hungerspelen. Med hjälp av framför allt sin träffsäkerhet med pilbågen lyckas hon faktiskt vinna spelen. Med sig som vinnare har hon Peeta från samma distrikt, som hon under spelens gång låtsas vara kär i som ett reklamjippo. I slutändan blir det mer än ett spel och Peeta och Katniss kommer varandra väldigt nära.

I andra boken, Catching fire är Katniss lite äldre, men inte mycket klokare. Hon har fortfarande inte rett ut sina känslor eller vad hon vill göra med sitt liv. Tvärtom. Allt är kaos.Eftersom det är jubileum för Hungerspelen, så anordnas en speciell omgång där de tävlande är vinnare från tidigare år. Katniss måste åter igen döda för sin överlevnad.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Så vad kunde hända i tredje boken? Min aning var att tredje boken skulle handla om det mystiska Distrikt 13 och att Katniss äntligen kommer att bestämma sig för Gale eller Peeta, inse att hon vill gifta sig och ha barn och bli en Riktig Kvinna. Det var min pessimistiska gissning. Den infriades tyvärr. Det är tydligen Collins uppfattning om ett lyckligt slut, att man fogar sig i stereotypen och glömmer sina drömmar.

I den sista delen hamnar vi i Distrikt 13 och ett krig som omfattar hela Panem. Det är nu distrikten har en chans att göra sig fria och avsluta slaveriet. Rebellerna anfaller och Katniss blir Mockingjay, revolutionens ansikte.

När jag läst klart Mockingjay känner jag mig först tom, så där som man gör när man sträckläst en riktigt uppslukande bok som man engagerat sig i. Sedan blir jag arg.

Collins har skrivit en serie om en ung flicka som utnyttjas som spelpjäs för att hålla pöbeln i schack i ett slaverisystem. Hon tvingas använda sin kropp och sin kärlek som vapen, döda andra slavar och även vänner och mitt i alltihop försöka rättfärdiga varför just hon ska få leva.

Så får inte Collins riktigt nog ändå. Hon stoppar in ett triangeldrama. Katniss kan inte riktigt bestämma sig för om hon älskar sin bästa vän eller den hon låtsas älska i Hungerspelen allra mest.

Slutligen kan inte Collins heller nöja sig med ett vettigt slut. Hon knyter ihop alla trådar och gör det med dubbelknut.

I slutändan blir Katniss precis den hon hela tiden kämpat för att inte bli. Det är ett sorgligt slut och det är helt förjävligt att det ska behöva sluta så.

Jag skulle rekommendera alla glada läsare av Hungerspelen att inte läsa epilogen över huvud taget, läs inte heller sista kapitlet, 27. Då slutar boken som den ska.

Recensioner av de första två delarna:

• Hungerspelen växer upp (Hungerspelen #2)
• Smäktande kärlek och hunger (Hungerspelen #1)

Hungerspelen växer upp

Jag rekommenderades att läsa Hungerspelen av Suzanne Collins och började så klart med första boken. Omdömet var inte bara positivt, men ja, det var tammetusan bra. Hungerspelen är böcker man fastnar i, läser i sträck och som gör att man glömmer sova eller vad sova ska vara bra för.

Hungerspelen handlar om en värld, kanske en framtid, där Nordamerika blivit till Panem, en stat där tolv distrikt hålls som slavar av Capitol, huvudstaden. Distrikten producerar och huvudstaden konsumerar. I huvudstaden hänger man sig åt mat och nöjen medan man i distrikten går hungrig och dessutom tvingas sätta livet på spel för mat.

Hungerspelens huvudperson Katniss riskerar allt varje dag när hon tar sig utanför stängslet som omger Distrikt 12 och jagar mat åt sig själv och sin familj. Hon riskerar även livet tillsammans med alla andra ungdomar i de årliga Hungerspelen. Varje år dras en lott och en pojke och en flicka från varje distrikt måste delta i en kamp till döden i Hungerspelen, som visas på tv för hela Panem. Vinnaren överlever och får mat till sin familj. Förlorarna dör.

Självklart hamnar vår hjältinna Katniss i Hungerspelen. Med hjälp av framför allt sin träffsäkerhet med pilbågen lyckas hon faktiskt vinna spelen. Med sig som vinnare har hon Peeta från samma distrikt, som hon under spelens gång låtsats vara kär i som ett reklamjippo.

Det är en spännande historia med mycket äventyr, men första boken tappade många poäng på den överväldigande mängden irrelevant dravel. Halva boken verkade handla mest om att vinna en skönhetstävling med smink, hår och kläder. Jag blev förstås också less på tonårskärleksdravlet. Älskar jag honom? Älskar han mig? Vad menar han nu? Vad ska jag säga till honom? Blablabla… blabla bla… Urk.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Så till andra boken
I Catching fire är Katniss lite äldre, men inte mycket klokare. Hon har fortfarande inte rett ut sina känslor eller vad hon vill göra med sitt liv. Tvärtom. Allt är kaos.

Det händer inte mycket första halvan av boken. Man inser hur lite när det väl börjar hända saker senare. Ändå är det spännande och för all del riktigt underhållane. Men så drar boken igång på riktigt. Hungerspelen är tillbaka och dessutom i jubileumsform. Vad händer om inte en riktigt elak twist: De gamla vinnarna måste tävla mot varandra. Katniss är tillbaka i Hungerspelen.

Jag undrade efter första boken hur Collins skulle få till något lika spännande som spelen i en uppföljare. Det fick hon alltså inte. För det är spelen en gång till. Egentligen är det samma bok en gång till, fast lite senare och lite vuxnare.

”Jag har ingen aning om hur de ska kunna bli lika spännande som den första. Men förmodligen ingår även ett triangeldrama och någon slags uppväxt och insikt om vem Katniss egentligen älskar. Bah.”‘

I Catching fire är det mindre hår, smink och kläder och mindre osäkert velande om kyssar och fjanterier. Jag tycker det är enbart skönt och hade förmodligen kunnat stryka ännu fler meningslösa mellanspel som inte bidrar till handlingen som annat än utfyllnad.

Hjältinnan Katniss verkar allmänt älskad av läsarna. Många spekulerar kring filmen baserad på Hungerspelen där en skådespelerska redan pekats ut för rollen. Jag känner mig svalt inställd. Katniss är rebellisk och tonårsaktig, förvirrad och naiv, idealistisk och samtidigt ganska dum i huvudet. Som i osmart. Hon är alltid den sista som förstår sammanhanget, förstår aldrig varför folk gör som de gör om de inte berättar det för henne. Hon drar snabba och felaktiga slutsatser och gör bort sig om och om igen. Visst, hon är mänsklig och allt det, men knappast en idol. Jag har svårt att dyrka någon som inte ens vet vad hon tycker och känner, men som karaktär är hon bra.

Catching fire började alldeles för långsamt, som sagt och sedan när man tror att det ska komma ett infernaliskt klimax mot slutet så blir även det rumphugget och snöpligt. Jag tycker andra boken var bättre än den första, men ändå ganska mycket transportsträcka till den tredje. Det saknas en vettig struktur.

Så till frågan efter andra boken: Hur ska tredje boken kunna bli lika spännande som den första och den andra? Inge Hungerspelen en gång till väl? Nej nu får det räcka. Min aning är att tredje boken kommer att handla om det mystiska Distrikt 13 och att Katniss äntligen kommer att bestämma sig för Gale eller Peeta, inse att hon vill gifta sig och ha barn och bli en Riktig Kvinna. Det är alltså min pessimistiska gissning. Min gissning om andra boken infriades ju inte; Katniss har fortfarande inte bestämt sig.

Recensioner av de andra två böckerna i trilogin:

• Du glömmer dina drömmar i Hungerspelen (Mockingjay, Hungerspelen #3)
• Smäktande kärlek och hunger (Hunger games, Hungerspelen #1)

 

Veckans läsning 24, v11

Den här veckan har jag läst, läst, läst. Först läste jag ut Stuart MacBrides Dying light, som kanske inte nådde upp till Cold granite riktigt (och så klart inte till Halfhead), men som ändå var riktigt bra.

Sedan växlade jag tillbaka till zombiespåret igen och läste Day by day armageddon av JL Bourne, som var så bra och så underbar att jag kallade den världens bästa zombieroman (om man inte räknar World War Z).

Jag har nu nästan läst ut Hungergames: Catching fire och den är bra den också. Recension kommer snart.

Vilken vecka! Tre bra böcker. Plus bokcirkel! Mer info om det finns t ex hos ELS, som sammanfattar kvällen helt korrekt. Även jag ser fram emot en sf-bok, såklart. Och kanske allra helst Babel17 av Samuel R Delany.

• Day by day, världens bästa zombieroman
• Stuart MacBride gör det igen, nästan

Smäktande kärlek och hunger

Efter att ha hört hyllningar till Hungerspelen av Suzanne Collins ett tag fick jag ett ryck och köpte dem. Som stöd hade jag några twitter- och bloggvänners försäkringar om hur bra den var.

Jag frågade också efter vad som gör att de här ungdomsböckerna även lockar vuxna, men fick tyvärr inga svar på det. Upp till bevis alltså.

Hungerspelen handlar om en värld, kanske en framtid, där Nordamerika blivit till Panem, en stat där tolv distrikt hålls som slavar av Capitol, huvudstaden. Distrikten producerar och huvudstaden konsumerar. I huvudstaden hänger man sig åt mat och nöjen medan man i distrikten går hungrig och dessutom tvingas sätta livet på spel för mat.

Hungerspelens huvudperson Katniss riskerar allt varje dag när hon tar sig utanför stängslet som omger Distrikt 12 och jagar mat åt sig själv och sin familj. Hon riskerar även livet tillsammans med alla andra ungdomar i de årliga Hungerspelen. Varje år dras en lott och en pojke och en flicka från varje distrikt måste delta i en kamp till döden i Hungerspelen, som visas på tv för hela Panem. Vinnaren överlever och får mat till sin familj. Förlorarna dör.

Varje år får man en till lott med sitt namn tillagd i spelet. För att få mat kan man lägga till ytterligare lotter.

Självklart hamnar vår hjältinna Katniss i Hungerspelen. Med hjälp av sina jaktkunskaper försöker hon överleva.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Tyvärr grumlas den spännande historien om hennes liv före Hungerspelen och hennes kamp för överlevnad i dokusåpan av en hel del irrelevant dravel. Missförstå mig rätt. Det här var en riktig bladvändare, jag läste den fort och gärna och jag tyckte mycket om den. Men vissa delar hade jag gärna hoppat över. Jag är inte intresserad av någon skönhetstävling och fokus på smink, hår och kläder blev nästan mer än jag kunde uthärda. Oändliga beskrivningar av klänningar och skor kan jag vänta mig i chick-lit, men inte gärna i science-fiction eller vad vi nu ska kategorisera Hungerspelen som.

Sedan blev jag också otroligt less på tonårskärleksdravlet. Älskar jag honom? Älskar han mig? Vad menar han nu? Vad ska jag säga till honom? Blablabla… blabla bla… Urk.

Det är väl här Hungerspelen blev ungdomsbok. Det och att texten var genomgående enkel med korta meningar och enkla händelseförlopp. Men det var bara skönhetstävlingen och hjärta-smärta-marmeladen jag inte tyckte om.

Vad vill Collins egentligen säga när hon fördjupar sig i smink, hår och kläder? ”Snyggast på festen, hälften vunnet”? ”Det viktigaste är att man får högt betyg och att alla tycker man ser fantastisk ut”? Eller menar hon att man först ska behöva genomlida skiten och sedan förstå att det är personen bakom som är viktigast, utan att så är fallet i boken? Nej, det är inte rimligt hur jag än försöker vända och vrida på det. Förmodligen är det bara ett försök, kanske väldigt lyckat, att få yngre tjejer att läsa.

Jag ska absofuckinglut läsa de följande två böckerna trots eventuella sminkfester och modevisningar. Jag har ingen aning om hur de ska kunna bli lika spännande som den första. Men förmodligen ingår även ett triangeldrama och någon slags uppväxt och insikt om vem Katniss egentligen älskar. Bah.

Recensioner av de andra två böckerna i trilogin:

• Du glömmer dina drömmar i Hungerspelen (Mockingjay, Hungerspelen #3)
• Hungerspelen växer upp (Catching fire, Hungerspelen #2)

Hungerspelen på menyn

Hungerspelen av Suzanne Collins

Jag har hört hyllningsropen till Suzanne Collins över hela bokbloggosfären. Till slut fick jag ett ryck och fingrade allvarligt på dem på Pocketshop.

Jag fick en tillfällig ångest över inköpet och rådfrågade bokisarna på Twitter. Vildvittra, jeslunds och VixxOmBocker svarade genast ungefär ”gört”. Tyvärr hade jag redan klivit på tåget. Men när jag kom fram fanns ju en till Pocketshop, så det var ingen större fara.

Inköp blev det alltså. Ännu inget läst, men de ligger och värmer sig i bokhyllan.

Berätta gärna, utan att spoila, hur det kommer sig att dessa ungdomsböcker(?) egentligen är så bra och särskilt då från vuxet perspektiv (som inte alls behöver vara särskilt vuxet).