Etikettarkiv: urban fantasy

Varulvar kräver sina rättigheter

Det är inte ofta jag läser om varulvar. Det är väl tyvärr inte ofta just dessa böcker fångar min uppmärksamhet, egentligen. Kanske är det för att de ofta hänger med gamla slitna vampyrer, eller nya flashiga glamvampyrer. Kanske är det mer för att de sällan får vara särskilt trevliga.

Är det inte typiskt, att varulven är en smutsig best, som man i bästa fall känner igen på dess överdrivna behåring, och i värsta fall på att den hoppar ut ur buskarna och överfaller dig? Och inte på det där sexiga sättet som vampyrer gör det, utan som en stinkande, morfande massa av instinkter och mångalen hysteri.

Men det är slut på det där nu. Varulvarna kräver sina rättigheter.

I Benjamin Percys bok Red moon lär vi känna en värld ganska lik vår egen, men där de sk lycans/varulvarna är en diskriminerad folkgrupp. De är smittade av en prionsjuka.

Det här med prioner är problematiskt, mina vänner (ursäkta denna medicinnörd), eftersom prionsjukdomar typiskt smittar genom att man äter smittad hjärnsubstans (!), ni vet ..kannibaler. I Red moon är det istället fullt möjligt att smittas med ett bett. Varför Percy då inte valde att göra sjukan till viral istället, det får vi väl aldrig veta. Speciellt som han även jobbar på ett vaccin, eller något liknande. Vilket det inte finns mot prionsjukdomar. HUR SOM HELST…

Varulvarna är främst lokaliserade i en egen republik, i Sibirien. Alla andra människor som boken bryr sig om att tala särskilt mycket om, är amerikaner. Amerikanerna har även soldater stationerade i Republiken, för att bevaka sina intressen i gruvor, samt för att bevaka varulvarna som bor där.

De varulvar som bor i Amerika måste underkasta sig medicinering med olika psykofarmaka, vilket gör dem dåsiga och oförmögna att förvandlas.

Givetvis finns det en varulvarnas befrielsefront, och givetvis finns det en grupp amerikaner som vill utrota varulvspesten genom att utrota varulvarna.

Här kommer vi in i berättelsen, och får lära känna dels en ung man och dels en ung kvinna. Deras vägar känns förutbestämda att mötas, men deras berättelser är fullständigt väsenskilda. Hon är varulv och flyr från statliga avrättningspatruller. Han är icke-smittad och försöker undvika att dras med i varulvshatet.

Berättelsen har ett gäng problem. Den är bisarrt lik en kärlekshistoria, men den blir aldrig det. Jag vet inte om det är ett problem i sig, men det känns ofullständigt, antiklimaktiskt. Det finns även en mängd onda män, men ingen ond kvinna. Mannen får ofta rädda Kvinnan, fast hon inte riktigt borde behöva det, och våldtäkt är frekvent som maktmedel. Nu är våldtäkt ett frekvent maktmedel även i verkligheten, men eftersom varulvar inte är särskilt frekventa i verkligheten, så kunde ju Percy hitta på ett annat sätt att utöva makt i den här världen. Kan man tycka.

Generellt är Red moon ett bra exempel på hur man kan förnya en genre. Men den är också hiskeligt traditionell på sina vis.

Jag känner mig inte extremt sugen på att läsa en uppföljare (det finns ingen), men jag kan mycket väl tänka mig att läsa hans nästa bok The dead lands (2015), som är postapokalyps och även den kan stoltsera med kvinnlig huvudperson.


Han åt mitt hjärta

Varulvar som jagar genom Malmös gator om nätterna? Han åt mitt hjärta av Viktor Algren från Pluribus förlag är både snygg och riktigt bra.

Vad är det som är så magiskt med Malmö, egentligen? Inte mycket, men det blir tydligen bra urban fantasy.

Han åt mitt hjärta av Viktor Algren

Han åt mitt hjärta av Viktor Algren

Huvudpersonen Viktor har lite problem med sitt liv, men det blir snabbt perifert när han förvandlas till en varulv. Haha! Ja.

Snart är Viktors största problem hur han ska hantera sitt nya liv. Dofter och instinkter förstärks och måste en gång i månaden kontrolleras noga.

Jag har redan nästan berättat för mycket, men Han åt mitt hjärta är en ganska kort och koncentrerad bok, så det är beklagligt svårt att förklara något alls, utan att förklara för mycket.

Kanske räcker det att berätta för er att det blir rått och blodigt, spännande, vackert och en del homoerotik? Ja, jag visste väl vad ni gillade. Det är dessutom välskrivet, på ett koncist och rappt sätt.

Om det låter intressant med varulvar, kött och sex, så har ni här en bok för er. Som en barnförbjuden Udda verklighet med en touch av det folk önskade att fifty shades kunde erbjuda. Haha!

Ja, det är en väldigt rolig bok, faktiskt, i all sin makabra snygghet. Kanske är det jag som har dålig humor, kanske är det Viktor Algren som har riktigt bra humor (min).

Oavsett, så är det något ni borde läsa nu genast.


Genom eld och vatten

Särskild är uppföljaren till Nene Ormes urbana fantasybok Udda verklighet. Jag läste båda som ebok och hittade nummer två på Dito.se, som är ett hett tips för den som gillar fantasy och science fiction. De har väldigt mycket gamla böcker där, för billiga priser bästa-för-dig-kompis.

Särskild, i alla fall, handlar liksom den första boken om tjejen Udda. Hon är som du och jag, men har skrämmande drömmar, som visar sig vara verkliga. Uddas bästa kompis Daniel bor i samma hus och deras relation är någon slags platonisk vänskapskärlek. De har ett ömsesidigt beroende av varandra, som inte känns helt friskt, men som hjälper dem när Malmö blir farligt farligt.

När vi först mötte Udda och Daniel, hade Udda precis drömt en särskilt läskig dröm. Daniel bestämmer sig för att gå dit drömmen utspelade sig, för att visa henne att det inte är verkligt. Och då, förstås, försvinner Daniel. Udda blev tvungen att ta sig i kragen och möta sina rädslor för att rädda honom. En helt ny värld öppnar sig när Udda så sakteliga lär känna Malmös under värld av sära.

De sära är annorlunda, särskilda, säregna. De har gåvor som gör att de till exempel kan byta skepnad till ett djur, eller se in i framtiden. Uddas gåva är att drömma andra människors liv. Hon drömmer inte OM dem, hon drömmer rätt inifrån deras skalle, vilket är en särskild fruktad gåva bland de sära.

Udda verklighet var lite knagglig för mig i början, men blev bara bättre och bättre desto längre jag läste. Särskild började mer direkt, eller så var det jag som var med på noterna.

Vi återser alla de gamla favoriterna, och några nya. Ciceronen Hemming, som jag inte riktigt tyckte om i första boken, får nu utvecklas och blir mer verklig och lite lättare att tycka om. Daniel är tyvärr fortfarande ganska… tråkig. Jag vet inte om han ska vara någon prins direkt, men han är i alla fall inte min typ. ”Vad vill han? Vem är han? Kyss hennes eller inte, dumjävel.”

Det underbara hamnskiftandet får vi uppleva mer av i Särskild, och det är nog min absoluta favoritdel. Jag vill ha ännu mer djur. Vi får lära känna flera katter av olika slag och storlekar, som blir viktiga i Uddas fortsatta äventyr.

Signerad ebok

Signerad ebok

I Särskild får Udda åter igen möta Oraklet och dras åter igen in i de säras komplicerade värld. Den här gången är det dock inte Daniel hon letar efter, utan lotsen som vi mötte i första boken, den lilla väna flickan som kan plocka minnen ur din hjärna och förvandla dem till vackra glaskulor.

Jag tyckte bättre om Särskild än om Udda verklighet, men jag tyckte ändå att transportsträckan till den slutgiltiga uppgörelsen kanske var lite… antingen lång eller hypad. Och klimax var lite nedslående faktiskt. Jag hade väntat mig mer action, och det var mest… konstigt.

Men jag hoppas att ni läst Nene Ormes böcker, och annars bör ni göra det, för få saker är mysigare än att läsa svensk fantasy om alldeles vanliga svenska städer. Dock vill jag gärna fråga vad ni tycker om Udda, Daniel, Hemming och de andra… Håller ni med mig, eller såg ni helt andra människor?

Tidigare:


Säregen upplevelse

Högst upp på min blogg står det:

”När en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt, är det inte säkert att det är bokens fel.”
– Georg Christoph Lichtenberg

Det är min ärliga disclaimer, som är tänkt att visa på min ändlösa ödmjukhet inför möjligheten att jag skulle ha fel.

Och det händer faktiskt att jag har fel också.

Senast jag hade fel var nu när jag läste Udda verklighet av Nene Ormes. Jag började läsa Udda verklighet två gånger, och båda gångerna blev jag anti och slutade läsa.

Förmodligen är bokens början inte riktigt min typ av början, men jag irriterade mig också på ordvalet: läppja, strumpläst, trapp, territoriell, egendom och podium. Alla dessa ord, som inte är fel, men som jag ändå satte i halsen hela tiden.

Sedan gick jag till Medisbibblans zombiekväll och där skulle Ormes bokprata om Udda verklighet och uppföljaren Särskild. Och där omvärderade jag min hårda dom. För det första kan en så rolig och smart person svårligen skriva något särskilt dåligt (Ja, faktiskt. Författare finns i alla former och färger, men de bra är aldrig dumma i huvudet eller fullständigt fantasilösa, så det så.). För det andra blev jag åter igen sugen på att läsa boken när jag hörde den beskrivas. Jag måste för fan ha tänkt fel, sade jag till mig själv och Elitistmörkerklubbens delegation på plats. Jag ska läsa den en gång till. Och den här gången ska jag läsa den på skånska (Ormes är från Skåne).

Så jag började läsa Udda verklighet en gång till.

Udda verklighet av Nene Ormes

Udda verklighet av Nene Ormes

Udda är bokens huvudperson. Hon är som du och jag, fast hon har väldigt skrämmande drömmar. Uddas bästa vän är granne i huset och heter Daniel. När vi möter dem har Udda precis drömt en särskilt läskig dröm. Daniel bestämmer sig för att gå dit drömmen utspelade sig, för att visa henne att det inte är verkligt. Och då, förstås, försvinner Daniel.

Nu ensam, måste Udda försöka hitta Daniel. Samtidigt blir drömmarna allt intensivare, och det blir tydligt att drömmandet har med Daniels försvinnande att göra. En helt ny värld öppnar sig när Udda så sakteliga lär känna Malmös under värld av sära. De sära är annorlunda, särskilda, säregna. De har gåvor som gör att de kan byta skepnad till ett djur, eller till exempel se in i framtiden. Udda kan drömma andra människors liv.

Den tredje omläsningen föll allt på plats. Visst är början fortfarande lite knölig mellan drömmen och verkligheten, men när Daniel väl försvunnit blir det väldigt roligt och spännande. Och visst funderade jag ibland på något ordval, men det var inte längre irriterande.

Det händer ganska ofta att en bok börjar bra och sedan rinner ut i sanden. Udda verklighet, å andra sidan, blev bara bättre och bättre desto längre jag läste. När jag kikar på andra bloggar, så verkar man överens om att Särskild, som är del två, faktiskt är bättre än den första boken, och i så fall lovar det mycket gott för särverkligheten i Malmö.

Jag är väldigt glad att jag bestämde mig för att läsa igen. Jag tycker om Udda och vill gärna veta vad som händer med alla lösa trådar som Ormes strött ut i berättelsen. Jag misstänker och hoppas att de finns där med flit.

Men, jag tycker inte så mycket om ciceronen Hemming ännu. Han är aningens… tråkig. Och Daniel är mest bara bluärk. Vad vill han? Vem är han? Kyss hennes eller inte, dumjävel. Ja, det kan vara Daniels fel att jag inte ville läsa mer de första två gångerna. På Ormes zombieprat på Medis fick jag ju nämligen veta att Daniel försvann rätt snart, så kanske var det därför läslusten kom tillbaka?

Förhoppningsvis kommer bok två att bjuda på närmare bekantskap med Daniel och Hemming, så att även de blir levande.

Jag skulle också vilja lära känna magin bättre. Den bästa delen i Udda verklighet är när minnen kan plockas, ungefär som i Den oändliga historien när häxan tar minnen och lagrar dem som vackra glaskulor. Hamnskiftandet är också väldigt spännande, men det får vi inte lära oss särskilt mycket om.

Udda verklighet är renodlad stadsfantasy (urban fantasy) med ett stänk av YA (young adult/unga vuxna). Skulle jag likna den vid något, så blir det (fantastiskt nog) Neverwhere av Neil Gaiman. Även där finns det en värld under världen, dolda dörrar och mystiska vägvisare. Förmodligen är det rätt synd att det inte finns en tunnelbana i Malmö. Ormes borde förlägga bok tre till Stockholm, tycker jag.

Stadsfantasyn är smidig på det sättet, att man inte behöver sätta sig in i en helt ny värld (gäller författaren också), men samtidigt väcker det helt nya funderingar, som till exempel hur den alternativa världen döljs för ”verkligheten”.

De böcker jag tyckte allra mest om som yngre läsare, var nog böcker med drag av stadsfantasy, som t ex Fionavars vävnad av Guy Gavriel Kay. Det blir nästan omöjligt att inte fantisera om hur det skulle vara, om boken var sann, om man hade den gåvan, om man hittade dörren, om man lärde känna en fiskmås. Så även nu alltså.

Hoppas att Särskild snart finns som ebok, så ska jag läsa den också, och sedan alla de andra sexton-tjugo böckerna som Ormes lovade oss på Medisbibblan.


En djävla tur i oturen

Devil’s hand av ME Patterson var den senaste boken i Elitistmörkerklubbens bokcirkel.

Efter mina fyra veckors galna arbetsperiod med 77 timmar i veckan var det ett minst sagt efterlängtat avbrott/utbrott/benbrott.

Vi hade träffats dagen innan också för en ölfika mitt på eftermiddagen, men det märktes knappt när vi strålade samman på måndagskvällen. Kanske var det allt för länge sedan vi sågs. Kanske finns det helt enkelt inte tid nog för alla nördiga diskussioner.

Kanske pratade vi ganska lite om boken. Eller kanske tyckte vi lite för lika om den. Men folk verkade gilla den, om än inte älska den huvudlöst. Dåliga dialoger var en kommentar jag minns. Fler detaljer finns i Bokstävlarnas recension, men här följer min egen recension.

Devil's hand av ME Patterson

Devil’s hand av ME Patterson

När jag hittade ME Patterson på twitter, eller rättare sagt, när han hittade mig, tänkte jag att det kunde vara något för EMK. Demoner, poker, Las Vegas, jordens undergång. Typ. Samtidigt var det ju ett helt oprövat kort och en riktig joker i leken (pun intended). Boken är den första i en serie (Drawing thin) och mycket av dess ganska pushiga karaktärsetablerande kan nog tillskrivas det faktumet.

Vi träffar vår hjälte, Trent, när han är på väg tillbaka till Las Vegas tillsammans med sin flickvän. Han hade aldrig tänkt återvända. Men Susan fick ett fantastiskt jobberbjudande och han kan inte stå i hennes väg för några otrevliga minnens skull. Sist Trent var i Las Vegas blev han svartlistad från samtliga casinon. Inte för att han rånat dem. Inte för att han fuskat. De misstänker att han gjorde det, men ingen kunde bevisa någonting. Sanningen är att Trent har djävulens tur och att han vinner helt utan att behöva gömma kort eller räkna dem.

”Never, ever, ever – under any circumstances – bet against a demon holding a pair of sixes.”
Ur Devil’s hand av ME Patterson, s 165

Trent är en cowboy i allt utom yrket. Han beter sig ganska precist som en mystisk ryttare i någon västernfilm. Han är inte coolast, inte starkast, har ingen plan och inga särskilda talanger (utom sin tur), men det är liksom det som är grejen med honom, hans absoluta vanlighet. I denna vanlighet är mörka hemligheter insprängda. Vad är det med hans tur? Varför flyttar han med Susan dit han absolut inte vill? Varför regnar det ruttnande fisk på honom? (hehehe, läs..)

Tillbaka i Las Vegas börjar historien repa upp sig fort. Allt faller samman och demonerna hotar att ta över staden. Handlingen går i ett rasande tempo och påminner inte lite om en underhållande Hollywoodfilm. Precis som i en film är det inte jättenoga med detaljerna. Det går fort och det är inte tänkt att man ska tänka på dem. Dialogen är inte helt genomtänkt eller bearbetad. Men man ska inte tänka på det heller. En del detaljer är direkt mot naturlagarna, men tänk inte på det… osv.

En detalj jag särskilt inte kunde svälja var att mr Trent kör motorcykel på halt väglag. Och inte bryr sig, inte har problem, inte slirar, inte spinner, inte går omkull, inte står på stället och svär och gräver ner sig. Det här störde mig till den grad att jag frågade författaren på twitter:

”Only acceptable answer: Divine intervention”

Och han svarade just det, eller att man helt enkelt fick köpa det och läsa vidare. Jag köpte det knappt. Egentligen inte, faktiskt. Det var lite väl konstigt för att inte ens kommentera, inte ens skylla på tur. Men… ja… häpphäpp.

Det som gör att jag ändå gillar det här ovanliga, att en bok bryter mot reglerna och slätar över skavanker och sopar smutsen under mattan, är att det är så himla underhållande. Karaktärerna är intressanta och roliga, även de onda demonerna som tagit över Las Vegas. Även den lilla flickan Trent försöker rädda och som vi inte kan bestämma oss för om hon är ond eller god.

Det här är den första boken och även om jorden (eller iaf Las Vegas) nästan går under, så är det alltså bara början. Jag vill läsa mer, faktiskt. Jag vet inte om de mindre bra delarna kommer att bli bättre, men jag ska nog ge det en chans åtminstone. Det ska jag göra eftersom jag vill se hur Trent utvecklas. Som det är nu har han alla möjligheter att bli den klassiska cowboysaren i slängkappa och hatt, med en bister min och ett mörkt förflutet, ensam desperado mot världens ondska. Här på en Ducatimotorcykel istället för på en häst.

Det skulle kunna bli hur roligt som helst.