Det är alltid underbart att få blogga om Chelsea Cain, men av någon orsak verkar väldigt få ha tagit henne till sitt hjärta riktigt som jag. Jag vet inte om jag vet en enda bekant som läst henne, faktiskt. Och jag fattar inte varför?!
Om ni tycker om deckare, eller om ni tycker om Ond Bråd Död, eller om ni tycker om när det blir ”psykologiskt”, eller om ni tycker om femiFUCKINGnism, så borde ni gilla Chelsea Cain.
”Om ni vill ha det mest blodisande deckarthrillermordpsychodramat, då är det Cain ni vill ha.”
Från Nedbruten, men inte död
Den egentliga huvudpersonen, som jag ser det, i Chelsea Cains böcker, är den kvinnliga seriemördarpsykopaten Gretchen Lowell. Gretchen är så sjuk i huvudet som det går att bli, och så vansinnig och blodtörstig, men ändå kall nog att dra ut på lidandet, att se tjusningen i att människor istället får leva med vad hon gjort mot dem.
Chelsea Cain
En av de som överlevt hennes tortyr är polisen som jagade henne, Archie Sheridan. Han såg sedemera till att hon spärrades in på mentalsjukhus där hon får ruttna bort i förnedring och ensamhet, men han är samtidigt hennes fånge. Han påminns dagligen om den tortyr hon utsatte honom för, och i någon del av hans hjärna tror jag att han aldrig blivit fri från fångenskapen.
Med detta sagt, läs de tidiga recensionerna, eller tro mig när jag säger att fler borde läsa Chelsea Cain. Börja med Heartsick.
Själv har jag nu kommit fram till den femte boken, Let me go.
Let me go av Chelsea Cain
Let me go är en perfekt fortsättning efter Kill you twice. Där fick vi se Gretchen fullständigt nedbruten av mediciner och isolering. Det var härligt att få frossa i hennes rättmätiga lidande, efter allt hon gjort.
Men nu har hon rymt. Hon är fri, och hon har en agenda.
Archie undersöker en rik mans privata ö, kroppar ansamlas i hemliga tunnlar och Gretchen är på krigsstigen. Det är vansinnigt bra och roligt och underbart blodigt, precis som Chelsea Cain lärt mig att förvänta.
Förutom mordhistorien så utvecklas bakgrundshistorien mellan Archie och Gretchen ytterligare, med ännu en sjuk twist. Det är som att Cain alltid har ytterligare ett trick, och ytterligare en tanke.
Det finns en bok som varenda boknörd och bokmänniska och läsare säger att man måste läsa, eller i alla fall utropar har du inte läst den!??! ifall en klantigt nog inte har det. Den boken är Den hemliga historien (The secret history) av Donna Tartt.
Nu har jag äntligen läst den, och måste genast erkänna att ja, den är så bra och ja, man måste läsa den. Så, nu var det sagt och alla som sagt det hade rätt, och ni ska lyssna på dem, ni också.
The secret history handla (precis som The raising!) om en liten skola i USA, och om några personer som studerar där, samt om att någon dör. Men där upphör likheterna. The secret history är nämligen världens mest läsvärda och läsmåste bok, medan The raising är medioker och platt i jämförelse.
Huvudpersonen kommer till den anrika lilla skolan i Vermont av en slump. Han ska läsa grekiska för en excentrisk professor, och dras genast in i de prestigefyllda, men samtidigt kufiska, grekiskastudenternas samvaro. De är, i allt essentligt, hipstrar. Fast förr i tin’. De klär sig gubbigt, de pratar styltigt, de gillar konstiga saker, de sitter uppe på nätterna och pratar om Svåra Saker, och de umgås inte med pöbeln.
Ni fattar ju hur himla charmigt och roligt det är, bara på de premisserna. Ja, jag älskar verkligen att läsa om kufiska människor som hatar alla andra, det är inget skämt, ingen ironi, det är sant.
Till denna fina, lugna skoltillvaro, kommer faktum att en i gänget dör. Detta presenteras tidigt i boken, men jag tänker ändå inte avslöja mer än att det vi egentligen vill få veta är hur gick det till? och vem gjorde det?.
Samtidigt känns detta mordmysterium väldigt perifert ibland, för det är så jävla bra läsning hela tiden, och allt är bra, och varenda person i gänget är intressant och mystisk och cool och jag är en sån fangirl, ser Henry på biblioteket hela tiden.
Det finns redan tusen miljarder recensioner av The secret history, så jag tänker inte hålla på och berätta mer än så här.. De av er som kanske tänkt att det är en ungdomsbok har fel. De som tror att den är pretentiös har fel (det är studenterna i boken som är pretentiösa). De som tror att den är hypad har rätt, men den förtjänar det verkligen.
När läser jag någonsin romantiska böcker om studenter i en amerika? Jo, det händer tydligen. Den första är The Raising av Laura Kasischke.
Huvudpersonen är så där skönt osympatisk, omgivningen diffust idyllisk, bipersonerna ungefär lika osympatiska, och Kasischke broderar ut sina kapitel med långa miljöbeskrivningar och ingående detaljer om personernas kläder, som att hon fick betalt per ord.
På den lilla skolan i den amerikanska småstaden någonstans i mellanvästern, försvinner kvinnliga studenter då och då, men eftersom skolan inte vill ha dålig publicitet, och en vet ju hur unga kvinnor är, så följs det sällan upp. I The Raising nystas historien om kvinnorna långsamt upp, med hjälp av flera personers perspektiv. Vi följer den unge mannen som egentligen bara vill slappa och röka på, den unga mamman som är lärare på skolan och inte får livspusslet att gå ihop, och den lesbiska läraren som har mycket att dölja, och mycket att förlora.
Jag förväntade mig hela tiden att det skulle dyka upp en varulv, en vampyr eller ett spöke, men något sådant ingår inte i Kasischkes berättelse, som dock berättas på precis samma sätt som de böcker vi faktiskt får vampyrerna att gotta oss i.
Det tog en bra stund innan jag kom in i handlingen, eftersom Kasischke som sagt broderar ut sig något vansinnigt. Jag tappade tråden och fick läsa om stycken, och till slut hoppade jag över de flesta beskrivningarna.
Men när jag väl kom in i handlingen så var det riktigt spännande. Karaktärerna är stereotypa, men det blir bra ändå. Sexismen flödar över sidorna på ett ”charmigt” sätt, och jag kunde nästan förlåta det.
Allt sammantaget så tänker jag nog fortsätta att läsa romantiska böcker om små skolor i USA ungefär lika ofta i framtiden, som jag gjort förut. Dvs nästan aldrig.
Ja, jag älskar Chelsea Cain. Om ni vill ha det mest blodisande deckarthrillermordpsychodramat, då är det Cain ni vill ha. Jag har nu kommit till den fjärde boken, Kill you twice.
Chelsea Cain skriver om den mycket karismatiska, kvinnliga seriemördarpsykopaten Gretchen Lowell. Gretchens öde är för evigt sammansvärjt med hennes före detta offer och mästerverk, Archie. Han är polisen som jagade henne och som satte dit henne och såg till att hon spärrades in på mentalsjukhus där hon får ruttna bort i förnedring och ensamhet.
Han är också ett av hennes offer, undkom med livet i behåll, men inte med alla organ intakta. Hans kropp är täckt av ärr från Gretchens skalpell och ett av dem är hjärtat hon ristar in i alla sina offer. Hans är det enda som fått läka.
De tre första böckerna var fantastiska. Det var ögonblicklig kärlek mellan Chelsea Cain och mig.
Dynamiken mellan Gretchen och Archie är det centrala temat i samtliga böcker. Det blir mer än bara blod. Det blir mer än en deckare. Chelsea Cain är inte för den kräsmagade, men det är synnerligen fascinerande läsning om det värsta världen har att erbjuda och vad man gör när man möter det.
Den fjärde boken, The night season, handlar ganska lite om Gretchen, men desto mer om en starkare och friskare Archie som äntligen börjat tillfriskna. Vi möter även Susan Ward igen, journalisten med my little ponny-hår, som samarbetar med Archie, båda ger och tar av varandras information.
Självklart saknade vi Gretchen i The night season, men i Kill you twice, mina vänner, är hon äntligen tillbaka.
I The night season drabbades Portland av översvämningar. Det visar sig snart att en del drunknade faktiskt blivit mördade och att en del underliga ledtrådar lämnas på kropparna.
The night season är bra, men Chelsea Cain visste nog om att det saknades Gretchen och trauma, vilket hon erkänner i Acknowledgements, och lovar att gottgöra oss i nästa bok. Jag litade på Cain. Och jag fick rätt.
Chelsea Cain
I Kill you twice möter vi en helt annorlunda Gretchen. Hon är nedbruten av mediciner och isolering. Det är väldigt givande att äntligen se henne lida för vad hon har gjort.
Men Archie har knappt tid att vältra sig i känslan, för det börjar dyka upp lik i Portland. Och morden verkar ha någon underlig koppling till Gretchen.
Givetvis kan hon inte vara skyldig, men mördaren har en liknande talang och Archie tvingas möta sin nästan mördare för att ta hitta sambandet.
När jag läser Kill you twice är det länge sedan jag läste Cain sist, och det är som att komma hem. Det är underbart, det är genialiskt, rappt och roligt, hemskt och fantastiskt. Har ni inte läst Chelsea Cain ännu, så är det faktiskt dags. I höst kommer redan den sjätte boken.
De flesta vet numera vem Jack Reacher är. Han är ju Tom Cruise! Hahahah! Nej.
Egentligen är Jack Reacher allt som Cruise inte är, men det blev nyligen Hollywoodfilm av min älsklingsmachoman, så nu lär väl alla nya läsare ha helt fel bild av honom.
I deckarvärlden är Jack Reacher en ganska unik stjärna. Varje författare försöker göra någo nytt, men ganska få hittar sin egen nisch. Lee Child är dock en av dem. Han skriver om en gammal militärpolis, Jack Reacher, som numera arbetslös reser runt i USA och bara råkar hamna i alla möjliga situationer där han får nytta av att vara störst, bäst, starkast och smartast. Reacher fixar biffen.
Nu är vi dock redan på bok sexton i serien, som ibland tjänar på att läsas kronologiskt, och ibland verkligen inte kräver det.
I denna sextonde bok, The affair, kan man tro att Lee Child redan hade utnyttjat alla sätt varpå Reacher kan råka illa ut, men så är inte fallet.
Nu får vi äntligen veta hur det gick till när Reacher lämnade militären!
The affair av Lee Child
Serien har gått upp och ner lite under dessa sexton böcker. Det var fantastiskt i början, men hade en dipp kring bok 11-14, som dock nu är glömd och förlåten, för The affair är nog en av de bästa böckerna hittills.
Reacher är lite yngre, lite mindre sliten, men desto tröttare på livet. Han skickas till den amerikanska södern, där han ska luska i några mord. Fallet är känsligt och sköts officiellt av en militärpolis på basen utanför stan, men Reacher arbetar under täckmantel för att se vad lokalpolisen sysslar med. Entré: Bokens obligatoriska bombnedslag i form av kvinna.
Men det gör ingenting att det är förutsägbart ibland. Det är ju halva nöjet med att läsa deckare. Jag vet när jag läser Lee Child, att jag får Reacher, att han är hunkig, att det blir en hel del redahållande på tiden i huvudet och att han kommer att ligga med någon. Det bara är så. Resten är dock helt oklart. Vad som helst kan hända.
Har ni inte läst Lee Child ännu, så kan ni börja nu och se fram emot sexton böcker av snarlik högklassig actionkvalitet.
Jag råkade ju läsa fel bok. Det var inte rätt bok, och den handlade inte om rätt sak.
Jag trodde att jag läste Outbreak av Robin Cook, men jag egentligen läste The hot zone av Richard Preston. Inte nog med det. Jag fick för mig att Outbreak (The hot zone) var en zombiebok.
Efter ett tag insåg jag att den vidriga introduktionen om smittans ursprung och indexpatienten, patient noll, det första fallet, inte handlade om en zombie utan om ebola, och att det faktiskt hänt på riktigt, eftersom boken inte var hittepå.
Rajt.
Så sen läste jag förstås Outbreak, som jag hade tänkt att läsa. Den var inte heller en zombiebok, men den var åtminstone påhittad.
Det lustiga var att Outbreak handlade om nästan exakt samma sak.
Den var nästan så lik att det vore troligare att Outbreak baserats på The hot zone, men utgivningsdatumen är omkastade. Det måste helt enkelt vara så att Cooks bok inspirerade Preston att skriva en bättre, och sannare berättelse om ebola och smittspridning i USA.
Det är nämligen riktigt troligt. För Outbreak är inte särskilt bra.
Vi följer en tjej, Marissa, som fått ett nytt jobb på CDC, Centers for Disease Control. Hon jobbar på virologiavdelningen och skickas ut på uppdrag när sjukhus begär en konsult för att reda ut krångliga symptom som kan misstänkas vara början till en epidemi, eller en ny sjukdom.
Givetvis upptäcker Marissa att hennes första fall är ebola. Och givetvis fortsätter det att dyka upp nya ”hot spots” av smitta över hela USA.
Marissa dras in en konspiration, men ingen tror på henne när hon delar med sig av sina misstankar.
Det är en blandning av läkarthriller, läkarromantik och virusroman. Det är lite spännande, men inte så oväntat. Och det är mer hattande hit och dit och klipp förbi det roliga, än verklig action.
Faktiskt var The hot zone bättre. Och, tyvärr, på riktigt.
The first days av Rhiannon Frater, är en zombieroman av klassiskt amerikanskt snitt. Den skiljer sig dock på några punkter, som ni kommer att märka.
Bokens huvudpersoner är hemmafrun Jenni och advokaten Katie. Vi möter Jenni precis efter att hennes hustrumisshandlande man och hennes två barn har blivit zombier och försökt äta upp både Jenni och varandra. Strax därefter möter vi Katie, som dyker upp i en pickup och räddar Jenni. De två drar sedan iväg på en zombiedödarturné.
Just här är historien som allra bäst. Vi har Jenni och Katie, två helt olika kvinnor. För den ena är zombieapokalypsen det bästa som hänt henne. Äntligen är hon fri och äntligen har hon möjlighet att vara sig själv. För den andra är det verkligen undergången, men samtidigt ett uppvaknande från ett fullständigt verklighetsfrämmande kontorsjobb, och perfekt hemmaliv med den perfekta frun Lydia i den perfekta villan.
Det är Thelma och Louise, om de hade åkt runt och skjutit zombier.
The first days av Rhiannon Frater
Men precis som i filmen, så kan det inte hålla, och det gör det inte heller. Långsamt vänds en fantastisk och originell zombiehistoria till totalt skräp.
Nu kommer jag nästan att börja SPOILA boken, men det är ändå bara skräp, så med största sannolikhet ska ni ändå inte läsa. Fortsätt på egen risk.
.
.
.
Någonstans på vägen slutar Jenni och Katie att vara de personer vi lärde känna i början. Jenni blir en kåt tonåring med mordiska tendenser och Katie blir heterosexuell och våpig.
Dessutom släger Rhiannon in alla triangeldramer, som möjligen kan tänkas i konstellationen av karaktärer hon har tillgängliga.
Det blir nästan så dåligt, att man glömmer hur bra boken faktiskt var i början. Hade den här boken fortsatt på det utsatta spåret, så hade jag gett den det allra högsta betyget möjligt och jag hade med glädje läst de resterande två delarna i trilogin. Men som det nu är, så är jag istället heligt förbannad, besviken och trött.
Varför blir Jenni en tonåring, istället för att fortsätta på den hälsosamma vägen från misshandlad hustru till självständig kvinna? För nej, hon känns inte som en självständig och sexuell kvinna, hon blir verkligen tonårigt besatt. Det är pinsamt.
Varför blir Katie en bisexuell kvinna med förkärlek för starka karlar som kan ta hand om henne, istället för att fortsätta vara den starka lesbiska kvinna vi träffade i bokens början? Varför fick hon inte fortsätta vara stark och sorgsen? Varför måste hon plötsligt vara bisexuell och falla för män?
Det är frustrerande och idiotiskt, och förmodligen en konsekvens av att Frater skrev boken som en online-följetong utan särskild tanke eller mål. Kanske tappade hon kontrollen över sin egen handling och sina egna karaktärer någonstans på vägen. Kanske skrev hon bort sig och hittade inte längre tillbaka till sin grundtanke.
Lika bra som början av boken är, lika dåligt är slutet på The first days, tyvärr.
Ingen har väl missat Gillian Flynns värsta konkurrent, Elizabeth Hand? Med det menar jag att de skriver samma typ av genomtragiska skräck, som gärna fokuserar på en kvinna och hennes inre mörker. Typ så.
Elizabeth Hand är väldigt skicklig, skickligare än Flynn (men nu ska jag sluta jämföra dem). Hon lyckas få mig att läsa hela natten och att rysa tills jag har hemmets alla filtar över mig. Hon är helt makalöst begåvad.
Så… Men! Haha… Men, huvudpersonen är en vansinnigt irriterande skitunge på 40+ år, som vägrar fatta att hon inte längre är ung och tuff och heroin chic, utan snarare misslyckad, övervintrad och jävligt sliten.
Hon kommer från en priviligerad bakgrund, men har brutit nästan all kontakt med familjen. Hon var en lovande fotograf, men lyckades inte hantera ens en smula berömmelse, och blev praktiskt taget utslagen. Hon kan inte hantera förhållanden, relationer, arbete, sociala sammanhang eller något annat mänskligt beteende. Hon är helt enkelt jävligt trasig.
Och den här människan får man alltså umgås med boken igenom och i böckerna som följer.
Det enda som får mig att läsa är Hands fantastiska språk och känsla. Cass tycker jag genuint illa om och skulle inte gråta en tår om hon blev överkörd och dog på väg hem från en pillerfylla.
Generation loss av Elizabeth Hand
Generation loss handlar om hur Cass får ett uppdrag som fotograf och tar sig samman tillräckligt för att åka iväg. Hon har chansen att fota sin stora idol, en fotograf som hade sin storhetsera strax innan hon själv nästan nådde stjärnorna. Men det dröjer inte länge innan Cass förstör för sig själv med fylla och stört beteende. Desto vidrigare hon blir, desto bättre blir dock resten av handlingen.
Jag tycker om att läsa om de andra personerna i galleriet. De känns alla mer verkliga än Cass. Jag tycker om att läsa om den lilla byn vid havet i Maine, om galna öbor och eremiter. Det finns skickliga beskrivningar av fotografier och landskap, en förtrollande läsning.
Men som sagt, jag hatar Cass och kan nästan döda henne själv, om det skulle behövas.
Vad är grejen med att skriva om trasiga kvinnor?
Varför handlar varenda bok (jag läst…) med kvinnlig huvudperson om ett trasigt mongo? Förutom Temple då, som är väldigt hel för att vara postpokalypsens drottning.
Kan inte någon skicklig författare skriva om en kvinna utan att göra henne till ett ätstört, alkoholiserat, drogberoende, socialt handikappat monster?
Tack, det var bara det.
Läs Generation loss, den är underbar, men snälla snälla snälla någon skriv en lika bra bok om en ”normal” människa.
Det är väldigt farligt att kritisera den allsmäktige Neil Gaiman. När jag läste Neverwhere var det kärlek vid första bladvändningen, och jag förväntade mig att bli precis lika trogen som alla andra.
Med stor förväntan tog jag tag i det många anser vara hans bästa, American gods.
Boken skrevs strax efter att Gaiman flyttade till USA, och han reste runt till samtliga platser i boken, under tiden han skrev. Det är en amerikansk roadtrip, inte helt olik den jag själv gjorde för ett par år sedan, och man känner igen sig mycket i alla genomamerikanska detaljer.
Gaiman säger i sitt förord, att han vid flytten började fundera på vad som var amerikanskt. USA är ju sammansatt av immigranter. De har alla tagit med sig en bit av sina kulturer och skapat den amerikanska. Men varför är en amerikan fortfarande ”irländsk”, men är inte beredd att tänka sig leprechauner i USA? Samtliga immigranter verkar ha lämnat sina gudar hemma. Men tänk om det inte vore så? Tänk om man tog med sig dem till det nya landet?
I American gods följer vi den mycket sympatiska och fina killen Shadow. Han utsätts för guds alla prövningar, men tappar sällan sitt lugn. Han blandas in i gudarnas planer och används som spelpjäs till höger och vänster och genom honom får vi träffa Mr Wednesday, Bastit, Horus, Isis och många andra.
Som svensk känner man ofta till nordisk mytologi rätt väl, och eftersom den är ganska central i American gods, så blir det en hel del spolierade överraskningar längs vägens gång. Det är inte särskilt svårt att se vart de bär hän, trots Gaimans förmodade försök att vara lite listig.
Neverwhere av Neil Gaiman
I stort sett var American gods för lång och för omständlig. Jag läste förvisso den något utökade 10-årsjubileumsutgåvan, men misstänker att intrycket är snarlikt. Jag tyckte om Shadow och många av de andra figurerna, men själva handlingen var aldrig särskilt spännande eller intressant.
Det var inte svårt att ta sig igenom 548 sidor, vilket brukar betyda väldigt bra bok, och helt okej är den, men eftersmaken var… noll.
Tana French är ju allas vår älskling och jag har skrivit om handlingen tidigare. Den här boken skulle enligt tidigare uppgift komma i augusti 2011, därefter i mars 2012, sedan i juni men verkar nu komma i juli på Adlibris.
Kill you twice av Chelsea Cain, 2012-08
Min älskling Gretchen kommer tillbaka. Jag har skrivit om Chelsea Cain förut och hoppas att hon är tillbaka i toppform. Det finns även rykten om en tv-serie.
Red country av Joe Abercrombie, 2012-11
Abercrombie kommer ju även till Swecon/Kontrast i höst (anmäl dig nu!). Jag har redan bokat biljett och hotellrum och ser fram emot en galet rolig nördhelg.
Nu har jag förvisso ett par böcker kvar i bokhyllan av Abercrombie, men han är hittills väldigt jämn och bra, så jag ser storligen fram emot hans nästa verk.
A wanted man av Lee Child, 2012-09
Lee Child är en storfavorit i bokhyllan. Han levererar alltid precis vad jag vill ha och Jack Reacher är en av mina bästa hjältar. Säkerligen blir även nästa bok en höjdare.
Dock, att jag måste nämna min besvikelse över castingen till den kommande filmen.
Devil’s hand av ME Patterson var den senaste boken i Elitistmörkerklubbens bokcirkel.
Efter mina fyra veckors galna arbetsperiod med 77 timmar i veckan var det ett minst sagt efterlängtat avbrott/utbrott/benbrott.
Vi hade träffats dagen innan också för en ölfika mitt på eftermiddagen, men det märktes knappt när vi strålade samman på måndagskvällen. Kanske var det allt för länge sedan vi sågs. Kanske finns det helt enkelt inte tid nog för alla nördiga diskussioner.
Kanske pratade vi ganska lite om boken. Eller kanske tyckte vi lite för lika om den. Men folk verkade gilla den, om än inte älska den huvudlöst. Dåliga dialoger var en kommentar jag minns. Fler detaljer finns i Bokstävlarnas recension, men här följer min egen recension.
Devil’s hand av ME Patterson
När jag hittade ME Patterson på twitter, eller rättare sagt, när han hittade mig, tänkte jag att det kunde vara något för EMK. Demoner, poker, Las Vegas, jordens undergång. Typ. Samtidigt var det ju ett helt oprövat kort och en riktig joker i leken (pun intended). Boken är den första i en serie (Drawing thin) och mycket av dess ganska pushiga karaktärsetablerande kan nog tillskrivas det faktumet.
Vi träffar vår hjälte, Trent, när han är på väg tillbaka till Las Vegas tillsammans med sin flickvän. Han hade aldrig tänkt återvända. Men Susan fick ett fantastiskt jobberbjudande och han kan inte stå i hennes väg för några otrevliga minnens skull. Sist Trent var i Las Vegas blev han svartlistad från samtliga casinon. Inte för att han rånat dem. Inte för att han fuskat. De misstänker att han gjorde det, men ingen kunde bevisa någonting. Sanningen är att Trent har djävulens tur och att han vinner helt utan att behöva gömma kort eller räkna dem.
”Never, ever, ever – under any circumstances – bet against a demon holding a pair of sixes.”
Ur Devil’s hand av ME Patterson, s 165
Trent är en cowboy i allt utom yrket. Han beter sig ganska precist som en mystisk ryttare i någon västernfilm. Han är inte coolast, inte starkast, har ingen plan och inga särskilda talanger (utom sin tur), men det är liksom det som är grejen med honom, hans absoluta vanlighet. I denna vanlighet är mörka hemligheter insprängda. Vad är det med hans tur? Varför flyttar han med Susan dit han absolut inte vill? Varför regnar det ruttnande fisk på honom? (hehehe, läs..)
Tillbaka i Las Vegas börjar historien repa upp sig fort. Allt faller samman och demonerna hotar att ta över staden. Handlingen går i ett rasande tempo och påminner inte lite om en underhållande Hollywoodfilm. Precis som i en film är det inte jättenoga med detaljerna. Det går fort och det är inte tänkt att man ska tänka på dem. Dialogen är inte helt genomtänkt eller bearbetad. Men man ska inte tänka på det heller. En del detaljer är direkt mot naturlagarna, men tänk inte på det… osv.
En detalj jag särskilt inte kunde svälja var att mr Trent kör motorcykel på halt väglag. Och inte bryr sig, inte har problem, inte slirar, inte spinner, inte går omkull, inte står på stället och svär och gräver ner sig. Det här störde mig till den grad att jag frågade författaren på twitter:
”Only acceptable answer: Divine intervention”
Och han svarade just det, eller att man helt enkelt fick köpa det och läsa vidare. Jag köpte det knappt. Egentligen inte, faktiskt. Det var lite väl konstigt för att inte ens kommentera, inte ens skylla på tur. Men… ja… häpphäpp.
Det som gör att jag ändå gillar det här ovanliga, att en bok bryter mot reglerna och slätar över skavanker och sopar smutsen under mattan, är att det är så himla underhållande. Karaktärerna är intressanta och roliga, även de onda demonerna som tagit över Las Vegas. Även den lilla flickan Trent försöker rädda och som vi inte kan bestämma oss för om hon är ond eller god.
Det här är den första boken och även om jorden (eller iaf Las Vegas) nästan går under, så är det alltså bara början. Jag vill läsa mer, faktiskt. Jag vet inte om de mindre bra delarna kommer att bli bättre, men jag ska nog ge det en chans åtminstone. Det ska jag göra eftersom jag vill se hur Trent utvecklas. Som det är nu har han alla möjligheter att bli den klassiska cowboysaren i slängkappa och hatt, med en bister min och ett mörkt förflutet, ensam desperado mot världens ondska. Här på en Ducatimotorcykel istället för på en häst.
Jag älskar Chelsea Cain. Hon skriver om en kvinnlig, seriemördande psykopat, Gretchen Lowell. Man älskar henne, fruktar henne och hatar henne. Chelsea Cain älskar man mest.
Chelsea Cain
Archie heter polisen som själv blev ett av Gretchens offer och bara knappt undkom och inte med alla organ intakta. Bland alla ärr han har kvar från hennes tortyr finns även hjärtat hon ristar i alla sina offer.
Det finns fyra böcker i serien: Heartsick, Sweetheart, Evil at heart och Night season.
Nu, ska hennes böcker bli tv-serie! Det kommer bli så bra… det blir den nya Dexter (vilket inte oväntat är det alla jämför den med), det blir magiskt.
Nedan, en trailer för Heartsick, inte för tv-serien. ;)
Enligt uppgift ska serien skrivas av Mikko Alanne och produceras av Geyer Kosinski. Ansvarigt bolag är FX (American Horror Story, Rescue Me och Louie).
Jag kan bara hoppas att den snart kommer till svensk tv. Annars blir det till att göra något kreativt.
Nätet har inte många detaljer mer än dessa att tillägga, men spånandet om huvudrollen är redan igång. Jag må ha en bild av Gretchen som är kusligt lik Chelsea Cain själv, men om jag anstränger hjärnan och dessutom tänker på skådespeleriet så skulle jag nog rösta på Carla Guigno:
”…berättar om vad som händer när den östra tredjedelen av Förenta Staterna efter ett bakteriologiskt krig försätts i karantän.”
Wilson tucker skrev Den långa tystnaden 1952, Han började som fandomkille, skribent i Fanzines och allmän nörd innan han började publicera sina egna, noggrant editerade texter. I Den långa tystnaden hittar jag en av de allra bästa postapokalyptiska berättelserna jag någonsin läst.
Ni vet att jag älskar World War Z av Max Brooks. Jag brukar kalla den ”världens bästa bok”. Ja, nu har den fått sällskap. Den långa tystnaden är helt sagolik, från första sidan till den sista. Det är lite deprimerande att tänka sig att den bästa postapokalypsen skrevs redan 1952 och att det varit kört sedan dess, under hela min livstid (och min mammas också), men så är det nu.
SF-trean
Den Långa tystnaden handlar alltså om eftermätet till ett bakteriologiskt krig mot USA. En tredjedel av landet är satt i karantän. Hela USA öster om Mississippi är laglöst land och räknas som dött och smittat av resten av landet. Vaktposter står längs floden och skjuter alla som försöker ta sig över. I de västra delarna råder undantagstillstånd och propagandan håller de överlevande i schack. De sprider informationen att alla i öst har dött och att de enda som kan överleva där borta är fiendeagenter.
Men det finns överlevande öster om Mississippi. Ett fåtal människor är immuna och överlever smittan. Nu måste de dock överleva varandra också. De möter hunger, klimatet, kriminalitet och slutligen även kannibalism.
Vi följer en överlevare, korpral Russell Gary. Han är realist. Han förstår oftast först av alla vilka spelreglerna är. Han hanterar alla motgångar i farten, saktar aldrig in och tänker aldrig efter för mycket. Han är osentimental och praktisk. Russell är en riktig överlevare, men då och då undrar man om man verkligen skulle vilja överleva på hans villkor och i hans huvud.
”Hon hade inte haft någon mat med sig, det hade han sett i sin första snabba överblick; hade hon burit med sig något ätbart skulle han ha tagit det från henne med våld.”
Ur Den långa tystnaden av Wilson Tucker, s 6
Men Russell är ingen brutal idiot. Bland det första han gör är att söka information. När den inte finns på radion går han till biblioteket. Han läser på om smitta och bakteriologiska krig. Han kan även förbarma sig över kvinnor och barn. Här är boken verkligen en produkt av sin tid. Russell, 50-talsmannen, ser ingen chans att en kvinna kan överleva på egen hand eller att flickor kan vara till någon nytta. Men han gör det inte av elakhet. Han verkar inte ens ha tänkt på det. Därför blir det inslaget ändå inte irriterande. Russell är en fin kille ändå.
Samtidigt som Russell har lite svårt att se kvinnor som individer, så har han ändå inte svårt att dela en kvinna med sin bästa kompis. Det här av ett avsnitt jag tyckte var väldigt roligt, inte minst för att Russell så uppenbart inte har någon prestige. Han är nöjd med vad han får. En gång i tiden innebar det ett hem, lagad mat och rena kläder. Nu är det postapokalyps, men han klarar sig. Han är Russell. En fin kille.
Det är svårt att beskriva vad som gör Den långa tystnaden så fantastiskt bra. Den är bara 158 sidor lång, ändå tar sig varje ord in i hjärnan. Kanske är det just det som är så bra, att Wilson Tucker lagt ner så mycket tid på varje ord och varje scen, att berättelsen blivit perfekt på alla sätt och att du aldrig för ett ögonblick behöver ryckas loss från dess skimmer.
Men en varning behövs, avslutningsvis. Jag läste Den långa tystnaden på svenska, utgiven 1979 av Kindbergs förlag. Det är första gången den publicerats i originalform (men översatt). Vad jag förstår är det eventuellt första gången originalslutet publiceras öht, men det kan hända att de menar på svenska.
Den amerikanska förlaget vågade nämligen inte publicera Tuckers originalslut. Det var för makabert. Därför tvingades han att ändra det till ett ”lyckligt slut”. Jag har inte läst det lyckliga slutet. Inte vill jag det heller. Förmodligen hade jag inte heller tyckt att boken var lika bra med ett lyckligt slut.
Som det är nu följer slutet samma väg som Tucker slagit in på sedan första sidan. Jag tänkte inte nämna ett ord om vad det innebär, förutom att det är helt rätt. Makabert måhända, iaf för en 50-talsamerikan, men det är helt rätt, precis som resten av boken.
Dagens upptäckt är att det spelas in en film om Jack Reacher, romankaraktären i Lee Childs böcker. Den sägs komma 8 februari 2013. Man börjar dock inte alls från början, utan filmatiserar One shot, den nionde Reacher-boken. Fråga mig inte varför.
”A homicide investigator digs deeper into a case involving a trained military sniper who shot five random victims.”
Vem är Jack Reacher? Till att börja med är han huvudpersonen i Lee Childs deckare.
Dessutom:
Född 1960
Fd. militärpolis i armén (13 år)
Väldigt reslig, 196 cm
Väger 100–115 kg
Blå ögon, blont hår
Lugn, tålamodig, analytisk
Fantastisk street fighter
Duktig prickskytt
Vet vad klockan är i huvudet
Har inte
mobiltelefon
epost
address
kläder (han har dem på sig, men han slänger dem och köper nya istället för att tvätta)
Har inget hem, utan reser omkring dit vinden blåser
Dras alltid in i något lokalt bus och styr upp situationen
Okej, betänk listan och hör här: Man väljer Tom Cruise att spela Reacher.
”The bad news (perhaps): Jack Reacher, written as a six and a half-foot, sandy-haired slab of a man, will definitely be played by Tom Cruise.”
– Slashfilm.com
Eeeh? Neeej.
Jag hatar Tom Cruise.
Reacher är verkligen inte ens lik honom, vare sig utseende, stil, utstrålning etc.
TOM CRUISE?!
För min del hade de hellre fått ta Hugh Jackman, Sean Bean (han skulle få leva!) Bruce Willis, Mickey Rourke, Russel Crowe eller till och med fucking Brad Pitt än Tom. Gah! Så besviken. Vill inte ens se filmer med Cruise. Eller varför inte ta någon ny? Hitta en lagom gammal, reslig kille? Låt honom kuta runt och byta kläder och skjuta folk på film. Ja, eller använd Dolph Lundgren. I would not object. Damian Lewis kanske? Rödhårig, why not.
Regissör är Christopher McQuarrie, som även gjorde Valkyrie, där han också använde Cruise. Kanske en typisk regissör-skådis-romans som ingen har hjärta att bryta? Hatar när det händer. Dock ska vi komma ihåg att McQuarrie skrev manus till The usual suspects. Han ska inte undervärderas, för all del.
Ni kan själva bedöma här om Tom Cruise förtjänar äran. Lite småbra argumenterar han nog, men det gör honom inte till en bättre skådis. Hrrrr. Ryser bara jag tänker på honom.
Jag kan inte låta bli att undra om inte filmmakarna och Lee Child själv missbedömer läsarna av Reacher-serien. Vill vi verkligen ha Tom Cruise? För all del verkar han populär nog med sina Mission impossiblefilmer och diverse förstörande av sf-klassiker, men vill vi verkligen, om vi får välja fritt, ha honom?? Jag tror inte det.
Personligen känner jag att den initiala glädjen nu bytts ut i förtvivlan, men det är ju jag det. Vad säger ni, Reacherfans? Gillar vi det här?
I deckarvärlden finns det en uppsjö av karikatyrer på redan skrivna böcker. Varje författare försöker göra någo nytt, men ganska få hittar sin egen nisch. Lee Child är dock en av dem. Han skriver om en gammal militärpolis, Jack Reacher, som numera arbetslös reser runt i USA och bara råkar hamna i alla möjliga situationer där han får nytta av att vara störst, bäst, starkast och smartast. Reacher fixar biffen.
Nu låter det förstås lite fånigt, och lite fånigt är det när man tänker efter, men det är väldigt bra böcker och man vet att man får vad man vill ha.
”Enough… if that person lived in the civilized world, the world of movies and television and fair play and decent restraint. But Reacher didn’t live there. He lived in a world where you don’t start fights but you sure as hell finish them, and you don’t lose them either…”
Ur Worth dying for av Lee Child, s 53
Worth dying for är den femtonde (!) boken om Jack Reacher. Den senaste boken, 61 hours var den första av en hel rad böcker som faktiskt inte var riktigt lika bra. Bra, men inte i toppklass. I och med Worth dying for är Lee Child tillbaka på banan igen. Det här är Jack Reacher-action precis som vi lärt oss ta för givet.
Jack Reacher är som sagt hårdast av de hårda. Han vet precis hur skurkarna tänker och han vet var han ska leta efter dem. Under seriens gång får man även veta mer och mer om Reachers förflutna samtidigt som han sällan uppnår några större förändringar i sitt leverne trots att åren måste gå. Han har fått nog av samhället, samtidigt som han upprätthåller sin egen speciella känsla för rättvisa. Militären lärde honom hur man löser brott och hur man dödar människor. Det drar Reacher nytta av.
”Pop quiz guys. You spent four years in college learning how to play a game. I spent thirteen years in the army learning how to kill people. So how scared am I?”
Ur Worth dying for av Lee Child, s 50
Worth dying for av Lee Child
Jag har fortfarande inte riktigt förstått vilka som är målgruppen för Jack Reacher-böckerna. Reacher är ju en riktig hunk så klart, men å andra sidan handlar böckerna mest om vapen, våld och klur. Min man (ingen idog läsare) hävdar att det är böcker för kvinnor som vill dregla över heta, maffiga hunkar. Kanske är det sant, men jag tvekar. Är Reacherserien bisarr machoharlequin? Eller är det råbarkat våld för vem som helst?
I Worth dying for har Reacher inte kommit särskilt långt sedan vi träffade honom i 61 hours. Han är i Nebraskas öde, flacka landskap och han blir inblandad i en lokal grannfejd mellan en familj och hela grannskapet. Eller fejd och fejd. Den enstaka familjen har skaffat sig ett ekonomiskt övertag och tvingar övriga till underkastelse. Reacher gillar inte sånt. Han bestämmer sig för att luska runt lite och sätta några personer på plats.
”I saw his picture. He doesn’t look like much to me. I bet his dog’s a poodle.”
Ur Worth dying for av Lee Child, s 26
Under tiden Reacher luskar dyker det upp mystiska hejdukar för att stoppa honom och han inser att någon verkligen inte vill att han lägger sig i. Några hejdukar är lokala förmågor, men sedan dyker det upp ytterligare huliganer från Las Vegas och det visar sig att den lokala maktfamiljen har en del skumma affärer för sig.
”‘The question is, how do you like it?’ Reacher hit him, a straight right to the nose, a big vicious blow, his knuckles driving through cartilage and bone and crushing it all flat.”
Ur Worth dying for av Lee Child, s 35
Worth dying for var väldigt spännande och rolig och Reacheraktigt rakt igenom. Lite av en hyllning till hela serien. Som att Lee Child antingen gör sig klar för slutstriden, eller som att han hittat tillbaka till Reachers kärna. Båda möjligheterna känns troliga. Ibland undrar jag när Reacher ska hitta ”hem” eller i alla fall ro. Någonstans är det ju inte helt friskt att alltid hamna i trubbel.
”Bad plain. But he could fight it. He could fight anything. He had been fighting since he was five years old. If there was nothing to fight, he would fight himself. Not that there had ever been a shortage of targets.”
Ur Worth dying for av Lee Child, s 280
Börja gärna läsa om Reacher, ni som inte gjort det redan. De flesta böckerna finns redan på svenska, annars är originalengelskan riktigt mysig. För mig ska det iaf inte få dröja lika länge igen tills jag läser den sextonde boken, The affair.
Gift sedan snart fem år tillbaka med en annan norrlänning.
Läser så mycket det går, men ändå för lite.
Leker huslig och virkar ibland.
Lyssnar på metal och annat sånt hårt.
Äter kött och havregryn, men sällan tillsammans.
Dricker kaffe och pro viva, men ej heller det tillsammans.
Poppar popcorn.
Favoritintresse för att bara välja ett är att diskutera. Nästan vad som helst. Därför är internets så bra.
Kontakt: sara (at) saltlakrits.se
Bloggar oftast om: Läsning, bokrecensioner, inköp.
Ogillar: Favoriterna att hata är Liza Marklund, Jan Guillou, hippa One Hit Wonders som Snabba cash och Da Vincikoden. Omväxlande hatar och älskar Paulo Coelho.
Oslagbara böcker: Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams, Sagan om ringen av JRR Tolkien, Varats olidliga lätthet av Milan Kundera, World War Z av Max Brooks, Without Conscience av Robert D Hare, Halfhead av Stuart B. MacBride mfl.
Oförglömliga böcker: Hogg av Samuel R Delany, Mannen utan öde av Imre Kertézs.
Pocket eller inbundet: Pocket för hantering, men inbundet för bokhyllan. I slutändan en kompromiss efter pris och värde från gång till gång. Oftast blir det ett mellanting: Häftad.
Feuerzeug - Brinner för böcker 