Etikettarkiv: USA

Jag minns Dark places

Ibland brukar jag återbesöka lästa böcker med utdrag jag tyckte särskilt mycket om. Så även med Seriemördarsommarens elfte bok, Dark places av Gillian Flynn. Det fanns många bra passager, men här är ett par jag tyckte särskilt mycket om.

Gillian Flynn

Gillian Flynn

Dark places handlar om Libby Day. När hon var sju år gammal mördades hela hennes familj, mamman och två systrar. Den som dömdes för mordet var hennes bror Ben, till stor del eftersom den sju år gamla, svårt traumatiserade Libby vittnade mot honom. Idag är hon fortfarande inte säker på vad som egentligen hände och vad hon egentligen såg. Och varför?

Libby om konversationer

”I hate people who start conversations with facts – what are you supposed to do with that? Sure is hot today. Yes, it is.”
Från Dark places av Gillian Flynn, s 16.

Ibland älskar jag Libby och hennes oredigerade tankar. Ibland vill jag bara skrika åt hennes förtvivlade lamhet. Det här är en av de tillfällen då jag gillar henne. Det är kanske Norrlänningen i mig, men jag vill skrika: ”Säg något meningsfullt!”

Roadtrip 2010 Missouri

Roadtrip 2010 Mellanvästern

Libby om bokhyllor

”The room was lined with bookshelves, but they contained only self-help books. Open the Sunshine!; Go, Go, Girl; Stop Punishing Yourself; Stand up – Stand tall; Be Your Own Best Friend; Moving On, Moving Up! They went on, and on, the relentless, cheerful, buck-up titles. The more I read, the more miserable I felt.  […] I don’t trust self-helpers. Years ago, i left a bar with a friend of a friend, a nice, ute, crew-necked, normal guy with an apartment nearby. After sex, after he fell asleep, I started nosing around his room, and found that his desk was covered with sticky notes:

‘Don’t sweat the small stuff, it’s all small stuff.’

‘If only we’d stop trying to be happy we’d have a pretty good time.’

‘Enjoy life – not one gets out of here alive.’

‘Don’t worry, be happy.’

To me, all that urgent hopefulness was more frightening than if I’d found a pile of skulls with hair still attached. I ran out in full panic, my underwear tucked up a sleeve.”
Från Dark places av Gillian Flynn, s 71.

Oaaaaaaaaaaaah! Hon har så rätt. Det är läskigt med självhjälpsböcker. Och ännu läskigare är människorna som läser dem. Men läskigast är ändå människor som har många av dem. Och läskigare än läskigast är de som dessutom tillämpar dem genom att påminna sig själva med peppiga ordspråk över hela skrivbordet/hemmet. Halp.

 

Förstod ni inte redan hur bra Flynn var så kanske ni förstår nu. Hon är spektakulärt bra på att skriva.

 

Mer om Gillian Flynn:

Annonser

I Kansas kan ingen höra dig skrika

Seriemördarsommarens elfte bok är Dark places av Gillian Flynn. Den är fristående från Flynns debut, Sharp objects, som handlade om att återupptäcka sin hemstad och möta sina gamla spöken. Dark places har samma tema. Liksom i Sharp objects är huvudpersonen traumatiserad av sin uppväxt och med en hel del problem i vuxen ålder.

Gillian Flynn

Gillian Flynn

Dark places handlar om Libby Day. När hon var sju år gammal mördades hela hennes familj, mamman och två systrar. Den som dömdes för mordet var hennes bror Ben, till stor del eftersom den sju år gamla, svårt traumatiserade Libby vittnade mot honom. Idag är hon fortfarande inte säker på vad som egentligen hände och vad hon egentligen såg. Och varför?

Innan morden var familjen Day fattig och med ganska allvarliga sociala problem inom familjen. Mamman gjorde allt hon kunde, men kämpade mot sina egna demoner och barnen verkar inte riktigt ha utvecklat någon större social förmåga. Efter morden stannade Libbys utveckling upp. Hon bodde hos släktingar och fosterfamiljer, men ingen orkade ta hand om henne någon längre tid. Hennes hat kokar över och hon har aldrig hanterat de minnen hon har eller vad som hände med Ben. Sedan hon blev myndig har hon överlevt på donationer. Hon har ingen utbildning, inget jobb, inga drömmar, ingen framtid.

En dag får Libby kontakt med ett underligt nätverk. Ett nätverk av människor som är hennes fans, fans av mordet på hennes familj, fans till hennes bror Ben, som kan allt om morden. Varenda liten detalj.

Roadtrip 2010 Missouri

Roadtrip 2010 Mellanvästern

Dark places är en ultramisär utan like. Den är fenomenalt skriven och utan samtliga störande moment som fanns i Sharp obejcts. Istället är den nästan smärtsamt naken och rå. Alla krusiduller har trimmats bort och kvar är det som Flynn gör allra bäst.

Berättelsen växlar mellan nutid och det som hände på morddagen 1985. Den växlar också mellan Libbys upplevelser och de andra familjemedlemmarnas.

Det går utmärkt att läsa Dark places och fundera på vem som egentligen mördade familjen Day. Man kan också strunta i det och bara läsa om en familj i kris och om hur man vågar eller inte vågar närma sig sorgen efteråt. Den är verkligen sorglig och verkligen bra.

Mer om Gillian Flynn:


Böcker jag väntar på

Mitt i min bokbeställningsångest vill jag dela med mig av en liten lista över de böcker jag ser fram emot att kunna beställa från Adlibris (varifrån jag hämtat alla beskrivningar) framöver. En del ligger så långt fram i tiden som 2012, men att titeln alls finns att bevaka från Adlibris gör mig varm i hjärtat.

Allesammans är från favoritförfattare och jag kan lova mig själv (och nästan er också) att de alla kommer vara stor läsglädje och riktiga polkagrisar att suga på tills sidorna blir soggiga.

Broken Harbour av Tana French, 201203

Tana French är ju allas vår älskling och jag har skrivit om handlingen tidigare. Den här boken skulle enligt tidigare uppgift komma nu i augusti, men verkar nu uppskjuten till 2012 på Adlibris.

The Affair av Lee Child, 201109

Min gamla kompis Jack Reacher är tillbaka, även den här gången kronologiskt tidigare än en del tidigare böcker.

”In 1997, Reacher’s orders are: go undercover, keep your distance, monitor the investigation.

The local sheriff is Elizabeth Deveraux, a beautiful woman and an ex-Marine MP. She has all the skills she needs, but she’s making no progress. Why not? Is there a reason she doesn’t want the killer identified? […]

If he keeps quiet, will he be able to live with himself? And if he speaks out, will the army be able to live with him?”

Gone Girl av Gillian Flynn, 201205

Åh, jag tyckte om Sharp objects. Jag har inte avnjutit Dark places ännu, men nu kan jag göra det med mindre panik eftersom nästa bok redan finns att bevaka.

”Gone girl is the story of an affluent young couple with a seemingly perfect life. She’s a beautiful housewife, he’s a successful financial consultant. Early on the morning of their third wedding anniversary, Charlie walks downstairs to discover his wife missing, the front door ajar […] But no Amy. As the day goes on and the police arrive to investigate the scene, Charlie considers Amy a missing person and is terrified for her life. […] But the police see the scene a different way. They see it as a stage. Perhaps a cover up. The panicked husband as their prime suspect. […] What Charlie doesn’t tell them is that everything in his and Amy’s life was not as perfect as it seems…”

Double Dexter av Jeff Lindsay, 201110

Dexter is delicious var inte allt jag hade önskat, men nu förväntar jag mig att Dexter är tillbaka i fullblodsform.

”Dexter Morgan is not your average serial killer. He enjoys his day job as a blood spatter analyst for the Miami Police Department . . . but he lives for his nighttime hobby of hunting other killers. Dexter is therefore not pleased to discover that someone is shadowing him, observ-ing him, and copying his methods. Dexter is not one to tolerate displeasure . . . in fact, he has a knack for extricating himself from trouble in his own pleasurable way. ”

Så… då var framtidens läsning/bokbeställning till viss del säkrade. Skönt. Bara att beta av lite mer av läslistan så länge då. Ehum.

 


Sharp objects och vassa kommentarer

Den sjätte boken i seriemördarsommaren är Sharp objects av Gillian Flynn. Det var Helena på Dark Places som envist rekommenderade Flynn tills jag fann mig i mitt öde. Jag vet att många läst och gillat och att många egentligen kanske ska ha kredden, men det är tyvärr inte en rättvis värld.

Eftersom bokens sceneri sammanträffade med en resa jag gjorde förra sommaren så ingår även en mängd inspirerande semesterbilder i recensionen. Varning för grafisk overload.

Roadtrip 2010 Chicago

Roadtrip 2010 Chicago

Roadtrip 2010 Chicago

Roadtrip 2010 Chicago

I Sharp objects lär vi känna Camille, en medelmåttig journalist i Chicago, som skickas söderut till Missouri av sin chef för att rapportera om de flickmord som skett där. Till saken hör att morden begåtts i Camilles hemstad, Wind gap. Camille reser alltså till södern. Missouri må inte vara en äkta sydstat, men mentaliteten är densamma.

Roadtrip 2010 Chicago

Roadtrip 2010 Chicago

Camilles chef har tagit henne under sina vingar och enligt honom kommer det göra henne gott att återvända till sin hemstad och kanske reda ut en del saker, särskilt med sin mor.

Boken utspelar sig i den amerikanska mellanvästern, som jag själv korsade förra sommaren i bil. Det viktigaste jag kan säga om den platsen är att det är väldigt varmt och väldigt läskigt. Man känner lite att får jag motorstopp här ute så blir det motorsågsmassakern. Samtidigt är det vansinnigt vackert.

Roadtrip 2010 Missouri

Roadtrip 2010 Mellanvästern

Roadtrip 2010 Missouri

Roadtrip 2010 Mellanvästern

Med den resan i tankarna läste jag Sharp objects och med de människor jag mötte framför mig i handlingen. Därför lägger jag här in en några av de hundratals bilder vi tog genom 18 stater, från Vermont till Niagarafallen, ner till Mississippi, över till Arkansas och norrut till South Dakota och Mount Rushmore. Sedan mot cirkelns början igen, till Chicago. Den som känner sig manad kan komma hem till mig på diabildsvisning. Det lär ta några timmar, dock. Ta med vätskeersättning.

Roadtrip 2010 Missouri

Roadtrip 2010 Mellanvästern

Roadtrip 2010 Missouri

Roadtrip 2010 Mellanvästern

Camille reser motvilligt tillbaka till Wind Gap för att bevaka mordhistorien. Hon återkommer strax efter att den andra flickan försvunnit.

Återseendet med staden blir traumatiskt. Alla gamla minnen kommer tillbaka, trots att hon knappt känner igen många av sina gamla vänner. Småstadsmentaliteten kväver henne, men allra värst är ändå att åter igen bo i sin mammas hus. Mamman som är Wind Gaps drottning, som bor i det stora vackra huset, som äger sina vänner och halva staden. Mamman som aldrig visat Camille någon kärlek, aldrig uppskattat henne. Som alltid jämfört henne med systern de förlorade. Som nu har en ny ung dotter, Amma, som regerar huset och terroriserar sina föräldrar, Camille och hela Wind Gap för sitt eget höga nöjes skull.

Roadtrip 2010

Roadtrip 2010

Camille flyr till alkoholen. Men den är bara där för att dämpa trycket från ett djupare behov. Camille skadar sig själv. Hon har lyckats sluta, men hon vill fortfarande.

Medan hon nystar i fallet träffar hon alla sina gamla spöken och skelett i garderoben, men även någon ny. Men Camille släpper inte in någon. Ingen får se orden på hennes hud.

Istället är det Amma hon kommer allt närmare, den rasande och samtidigt fantastiska tonåringen och halvsystern.

Gillian Flynn

Gillian Flynn

Sharp objects är fantastisk på många sätt. Jag uppskattade hur den inte riktigt går att placera i en genre. Det är ingen deckare, för vi saknar en polis. Det är ingen thriller heller, för den är inte så skrämmande. Samtidigt har den drag av båda och mycket mer. Den påminner på sätt och vis om Baby Jane av Sofi Oksanen eftersom den handlar om självhat och komplexa problem som inte behöver synas utanpå en människa. Ändå har den även starka drag av chick-lit eftersom den behandlar både romantik och kvinnor för kvinnor av kvinnor bland kvinnor. Ni förstår.

Samtidigt var blandningen inte alltid optimal. Ibland kändes det som att Flynn hoppade mellan genrer utan att riktigt få till övergångarna.

Ska jag ändå definiera Sharp objects så är den ultramisär. Den börjar precis så stapplande som jag fördomsfullt skulle vänta mig av en debutroman, men den repar sig och på kringelikrokar med genreblandning och många väldigt bra scener tar den sig till ett fantastiskt slut som lyfter hela boken och som verkligen får mig att rysa. Förutom sista kapitlet då, givetvis. För Flynn gör som så många andra och skriver ett kapitel för mycket.

Allt som allt en väldigt bra bok, men med en del kantiga bitar. Jag ser mycket fram emot Flynns andra bok, Dark places, som jag väntar mig ska vara lite mer slipad, lite mer jämn i kvaliteten och stilen.


Drottningen av blod är tillbaka, med vatten

Nu är det dags för första boken i min Seriemördarsommar. De flesta har nog inte missat min stora kärlek till Chelsea Cain. Det började med att jag såg omslaget på Pocket Shop.

Chelsea Cain skriver om en kvinnlig, seriemördande psykopat. Hennes jägare är Archie, polisen som själv blev ett av hennes offer och bara knappt undkom och inte med alla organ intakta. Bland alla ärr han har kvar från hennes tortyr finns även hjärtat hon ristar i alla sina offer. Hans är det enda som fått läka.

Heartsick, den första boken, läste jag på flyget till Japan förra sommaren, den andra, Sweetheart, på altanen till ett värdshus i Vermont. Den tredje boken, Evil at heart, läste jag på flyget hem till Sverige.

Alla tre böcker var fantastiska, blodiga, skrämmande och spännande. Chelsea Cain blev en ögonblicklig kärlek och jag söker efter rykten om nya böcker både på hennes twitterprofil, hennes facebooksida och hennes hemsida. Hon är minst sagt aktiv, den kvinnan.

När vi träffar Archie för första gången, i Heartsick, så har polisjakten efter Gretchen Lowell, the Beauty killer redan pågått ett tag. Archie Sheridan har lett den polisgrupp som jagat henne, men blev själv hennes offer. Gretchen kidnappade honom, torterade honom och höll honom inte bara vid liv, utan lät honom överleva. Inget annat offer har överlevt.

Det är ingen större ynnest för Archie just då. Hans kropp är sargad, men de ärren syns i alla fall tydligt. Vad som hänt med hans psyke är svårare att säga. Fantastiskt nog kommer han tillbaka till jobbet och fortsätter jaga Gretchen.

Dynamiken mellan Gretchen och Archie är det centrala temat i alla böckerna, parallellt med förhållandet mellan Archie och hans trasiga kropp. Det blir mer än bara blod. Det blir mer än en deckare. Chelsea Cain är inte för den kräsmagade, men väl för den som gärna fascineras av det värsta världen har att erbjuda och vad man gör när man möter det.

Chelsea Cain

Chelsea Cain

Jag har väntat länge med att läsa den fjärde boken, The night season, sedan jag köpte den. Ett infall av bokmasochism där jag dragit ut på längtan så länge jag bara kunde. När jag nu äntligen satte tänderna i den så läste jag också ut den på en dag. Den handlar ganska lite om Gretchen. Istället får vi följa en starkare och friskare Archie som äntligen lyckats frigöra sig från Gretchen och sitt trauma. Vi möter även Susan Ward igen, journalisten med my little ponny-hår, som alltid lyckas hamna mitt i alla brottshärvor och som utvecklat ett symbiotiskt förhållande med Archie där båda ger och tar av varandras information. Susan har ett sätt att ständigt komma med små intressanta fakta som hon plockat upp på olika journalistuppdrag och det är en väldigt rolig del av boken, som min vetgiriga besserwissersida verkligen älskar.

Självklart saknar vi alla Gretchen i The night season, men helt frånvarande är hon så klart inte och det råder absolut ingen brist på spänning för den delen.

Portland har drabbats av översvämningar och samtidigt som människor hittas drunknade i floden måste stadens invånare skydda sig mot den flodvåg som hotar dränka dem om fördämningarna brister och floden svämmar över. Det visar sig snart att de drunknade faktiskt blivit mördade och att en del underliga ledtrådar lämnas på kropparna.

The night season är ännu en underbar Chelsea Cain-roman, om än med mindre gore, mindre Gretchen och mindre hjärtskärande depressivt trauma än i de tidigare böckerna. Hon erkänner dock denna brist i Acknowledgements sist i boken och lovar att gottgöra oss i nästa bok. Jag litar på Cain. Och jag älskar The night season. Ändå.