Etikettarkiv: utomjordingar

Queer science fantasy

Existerar science fantasy? Ja, det gör det visst, och nu har jag läst The steel remains av Richard Morgan, som knappast kan passa bättre i den genren. Den blandar inte bara fantasy och science fiction, utan har dessutom två fullständigt homosexuella huvudpersoner, vilket jag nog aldrig upplevt i genrelitteraturen förut.

The steel remains känns helt och hållet som fantasy vad gäller stil och miljöer, men hör ändå nästan mer hemma i science fiction eftersom det inte är magi (även om världens innevånare nog tror det), utan teknologi och/eller biologi.

Huvudpersonen, Ringil, har lämnat sin hemstad efter att ha kämpat heroiskt i flera krig, det senare mot ”drakfolket”, som kanske inte var drakar så mycket som utomjordingar av reptilslag. Nu måste han återvända till sin hemstad för att enligt sin ärade moders utförliga önskan söka efter sin försvunna kusin, som sålts som slav. Väl hemkommen dras han snabbt in i de gamla kriminella kretsar han lämnade för flera år sedan, men också in i en ny värld befolkad av utomjordingar som kommit för att ta tillbaka sin planet. Dessutom får han ta emot ständiga gliringar om sin sexuella läggning och hantera de ljuvliga pinor vi kan kalla ”gamla ex” och ”blivande ex”.

Oj. Ja.

Ringil är inte ensam huvudperson. Vid sin sida, om än inte fysiskt, har han den lesbiska utomjordingen Archeth, som lämnats i världen av sin flyende art. Han får även sällskap av en gammal vän, nomaden och stamhövdingen Egar Drakbane.

Berättelsen är relativt tunn och ranglig under all action, men vi kan ju tänka oss att det beror på att det här är första delen i en trilogi, och att berättelsen måste byggas upp ordentligt innan den kan ta fart och liksom explodera i tredje boken, som vanligt. Den andra boken, The cold commands, ropar på mig i detta nu på att få bli läst, så det blir den snart, och den tredje avslutande delen The dark defiles beräknas komma i augusti 2014. Herregud, orka vänta så länge!

Ja, jag uppskattade storligen denna queera, annorlunda actionfantasybok. Abercrombie har såklart blurbat den, men det vet ni ju, att vi inte litar på blurbar på den här bloggen.

Vill du ha yxfantasy? Barbarisk, våldsam fantasy med crazy alien guys? Då är detta din bok. Plus massa gay sexscener. Hah! Måste man ju gilla.

Annonser

Söt, sorglig, underbar

Människor koloniserar en planet för att utnyttja naturresurser och tjänar stora pengar. De vill inte höra något om intelligenta varelser. Känns det igen? Ja, visst gör det det, men jag lovar att Fuzzy nation är bland det bästa du läst ändå. Om du inte läst originalet Little fuzzy, som den här boken bygger på. (Jag har dock inte läst den, men tvivlar på att den kan vara bättre ;)

John Scalzi lyckas använda en redan använd idé, och en redan skriven bok, och liksom ändå få till det. I och för sig har han fördelen att bokens egentliga huvudpersoner är dödssöta furrisar, och att en av bifigurerna är en gullig labrador, men han lyckas till och med skriva om dessa sötchockskaosdjur utan att tappa allvaret. För det är en allvarlig bok.

Huvudpersonen, Jack, är en sån där egoistisk spjuver. Han bryr sig mest om sig själv, men är tillräckligt charmig och rapp för att folk ska stå ut med honom ändå, oftast. När han på samma dag lyckas spränga en bergssida, vilket orsakar en ekologisk katastrof, och upptäcka en ny art, så utmanas hans egoism till det yttersta. Dessutom måste han bestämma sig för om den här sötegullimysiga carebjörnen är intelligent eller inte.

Jag kan inte låta bli att dra vissa, hrrrm, paralleller, till andra tillfällen jag upplevt att söthet upplevt som omöjligt att kombinera med intelligens. Har vi hört talas om det allihop, kanske? Ja, lite va?

Som i all den bästa science fiction är Fuzzy nation både spännande, fantastisk, och whatnot, samtidigt som den lyckas flika in intressanta frågor: Vad är intelligens? Vad är kön? Vad är en familj? Vilka rättigheter bör den här pälsbollen ha?

Förstår ni det här svamlet? Framgår det att Fuzzy nation är en fantastisk, söt, sorglig och underbar bok om viktiga och samtidigt oändligt gråtmilda ämnen?

Förstår ni att ni måste skaffa den och läsa den?

Bra.

Tidigare om John Scalzi:


De läskiga bebisarna

Lite sent omsider kan jag nu äntligen berätta vad jag tyckte om den nya svenska science fiction-romanen Den nya människan av Boel Bermann. Den kom i augusti, och har sin utgångspunkt i något så hemskt som barnamord. Men är det verkligen ett mord? Och är det verkligen ett barn? Uhuh… sjukt rolig premiss, tycker jag. Det blev väl kanske inte riktigt så centralt som jag hade hoppats, dock.

Huvudpersonen, Rakel, råkar alltså döda ett barn, fast hon gör det med flit. Barnet försöker nämligen döda ett annat barn, ett riktigt barn. Skillnaden mellan dessa två barn är att det riktiga barnet är ett sånt som vi ser varje dag – det skriker, låter, skrattar, gråter och leker. Det andra barnet beter sig som en robot. Alla nya barn som föds beter sig så.

Staten upprättar särskilda skolor åt de nya barnen. Föräldrarna får inte, och vill kanske inte heller, uppfostra de här underliga människorna.

Vi följer Rakel medan hon ser de nya barnen ta allt större plats i samhället, och de vuxna förändras, världen förändras. Allt förändras av den nya människan.

Jag gillade verkligen premissen, och jag gillade idéerna i hela boken, men men men men… OCH! Och… det var synd att, nej men det var synd att vi inte får lära känna Rakel bättre. Jag upplevde det som att boken återberättades mer än att jag fick uppleva den i första hand. Jag kom inte in i händelserna, jag befann mig aldrig mitt i skeendet, och jag kände inte riktigt för hjältinnan Rakel annat än en viss frustration.

Rakel tittar på barnen, men jag vet inte riktigt hur de ser ut. Rakel utsätts för saker, men jag kände inte vad hon kände. Rakel super till det ett antal gånger under berättelsens gång, och jag vill bara bläddra vidare tills det faktiskt händer något. Visst har jag över huvud taget svårt för ”vi löser det med alkohol” både i böcker och i verkligheten, men här kändes det varken som att det bidrog till Rakels förfall, eller till att driva boken framåt.

Nja… illa var det verkligen inte. Jag tycker om boken och det finns hur mycket som helst att diskutera när man läst den. Jag hoppades nog på en närmare upplevelse, helt enkelt.


Den femte uttråkningen

Jag brukar ganska ofta förföras av vackra omslag med snitsiga slagord, som t ex när jag hittade superfullpoängaren Wool. Men den här gången gick jag på en rejäl nit.

Jag skaffade The 5th wave enbart på impuls. Den hade ett snyggt omslag, och det stod ”They are coming for us. All of us.” Och på baksidan:

”The 1st wave took out half a million people. The 2nd wave put that number to shame. The 3rd wave lasted a little longer, twelve weeks… four billion dead. In the 4th wave, you can’t trust that people are still people. And the 5th wave? No one knows. But it’s coming.”

Problemet är, att boken utspelar sig efteråt. Författaren, Rick Yancey, börjar briljant med en ung flickas vandring genom ett öde landskap där hon hoppas slippa möta någon, eftersom hon inte vet om de är människor eller utomjordingar. Hon är ensam och rädd, och tänker tillbaka på hur utomjordingarna först kom till jorden, på alla som dött och på familjen hon förlorat.

Det är ganska gudomligt bra ett tag.

Sedan vill Yancey vara lite fräsch och ny och unken på samma gång. Så han skippar framåt och låter oss uppleva den här femte vågen, som ärligt talat blir ett enda stort antiklimax. Hypen håller INTE.

Handlingen går från dystopi till emoartad tonårsfars. Den unga tjejen utsätts för en rad allt mer osannolika sammanträffanden, och stämningen är som bortblåst.

Jag kunde dessutom känna exakt när det hände. Från ett kapitel till ett annat föll hela korthuset ihop. Poff. Blärk.

Råkar du få boken i händerna så kan du läsa till sidan 101. Sedan är det inte värt det. Tänk istället ihop en egen mitten och ett eget slut och var nöjd och glad.

Om du ändå vill läsa mer, så blir det lite bättre ett tag mot slutet, men det är liksom inte bra nog ändå. Det hela är nästan exakt som när jag läste The first days av Rhiannon Frater. Den bokens ursäkt var att den var en debutbok, och från början skriven som en följetong på en blogg. Den här boken har ingen sådan ursäkt vad jag vet. Den är bara dålig.

The fifth wave får fem hundra minus. Och då har jag inte ens något betygssystem.


Infektion och invasion

I juni fick jag en bok av självaste Craig DiLouie, inte förutan viss avgörande hjälp från zombietomten Swedish zombie, som anordnade tävlingen, som jag vann.  DiLouie är amerikan, men hade förmodligen hittat Google translate, för i boken stod det: ”Till Sara. Önskar dig en trygg och underhållande apokalyps.” Väldigt snällt. Och oroande.

Den korta blurben för Infection blir:

”Den är allt det jag ville ha av Plague of the dead av ZA Recht, men inte fick.”

Infection av Craig DiLouie

Infection av Craig DiLouie

Först möter vi en mattelärare som under pågående lektion blir vittne till hur människor utanför klassrummet faller ihop och skriker, som slagna från himlen av gud. Överallt i Pittsburgh, överallt i landet, i världen ramlar människor omkull i en stor våg. Under de följande dagarna försöker man ta hand om dessa hundratals nya patienter. Ingen anar vad som komma skall när de reser sig igen. Och börjar jaga.

Vi följer en grupp överlevare, som mötts av slumpen och som slåss för sina liv tillsammans och binds samman av sina upplevelser. De söker säkerhet, mat och vapen. Men frågan är om det existerar efter apokalypsen.

Infection är en klassisk zombieapokalypsroman på alla sätt. Utom vad gäller zombierna.

Den skrikande massan infekterade människor är en sak. Men i Infection blandas de dels med filosofiska funderingar över gott och ont, dels med utomjordiska monster och tentakler.

Jag är för all del inte emot ovanliga zombier (se t ex Monster island och Monster nation av David Wellington), men Infection är lite för mycket pumpad action och lite för förutsägbar för att den ska vara helt perfekt. Den är alltid underhållande, men det ljuder inte riktigt rent för mig när Wendy reser sig upp och går ut och krigar efter ett trauma eller när en annan överlevare rånas och rycker på axlarna. Jag tycker om personerna, men jag tror inte riktigt på dem.

Det ljuder inte riktigt rätt heller med de tvära kasten mellan underhållningsvåld och filosofi. Det må vara helt i bokens anda och till och med önskvärt i en zombieroman, men det görs inte helt trovärdigt, inte helt sömlöst.

Men jag har mest blivit kräsen. Jag kan med glädje rekommendera Infection till alla zombieälskare, till apokalypsälskare och till de som älskar stora starka män med pansarvärnskanonvagnar (kortare: pansarfordon) eller för all del stora starka kvinnor som kickar stjärt och idkar handgemäng.

Snart ska jag med glädje ge mig på Tooth and nail, också av Craig DiLouie. Den har fått översvallande betyg av bloggare i hela sfären och kanske alltså utgör den där skapelsens krona man klarar av efter en mycket god början som Infection, om det inte vore för att den kom först. Hrrm… Iaf.