Etikettarkiv: vampyr

På natten vakar ljuset

Jag hade hört mycket om Nattpatrullen/Night watch, men aldrig kommit mig för att läsa den. Men så fanns den att ladda ner från E2Go, och då blev det äntligen Nattpatrullens tur.

Sergei Lukyanenko är den tredje ryska genreförfattare jag ger mig på. Tidigare har jag läst Anna Starobinets och försökt läsa Dmitry Glukhovsky. De har någonting gemensamt, alla tre, inbillar jag mig. Någon slags rysk kyla, klyshigt nog. Det är lite avskalat och en underlig avmätt stämning. Starobinets (Den levande) lyckas väldigt bra med den här stilen, men Glukhovskys Metro 2033 fastnade jag inte alls för.

I Nattpatrullen är det här allvarliga mindre påträngande. Den är till och med ganska lättsam. Men jag kommer inte personerna särskilt nära, trots att huvudpersonen Anton utsätts för en mängd dramatiska händelser.

Goodreads hittar jag följande beskrivning: ”Set in modern day Moscow, Night Watch is a world as elaborate and imaginative as Tolkien or the best Asimov.” Åt det kan jag bara skaka på huvudet, för det är en mycket grov överskattning. Världen är inte särskilt komplex, och även om det är fantasifullt, så är det inte oerhört originellt.

Boken utspelar sig i Ryssland i modern tid. Det finns en typ av människor som kallas Andra, och som har någon sorts magiska färdigheter. De väljer Ljuset eller Mörkret, till synes slumpmässigt utifrån dagsformen när de gör sitt val, och en del av dem får anställning i Dag- eller Nattpatrullen. Det är Ljuset som patrullerar på natten, och Mörkret som patrullerar på dagen. Detta har sin orsak i ett avtal mellan Ljuset och Mörkret, där de båda sidorna övervakar varandra för att upprätthålla vapenstillestånd.

Nattpatrullen består av tre berättelser, som sätter mig lite ur spel under läsningen, eftersom de avlöser varandra ganska abrupt. Men berättelsen hänger ändå ihop någorlunda mellan berättelserna, och vi får följa med Anton på väg upp i rankerna på hans jobb. Längs vägen inser han att Mörkret och Ljuset inte är så enkla att skilja på som han först hade tänkt, att avtalet inte är så givet, och att hans självrättfärdiga syn på sitt jobb kanske inte heller är så självklar.

Mina starkaste minnen är från vampyröverfall, mörka gator och våldsamma magikerkamper på hustak. Det är en fin berättelse, och lätt att ta till sig, men så där vansinnigt bra och spännande är det aldrig.

Jag börjar undra om jag någonsin kommer att hitta en så där fantastisk fantasyroman som ändå utspelar sig i nutid?

Annonser

Nyanser av övertalning

Fifty shades of grey, alltså. Som om inte tillräckligt många har skrivit om den redan. Men vet ni vad? Det var tillräckligt många som påstod att den hade någon slags värde, för att jag skulle tänka: ”Okej, jag läser den väl då. För att se vad allt ståhej är om, och för att det börjar likna allmänbildning att ha läst den jävla boken.”

Så, nu har jag läst den jävla boken. Och vet ni vad? Den har INGA SOM HELST kvaliteter, värda ens fem minuter av er värdefulla lästid.

Fifty shades of grey av E L James

Fifty shades of grey av E L James

  • Den är INTE feministisk.
  • Det är INTE särskilt mycket sex i den (har ni läst en bok med sex i förut?)
  • Det sex som finns är INTE särskilt hett (mest en hel del smekande över magen och längs låren)
  • Det är värdelöst språk
  • Det är värdelösa, papperstunna karaktärer
  • Det är osammanhängande, tråkigt och utdraget
  • Det är inte trovärdigt
  • Det är inte spännande
  • osv osv osv

Så varför läsa? Låt bli, för fan. Det är skit. Det suger. Det borde aldrig ha blivit populärt. Det är helt otroligt att det sitter en E L James och cashar in på detta fullständiga novell-på-forum-skräp.

Någonstans hittade jag den här lilla seriestrippen, som beskriver väldigt väl varför 50 shades inte är feministisk:

One shade of Grey

One shade of Grey

För hade 50 shades varit feministisk öht, så hade den inte handlat om hur en jävla vampyrwannabe går omkring och beklagar sig över att han är så opassande för henne och hur han till och med är farlig för henne, och hur inte alls borde ha med honom att göra, samtidigt som han överöser henne med presenter och erbjuder henne ett slavkontrakt.

Och den hade inte gått ut på att den lilla oskulden säger nja och nja och nja och sedan mot sin vilja dras in i någon slags sexlek som såklart slutar illa för henne, precis som vampyren lovat.

För övrigt är den lilla oskulden förmodligen hjärnskadad. Hon ramlar hela tiden utan orsak, och hon kan verkligen inte hantera sitt intag av alkohol, trots att hon dricker vin ungefär varje dag (det är också ett aber). Hon kan dessutom inte formulera sig i sällskap av vampyren, och hon kan inte bestämma sig för vad hon känner, eller om hon känner någonting alls.

Jag skulle rekommendera terapi till dem båda, och jag skulle rekommendera er att stanna långt långt långt borta från detta miserabla trams.


Anemiska monster och halvdöda

Ibland kan även jag få för mig att läsa om vampyrer. Självklart väljer jag dock inte glittriga eller kära vampyrer, utan blodiga monster designade av  David Wellington.

Tidigare har jag läst David Wellingtons zombieromaner. Han går ifrån den klassiska zombien på flera sätt, men låter oss möta apokalypsen från zombiens perspektiv och lyckas även väldigt bra med att beskriva hur personerna uppfattar sin omvärld. Det här tycker jag är Wellingtons största gåva och han har den skickligheten även när det gäller vampyrer.

I Wellingtons universum har vampyrer alltid funnits, men i modern tid har de ansetts i stort sett utrotade.

Bokinköp 2011-05-25

Bokinköp 2011-05-25

13 bullets handlar om ett vampyrutbrott i Pennsylvania, USA. Först på platsen är Highway Trooper Caxton. Hon är oerfaren, men tuff och envis. Hon utstår mer än någon borde göra, utan att klaga särskilt mycket. Jag anar att hon i nästkommande bok kommer att bli ganska kickass, men här i 13 bullets börjar hennes inre rovdjur precis vakna.

Caxton är lesbisk. Det här är ingenting som vare sig tillför eller utvecklar berättelsen. Hon bara är det. Men Wellington poängterar det på en del svårsmälta sätt. Jag kanske är fel ute, men jag stör mig enormt på att hennes flickvän ständigt kallas ”partner” oavsett vem som pratar om henne. Jag har svårt för den, ganska formella, termen.

Caxtons flickvän Deanna får vi knappt lära känna, vilket är en miss. Det känns konstigt att få en bättre relation till Caxtons arbetskamrater än till hennes flickvän, som ändå har en relativt stor roll i handlingen.

På brottsplatserna har Caxton med sig Special Deputy Arkeley. Han är vampyrjägare av rang, men så bisarr att han knappt känns verklig. Han är otrevlig, excentrisk och har en mängd principer som går emot allt förnuft,  t ex att han alltid springer huvudstupa i vampyrernas fällor.

I Wellingtons värld är vampyrer välkända. Alla tror på dem, de finns uppenbarligen, men man tror inte att de finns nu. Vampyrerna smittar inte, men de för över förbannelser på levande människor och gör dem till halvdöda slavar eller till nya vampyrer. En vampyr behöver givetvis blod, men de är starkast som nya och därefter behöver de mer och mer blod för att hålla styrkan uppe. En svulten vampyr kan överleva i århundraden på mycket lite blod, men kommer att vittra sönder till en handikappad spillra av sitt forna monstrum. Aspekten med svart magi är fängslande, även om jag normalt sett skulle skratta ihjäl mig åt de hippieliknande flumtanterna i skogen med sina amuletter och mannen som samlar på teleplasma, dvs spökskinn.

”If the teleplasm reacts strongly to me, that means I’m somehow open to psychic phenomena. ‘I’m a sensitive’.”
Ur 13 bullets av David Wellington, s 107

13 bullets saknar varken spänning, handling eller dramaturgi, ändå känns det tydligt i slutet av boken att det måste komma fler. Och det gör det. Näst på tur är 99 coffins (ett gastkramande antal vampyrer). Därefter följer Vampire zero och 23 hours. (För den som hellre läser om varulvar finns en serie av Wellington om sånna också. Jag är mer än sugen.)

13 bullets måste definieras som en vampyrdeckare. Som deckare är den ganska dålig. Vissa delar av handlingen är väldigt förutsägbara. Vissa karaktärer är karikatyrer (Det är väl iofs ganska typiskt för deckare). Men som vampyrhistoria är den, i mitt tycke, fenomenal. Jag vill läsa mer, även om den var lite seg och störig här och där. Jag tror att Caxton kommer blir stentuff. Jag tror Arkeley kommer gå under i sin excentrism.

Precis som i Monster island, där Wellington påminde oss om de människor zombierna varit så får vi här smaka på den sorg och ilska en vampyr känner för den förlorade mänskligheten och avskyn inför sitt eget monstrum. Ändå måste en vampyr förbli en vampyr. De smyger inte in till tonårsflickor för att förföra dem. De slaktar dem och dricker deras blod, som vampyrer ska göra.

”With a horrible retching sound he vomited a half-pint of blood into the coffin, right over the corpse’s face. He clutched at his sides and heaved again, and again, until the skull was bathed in clotted gore.”
Ur 13 bullets av David Wellington, s 15

Om man har svårt för liknande passager, koagulerande blod, spyor och halshuggningar, så ska man nog inte läsa 13 bullets. Det kan nog bli ett ganska stort bortfall av läsare, när jag tänker efter. Till och med jag hade lite svårt att äta och dricka när jag läste vissa kapitel.

Om ni också är sugna och inte ens orkar gå och köpa eller beställa hem boken, så finns den (och fler) faktiskt gratis online på David Wellingtons hemsida. Där finns även den mycket lockande Plague zone finns, som inte ens existerar i pappersform.

Wellington har gett sig på både zombier, vampyrer och varulvar så här långt. Vad blir det härnäst? Trollkarlar? Tentakler? Älvor med huggtänder? Jag är på!

Mer om David Wellington:


Och mer skräck ska det bli

Häromdagen, rättare sagt på Handduksdagen när SF-bokhandeln så snällt gav 10% på alla köp om man visade upp sin medhavda handduk, då köpte jag lite skräck.

Bokinköp 2011-05-25

Bokinköp 2011-05-25

Dels blev det den länge efterlängtade uppföljaren till Day by day armageddon, Beyond exile av J.L. Bourne. Det var inte en dag för tidigt eftersom den varit slutsåld i omgångar. Dessutom ville jag inte gärna ha en allt för bra ursäkt att plötsligt klicka in på Adlibris. Det finns nog med böcker ändå för ett tag.

Dels blev det ännu en bok av den älskade zombiekonnässören David Wellington, närmare bestämt 13 bullets, som handlar om vampyrer. Det ska bli spännande att se hur han lyckas med den genren efter hans makalösa insats i zombiegenren.

Slutligen blev det även en sk mörk häst, On the third day av Rhys Thomas. Världen är på väg att gå under och en dödlig sjukdom sprids, som gör sina offer både deprimerade och våldsamma. Mmmmrrrrr…