Etikettarkiv: vampyrer

Vampyrbok utan vampyrer

När läser jag någonsin romantiska böcker om studenter i en amerika? Jo, det händer tydligen. Den första är The Raising av Laura Kasischke.

Huvudpersonen är så där skönt osympatisk, omgivningen diffust idyllisk, bipersonerna ungefär lika osympatiska, och Kasischke broderar ut sina kapitel med långa miljöbeskrivningar och ingående detaljer om personernas kläder, som att hon fick betalt per ord.

På den lilla skolan i den amerikanska småstaden någonstans i mellanvästern, försvinner kvinnliga studenter då och då, men eftersom skolan inte vill ha dålig publicitet, och en vet ju hur unga kvinnor är, så följs det sällan upp. I The Raising nystas historien om kvinnorna långsamt upp, med hjälp av flera personers perspektiv. Vi följer den unge mannen som egentligen bara vill slappa och röka på, den unga mamman som är lärare på skolan och inte får livspusslet att gå ihop, och den lesbiska läraren som har mycket att dölja, och mycket att förlora.

Jag förväntade mig hela tiden att det skulle dyka upp en varulv, en vampyr eller ett spöke, men något sådant ingår inte i Kasischkes berättelse, som dock berättas på precis samma sätt som de böcker vi faktiskt får vampyrerna att gotta oss i.

Det tog en bra stund innan jag kom in i handlingen, eftersom Kasischke som sagt broderar ut sig något vansinnigt. Jag tappade tråden och fick läsa om stycken, och till slut hoppade jag över de flesta beskrivningarna.

Men när jag väl kom in i handlingen så var det riktigt spännande. Karaktärerna är stereotypa, men det blir bra ändå. Sexismen flödar över sidorna på ett ”charmigt” sätt, och jag kunde nästan förlåta det.

Allt sammantaget så tänker jag nog fortsätta att läsa romantiska böcker om små skolor i USA ungefär lika ofta i framtiden, som jag gjort förut. Dvs nästan aldrig.

Annonser

På natten vakar ljuset

Jag hade hört mycket om Nattpatrullen/Night watch, men aldrig kommit mig för att läsa den. Men så fanns den att ladda ner från E2Go, och då blev det äntligen Nattpatrullens tur.

Sergei Lukyanenko är den tredje ryska genreförfattare jag ger mig på. Tidigare har jag läst Anna Starobinets och försökt läsa Dmitry Glukhovsky. De har någonting gemensamt, alla tre, inbillar jag mig. Någon slags rysk kyla, klyshigt nog. Det är lite avskalat och en underlig avmätt stämning. Starobinets (Den levande) lyckas väldigt bra med den här stilen, men Glukhovskys Metro 2033 fastnade jag inte alls för.

I Nattpatrullen är det här allvarliga mindre påträngande. Den är till och med ganska lättsam. Men jag kommer inte personerna särskilt nära, trots att huvudpersonen Anton utsätts för en mängd dramatiska händelser.

Goodreads hittar jag följande beskrivning: ”Set in modern day Moscow, Night Watch is a world as elaborate and imaginative as Tolkien or the best Asimov.” Åt det kan jag bara skaka på huvudet, för det är en mycket grov överskattning. Världen är inte särskilt komplex, och även om det är fantasifullt, så är det inte oerhört originellt.

Boken utspelar sig i Ryssland i modern tid. Det finns en typ av människor som kallas Andra, och som har någon sorts magiska färdigheter. De väljer Ljuset eller Mörkret, till synes slumpmässigt utifrån dagsformen när de gör sitt val, och en del av dem får anställning i Dag- eller Nattpatrullen. Det är Ljuset som patrullerar på natten, och Mörkret som patrullerar på dagen. Detta har sin orsak i ett avtal mellan Ljuset och Mörkret, där de båda sidorna övervakar varandra för att upprätthålla vapenstillestånd.

Nattpatrullen består av tre berättelser, som sätter mig lite ur spel under läsningen, eftersom de avlöser varandra ganska abrupt. Men berättelsen hänger ändå ihop någorlunda mellan berättelserna, och vi får följa med Anton på väg upp i rankerna på hans jobb. Längs vägen inser han att Mörkret och Ljuset inte är så enkla att skilja på som han först hade tänkt, att avtalet inte är så givet, och att hans självrättfärdiga syn på sitt jobb kanske inte heller är så självklar.

Mina starkaste minnen är från vampyröverfall, mörka gator och våldsamma magikerkamper på hustak. Det är en fin berättelse, och lätt att ta till sig, men så där vansinnigt bra och spännande är det aldrig.

Jag börjar undra om jag någonsin kommer att hitta en så där fantastisk fantasyroman som ändå utspelar sig i nutid?


Viraler och alla dessa år

”Läs en riktigt bra och lång bok. Och välj med fördel The Passage.”

Ja, nog för att The passage av Justin Cronin var hypad, men den förtjänade det.

The passage är en bok om apokalypsen, om pandemi, total utrotning, smitta, rädsla, att förlora sin kultur, att överleva, att kämpa och överleva. Det är en detaljerad redogörelse för vad som hände och för vad som händer efteråt.

The twelve är en bok om vad som hände efter The passage.

The Passage av Justin Cronin

The Passage av Justin Cronin

Litteraturmagazinet.se recenserades The Twelve av Henrik Elstad, som säger bland annat:

” I ”De första tolv” spretar handlingen för mycket när författaren lägger till ytterligare trådar som ska knytas ihop. Det trots att författaren lyckas bra med att repetera de viktigaste bitarna från första boken. Persongalleriet är nu för omfattande och gör det svårt att lära känna alla karaktärer.”

Jag tycker så här (ni kan eventuellt känna igen vissa dogmer):

The twelve är en lång bok. Längre böcker är alltid bättre än korta böcker. Men då kan en del också bli lite uttråkade på vägen, som liksom inte fattat en tjock boks storhet.

Efter The passage skulle inte jag, som Henrik Elstad, kalla uppföljaren spretig. Jag ser den som mer sammanhållen och entydigt målsökande än den första boken var. The passage växlade ärligt talat både tid och tempo, och i princip även genre, flera gånger på vägen.

Det jag uppskattar med både The passage och The twelve är att de får vara långa, bygga på Cronins mytologi med stickspår och extra karaktärer och ge mig mer av allt.

Förvisso skulle nästan alla författare skriva bättre böcker om de kortade ner. Alla utom kanske Cormac McCarthy vad gäller Vägen, som snarare är extremt kortfattad. Men ibland är det vidden och djupet som ger rätt känsla, och vare sig The passage eller The twelve är pratiga böcker, trots sin längd.

Henrik Elstad verkar iofs vara en King-anhängare. King som i Stephen. (Jag förlåter människor att de gillar Stephen King, men jag måste ändå få gnälla, så här kommer det.) Personligen tycker jag att Stephen King skriver mig på näsan, kladdigt, övertydligt och drygt, och jag tycker att han är det sista exemplet på hopkokt roman man bör ta upp, ungefär någonsin. Usch. Bad, bad novels.

Hur som helst…

The twelve har allt det som första boken hade, och fortsätter på ungefär samma sätt. Vi möter mestadels samma personer (vet inte varför Litteraturmagazinet tyckte att det blev ett jobbigt persongalleri – 1, det finns en lista i slutet av boken. 2, det är ungefär samma personer som i första boken, yo), och de fortsätter mestadels med samma uppdrag de fick i första boken.

Några ny karaktärer dyker upp, men knyts skickligt ihop med existerande handling. Mig berör nog den chockade läkaren allra mest, och Kittridge den ensamma vampyrjägaren. Det börjar nästan likna WWZ ett tag, när historiens delar bidrar till en fantastisk helhet.

Men jag tänkte inte uppehålla mig vid att beskriva särskilt vad uppföljaren handlar om, utan nöja mig med att förklara för er oroliga själar, att den är värdig, bra och givande. Nu väntar vi spänt på sista delen, eller hur?

Tidigare om Justin Cronin:


Ett sekel av apokalyps

Nu när hypen lagt sig och de flesta håller andan inför uppföljaren The twelve, som kommer i oktober, har jag äntligen läst Justin Cronins mästerverk The Passage.

Jag läste en del recensioner om boken, även om jag förmodligen bara läste introduktionen för att inte råka spoila den för mig själv. Men antingen missförstod jag, eller så har vi läst The Passage helt olika, för jag kände inte alls igen den när jag väl satte tänderna i den. Den handlar inte alls om vad jag trodde.

Jag trodde det här var en bok om vampyrer och apokalyps och fick av någon orsak någon slags Anne Rice-vibbar och medeltidskänsla och … ja det var bara fel.

JA, det är en bok om vampyrer, men NEJ det är ingen bok om vampyrer.

Det är en bok om apokalypsen, och om pandemi, total utrotning, smitta, rädsla, att förlora sin kultur, att överleva, att kämpa och överleva. Det är en väldigt detaljerad redogörelse för vad som hände och för vad som händer efteråt. Vampyrerna är lika viktiga som zombier brukar vara, dvs de är bara en representation av vadsomhelst, som kan hända. Det tycker jag är viktigt, att monstret får vara symboliskt, och det hade jag alltså inte insett var fallet här, innan jag läste den själv.

Boken är lång, 766 sidor i min utgåva, och den spänner över lång tid och flera olika huvudpersoner. Bara längden gör att man lätt väntar med att läsa den och skjuter upp till senare. Men gör inte det, om du fortfarande har den på lut. Läs den nu, för längden är enbart ett plus och du kommer önska att den var 700 sidor till, särskilt när du bara har 200 sidor kvar.

The Passage av Justin Cronin

The Passage av Justin Cronin

Redan i bokens början befinner vi oss i framtiden. Det märks delvis på detaljer om samhället och teknologi, men också på små kommentarer, som att X-files slutade sändas för tjugo år sedan, vilket innebär 2002, och att boken börjar ca år 2022. Vi kommer sedan att förflytta oss ännu längre in i framtiden.

De första vi får möta är forskare i djungeln, utskickade för att undersöka ett nytt virus. Detaljerna är välgrundade, vilket jag uppskattar. Cronin har gjort sin research. Jag accepterar samtliga medicinska detaljer, vilket verkligen underlättar läsningen. Cronin förklarar virusets effekter lagom detaljerat, men glömmer inte att en förklaring är önskvärd. Hans idé om vampyrernas sjukdomshistoria är verkligen rolig. Hatten av åt hans smått genialiska idé. (Ni får dock läsa om den själva.)

Samhället år 2022 är noga övervakat. Man kan lätt spåra människor med hjälp av vägspärrar och streckkoder. Samtidigt förlitar sig världen på teknologin.

I ett forskningslabb använder man dödsdömda fångar som levande testobjekt, för att forska på djungelviruset. Man hoppas kunna skapa en supersoldat, förstås. Ett vapen som ska överträffa alla andra vapen. Och kanske hade man lyckats, om det inte vore för de oförutsedda bieffekterna av smittan, och apokalypsen är ett faktum.

Virus, smitta, forskningslabb, spridning. Det här är ju helt underbart! tänkte jag när jag läste. Varför har ingen sagt någonting? (Det kanske de hade.) Visst, det är en relativt liten del av boken, men eftersom boken är lång, så är den delen ändå ganska stor.

När forskningsstationen slutligen faller offer för sin egen skapelse och ”Frankenstein” beger sig ut i friheten tar det inte lång tid innan smittan sprids bortom alla karantäner. Hela USA blir en vampyrinfekterad lekplats för blodsugare och resten av världen följer strax efter.

Någonstans här på vägen har vi lärt känna Amy, som är huvudpersonen. Hon är den sista försökspersonen, forskningens krona och virusets fulländning. Egentligen får vi följa med Amy väldigt lite, men hon finns hela tiden där någonstans och gäckar oss med sina avsikter. Är Amy god eller ond? Frisk eller sjuk? Det är svårt att avgöra, och lika briljant som det är att låta oss uppleva apokalypsen från ett av monstren, lika briljant är det att hålla oss i osäkerhet om hennes betydelse.

Plötsligt förändras historien…

Från att ha handlat om apokalypsen, färdas vi framåt och in i postapokalypsen. Vi lär känna en liten stad och dess medborgare. De har alla överlevt i den laglösa världen genom att förskansa sig och lysa upp natten mot vampyrerna. De håller får och delar upp arbetet. De skyddar barnen från ondo tills det inte längre är möjligt, och då utbildas de i ett yrke för att bidra till stadens överlevnad.

Det är ett välordnat liv, men det kan inte fortsätta för evigt. De är beroende av teknologi från Tiden Innan. De överlever bara så länge strålkastarna lyser upp natten, och såväl lampor som batterier kan inte bestå för evigt.

Just som postapokalypsen också den känns hemtam och bekant, förändras världen igen och vi följer med på den hisnande resan för att rädda världen, där alla trådar knyts ihop och alla mysterier får sin förklaring.

 

Vad jag förstått så har många haft problem i mitten av boken, där den känns lång och det är lätt att fastna, men jag hade inga sådana problem. Delvis för att jag kände till risken, förstås, men också delvis för att jag tänkte mig The Passage som flera separata böcker. Först apokalypsen, sedan postapokalypsen och slutligen upplösningen. Postapokalypsen är nog inte den mest intressanta delen. Det är ett långsammare tempo än i jordens undergång och de många triviala uppgifterna känns verkligen uttråkande när man läser om dem. Men det hör till. Och det blir bättre.

 

The Passage är minst lika bra som hypen säger. Och den är underbart, fantastiskt, sagolikt lång.

Varför blir jag extra kär i tjocka böcker? Är tjocka böcker bättre? Ja, jag tror de kan vara det. Skickligt producerade får du verkligen en hel värld i en tjock bok. Du får en upplevelse som sträcker sig längre både kronologiskt och på djupet. En längre bok blir mer intim och mer omvälvande, tycker jag. Förutsatt att den är bra.

När jag läst tjocka böcker känns korta böcker ofta oavslutade, hastiga och förenklade.

Så läs en riktigt bra och lång bok. Och välj  med fördel The Passage.

 


Anemiska monster och halvdöda

Ibland kan även jag få för mig att läsa om vampyrer. Självklart väljer jag dock inte glittriga eller kära vampyrer, utan blodiga monster designade av  David Wellington.

Tidigare har jag läst David Wellingtons zombieromaner. Han går ifrån den klassiska zombien på flera sätt, men låter oss möta apokalypsen från zombiens perspektiv och lyckas även väldigt bra med att beskriva hur personerna uppfattar sin omvärld. Det här tycker jag är Wellingtons största gåva och han har den skickligheten även när det gäller vampyrer.

I Wellingtons universum har vampyrer alltid funnits, men i modern tid har de ansetts i stort sett utrotade.

Bokinköp 2011-05-25

Bokinköp 2011-05-25

13 bullets handlar om ett vampyrutbrott i Pennsylvania, USA. Först på platsen är Highway Trooper Caxton. Hon är oerfaren, men tuff och envis. Hon utstår mer än någon borde göra, utan att klaga särskilt mycket. Jag anar att hon i nästkommande bok kommer att bli ganska kickass, men här i 13 bullets börjar hennes inre rovdjur precis vakna.

Caxton är lesbisk. Det här är ingenting som vare sig tillför eller utvecklar berättelsen. Hon bara är det. Men Wellington poängterar det på en del svårsmälta sätt. Jag kanske är fel ute, men jag stör mig enormt på att hennes flickvän ständigt kallas ”partner” oavsett vem som pratar om henne. Jag har svårt för den, ganska formella, termen.

Caxtons flickvän Deanna får vi knappt lära känna, vilket är en miss. Det känns konstigt att få en bättre relation till Caxtons arbetskamrater än till hennes flickvän, som ändå har en relativt stor roll i handlingen.

På brottsplatserna har Caxton med sig Special Deputy Arkeley. Han är vampyrjägare av rang, men så bisarr att han knappt känns verklig. Han är otrevlig, excentrisk och har en mängd principer som går emot allt förnuft,  t ex att han alltid springer huvudstupa i vampyrernas fällor.

I Wellingtons värld är vampyrer välkända. Alla tror på dem, de finns uppenbarligen, men man tror inte att de finns nu. Vampyrerna smittar inte, men de för över förbannelser på levande människor och gör dem till halvdöda slavar eller till nya vampyrer. En vampyr behöver givetvis blod, men de är starkast som nya och därefter behöver de mer och mer blod för att hålla styrkan uppe. En svulten vampyr kan överleva i århundraden på mycket lite blod, men kommer att vittra sönder till en handikappad spillra av sitt forna monstrum. Aspekten med svart magi är fängslande, även om jag normalt sett skulle skratta ihjäl mig åt de hippieliknande flumtanterna i skogen med sina amuletter och mannen som samlar på teleplasma, dvs spökskinn.

”If the teleplasm reacts strongly to me, that means I’m somehow open to psychic phenomena. ‘I’m a sensitive’.”
Ur 13 bullets av David Wellington, s 107

13 bullets saknar varken spänning, handling eller dramaturgi, ändå känns det tydligt i slutet av boken att det måste komma fler. Och det gör det. Näst på tur är 99 coffins (ett gastkramande antal vampyrer). Därefter följer Vampire zero och 23 hours. (För den som hellre läser om varulvar finns en serie av Wellington om sånna också. Jag är mer än sugen.)

13 bullets måste definieras som en vampyrdeckare. Som deckare är den ganska dålig. Vissa delar av handlingen är väldigt förutsägbara. Vissa karaktärer är karikatyrer (Det är väl iofs ganska typiskt för deckare). Men som vampyrhistoria är den, i mitt tycke, fenomenal. Jag vill läsa mer, även om den var lite seg och störig här och där. Jag tror att Caxton kommer blir stentuff. Jag tror Arkeley kommer gå under i sin excentrism.

Precis som i Monster island, där Wellington påminde oss om de människor zombierna varit så får vi här smaka på den sorg och ilska en vampyr känner för den förlorade mänskligheten och avskyn inför sitt eget monstrum. Ändå måste en vampyr förbli en vampyr. De smyger inte in till tonårsflickor för att förföra dem. De slaktar dem och dricker deras blod, som vampyrer ska göra.

”With a horrible retching sound he vomited a half-pint of blood into the coffin, right over the corpse’s face. He clutched at his sides and heaved again, and again, until the skull was bathed in clotted gore.”
Ur 13 bullets av David Wellington, s 15

Om man har svårt för liknande passager, koagulerande blod, spyor och halshuggningar, så ska man nog inte läsa 13 bullets. Det kan nog bli ett ganska stort bortfall av läsare, när jag tänker efter. Till och med jag hade lite svårt att äta och dricka när jag läste vissa kapitel.

Om ni också är sugna och inte ens orkar gå och köpa eller beställa hem boken, så finns den (och fler) faktiskt gratis online på David Wellingtons hemsida. Där finns även den mycket lockande Plague zone finns, som inte ens existerar i pappersform.

Wellington har gett sig på både zombier, vampyrer och varulvar så här långt. Vad blir det härnäst? Trollkarlar? Tentakler? Älvor med huggtänder? Jag är på!

Mer om David Wellington:


Uppföljaren till The passage

Nu har jag inte ens läst The passage av Justin Cronin ännu, men jag har ju lyssnat på hyllningskören och den ligger på vänt i bokhyllan.

När jag uppdaterade mina listor på Goodreads idag, så upptäckte jag att det kommer en uppföljare! Hur många av er springer omkring i cirklar nu och skriker?

 

The Twelve The Twelve (The Passage, #2)
by Justin Cronin
5.0 of 5 stars5.0 of 5 stars5.0 of 5 stars5.0 of 5 stars5.0 of 5 stars 5.00 avg rating — 1 rating — expected publication 2012 — 1 edition
book 2



Fall är här – Uppföljaren till the Strain

Jag recenserade just the Strain med sämre omdöme. Tyckte inte särskilt mycket om den och kommer inte att läsa fler i serien (trilogin?).

För de av er som kanske är av en annan åsikt så finns Fall, nummer två, nu att beställa från Adlibris.

Fick förresten just Plague of the dead av ZA Recht i brevlådan. Hoppas väldigt mycket på en bättre läsupplevelse med den. Får dock återkomma om det eftersom andra böcker står före på listan.


The Strain – Vampyrsmittan sprids

Redan i bokens första skälvande kapitel får man veta att till och med någon som överlevt Andra Världskriget har fruktat utbrottet av vampyrsmittan. The Strain av Guillermo Del Toro och Chuck Hogan sammanfattas så här på baksidan:

”At New York’s JFK Airport an arriving Boeing 777 taxiing along a runway suddenly stops dead. All the shades have been drawn, all communication channels have mysteriously gone quiet. Dr Eph Goodweather, head of a CDC rapid-response team investigating biological threats, boards the darkened plane… and what he finds makes his blood run cold.

A terrible contagion has come to the unsuspecting city, an unstoppable plague that will spread like an all-consuming wildfire – lethal, merciless, hungry… vampiric.

And in a pawnshop in Spanish Harlem and aged Holocaust survivor knows that the war he has been dreading his entire life is finally here…”

Del Toro och Hogan

Del Toro och Hogan

Jag sade tidigare att the Strain löper på  riktigt bra. Jag sade även att det finns en ton av  Stephen King i den: ”Ni vet, den där lite  småblöta klafsigheten hos  överdrivet spännande läskiga böcker, som  egentligen kanske bara är  avsaknaden av bakgrunder. Allting handlar om  nu, nu, nu.” Det intrycket har hållit i sig. Handlingen rusade fram och jag var underhållen, men… En del karaktärer glöms bort. Många småhistorier vävs in i den primära och tidigt känns det självklart att det behövs en uppföljare för att avsluta den här historien (vilken ju kommer snart). Det gör mig lite arg. Jag vill inte läsa en bok som är en introduktion till en annan bok. Jag vill att boken ska hålla ensam, stå på egna ben. Den påminner på det sättet om Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Den kändes som en upptakt inför de följande två böckerna, som var mycket bättre sammanhållna, mer koncentrerade och spännande.

Det jag tycker om med the Strain är att den ofta avser att bygga på ”vetenskapliga förklaringar”. Det gör den i och för sig inte alls, men man låtsas till stor del att det som berättas kan förklaras av naturvetenskapen. Dock alltså inte hela tiden. Det stör mig. Det dyker upp detaljer som helt enkelt inte förklaras och som är för långt ifrån det som går att förklara ens med påhittade argument. Jag vill jämföra den med John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda där odödheten är nästan helt vetenskapligt förklarad tills det (som vanligt) spårar ur i slutet. Kanske ska jag inte döma så hårt. Kanske bidrar det oförklarliga till att man i slutet minns boken, att den förblir ett mysterium. Men jag tvivlar lite, faktiskt. Jag tycker om när zombier och vampyrer är sjukdomsalstrade monster som ebola eller svininfluensa. Jag tycker inte om när de blir spöken eller förhistoriska gudalika avkommor till Loch Ness-odjur (fast den skulle någon gärna få skriva en ”vetenskapligt förklarande” bok om).

Allt som allt så kändes the Strain slarvig. Det som i första kapitlen kändes fantastiskt och lovande var väl bearbetat, mycket bättre än resten av texten. Oftast blev jag bara irriterad, men någon gång även arg och fick lust att lägga bort boken. Detaljerna stämde inte. Varför går tunnelbanan i en havererad stad? Sedan klichén när hjälten inte gör det självklara, logiska, utan paralyseras av hybris. Gah! Nej tack!

Ändå fick jag en favorit i Vasiliy, den råttfångande ryssättlingen. Jag gillade även vissa andra glimtar, men i slutändan regerar en tung känsla av besvikelse. Jag tror inte att jag läser uppföljarna och inte kommer jag att skriva in mitt namn i den här boken heller. Den ska inte bli långvarig i min bokhylla.

Tyvärr har nog vampyrgenren drabbats av samma sjuka som fantasyn för några år sedan: En blomstrande marknad och högt intresse producerar en massa skit för att möta efterfrågan. Jag är inte imponerad. Det finns mycket bättre vampyrromaner än den här.


Ny zombiebok på gång

Jag råkade surfa in på Literature Connoisseurs blogg och läsa om Plague of the dead av ZA Recht. Eftersom jag nyligen upptäckte Adlibris funktion att lägga till i befintlig beställning, så råkade jag nu lägga till även den här. Jag måste sluta lägga till nu. Men paketet kommer att vara sprängfyllt med bra böcker. Jag hoppar nästan ur skorna när jag tänker på det.

Beställningen innehåller nu Tana French (Likeness och Faithful place), Mons Kallentoft (Vårlik), Jeff Lindsay (Dexter is delicious) och ZA Recht (Plague of the dead).

Del Toro och Hogan

Del Toro och Hogan

Kan även passa på att meddela att the Strain av Guillermo Del Toro och Chuck Hogan, som jag läser just nu, löper på riktigt bra. Alla karaktärer är inte helt presenterade ännu, men det är olidligt spännande och väldigt lovande. Kanske att det finns en ton av Stephen King i den. Ni vet, den där lite småblöta klafsigheten hos överdrivet spännande läskiga böcker, som egentligen kanske bara är avsaknaden av bakgrunder. Allting handlar om nu, nu, nu. Men det återstår att avgöra. Just nu är jag bara fullkomligt uppslukad.