Etikettarkiv: virus

Pandemi och smörig romantik

Jag började läsa Pandemic av Daniel Kalla i förhoppning om en virushistoria av katastrofala mått. Kalla är nämligen akutläkare såväl som författare, så jag hade en viss förhoppning om någonting realistiskt och vanvettigt.

Det som hände var istället att jag matades med kioskig skräpromantik blandat med halvdan B-action.

Pandemic är Kallas första bok och den kom 2005. Sedan dess har han skrivit fler sjukdomsinspirerade spänningsromaner och min förhoppning är att han förändrat allt det här jag stör mig på tills dess.

Det är nämligen ganska uppenbart att Pandemic är första boken. Introduktionen är fullständigt makalös och väl genomarbetad. Det finns en passage där som fick mig att knipa ihop ögonen och vända mig bort från boken i vämjelse och jag är inte lättchockad. Bara jag tänker på det nu får jag kväljningar, men sedan blir boken mer och mer obearbetad och ogenomtänkt tills den slutar rent rumphugget och jag bara känner mig besviken. Tyvärr.

Pandemic av Daniel Kalla

Pandemic av Daniel Kalla

Pandemic handlar om en läkare, expert på nya smittsjukdomar och anställd av WHO, världshälsoorganisationen. Vi får en väldigt pedagogisk introduktion till vad virus är och hur de fungerar.

”That’s when the body’s armed forves, the immune system, mobilizes. Think of the phagocytes and neutrophils as the infantry in this battle. Doing the dirty work – the cell-to-cell combat. While the lymphocytes are more like the artillery, lobbing thir ammo, in this case viral-specific antibodies, from afar.”
Ur Pandemic av Daniel Kalla, s 9

Kalla skriver väldigt bra om det han kan, dvs om vetenskapen, viruset, smittan, sjukhusmiljöerna och arbetet däromkring. Vad han absolut inte kan (iaf inte 2005) är att skriva om mänskliga människor som umgås med varandra. Dialogerna är stolpiga och karaktärerna är karikatyrer. Det är ibland nästan plågsamt dåligt.

Expertläkaren, Noah Haldane, kallas ut i fält av WHO för att ta reda på mer om ett nytt virus som sprids i Kina. Det visar sig vara en ny typ av influensa. Den är inte bara ny, den är väldigt dödlig också, 25 %. Den inriktar sig särskilt på unga friska människor och barn och den dödar snabbt. Sjukdomsförloppet är över på några dagar och har man inte dött så klarar man sig helt och hållet. Det här påminner WHO:s experter alldeles för mycket om en viss annan influensa som betedde sig på samma sätt 1918 och dödade 25 miljoner människor världen över, nämligen Spanska sjukan.

Normalt sett dyker de här lite extra dödliga influensorna upp vart fyrtionde år eller så, men nu var det länge sedan och vi lever på lånad tid. Det ingen kunnat tänka sig är dock att den nya influensan får hjälp på traven av bioterrorister.

Snart blir det tydligt att smittan från Kina inte längre bara finns i Kina. Den finns även i händerna på arabiska bioterrorister ute efter att sätta västvärlden i skräck. Först sprider de den i Europa, men egentligen vill de ju åt Amerika så klart. Dock väntar de med att sprida den där eftersom Kalla behövde en viss förberedelse och effekt för att USA skulle komma undan helskinnat och med hjälteglans. Till och med Kanada får en hårdare kyss än USA. Det är en del av den ohållbara utveckling som Kalla borde vetat bättre än.

En annan del som stör mig är att Kalla för handlingens skull inte nöjer sig med att vara fint pedagogisk när han förklarar virusstrategier för läsaren. Han låter även sina hjältar vara dumma i huvudet och förklara självklarheter för varandra, som vilken förstaårsstudent som helst känner till och som världsledande experter på området knappast borde behöva förklara för varandra.

”‘But its ruthless lethality is its shortcoming. Kills everything in its path. If this were Ebola, we’d have a few hundred dead farmers and some very cheap farmland on the market, but the disease would burn itself out for lack of new victims.’

Haldane nodded, picking up on McLeod’s logic.”
Ur Pandemic av Daniel Kalla, s 61

Det här vet man såklart inte om om man inte har lite koll. Men tror inte Kalla att folk med lite koll läser böcker om viruskatastrofen? Jo, det är ju det vi gör. Eller vill iaf, om det inte är så geggigt som den här boken.

Som om inte de här missarna vore nog så blandar Kalla alltså dessutom in en romantisk historia också. Det är inte den enklaste historien heller, utan en som innehåller svartsjuketrianglar åt höger och vänster, bisexuella experimentella och osäkra kvinnor med temuggar i soffan samt svala blonda genier i byxdressar på maktens högsta trappsteg. Klyshigt, no shit? Det är så smörigt och stolpigt och dåligt att man skrattar eller kräks innan man övertygas ens lite.

Som körsbär på toppen av den här röran så utmynnar Pandemic dessutom i bästa sortens amerikanska nationalistiska sörja. Man riktigt hör Battle hymn of the republic i bakgrunden, Glory glory hallelujah.

Var den lättläst? Ja, fördummande lättläst. Var den spännande? Ja, ganska. Var den bra? Nej. Duger den om jag har feber och är förkyld eller har influensa och behöver passande sjuklektyr som skrämmer skiten ur mig? Jajjemän. Då är den nog helt perfekt, faktiskt.

Tyvärr slutar den inte i närheten så grymt som jag hade önskat, dock. Men det trodde ni väl knappast efter den här genomgången.

I slutändan kan man använda Pandemic ungefär som A journal of the plague year av Daniel Defoe, dvs som inspiration och för att lära sig om smitta och spridning.

Pestilens – om pesten
Pestdagboken – om boken


Pestdagboken

Som sagt, så tänkte jag börja med att prata om själva pesten, för att sedan komma in på boken. Det blev ett fruktansvärt långt inlägg. Därför delade jag upp det i två delar. Är du intresserad av virus och sådant så tycker jag du ska läsa båda. Vill du mest skratta åt dumma 1700-talister kan du läsa bara om boken.

Pestilens – om pesten
Pestdagboken – om boken

A journal of the plague year av Daniel Defoe fick mig eld och lågor över alla fantastiska fakta om böldpest. Defoe skrev boken 1722, nästan sextio år efter att pesten drabbade london, 1665. Förutom att huvudpersonen är en självgod skitstövel, som gör allt det rätta och allt det felaktiga av helt fel orsaker… Så är det en väldigt fascinerande berättelse om att överleva pesten i London.

Jag blev fruktansvärt less på Defoes 1700-talsspråk, men samtidigt var beskrivningen av pestutbrottet fruktansvärt intressant som research och en fantastisk källa till inspiration för en virusroman. Jag känner mig nästan redo att skriva den nu. För att jag är en väldigt vänlig och snäll människa tänkte jag därför nu även ge dig den informationen. Kanske särskilt så att du slipper läsa A journal of the plague year.

Du kan med fördel jämföra pesten med zombiesmitta eller annat apokalyptiskt mänsklighetsutrotande virus.

Här följer allt du behöver veta om A journal of the plague year:


Yersinia pestis

Yersinia pestis

Pesten enligt Defoe

Defoe beskriver pestens förlopp i London 1665 på ett väldigt svårtillgängligt sätt. Han hoppar ständigt fram och tillbaka genom tiden och mellan ämnen. Han upprepar sig ofta och framhäver gärna sin egen huvudpersons förträfflighet istället för att berätta något saftigt från epidemin. Språket är enkelt nog, även om han skriver alldeles för långa meningar och gärna (jamen rimligtvis) använder ålderdomliga ord och uttryck. Det är framför allt konstruktionen av berättelsen som gör den obekväm att läsa.

Å andra sidan är det faktiskt en bok från 1700-talet och Goodreads beskriver Daniel Defoe så här:

”Defoe is notable for being one of the earliest practitioners of the novel and helped popularize the genre in Britain. In some texts he is even referred to as one of the founders, if not the founder, of the English novel.”

Med det i tanken kanske man kan förlåta honom för att han inte bygger upp sin roman på ett särskilt genomtänkt eller ”traditionellt” sätt. Det kan tänkas att ingen hade tänkt på att tänka på det. Lite rimlighet i kraven kanske är på sin plats, okej.

Pest-kontroll

När pesten börjar märkas i samhället flyr de rika. De veckovisa rapporterna visar ökat antal döda, men få tillskrivs pesten. Defoe spekulerar att det beror på att man inte gärna ville märkas som pestsmittad och därför mutade inspektörerna att rapportera dödsfallet som något annat.

Genast vid utbrottet började diverse kvackare dra fördel av andras olycka och skrev ut mediciner, amuletter och gift att bota pesten med. Defoe tror inte på sådant, men tror att riktiga läkare ändå kan bota sjukdomen innan den framskridit.

Redan tidigt införs regler för att hålla smittan i schack:

  • Man stänger hus där smittade finns, forslar bort de döda så snart som möjligt (en läxa sedan utbrottet 1603) och kan på så vis hålla smittan nere.
  • Man utsåg sk examiners/inspektörer, som samlade information om vilka hus som var smittade och skickade dit watchers/väktare, som vaktade huset dag och natt och såg till att ingen gick in eller ut. Väktarna hämtade även förnödenheter åt de boende, som satt fast i sitt stängda hus i minst 40 dagar.
  • Man utsåg även searchers/sökare, som var ärbara kvinnor och som undersökte de döda för att se vad de dött av. De upprepade sedan sina fynd för läkarna, som bedömde om de hade rätt eller fel.
  • Chirurgeons/Kirurger fanns tillgängliga i pesthusen och kunde även följa med sökare för att titta på de döda och de ännu inte döda. De betalades av de sökta husen.
Pestdoktor

Pestdoktor

  • Nurse-keepers/Sköterskor kunde utses att ta hand om de sjuka och kunde stängas in i husen i 28 dagar om någon dog.
  • Man var skyldig att rapportera till inspektörerna om man såg tecken på att någon var sjuk, inom två timmar från upptäckten. Vid upptäckt av smitta sattes man i karantän i sitt hus i 40 dagar.
  • Innan man fick använda huset igen måste det vädras och man brände kol och parfymer i alla rum.
  • När man stängde ett hus för karantän så stängde man in alla som bodde där. Därför passade många på att fly innan väktarna kom för att stänga det.
  • Om en besökare från en annan församling fanns på plats kunde man återföra denna efter mörkrets inträde och stänga in den i sitt eget hus i 20 dagar.
  • Man begravde de döda efter solnedgången och före soluppgången. Man fick inte samlas i kyrkan för begravningen och även begravningar för de som inte dött i pesten ställdes in. Kroppen begravdes minst 6 ft djupt, ofta i stora gropar med många kroppar tillsammans.
  • Några saker fick inte tas från huset inom två månader efter smitta.
  • De stängda husen med smitta märktes med ett rött kors och texten: ”Lord, have mercy upon us.”
  • Sökare, kirurger, sköterskor, dödgrävare och andra fick inte gå på gatorna utan att hålla i en lång röd stav som märke för sitt arbete. De fick inte göra sällskap med någon.
  • De sk Hackney-vagnar forslade infekterade människor till pesthuset. De fick därefter inte skjutsa andra innan de vädrats ordentligt i 5-6 dagar.
  • Man måste sopa gatan, särskilt utanför sin egen dörr.
  • Rakers/Sopare forslar bort skräpet från husen och anger sin ankomst genom att blåsa i ett horn.
  • De döda hämtas av dödsvagnar på natten av ”sextons” (~kyrkvaktmästare), vilkas ankomst annonseras av en klocka.
  • Man fick under pesten inte handla eller äga stinkande fisk, ohälsosamt kött, gammalt korn eller dålig frukt.
  • Man fick inte:
    • ha djur i staden
    • samlas i grupp
    • tigga
    • festa
    • spela upp pjäser
    • bli full och oregerlig

Väktarna som vaktade de stängda husen var inte populära och utsattes ofta för häcklande och våld. Ca 20 väktare dog på sina poster när de attackerades av de instängda eller deras grannar.

Många väktare lurades också iväg på ärenden varpå de instängda flydde och lämnade huset tomt på levande. De hjälpte då till att sprida sjukdomen, ofta utan att själva veta om att de bar på den.

I värsta fall kunde ett hus som var stängt i 40 dagar pga smitta senare drabbas av ett nytt fall, varpå de 40 dagarna startades om på nytt. Det behövde inte ens vara ett riktigt fall av pesten eftersom många tog det säkra före det osäkra och kallade alla sjukdomar för pest under den här tiden. Slutligen kunde en av inspektörerna som undersökte de boende, ta med sig pesten varpå hela hushållet dog.

Det är nästan  skrämmande hur liknande reglerna var under Tredje pandemin, 1897.

Loppa

Loppor sprider pesten

Spekulationer och gissningar

Defoe lade märke till att de som häcklade de sjuka och som var ateistiskt lagda ofta snart dog av pesten.

Defoes teori varför pesten spreds så snabbt var att sjukdomen kom från tjänarna ”who conveyed the fatal breath into them”. Dessutom var det inte tillräckligt med ett pesthus för hela London. Han tyckte även att det var onödigt att stänga in människor i sina hus. Man behövde bara stänga in de sjuka, ansåg han. Särskilt tråkigt var det när familjer låstes in med sina tjänare, för att en av tjänarna blivit sjuk.

Defoe trodde inte att det var en infektion, men inte heller att det var ett slag från himlen.

Han observerade att sjukdomen såg olika ut i olika fall. De flesta fick svullnader och bölder på halsen och i skrevet, som blev hårda och smärtsamma och gick sönder. När de inte gick sönder måste de tas hål på, ibland med frätande syra. Bölderna kunde göra så ont att människor tog sina liv. Mot slutet blev de galna och förvirrade. Andra visade aldrig några symptom, utan fick en invärtes blodförgiftning och dog plötsligt utan att själva känna till sin smitta.

Defoe karakteriserade tre sorters pest: Den som genast överväldigade kroppen med feber, kräkningar, huvudvärk och ryggvärk. Den som orsakade smärtsamma svullnader, och den som inte gav några symptom alls förrän den smittade föll ihop och dog.

Man försökte skydda sig mot smittan på många sätt. Man undvek kroppskontakt, överförde pengar via en kruka med vinäger, gick runt med flaskor fyllda av parfym och starkt luktande ämnen. Man undvek varandra på gatorna och på fälten och försökte samtidigt gå mitt i gatan, för att inte komma nära de infekterade husen.

Kvinnor påverkades mest under pesten, tyckte Defoe. De blev mest desperata, orädda och tjuvaktiga. Han tyckte också att de fattiga betedde sig väldigt dumt när de inte stängde in sig och istället arbetade och försökte få ihop pengar till mat.

Stor arbetslöshet drabbade London under pesten. Handelsmännen hade flytt, sjömännen fick inte stiga iland eller till sjöss. Det blev svårt att försörja sig och många dog av hunger istället för av pesten. (Ändå klandrar Defoe de fattiga.)

London blev så tomt på folk av död och rädsla för att gå ut att gräs började växa mellan gatstenarna.

Bland de sjuka var det vanligt med ihållande skrik och klagan på grund av smärtorna och mot slutet sprang de ofta genom gatorna, galna av smärta och sjukdom. Ofta sprang de på natten, men ingen vågade stoppa dem av rädsla för att själva bli smittade. Sedan dog de och föll ihop på gatan.

Man spekulerade i att de smittade faktiskt ville smitta andra. Antingen låg det i smittans natur, eller så låg det i människans natur, vilken smittan kunde blottlägga. En annan teori var att de smittades mänsklighet hade korrumperats, att de när de väl var smittade inte kunde tänka sig ett värre öde och att de därför ville se till att ingen annan heller hade någon framtid. Eller att de i desperation slutade tänka på andra när de själva var i så stor fara.

En del spändes fast i sina sängar för att de inte skulle ta sig ut. En sjuk man tände då eld på sig själv för att få dö och slippa smärtan från bölderna.

När det var som värst hittades dödsvagnarna på kyrkogården eller fallna ner i graven, eller hittades på vägen, spillande döda kroppar efter sig när föraren flytt eller dött.

Defoe tröstar sig mot slutet med att även om pesten dödade många, så var det iaf tur att London brann året därpå, för då kom handeln i riket igång igen eftersom man behövde fylla förråden med det som brunnit upp, av vilka stora överskott funnits efter att så många dött och andra länder vägrat att handla med engelska varor under utbrottet.

Slutbedömning av A journal of the plague year

Som information om böldpesten är A journal of the plague year väldigt bra. Den är förvisso från 1700-talet, men upplevelsen av smittan bli ganska tydlig och det är förmodligen en av få rimliga redogörelser för verkliga epidemier. Huvudpersonen, H.F, är verkligen en självgod skitstövel. Han missar aldrig ett tillfälle att höja sig själv till skyarna, läxa upp läsaren med gudfruktiga ord eller att sparka på de fattiga. Dock är ju Defoe barn av sin tid och kan förmodligen inte klandras särskilt hårt för sin syn på de mindre lyckligt lottade.

Jag blev fruktansvärt less på 1700-talsspråket, men samtidigt var ämnet så pass intressant som research att jag kunde fortsätta. Och även här kanske nackdelarna hör tiden till.

Ett exempel då på vad som gör språket så fruktansvärt obehagligt att läsa:

”But as it appeared they had not, so the mob had no notion of finding stores of provisions there if they had broken in, as it is plain they were sometimes very near doing, and which: if they bad, they had finished the ruin of the whole city, for there were no regular troops to have withstood them, nor could the trained bands have been brought together to defend the city, no men being to be found to bear arms.”
s. 71

Det är alltså bara en enda mening, det där. Och då nämner han inte ens sådana gamla ord jag ofta måste slå upp för att vara säker på den ålderdomliga meningen av (t ex misscarriage).

Men… aldrig har jag varit mer sugen på att skriva en virusroman. Aldrig har jag heller känt mig mer redo. Om inte annat så kan jag relatera till den här ”sanna historien” när jag tänker på lästa eller kommande virusromaner.

Det jag fastnade för mest var som sagt själva ämnet. Och att den här verklighetsnära beskrivningen av att överleva pesten på så många sätt kunde likna beskrivningen av att överleva zombiekatastrofen. Är zombiesmittan ett påhitt sprunget ur pesten? Båda blir galna och springer genom natten på jakt efter människor att smitta. Hela idén med att de sjuka är ute efter att smitta de friska känns som zombiesmittan rakt av. Kombinerat med symptom och galenskap är det inte så svårt att se det som samma sjukdom.

Förmodligen är det en grundläggande rädsla vi känner i båda fallen, att vi inte bara riskerar att bli sjuka, utan att det kanske dessutom finns en avsikt att smitta oss.

Det var så mycket som var intressant i A journal of the plague year. Den väckte så många tankar och gav så mycket. Jag kan inte ens redogöra för hälften här och då har jag ändå fyllt två inlägg.

Som zombieälskare blir jag därför lite av en pest… eh… -konnässör. Jag tror att jag måste hitta fler böcker om pesten. Och kanske gärna lite bättre böcker. Har ni några att föreslå?

Pestens offer

Pestens offer

Med Defoes avslutande ord avslutar jag även den här recensionen:

– A dreadful plague in London was 
In the year sixty-five, 
Which swept an hundred thousand souls 
 Away; yet I alive!
H.F.

Pestilens

Nu kommer någonting episkt. Är ni beredda? Jag hoppas att ni är sugna på sjukt mycket vetande om böldpest.

Jag har nämligen läst A journal of the plague year av Daniel Defoe, som fick mig eld och lågor över alla fantastiska fakta om böldpest. Jag tänkte därför börja med att prata om själva sjukdomen, för att sedan komma in på boken. Det blir ett fruktansvärt långt inlägg. Därför har jag delat upp det i två delar. Är du intresserad av virus och sådant så tycker jag du ska läsa båda. Vill du mest skratta åt dumma 1700-talister kan du läsa bara om boken.

Pestilens – om pesten
Pestdagboken – om boken

Defoe skrev boken 1722, nästan sextio år efter att pesten drabbade London, 1665. Förutom att huvudpersonen är en självgod skitstövel, som gör allt det rätta och allt det felaktiga av helt fel orsaker… Så är det en väldigt fascinerande berättelse om att överleva pesten i London.

Jag blev fruktansvärt less på Defoes 1700-talsspråk, men samtidigt var beskrivningen av pestutbrottet intressant som research och en fantastisk källa till inspiration för en virusroman. Jag känner mig nästan redo att skriva den nu.

Eftersom jag är en väldigt vänlig och snäll människa tänkte jag därför nu även ge dig den informationen. Kanske särskilt så att du slipper läsa A journal of the plague year.

Du kan under läsningen med fördel jämföra pesten med zombiesmitta eller annat apokalyptiskt mänsklighetsutrotande virus.

Här följer allt du behöver veta om pesten:

Den stora pesten i London

Den stora pesten i London kallas det utbrott av böldpest som drabbade England och framför allt London 1665-1666. Uppskattningsvis dog 100 000 människor, 20% av Londons befolkning.

Pesten kom till Europa 300 år tidigare som Digerdöden (Den stora pesten/Black death) och återkom sedan dess ungefär vart tionde år. Den stora pesten i London är det sista stora utbrottet i Europa.

Pesten 1665 kom till England från Nederländerna och slog först till i fattiga hamnkvarter. Man höll inte så noga reda på hur de fattiga dog, så de första rapporterade fallen kom först i april, men förmodligen hade pesten spritts sedan så tidigt som januari.

Man trodde till en början att katter och hundar spred smittan, varpå masslakt inleddes. Tyvärr ledde utrotningen av katter till att råttor fick fri lejd och ytterligare kunde sprida sjukdomen.

I juli 1665 grep pesten ett ordentligt tag om London. Kungen och hans familj lämnade staden och många andra med dem. Åldermännen och majoriteten av stadens styrande stannade vid sina poster. De flesta rika köpmän och andra flydde till landet och bara ett fåtal präster, läkare och apotekare valde att stanna.

Bland annat stannade Henry Foe, brorson till Daniel Defoe. Man tror att A journal of the plague year baseras på brorsonens anteckningar.

Rapporter visar att det i epidemins början dog 1000 personer i veckan i London, sedan 2000 personer i veckan. I september, mot epidemins slut, dog 7000 personer i veckan. Sedan avtog dödligheten och i februari 1666 kunde kungen komma tillbaka till staden. Senare samma år, 2-3 september 1666 kom istället Den stora branden då större delen av Londons centrum brann ner. Då försvann de sista fallen av pest från staden.

Yersinia pestis

Yersinia pestis

Pesten

Pesten har sköljt över jorden i tre stora vågor.

Den första pandemin kallas Justinianska pesten och drabbade östra delen av det romerska riket, det bystantinska riket 541–542 AD. Man bedömer att 40-50% av befolkningen i det gamla romarriket kan ha dött i pesten, vilket motsvarar omkring 25 miljoner människor.

Under 1300-talet kom pesten till Europa som Digerdöden (Den stora pesten/Black death) och återkom sedan dess ungefär vart tionde år. Den stora pesten i London, 300 år senare, är det sista stora utbrottet i Europa. Digerdödsutbrotten 1347 och 1353 var mycket stora epidemier och smittade var tredje person, varpå nästan alla som smittades dog (25 miljoner människor).

I den tredje vågen, Tredje pandemin, som bröt ut 1855 med aktiva fall till så sent som 1956, dog 12 miljoner människor bara i Asien. Epidemin spreds över nästan hela jorden, men drabbade aldrig Europa.

Yersinia pestis 

Böldpest orsakas av en bakterie, Yersinia pestis och överförs till människor från råttor via loppor. Bakterien är gramnegativ och stavformad. Den är en fakultativ anaerob (kan leva utan syre).

Pestbakterien existerar i tre varianter, Orientalis, Medievalis och Antiqua. I pestoffer från 1300-talet hittades två nya (äldre) stammar. Det kompletta genomet finns tillgängligt för de tre subvarianterna av Y. pestis; KIM (biovariant Medievalis), CO92 (biovariant Orientalis från kliniskt isolat i USA) och biovariant Antiqua. Alla stammarna visar loss of function-mutationer. De har alltså muterat och i och med det förlorat funktioner (motsatsen är att få nya egenskaper genom mutationer).

Mänsklig infektion med Y. pestis kan ta tre former: bubonisk (böldpest), pneumonisk (lungpest) och septicemisk (blodpest).

Symptom

Böldpest:

Inkubationstiden, dvs tiden tills symptom kommer, är 2-6 dagar, under vilken tid bakterien replikerar sig och ökar i antal. Generell energilöshet och feber.

Huvudvärk och frossa uppträder plötsligt i slutet av inkubationstiden. Ångest är också vanligt. Lymfkörtlar sväller och orsaker bölder, det klassiska tecknet på böldpest.

Bölderna är smärtsamma och uppträder framför allt i armhålor, ljumskar och på halsen. Bakterien förökar sig i lymfkörtlarna, där den kan gömma sig för immunförsvaret. Bölderna kan gå tillbaka av sig själva, men drabbas ofta av en varig nersmältning.

Obehandlad böldpest har en dödlighet på 30 till 90 procent.

Lungpest:

Lungpesten är lunginflammation av pestbakterier. Man får då hög feber, frossa, hosta (ofta blodig), andnöd och snabb andning, bröstsmärtor och hög puls, vilket är ganska typiskt för lunginflammation. Letargi (svårväckt medvetslöshet pga t ex blodförgiftning, parasiter, hjärninflammation), högt blodtryck och chock förekommer också.

Symptomen för böldpest eller blodpest är inte alltid närvarande.

Lungpest kan vara primär, orsakad av inhalation av luftburen smitta, eller sekundär, orsakad av att blodpest spritts till lungorna. Lungpesten är inte nödvändigtvis vektorburen som böldpesten, utan kan spridas från människa till människa, dvs med luften och hosta.

Lungpest har förekommit efter dissektion eller hantering av smittat djurmaterial.

Lungpesten kunde döda 90-95% av en befolkning om offren spred smittan med hosta.

Obehandlad lungpest har en nästan fullkomlig dödlighet.

Blodpest:

Högt blodtryck, hepatosplenomegali (en samtidig förstoring av både levern (hepatomegali) och mjälten (splenomegali)), förvirring, krampanfall hos barn, chock, energilöshet, feber, frossa, hudblödningar (därav namnet svartpest).

Symptomen för böldpest eller lungpest är inte alltid närvarande. Patienten kan dö innan några symptom uppträder.

Blodpesten (aka svartpest) är snarast en komplikation till annan pest och beskriver det tillstånd då blodet invaderas av pestbakterier, sk septikemi (blodförgiftning).

Obehandlad blodpest har en nästan fullkomlig dödlighet.

Eftersom Y. pestis är blodburen kan många organ infekteras, t ex mjälten och hjärnan. Den diffusa infektionen kan orsaka en immunologisk kaskad, som leder till DIC-syndrom (disseminated intravascular coagulation), vilket i sin tur ger blödande och nekrotisk hud och vävnad. En sådan diffus infektion ökar dödligheten.

Förutom bölderna liknar de inledande symptomen på pesten många andra sjukdomar, vilket gör den svår att diagnosticera. Gramfärgning kan verifiera närvaron av gramnegativa stavformiga bakterier. En anti-F1-serologi identifierar olika arter av Yersinia-bakterier. PCR kan slutligen användas för att identifiera Y. pestis.

Varje år rapporteras fortfarande tusentals fall av pesten till WHO, men med rätt behandling (antibiotika) kan man idag rädda många.

Loppa

Loppor sprider pesten

Spridning

Yersinia pestis finns hos gnagare, men kan ibland spridas till människor av pestloppan (Xenopsylla cheopis) eller människoloppan (Pulex irritans). Arten som håller bakterien/smittan vid liv kallas reservoar och pestens främsta reservoar är svartråttor (Rattus rattus). Dessa ska ej förväxlas med våra fina bruna och skyggare stadsråttor (Rattus norvegicus).

Pestloppan lever ungefär 2-3 månader, men om den saknar en värd kan den ligga vilande i upp till ett år.

Loppan byter värd genom att hoppa och kan hoppa i timmar eller dagar utan vila.

Böldpesten finns endemiskt i vissa delar av världen och pestbakterien lever i sina värdar, t ex murmeldjur, och gör ingen skada.

Då och då träffar dessa gnagare på råttor och lopporna kan överföras från murmeldjuret till råttan. När lopporna ökar i antal och fler råttor infekteras bryter en epidemi ut bland råttorna.

När den infekterade råttan dör och kallnar tvingas loppan tvingas att snabbt finna ett nytt hem, vilket då kan vara en människa.

Loppan när sig på värdens blod och bakterierna förs över till värdens blodomlopp. Bakterien blockerar loppans matsmältningssystem, så att loppan tvingas fortsätta bita och försöka äta.

Till slut dör loppan av svält, men har då redan fört över smittan till flera individer.

Inte förrän på 1890-talet fick man veta hur pesten spreds, då fransk-schweitzaren Alexandre Yersin vid Pasteurinstitutet identifierade pestbakterien från Tredje pandemin i Hong Kong. Att loppor överförde pesten mellan råttor och människor bevisades 1910.

Pesten som biovapen

Pesten har en lång historia som biologiskt vapen. Historiska texter från Kina under antiken och medeltida Europa nämner hur infekterade djurkadaver som kor eller hästar och mänskliga lik kan användas för att kontaminera fiendens vattenförråd. Man kunde även kasta pestoffren med katapult in i belägrade städer.

1347 belägrades den genuesiska staden Caffa av en mongolsk armé. Mongolerna anfrättes av pesten, men bestämde sig för att använda de döda kropparna som vapen. De kastades över stadsmurarna med katapulter och infekterade invånarna. Stadens invånare flydde och spred på så sätt pesten in i södra Europa och kan på så sätt ha fört hit Digerdöden, som sedan spreds fort.

Under Andra världskriget gjorde japanska armén pesten till ett vapen geom att föda upp loppor. Under ockupationen av Manchuriet infekterade man medvetet kinesiska, koreanska och manchuriska civila och krigsfångar. Offren dissekerades sedan, ibland med vivisektion (fortfarande vid liv). Flera av de skyldiga dömdes senare, varpå vissa erkände att de spritt pesten runt staden Changde. 1940 släppes från ett japanskt flygplan ris och loppor över en kinesisk provins. Tre veckor senare släpptes ytterligare en last. Detta ledde till att 121 människor dog i den lokala epidemin. 1933 hade samma förslag framförts av amerikaner.

Efter Andra världskriget har både USA och Sovjet utvecklat vapen av lungpesten. Man har experimenterat med olika tillvägagångssätt, som vacuumtorkning, antibiotikaresistenta stammar, kombinationer med andra sjukdomar (som difteri, halsinfektion med 5-10% dödlighet) och genmodifiering.

Pesten idag

Idag finns pesten framför allt i Asien, Sydamerika, Nordamerika (sydväst) och Afrika.

Man behandlar idag pestutbrott med antibiotika, t ex streptomycin och tetracyklin. Det finns även ett vaccin med begränsad effektivitet. Pesten är en samhällsfarlig sjukdom enligt Smittskyddslagen och måste anmälas.

Allmänfarliga sjukdomar är smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande. Dessa kan dessutom anses kunna få en spridning i samhället som innebär en allvarlig störning eller överhängande risk för en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner och som kräver extraordinära smittskyddsåtgärder. De kallas då samhällsfarliga sjukdomar och kan ha anmälningsplikt.

Vissa sjukdomar är så allvarliga och smittsamma att det finns risk för epidemi om en smittad individ inte får vård och därmed samhällsfara. Därför måste en individ som drabbas av en anmälningspliktig sjukdom söka vård och genomgå behandling. Individen har även en plikt att hjälpa med smittspårning och att undvika att smitta andra. Samtidigt har individen rätt till kostnadsfri vård och fria läkemedel.

För svåra fall måste man förutom antibiotika även ge stöd för cirkulation, respiration och njurfunktion (t ex respirator och dialys).

Pesten i historien

När man inte visste vad som orsakade en sjukdom hade man även svårt att skilja mellan liknande sjukdomar. Historiska uppgifter om ”pest” kan avse vilken dödlig infektionssjukdom som helst som fått stor spridning. Därför har man i modern tid testat gamla sjukdomsoffer för att avgöra vilken sjukdom det egentligen rörde sig om.

Man har ibland menat att det måste ha varit ett virus som orsakade digerdöden, men år 2000 hittade man Y. pestis-DNA i pestoffer från 1300-talet i Montpellier. I oktober 2010 kunde man verifiera att Y. pestis orsakade Digerdöden och 400 år av senare epidemier över hela Europa. Den pestbakterie vi ser idag skiljer sig från hur den såg ut då och därför kan även smittsamhet och dödlighet ha varit annorlunda. Jag kan dock efter mycket läsning inte lova att den här diskussionen är nedlagt för evigt. Vissa menar fortfarande att ett virus är en troligare bov eller till och med att det inte var pest, utan mjältbrand.

År 2009 kunde man knyta en molekylärgenetikers död, professor Malcolm Casadaban (University of Chicago), till hans arbete med en försvagad stam av Y. pestis (Investigation of a researcher’s death due to septicemic plague). Man hittade hos honom en sjukdom, hemokomatos (som innebär att järn inlagras i kroppen och särskilt levern), som tros ha gjort honom särskilt känslig för den försvagade stammen som användes i hans forskning.

I USA bär 1/400 på genen och människor av europeiskt ursprung har dubbelt så stor förekomst eftersom sjukdomen gav ett skydd till sina offer och därför selekterats fram i Europa. Bärare av sjukdomen har i normalfallet bättre chans att överleva böldpesten och sådana populationer hade högre överlevnad och större tillväxt. De saknar ett ytprotein, som orsakar högre järnupptag från tarmen och lägre koncentration i vissa immunceller. Det kan ge skydd mot vissa sjukdomsframkallande organismer.

I professor Casadabans fall gav hans med åldern inlagrade järn i levern istället bakterien det överskott av näring som den behövde. Hans stam hade nämligen försvagats genom att hindra den från att ta upp järn. Typiskt.


Om depression kunde smitta…?

Handduksdagen köpte jag skräckböcker, bland annat On the third day av Rhys Thomas. Den blev den åttonde boken i min Seriemördarsommar.

”Världen är på väg att gå under och en dödlig sjukdom sprids, som gör sina offer både deprimerade och våldsamma. Mmmmrrrrr…”

Bokinköp 2011-05-25

Bokinköp 2011-05-25

Jag har inte läst Rhys Thomas tidigare, men nu lovar jag att det ska bli mer av honom. Han skriver makalöst bra.

On the third day börjar när vi möter Miriam vars man plötsligt drabbats av en plötslig och allvarlig depression. Han vill inte kliva upp, han vill inte prata, han vill bara lämna London. Till slut får hon med sig honom till akuten där väntrummet är fyllt av människor i samma situation. Vi börjar långsamt förstå att det här är inte ”bara depression”, det är en smitta.

På Miriams resa med sin man får vi redan smaka på Thomas fantastiska språk. Han är inte rädd att beskriva människor, känslor och relationer. Det här är något så underbart som en zombieroman, en virusberättelse, en apokalypshistoria, som handlar om människorna istället för om fenomenet. Det skulle kunna handla om vad som helst när Thomas skriver om känslor och drömmar.

Depressionssmittan sprider sig fort och utbrotten sker överallt. Ingen vet vad det beror på och ingen vet hur man kan skydda sig.

I tre dagar är de smittade helt utan hopp och glädje. På den tredje dagen blir vissa aggressiva och gör otänkbara saker mot dem de älskar mest, som vakat vid deras sida. Sedan dör samtliga. Tre dagar…

Staten är maktlös. Människorna drabbas, förintas eller flyr. Vid en klippa mot en strand vid Cornwalls kust samlas en grupp överlevare och försöker skapa en ny värld för sig själva. Där försöker Miriam hitta en framtid och behålla sin människotro. Men det är svårt. Särskilt när alla människor inte alls försöker överleva och låta leva.

Jag älskade On the third day som man bara älskar några böcker här och där ibland. Kanske för att jag inte alls väntade mig något så känsligt. Kanske för att den kombinerade skicklighet med stor känsla och apokalyps.

Visst finns det saker jag störde mig på. Jag tycker inte om diskussionerna om religion och gudstro. Jag tycker inte om svaga kvinnor. Jag tycker inte om mentalt handikappade karaktärer. Jag tyckte inte ens om slutet, egentligen. Eller jag menar slutet i mitt huvud, för det fattas fantastiskt nog i boken (ååååh, det är det bästa). Men allt det var ändå viktigt och relevant. Allt var med flit.

Det här är riktigt bra läsning och du ska läsa den. Nu.


Min bokbeställning är en manifestation

Det blev dags att beställa böcker till slut igen. Jag stod nyss vid bokhyllan och tänkte att jag ”läst bort” en del men att det fortfarande var många kvar. Men ni vet känslan av att en bok man absolut vill ha inte finns hemma och kanske plötsligt försvinner och aldrig kommer tillbaka och dessutom är helt omöjlig att hitta även på antikvariat? Den känslan. Den grep tag i mig.

Därför blev det ett stycke inköp enligt följande:

Min vana trogen har jag svårt att inte köpa ”alla”. Det gick rykten på Twitter om att jag även köpte Mira Grant, men det blev inte så. Feed har fått så pass olika recensioner att jag nog måste läsa den först ändå. Mo Hayder kändes inte som någon högoddsare, så där chansar jag och drar hem alla på en gång. Gillian Flynn har ju bara två böcker, så det var ju ingen skillnad att köpa två jämfört med en, inte sant? Två är inte fler än en, men en är ingen. Aight.

Sawbones… behöver knappast förklaras. Har nästan mått illa av vetskapen att det finns en ny MacBride där ute som inte står i min bokhylla där den hör hemma.

Tjärven av John Ajvide Lindqvist

Tjärven av John Ajvide Lindqvist

Tjärven då slutligen. John Ajvide Lindqvist är ungefär det bästa vi har i Sverige vad gäller författare. Det var en riktig höjdpunkt i mitt läsliv när Hanteringen av de odöda kom och jag är så sjukt tacksam att det finns en svensk skräckförfattare som skriver så bra.

Så hör jag att han bara sålt 300… 300!!! ex av Tjärven. Som inte bara är en Ajvide-bok utan till och med om zombier! Jag blir så arg och less. Bara för att den säljs som ebok (och ljudbok). Ärligt talat var det därför jag gjorde en beställning nu över huvud taget. Jag kan inte vänta mer. Jag måste bevisa NU och för alla att vi visst det vill ha Tjärven och att ebok duger alldeles utmärkt. Faktum är att jag nog läser snabbare på surfplattan (HTC Flyer) än i pappersform. Nackdel: Inte tillåtet att läsa i badet.

Så. Sluta fundera på det och köp Tjärven nu. Den kostar bara 78 kronor och den går jättebra att läsa även i mörkret om man som jag har en trevlig android. Läsa zombiebok i mörker… Det är så det ska vara.


Swedish zombie tävlar ut signerade noveller

Swedish Zombie har gjort ett bra jobb med att promota zombieförfattaren (ja, alltså vad jag vet så skriver han om zombier, men är inte zombie själv) Kim Paffenroth.

Swedish Zombie

Swedish Zombie

Thin them out är en novell av Paffenroth och nu lottas signerade särtryck ut på Swedish Zombie-bloggen!

Allt man behöver göra är att skicka ett fjäskigt mail. Känner jag zombiegalningen rätt så är han faktiskt inte helt omutbar.

Jag har inte läst Paffenroth själv, men han står på läslistan, liksom mycket annat Swedish Zombie tipsar om.

Passa på ett bli lite nördigare du också.


Och mer skräck ska det bli

Häromdagen, rättare sagt på Handduksdagen när SF-bokhandeln så snällt gav 10% på alla köp om man visade upp sin medhavda handduk, då köpte jag lite skräck.

Bokinköp 2011-05-25

Bokinköp 2011-05-25

Dels blev det den länge efterlängtade uppföljaren till Day by day armageddon, Beyond exile av J.L. Bourne. Det var inte en dag för tidigt eftersom den varit slutsåld i omgångar. Dessutom ville jag inte gärna ha en allt för bra ursäkt att plötsligt klicka in på Adlibris. Det finns nog med böcker ändå för ett tag.

Dels blev det ännu en bok av den älskade zombiekonnässören David Wellington, närmare bestämt 13 bullets, som handlar om vampyrer. Det ska bli spännande att se hur han lyckas med den genren efter hans makalösa insats i zombiegenren.

Slutligen blev det även en sk mörk häst, On the third day av Rhys Thomas. Världen är på väg att gå under och en dödlig sjukdom sprids, som gör sina offer både deprimerade och våldsamma. Mmmmrrrrr…


Veckans läsning 26, v13

Vilken vecka. Det sade jag visst förra veckan också. Men så är det nu. Eller så var det nyss. Just nu ser jag faktiskt ljuset. Jag har inte orkat läsa mycket, men det kommer snart tillbaka, kanske redan precis nu.

Jag började veckan med att recensera Skeppet av Stefán Máni. Den var underbar. Imorgon kommer det ett inlägg om mina favoritpassager. Den rekommenderas varmt.

Sedan nådde jag 7 777 besökare på bloggen. Vilken grej, va. ;)

Slutligen försökte jag fira första april med ett litet inlägg om att min bokhylla skulle ha ramlat ihop. Kanske inte det mest lyckade aprilskämtet, men jag kände mig tvungen att försöka. Förlåt!

Just nu sitter jag med Monster nation av David Wellington påbörjad. Introt var fantastiskt och jag är säker på att den kommer vara lika underbar som Monster island, den fantastiska boken om zombier delvis från zombiernas perspektiv. Inte dumt att stanna upp så här i början av en bok och njuta av hur bra den kommer vara. Jag litar på Wellington.

Så med en önskan om ljus i tunneln och goda förhoppningar… Jag hade rätt i att v13 var lika kass som v12, men v14 har jag fortfarande ganska goda förhoppningar om. Vi ses som vanligt på andra sidan.


Zombiefilmsguiden del 1

Jag tänkte redogöra för några zombie/virusfilmer jag sett på sistone. Det är ju en genre som dras med en del… problem. Den är på sätt och vis dubbel. Å ena sidan har vi den ”seriösa genren” där man gör bra film med virus och zombier. Å andra sidan har vi rent splattertrams helt utan större mening. Ibland kan de faktiskt kombineras.

Oavsett kan båda sorterna ha sin charm, även om jag föredrar de välgjorde lite smått episka varianterna.

Oftast har jag knappt ens hört talas om dem innan jag ser dem. Därför kan det vara snällt att göra en liten guide. Här är del ett.

Dawn of the dead * * * * *
Imdb
, 2004, zombiefilm

Det här var en rolig film!

”A nurse, a policeman, a young married couple, a salesman, and other survivors of a worldwide plague that is producing aggressive, flesh-eating zombies, take refuge in a mega Midwestern shopping mall.”

Vi har ett klassiskt ihopsatt gäng. Några smarta, några dumma, några snygga, några bonnläppar, några överlevare, några emon. Allt utspelar sig framför allt i ett stort varuhuskomplex och succén är ett faktum. Vill jag ha hejdlös zombieaction av bästa sort så väljer jag gärna Dawn of the dead.

”Any similarity to any person living or dead is merely coincidental.” Lite extra rolig när man sett Dawn of the dead

Doomsday * * *
Imdb, 2008, virusfilm

A futuristic action thriller where a team of people work to prevent a disaster threatening the future of the human race.

Det engelska herrefolket spärrar in Skottland när de drabbas av ett dödligt virus. Hjältinnan i filmen kommer ursprungligen från det avstängda och förmodat folktomma Skottland.

När viruset bryter ut på nytt, nu i London, börjar man intressera sig för Skottland igen. Det har synts överlevare på satellitbilder och man misstänker att någon kan ha kommit på ett botemedel. En elitstyrka skickas ut. I täten har vi vår hjältinna.

Handlingen är ganska suverän, men detaljerna urflippade. Vi ser ansiktstatueringar, bästa ryggtatueringen, punkfrisyrer och galna ritualer. Sedan  blir det Flykten från LA och Madmax på samma gång.

Och så slutet på filmen ba, wuuut?!? Och whaaaat? Och stf liksom. Ändå generellt helt okej.

Carriers * * *
Imdb, 2009, virusfilm

Den här filmen trodde jag var en zombiefilm, men det var egentligen mer en virusfilm.

Ungdomar på flykt genom USA i en bil.

Carriers, om hur man är dum i huvudet när man blir rädd.

The zombie diaries *
Imdb, 2006, zombiefilm

”In the early part of the 21st Century, an unknown virus began spreading among the populace. Within weeks it had engulfed the entire planet.”

Brittisk zombiefilm. Introt är fantastiskt när soldater tömmer ett hus. Sedan klipp från media. Sedan går det tyvärr utför. Ett dokumentärfilmsteam är ute och filmar när smittan bryter ut på allvar. Skådespeleriet är kasst. Manuset inte mycket bättre. Jag orkade tyvärr inte se mer, så jag vet inte om det blir bättre senare.

The zombie diaries fick betyg underkänt.

Mutants *
Imdb, 2009, zombiefilm

Mutants är en fransk film om ett virus som skapar onda mutanter. En av de överlevande strandas på en forskningsbas. Den lovade väl ganska väl, men det var tyvärr inte jättebra utfört. Jag såg aldrig slutet.


Veckans läsning 24, v11

Den här veckan har jag läst, läst, läst. Först läste jag ut Stuart MacBrides Dying light, som kanske inte nådde upp till Cold granite riktigt (och så klart inte till Halfhead), men som ändå var riktigt bra.

Sedan växlade jag tillbaka till zombiespåret igen och läste Day by day armageddon av JL Bourne, som var så bra och så underbar att jag kallade den världens bästa zombieroman (om man inte räknar World War Z).

Jag har nu nästan läst ut Hungergames: Catching fire och den är bra den också. Recension kommer snart.

Vilken vecka! Tre bra böcker. Plus bokcirkel! Mer info om det finns t ex hos ELS, som sammanfattar kvällen helt korrekt. Även jag ser fram emot en sf-bok, såklart. Och kanske allra helst Babel17 av Samuel R Delany.


Day by day, världens bästa zombieroman

Jahopp. Då var jag där då. På toppen av min zombielitteraturläsarkarriär. För aldrig kommer jag läsa en bättre zombieroman än Day by day armageddon av J.L. Bourne. Stora ord? JA! Men den förtjänar dem. Den förtjänar allt.

Day by day armageddon är skriven i dagboksform och börjar strax innan zombiesmittan bryter ut. Vi får inte veta mer än vår huvudperson vet och den okunskapen är en av bokens stora fördelar. Vi slipper informationsöverdosen och blir istället nästan svältfödda ibland, särskilt som boken är rikligt påskostad med bilder och till och med överstruken text som man kan bli galen på att inte få läsa. Jag har försökt skrapa bort bläcket, men man ser ändå inte vad det står under. (Gaaah!)

Bokshopping 2011-01-02

Bokshopping 2011-01-02

JL Bournes huvudperson är militärpilot. Han får i bokens början flyga spaningsuppdrag och ser själv hur illa det är och förmodligen kommer bli.

Han är inte helt normal, vår hjälte. Han har sedan tidigare installerat solpaneler på sitt hus och ubåtsbatterier som kan laddas upp av solpanelerna och ge elektricitet om huvudströmförsörjningen bryts. Han börjar vid första misstanke samla mat och ammunition. Han sätter galler för fönstren och förbereder sig på en lång belägring.

Så långt allt gott, men sedan händer det saker och vi får en sk SHTF-situation, som vår hjälte skulle ha sagt. Jag inser nu att jag aldrig fått veta vad han heter eller mer precist hur han ser ut eller hur gammal han är, ytterligare en stark fördel med bokens format. Jag älskar att få tänka själv. Kanske vet man inte ens egentligen om han är en han… Kanske behöver det inte alls vara en man.

Under äventyrets gång träffar vå hjälte på fler överlevare av varierande karaktär. En del slår följe, andra… inte. (Läs!)

Texten är personlig, men aldrig slarvig. Ibland får vi veta vad huvudpersonen planerar, ibland berättar han efteråt vad som hänt. Ibland funderar han och skriver ner sina tankar, ibland repeterar han bara dagens händelser.

Det är gott om action och zombiegottigheter, men ändå väldigt krasst och enkelt beskrivet, samtidigt som det också är personligt. Väldigt svårt att beskriva så att det låter rimligt, men det är bra.

Det finns redan en uppföljare till Day by day armageddon, som heter Day by day armageddon: Beyond exile. Det finns även en tredje bok skriven, men ännu inte utgiven. Det är alltså bäddat för att JL Bourne blir zombiegenrens prins, om än inte konung (Kungen är Max Brooks så klart. Ledsen, David Wellington, men ingen prinstitel för dig idag. Här är du faktiskt besegrad.).

Jag vill läsa om den, jag vill läsa uppföljaren, jag vill läsa trean. Det här är så bra på så många sätt.


Lilla vårbeställningen

Eftersom maken älskade sin present, Stridsvagnar och pansarfordon: 240 av världens främsta stridsvagnar, som jag hittade på bokrean, så fick jag vackert beställa en till som han ska ge till en kompis. Då passade jag så klart på att beställa ett par böcker åt mig själv också. Man kan ju som ni alla vet inte beställa bara en bok. Det går inte.

Alltså blev det:

  • Pandemic av Daniel Kalla. Jag tror den rekommenderats på en Goodreadslista, men annars låter den ju perfekt oavsett.
  • Perfect victim av Christine McGuire. Rekommenderas i boken jag just läste, Dark Dreams av Roy Hazelwood. Handlar om ett fall där ett par kidnappar en kvinna och håller henne fången i en låda under sängen i åratal. Förmodligen mer än ryslig.
  • Whoever fights monsters av Robert K Ressler, ytterligare en FBI-profilerarbok.
  • Gulag archipelago av Aleksandr Solzhenitsyn. Presentation torde vara överflödig. Jag har velat läsa den så länge, men inte riktigt vågat ge mig på den. Nuså!

Allt som allt en fin lista. Kunde förstås ha lagt till många fler, men man måste läsa några böcker också, inte bara köpa dem, har jag hört. Eller var det tvärtom?

 

 

 


En zombies liv och lustar

Jag köpte David Wellingtons tre zombieböcker (Zombies 1-3) på rent hopp. De verkade bra, men jag visste inte säkert. Nu har jag läst den första, Monster island (Zombies #1) och den var bra. Jag har redan berättat vad jag tyckte efter ungefär halva boken, men nu är den slut och den var ännu mycket bättre än så.

Viss spoilervarning.

Bokshopping 2011-01-02

Bokshopping 2011-01-02

Wellingtons zombier är som zombier är mest vid första anblicken. Men det finns några skillnader. Tanken är att zombiesmittan sprids som vanligt och efter att man insjuknat, fått feber och dött så vaknar man upp igen som en zombie, full av hunger efter kött och liv. Zombierna är för all del döda. De andas inte och har ingen puls. Deras kroppar ruttnar och om de inte äter går förfallet fort. Men orsaken till att de blir själlösa monster är att hjärnan förstörs mellan liv och odöd. För en påhittig och kunnig person kan det kanske gå att undvika…

I Monster island påminns vi ständigt om att zombierna varit människor med familj, med liv, som insjuknat och vänt sig mot sin egen art, mot mänskligheten. De är sjuka människor som blivit odöda, inte bara fasansfulla monster som jagar oss och äter våra hjärnor. För att ytterligare mänskliggöra zombierna får vi följa en del av handlingen ur en zombies perspektiv. Han är för all del en ganska speciell zombie. Man kanske kan kalla honom en ärkezombie. Jag litar på att ni som gillar zombier kommer att läsa själva och sitta precis som jag och ropa och hoppa av iver och nästan slita i sidorna för att få veta mer mer mer.

Historien i övrigt är bekant. Smittan har spridits snabbt över världen, men det finns överlevare. De gör så gott de kan, dödar zombier och letar mediciner. De åker till och med mellan Afrika och USA med båt (känner ni igen? *host*Recht*host*), men i det här fallet har Afrika klarat sig makalöst bra. Faktum är att just de mest vapentäta länderna klarat sig allra bäst. Och de mest… vildsinta. Civilisation lönar sig icke mot zombiesmittan.

Bland alla zombier får vi dessutom träffa mumier, som ju så klart också är zombier, bara någon hjälper dem loss ur deras glasmontrar och kistor på muséet och ger dem deras hjärtan åter. Vi kan även tänka oss en del andra civilisationer som förgåtts i zombiesmittan. Eller trodde ni den var ny?

Mitt i den galopperande actionhandlingen glömmer man aldrig den stora sorgen över mänsklighetens fall. Alla byggnader som nu står tomma. Alla upptäckter som nu är förgäves. Alla liv som gått till spillo, alla liv som blivit monsterliv och de liv som blivit till inte mycket mer än en kamp för ytterligare en dag, en minut, ett andetag.

Det här är alltså en riktigt bra början på en zombietrilogi (Monster island, Monster nation, Monster planet) av David Wellington. Andra boken, Zombie nation, verkar dessutom göra en Star Wars och handla om tiden innan Monster island, dvs hur gick det egentligen till när smittan spreds? Jag är väldigt sugen på att läsa den nu direkt och genast på en gång.

Och om ni också är sugna, så finns de faktiskt online på David Wellingtons hemsida, där t ex den mycket lockande Plague zone finns, som inte ens existerar i pappersform.

Mer om David Wellington:


Inifrån zombiens huvud

Bokshopping 2011-01-02

Bokshopping 2011-01-02

För ett tag sedan gjorde jag ett stort inköp av zombielitteratur. Nu har jag äntligen satt tänderna i den första boken i samlingen, nämligen Monster island av David Wellington. Efter debaclet med Plague of the dead av ZA Recht var jag lite rädd för genren, men det fanns ingenting att oroa sig för. Det här är guld!

I Monster island känner vi igen zombierna. De är precis som vanligt. Nästan. Skillnaden är så här efter halva första boken i trilogin att zombierna framställs ovanligt mänskligt. De är sjuka människor som blivit odöda, inte fasansfulla monster som jagar oss och äter våra hjärnor.

Det främsta tecknet på den annorlunda zombievinkeln är att vi faktiskt får följa en del av handlingen ur en av zombiernas perspektiv. Han är för all del en ganska speciell zombie. Han kan nämligen tänka rationellt till skillnad från de andra ätmaskinerna, men inte desto mindre är han en av dem. För att inte säga för mycket låter jag det stanna där. Jag litar på att ni som gillar zombier kommer att läsa själva och sitta precis som jag och ropa och hoppa av iver. Kanske blir det även en spoilervarning och lite extra gottigt i den slutliga recensionen.

Förutom zombieperspektivet har vi en ganska bekant historia. Överlevare gör så gott de kan, dödar zombier och letar mediciner. De åker mellan Afrika och USA med båt (känner ni igen?), men i det här fallet har Afrika klarat sig makalöst bra. Faktum är att just de mest vapentäta länderna klarat sig allra bäst. Och de mest… vildsinta. Civilisation lönar sig icke mot zombiesmittan.

David Wellington

David Wellington

Det här är alltså en riktigt bra början på en zombietrilogi (Monster island, Monster nation, Monster planet) av David Wellington, som förresten även skrivit böcker om vampyrer och varulvar som jag också känner en stark lust att läsa nu och som dessutom ser ut som Leonard Hofstadter i Big bang theory, inte sant?

 

Leonard Hofstadter

Leonard Hofstadter

Jopp. Värsta hallonbären lika som lingon.


Veckans läsning 10, v41-44

Lässvacka under oktober. Alltså har jag bara tragglat Plague of the dead av ZA Recht och virkat. Dock har jag även varit på Bokstävlarnas bokcirkel A Perfect Circle aka Elitistmörkerklubben.

Generellt har jag stressat mig halvt till döds med jobb och kommer så att fortsätta några veckor till. Men förutom det… Eh…

Bättring utlovas framöver, men ingen exakt tidpunkt kan definieras. Ni ser… nu skriver jag på artikel/labbrapportslingo också (det är same shit, different languages).