Mo Hayder och svinpolisens personliga utveckling

Jag utlovade seriemördarsommar och här är nu andra boken på temat, tillika första boken om Jack Caffery av den beryktade Mo fucking Hayder. Det är ju så vi lärt känna henne här på bloggen efter att  Helena på Dark Places bland många andra med största allvar menat att det är en författare i min smak.

De flesta verkar ha läst Hayders fristående böcker, Tokyo (2004), Pig island (2006) och Hanging hill (2011), men jag satte alltså istället tänderna i Caffery-serien först, som består av Birdman (2000), The Treatment (2001), Ritual (2008), Skin (2009) och Gone (2010).

Allt jag egentligen visste på förhand var att den kära Mo inte var snål med splattret.

Jack Caffery, huvudperson i dramat, kan vid första anblick verka passa in i mallen som den listiga polisen som löser fallen på instinkt och motarbetas av de onda och måste värja sig mot klasar av unga kvinnor till höger och vänster. Han är till och med snygg, vilket vi kanske inte är bortskämda med i deckargenren. Oftast ska ju polisen vara både ärrad och lite gammal och ful. Här har vi istället en spänstig 34-åring med karisma och solbränd hud. Nommigt värre. Ja, för Cafferys ärr sitter på insidan. Hans fulhet sitter på insidan. Han är inte alls särskilt underbar på alla sätt och vis.

När vi möter Caffery tampas han med sin rika och fantastiska flickvän Victoria, som vägrar förstå att hon inte bor ihop med honom, som ger honom dyrbara presenter för att morfa honom till en man i hennes egen klass. Hon lagar mat, stryker kläder och sprider inredningsföremål i hans hus. Hon kväver honom. Men Caffery har inte riktigt ballarna att berätta det för henne. Han vågar inte berätta att han inte älskar henne, att han är trött på henne och att han allra helst bara vill bli av med henne. Henne liksom så många andra före henne.

Caffery äts dessutom upp inifrån av gammal sorg. Han förlorade sin bror i nioårsåldern. Brodern försvann spårlöst och Caffery lockades inte bara in på poliskarriären utan har dessutom själv samlat bevis och funderat på försvinnandet i alla år sedan dess.

Mo Hayder

Mo Hayder

I Birdman har Caffery nyligen befordrats till mordenheten inom polisen och hans första fall blir ett bisarrt lik som hittas halvt nedgrävt, torterat och med underliga märken på kroppen samt något som ser ut som en obduktion utförd på liket. Strax därefter hittar man fler lik och mordenheten får bråda dagar att lösa fallet. Mordoffren verkar alla vara narkomaner och strippor, sådana ingen saknar när de försvinner och svårigheten är alltså att ingen heller vet hur de levde sina liv, vem de träffade och vart de var på väg.

Caffery har verkligen en talang för mordfall och även om han drar lite väl snabba slutsatser ibland och glömmer viktiga ledtrådar i brådskan så är han åtminstone hundra gånger mer kapabel än den förhatlige konstapeln Diamond, med sina nazistsympatier och vidriga stil. Det är lätt att hata Diamond och man undrar gärna varför Hayder ens tillsatt en så fullkomligt enkelspårig och genomond person till handlingen. Jag kan bara gissa att hans karaktär utvecklas senare i serien.

Jag har mina funderingar om Cafferys personliga mognad och ibland var jag riktigt förbannad på Hayder. Det är elakt att skriva om en man som är så emotionellt handikappad och dessutom lägga in coitus interruptus och diverse slaskromantiskt blabbel mitt i alltihop, men jag får erkänna att till slut föll pusselbitarna på plats och jag inser att Hayder gjort alltihop med flit. Caffery är den där omogna killen. Det är inte ett omedvetet gubbslemmigt drag från deckargenres mörka sida, utan ett medvetet drag av Mo fucking Hayder, en ny stjärna på min seriemördarlitteraturhimmel och som jag nu till och med gör ett undantag för och läser en till bok av direkt efter denna.

Jag vill nämligen veta nu direkt vad som händer med Cafferys personliga utveckling. Ska han förbli ett handikappat relationssvin? Och hur går det med hans klasar av hängivna fans? Kommer de se igenom hans fagra yttre snart till den ärrade kärnan som är hans själ? Jo, nog blev det intressant alltid.


2 responses to “Mo Hayder och svinpolisens personliga utveckling

  • Helena

    Mo fucking Hayder! Jag har ju än så länge bara hunnit läsa Hanging Hill, vars slut kvalificerar sig upp på topp 5-listan över ”mest frustrerande och medvetet jävliga någonsin” men vill också bekanta mig med Cafferey. Det fanns en del emotionella fucktards – män och kvinnor – även i Hanging Hill, verkar vara något av ett signum för Mo.

    Hojta till om du vill låna Hanging Hill! Och jag har hört att Treatment ska vara fruktansvärd för i synnerhet föräldrar, så förvarna mig gärna. Har inget emot splatter och allsköns vidrigheter – snarare tvärtom… – men när det är barn och/eller katter som det splattras med mesar jag ur. Även hårdingar har sina gränser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: