Etikettarkiv: spänning

Experiment på en ö

Man kunde kanske tro att det inte finns en genre som heter ”experiment på en ö”, men då har man fel, och har inte frågat mig. Så många bra böcker handlar om just detta.

Om man vore En Sån Där, ni vet de som påstår att Hungerspelen är en ripoff på Battle royale, då kunde man påstå att varenda bok om experiment på en ö är ripoffer på vilken-det-nu-var-som-var-först, kanske Robinson Crusoe, 1719 (Inget experiment, säger ni? Är ni helt säkra på det?).

Några böcker på temat:

  • The island of Doctor Moreau av HG Wells, 1896
  • Lord of the flies av William Golding, 1954
  • Jurassic Park av Michael Crichton, 1990
  • Shutter island (Patient 67) av Dennis Lehane, 2004

Fyll gärna på med fler i kommentarerna!

Och ja, jag tycker att man kan vara lite snäll med definitionen av experiment. T ex är det ofta författarens experiment, snarare än ett forskningsprojekt. Och apropå forskningsprojekt vill jag läsa boken om när Tony Stark strandas på en öde ö och bygger en nation av iron men tillsammans med andra strandade hipstrar och vilseåkta kanotister. Det hela spårar givetvis ur, vilket är en premiss för experiment-på-en-ö-genren.

För att återkomma till det jag hade tänkt skriva om, så hittade jag en sådan här bok, nyligen, på instagram av alla ställen. Experimentet av Catrine Tollström är den första svenska författaren utgiven av Harper Collins nya svenska filial.

Experimentet utger sig för att vara en psykologisk thriller, och är skriven av en beteendevetare. För att kommentera dessa säljord, så kan jag säga att det stämmer 100%. Inte för att jag har kontrollerat Tollströms diplom, men boken är synnerligen psykologiskt skrämmande bitvis, och människorna beter sig fullständigt rimigt, dvs lagom orimligt.

Jag ska dock också börja med att påpeka det som är synnerligen dåligt med boken, och det är att jag som läsare blir skriven på näsan med spritpenna. Författaren litar inte ett ögonblick på mig, eller är väldigt angelägen om att jag uppfattar karaktärerna precis som hon avser. Persongalleriet är därför först uppradat med korta, stereotypa beskrivningar först i boken, och dessa beskrivningar återkommer och uppfylls sedan, så fort personen förekommer i texten. Är man ”grabbig och självsäker”, så är det vad man är, tammefan. Och är man anställd som t ex ljudtekniker, så är det ens stående epitet, påpekar den guldlockiga produktionsassistenten. Det hela blir lite tröttsamt.

Förutom de stereotypa klippdockorna till karaktärer, så stör jag mig på en grej till, som eventuellt kan räknas som en spoiler, så jag skriver det baklänges: [ !röd negnI] Seriöst, thriller. Inte ok.

Ja, det var problemen, nu kan jag fokusera på att förklara det som är bra, för det är mycket som är riktigt engagerande.

Även om karaktärerna är stereotypa, så är det något vi skulle kunna acceptera som läsare, eftersom de är dokusåpadeltagare. Dessa dokusåpadeltagare bor på en ö, antingen på den rika och lyxiga nordsidan, eller på den fattiga, hungriga sydsidan. I slutändan blir man också skönhetsopererad och omgjord.

När saker går åt helvete, vilket de gör ganska fort, så försvinner samtliga människor från nordsidan, och sydsidan känner sig förföljda av en galen mördare, som skulle kunna vara en av dem. Yes, läskigt. Det kan vara tv-teamet, dokusåpadeltagare, hotellpersonal, eller random terrorist. Ingen vet.

Här agerar var och en förstås enligt sin egen läggning. Flera börjar dricka upp alkoholen, andra försvinner ut i skogen, och huvudpersonen drar på sig ryggsäcken, klättrar i berg och slår ner folk med kickass karatemoves, samtidigt som hon kärar ner sig i en dude.

Det är här boken är riktigt, riktigt bra. Det är oerhört läskigt och spännande, och jag sitter och fnissar upphetsat och hejar på huvudpersonen. För det är ju inte varje dag det är en kvinna som är Sylvester Stallone i en bok, liksom. Inte varje dag hon får vara asbra och läxa upp olika Sköna Killar och Slitna Alkoholiserade Kriminalartyper. Det är väldigt givande, särskilt som det också är så spännande att det kryper i skinnet.

Sen spårar det ur.

Ja, det hör som sagt till genren. Det är en ö, det är tyyyyp ett experiment, det är någon batshit crazy typ som springer runt, och folk försvinner.

Som helhet är Experimentet en bok jag absolut skulle rekommendera som ren nöjesläsning för vem som helst. Är du på stranden, i stugan, på semester, i soffan med en kopp te? Perfekt!

Annonser

Chick-lit som fan, fast för mig

Tror ni att jag läser chick-lit? Vad tror ni om Feuerzeug egentligen? Kanske har ni läst till höger i kolumnen, där det uttryckligen står att det händer. Kanske har ni istället bestämt er för att Arga Tanten minsann inte sysslar med sånt. Eller att det är för lite ond bråd död och zombier i chick-lit för att mätta den här blodtörstiga läsaren.

Ja, här är beviset. Härmed recenseras Finger lickin’ fifteen och Sizzling sixteen av Janet Evanovich, så chick-lit som det blir utan att jag dör.

Stephanie Plum, vår hjältinna och huvudperson, bor i Trenton New Jersey och jobbar som prisjägare. Hon jagar rätt på folk som betalat borgen, men inte dykt upp i rätten i tid. Det är inte helt ofarligt, och Stephanie är inte särskilt bra på det, men på något sätt betalar det hyran.

Janet Evanovich

Janet Evanovich

Stephanie har två män i sitt liv, om man inte räknar hamstern Rex. En heter Joe Morelli, polis, italienare, snäll och snygg. Han är mer huslig än man kan tro, har lagt sina vilda ungdomsår bakom sig och har numera slagit sig till ro i sin fasters gamla hus med sin hund och vill gärna att Stephanie gjorde något lite mer permanent av att bo där.

Men Stephanie vill inte binda sig. Hon har lite commitment issues. Särskilt beror hennes issues på att hon är väldigt kåt på Ranger, stans bästa prisjägare, som numera jobbar med sitt säkerhetsföretag, kör omkring i svarta bilar, klär sig i svart och är allmänt het och sugen på att få av Stephanie kläderna. Han är dock inte alls intresserad av att binda sig.

Janet Evanovich läsare kan delas in i två delar: De som vill att Stephanie ska få Morelli och de som vill att hon ska ha Ranger. Och kanske de som tycker att hon förtjänar båda två.

Förutom det sista alternativet, som vore helt okej bara alla inblandade håller med om det, så tycker jag personligen att hon borde hänga med Ranger. Han verkar ju helt klart vara mer i hennes linje.

Det känns inte som någon mening att recensera nummer femton och nummer sexton separat. Ärligt talat är handlingen i varje bok ganska lik den föregående, iaf sedan ungefär nummer sju. Det är liksom som det är och det förblir så.

Stephanie jagar skurkar, får sina bilar exploderade och får en ny av Ranger. Hon slits mellan sina två män, bråkar med Morelli, äter mat hos mamma och åker runt och cruisar med sin bästa kompis Lula (stor kvinna i små spandexkläder, som älskar dough-nuts och brukade gå på gatan och sälja sig).

Det här är jävligt bra chick-lit, helt enkelt. Det är lättläst, humoristiskt, underhållande, spännande, hög igenkänningsfaktor (bok efter bok vill säga, inte så mycket vad gäller innehållet i sig), bekvämt och allt det där andra som är orsaken till att man inte läser Riktig Litteratur jämt.

Tummen upp för Janet Evanovich. Må fler falla för hennes briljans.

Det här är inte puckat. Det är inte sexistiskt. Det är inte irriterande. Det är inte äckligt. Det är inte drygt.

Det är BRA chick-lit, för fan. Läs!


Panik var ordet

Med humöret inställt på en deckare plockade jag fram Panik av Jeff Abbott. Den är förvisso mer en spänningsroman än en deckare, men det var jag inte helt klar över när jag började läsa.

I början kände jag mig lite obekväm. Det är en uppenbart halvslaskigt skriven bok, som fokuserar på att fängsla mig med action, spänning och intriger, men utan djupare innehåll.

En stund funderade jag på att lägga ifrån mig boken. Den var underhållande, men aldrig utmanande. Men just som jag tänkte överge Panik upptäckte jag att jag ändå redan läst en tredjedel av boken. Hur gick det till? Med en tredjedel så lätt avklarad var det ju lika bra att fortsätta och se där, i mitten av boken tog spänningen fart på allvar.

Jag vill klassificera Panik av Jeff Abbott som en sommarstugeroman. Den är perfekt när det är vansinnigt varmt eller bedrövande regnigt och kallt. Så här på försommaren var den lite väl svulstig kanske, men jag måste erkänna att jag fastnade ändå. Jag kommer inte tänka på den i efterhand, men det var underhållande läsning.

Jeff Abbott

Jeff Abbott

Panik handlar om dokumentärfilmaren Evan, som just fått en flickvän och vars karriär verkar gå spikrakt uppåt. Genast vänds allt upp och ner. Han får ett samtal från sin mamma, som ber honom genast komma till hennes hem, två timmars bilfärd bort. Varför vill hon inte säga.

För att inte spoila kan man kanske säga att när Evan kommer dit blir han överfallen och kidnappad, varpå en hejdlös jakt börjar, både på mystiska datorfiler, på CIA-agenter, på CIA-fiender och på Evans egen historia. Han måste förutom att hålla sig själv och flickvännen vid liv även försöka frita sin far samtidigt som han funderar på var pappans lojalitet egentligen ligger. Hela hans liv faller samman och så även hela hans bakgrund. Han är inte längre säker på någonting och vet inte längre vem han kan lita på. Det är verkligen panik till och från.

Abbots Panik knyter fint an till boken jag läste strax innan, Bli en överlevare! av Ben Sherwood, där man funderade på vad som definierar en person som lyckas överleva och återhämta sig. Evan är absolut en sådan person. Ingenting lyckas riktigt knäcka honom. Han flyr, slåss, spinner intriger, gillrar fällor och jagar rätt på resurser som om han var född till det.

Jag kan inte säga att jag rekommenderar Panik rakt av, eller att den är ett mästerverk av något slag, men det var spännande läsning och jag störde mig ganska sällan ändå. Det som skiljer Panik från ”Bra böcker” är att handlingen är ganska rörig och snabbt ihopkastad, att allt inte riktigt hänger ihop på det där fantastiska sättet riktigt bra författare lyckas med. Den är helt enkelt ganska slarvig och inte helt realistisk (säger zombiefantasten, märk väl). Detta till trots är den alltså spännande och jag kommer helt klart ta med mig uppföljarna Black out och Illusioner ut i solen i sommar, kanske med ännu större glädje nu när jag redan är bekant med Abbott.

Ska ni ha sommarläsning, leta inte mer.

 

Edit: Black out och Illusioner är inte uppföljare, som jag trodde, utan fristående böcker om andra personer.


Jag minns Skeppet

Jag läste Skeppet av Stefán Máni för ett tag sedan och älskade den. En del passager var ren poesi och andra väldigt vackra och tänkvärda långt efter att jag lämnat sidan. En del saker var nästan direkt ur mina tankar, något som är väldigt ovanligt när jag läser böcker. Jag känner sällan igen mig särskilt väl i några karaktärers tankar.

Skeppet av Stefán Máni

Skeppet av Stefán Máni

Här är några utdrag ur Skeppet som jag tyckte särskilt mycket om.

Ett exempel på poesin i Skeppet av Stefán Máni och hur kapten Gudmundur ser på havet:

”…komma i beröring med oceanen som väntar på honom, insvept i tystnad och hemlighetsfullhet, förtrollande och farlig på en gång, ett skrämmande stort hjärta som fylls och töms i ett kallt bröst och drar honom till sig som en ensam älskarinna.”
Skeppet av Stefán Máni, s 62

Jón Karls syn på livet:

”Livet är meningslöst! Det finns inget i naturen som man kan kalla en högre mening. Mening är bara ett tomt ord som mänskligheten använder för att urskulda en del av sina handlingar. Punkt och slut!”
Skeppet av Stefán Máni, s 121

Djävels syn på döden:

”I hans [Djävels] föreställning är lik bara lik, dött kött som varken är till nytta eller hinder och därför är oväsentligt. Varför vara rädd i närheten av dött kött? De gillade dessa män medan de levde men skyr dem som pesten då de har slutat leva!

Livet är en strid och döden är frid, inte tvärtom. Är det så svårt att förstå? Det som lever kämpar för sin tillvaro tills det dör. Sedan sover det i all evighet och gör ingen något ont.

De som ber om fred på jorden ber i praktiken om världens undergång. Men naturligtvis är det samma människor som fruktar döden mest av allt!

Idioter!”
Skeppet av Stefán Máni, s 32

Jag skulle så gärna diskutera de här styckena med någon. Poesin, hur Máni formulerar stycket om havet. Och meningen med livet, meningen med döden, världsfreden… Så stora tankar i mitt lilla huvud. Inte konstigt att jag blivit medlem i poeter.se, funderar och så smått börjat skriva igen (http://www.poeter.se/feuerzeug).


Veckans läsning 26, v13

Vilken vecka. Det sade jag visst förra veckan också. Men så är det nu. Eller så var det nyss. Just nu ser jag faktiskt ljuset. Jag har inte orkat läsa mycket, men det kommer snart tillbaka, kanske redan precis nu.

Jag började veckan med att recensera Skeppet av Stefán Máni. Den var underbar. Imorgon kommer det ett inlägg om mina favoritpassager. Den rekommenderas varmt.

Sedan nådde jag 7 777 besökare på bloggen. Vilken grej, va. ;)

Slutligen försökte jag fira första april med ett litet inlägg om att min bokhylla skulle ha ramlat ihop. Kanske inte det mest lyckade aprilskämtet, men jag kände mig tvungen att försöka. Förlåt!

Just nu sitter jag med Monster nation av David Wellington påbörjad. Introt var fantastiskt och jag är säker på att den kommer vara lika underbar som Monster island, den fantastiska boken om zombier delvis från zombiernas perspektiv. Inte dumt att stanna upp så här i början av en bok och njuta av hur bra den kommer vara. Jag litar på Wellington.

Så med en önskan om ljus i tunneln och goda förhoppningar… Jag hade rätt i att v13 var lika kass som v12, men v14 har jag fortfarande ganska goda förhoppningar om. Vi ses som vanligt på andra sidan.


Ett skepp kommer lastat

Jag kände, efter att ha läst zombieböcker och de två första Hungerspelen att jag behövde något tyngre, något djupare, något att bita i. Inte för att zombieböcker inte är djupa eller fulla av bett förresten. Men jag behövde något annorlunda. Jag valde Skeppet av Stefán Máni.

Min uppfattning innan jag började läsa var att Skeppet var en skräckis, ganska tjock och att den utspelas på en båt (duh). Eftersom jag har en förkärlek för ubåtsfilmer och klaustrofobiska filmer där folk fryser ihjäl på polarstationer, så var den ett rimligt val.

För att förklara min upplevelse i början av boken följer här några twittringar från den kvällen:
  1. Börjat läsa Skeppet av Stefán Máni. språket är simpelt och dialogen knagglig. Hoppas det lättar snart.
  2. Faktum är att nästan sidan efter att jag skriver det börjar jag så smått komma in i Stefán Mánis språk. Kanske kräver han lite tillvänjning.
  3. Oj. Den här boken börjar bli riktigt fascinerande. Allt vävs ihop och blandas med poesi. Det var länge sedan.
  4. Älskar Skeppet. Växer in i den boken och den helt fantastiska strukturen.

Jag tycker utvecklingen från tweet till tweet är helt oslagbar. Den visar så perfekt hur jag ändrade uppfattning och fastnade totalt för den här boken.

Kanske var början lite svårtillgänglig eftersom man hamnade direkt i en dialog och mitt i Mánis ganska speciella språk. I början störde jag mig på hans exakta uppräkning av egenskaper och detaljer. Sedan slutade jag plötsligt störa mig, för jag tror inte att detaljerna försvann. Istället hittade jag rytmen och poesin i hans skrivande och plötsligt sjunger Skeppet.

Det här är Mánis sjunde bok. Men det är den enda som finns på svenska. Máni är islänning och först med Skeppet har han fått ett sk internationellt genombrott. Förhoppningsvis gör det att även hans tidigare böcker snart kan avnjutas för oss ickeislänningar. Engelska duger bra, men isländska till svenska känns som en rimligare överföring.

Skeppet av Stefán Máni

Skeppet av Stefán Máni

Handlingen följer ett antal män som alla kliver på skeppet Per se för att arbeta på hennes resa från Reykjavik till Surinam och tillbaka. Máni bygger upp en väldigt speciell struktur där vi kliver två steg framåt och ett tillbaka hela tiden. Vi får följa en person, men sedan en annan från strax innan vi slutade och tills deras vägar möts. På så sätt får vi flera perspektiv på samma händelse och vi gungar fram och tillbaka som Per se över Atlanten.

En del av sjömännen lämnar en hel del bakom sig på Island. En del räknar med att kanske aldrig återvända. En menade inte ens att åka därifrån.

På skeppet tvingas de komma nära varandra och självklart måste vissa saker till slut komma upp till ytan, hur djupt de än önskat begrava dem.

Stämningen är tät och mörk. Mellan scenerna i Mánis dramatik hörs hur skeppet slår i vågorna. Bom, bom, bom… Vilket han upprepar som Kurt Vonnegut i Slaughterhouse-five med sitt So it goes.

Medan skeppet glider söderut skalas lager efter lager bort.

Jag vet inte hur jag ska kunna förklara Skeppets stämning och karaktär på ett rättvisande sätt. Den är mörk och mystisk, poetisk och vacker. Jag läste första halvan på en dag och andra halvan på en vecka. Det har ingenting med boken att göra i sig, utan med mitt liv för tillfället, men den är något så ovanligt som en djup och allvarlig bok som ändå drar dig med genom starka strömmar.

Jag tyckte verkligen om Stefán Mánis stil och önskar att fler av hans böcker översätts till svenska. Nu.


Veckans läsning 25, v12

Vilken vecka. Kanske den värsta i mitt liv. Jag har recenserat andra boken i Hungerspelen av Suzanne Collins och även läst Skeppet av Stefán Máni. Recension kommer imorgon.

Förutom det har jag jobbat drygt 50 timmar den här veckan och ständigt oroat mig över mitt jävla hål i magen. Mer om det kanske när det är över.

Veckan som följer är kanske lite lindrigare vad gäller arbetstid, men säkerligen lika psykologiskt påfrestande. Det är en hård tid helt enkelt, men ganska bra lästid ändå. Det finns inte väldigt mycket av den, men den som finns uppskattar jag väldigt mycket.

När jag inte orkat läsa har jag sett film istället. Jag har tagit mig igenom ett par zombiefilmer och skrotat några fler. Jag tror jag måste göra en zombiefilmslista så ni vet vilka som är någonting att ha.

Nu tror jag v13 blir nästan lika kass som v12, men v14 har jag gott hopp om. Vi ses på andra sidan! ;)