Etikettarkiv: krig

Massolit book blog awards

Det är ju jättefint med bokbloggspriser och förlag som BRYR SIG OM bokbloggare.

Tyvärr är det samma förlag som håller en galopperande sexist som författare, nämligen Lars Wilderäng.

Det här säger jag inte för att jag tror att det är så, utan för att Lars Wilderäng gjort det övertydligt på sitt twitterkonto, vad han tycker om feminism.

B8dI11IIUAAK2xE

Bilden i fråga har jag tagit från denna tweet (https://twitter.com/DrEstvall/status/560496768384000001) från @DrEstvall.

Det fanns även en mängd uppföljande tweetar där DrEstvall ifrågasatte Lars Wilderäng, som då befäste sin ståndpunkt.

Efter detta frågade jag och flera andra, hur tänker Massolit? Och hur tänker Litteraturmagasinet M, där Wilderäng bloggar. Är detta beteende överensstämmande med företagens policier? Förhoppningsvis inte, men det vet vi inte riktigt. Litteraturmagasinet M har åtminstone erkänt att det nog är problematiskt, i en tweet. Från Massolit hörs bara en bedövande tystnad.

Massolit försöker nämligen tiga ihjäl problemet.

Och under tiden sitter bokbloggare och myser över möjligheten att få pris av samma förlag. Lite sjukt, va?

Jag tycker åtminstone att Massolit får säga ett par ord om Wilderäng och förlagets inställning till hans utsagor, innan jag köper en enda jävla bok av dem, eller läser, eller bryr mig om deras fina pris.

Annonser

Den femte uttråkningen

Jag brukar ganska ofta förföras av vackra omslag med snitsiga slagord, som t ex när jag hittade superfullpoängaren Wool. Men den här gången gick jag på en rejäl nit.

Jag skaffade The 5th wave enbart på impuls. Den hade ett snyggt omslag, och det stod ”They are coming for us. All of us.” Och på baksidan:

”The 1st wave took out half a million people. The 2nd wave put that number to shame. The 3rd wave lasted a little longer, twelve weeks… four billion dead. In the 4th wave, you can’t trust that people are still people. And the 5th wave? No one knows. But it’s coming.”

Problemet är, att boken utspelar sig efteråt. Författaren, Rick Yancey, börjar briljant med en ung flickas vandring genom ett öde landskap där hon hoppas slippa möta någon, eftersom hon inte vet om de är människor eller utomjordingar. Hon är ensam och rädd, och tänker tillbaka på hur utomjordingarna först kom till jorden, på alla som dött och på familjen hon förlorat.

Det är ganska gudomligt bra ett tag.

Sedan vill Yancey vara lite fräsch och ny och unken på samma gång. Så han skippar framåt och låter oss uppleva den här femte vågen, som ärligt talat blir ett enda stort antiklimax. Hypen håller INTE.

Handlingen går från dystopi till emoartad tonårsfars. Den unga tjejen utsätts för en rad allt mer osannolika sammanträffanden, och stämningen är som bortblåst.

Jag kunde dessutom känna exakt när det hände. Från ett kapitel till ett annat föll hela korthuset ihop. Poff. Blärk.

Råkar du få boken i händerna så kan du läsa till sidan 101. Sedan är det inte värt det. Tänk istället ihop en egen mitten och ett eget slut och var nöjd och glad.

Om du ändå vill läsa mer, så blir det lite bättre ett tag mot slutet, men det är liksom inte bra nog ändå. Det hela är nästan exakt som när jag läste The first days av Rhiannon Frater. Den bokens ursäkt var att den var en debutbok, och från början skriven som en följetong på en blogg. Den här boken har ingen sådan ursäkt vad jag vet. Den är bara dålig.

The fifth wave får fem hundra minus. Och då har jag inte ens något betygssystem.


De människoätande horderna

Om ni händelsevis råkat missa min relativt nya stora kärlek, Steven Erikson, så är det dags att uppdatera sig nu.  Hans serie Malazan book of the fallen har lyckats fånga mig fullkomligt.

Det är en tio böcker lång, avslutad serie, och jag har nu läst Memories of ice, den tredje boken. Hoppas gärna ner ett par rubriker om du vill läsa om den tredje boken direkt.

Recensioner av de tidigare böckerna finner ni här:

Det är, som jag beskrivit tidigare, svårt att ta sig in i Eriksons värld, men början av den tredje boken upplevde jag inte alls som lika svårgenomtränglig. När jag läste den första boken, Gardens of the moon, kändes det som att jag hamnat mitt i serien och förväntades förstå en massa saker som jag inte kände till. Steven Erikson är oförsonlig på det viset. Man får läsa och lära sig på vägen, och acceptera att man inte förstår allt i början.

I början av den andra boken var det nästan lika illa, men nu i den tredje har det alltså lättat, och varje bok blir begriplig efter ett tag. Man kommer in i handlingen mitt i, men sedan blir fler och fler detaljer begripliga och man lär känna personerna.

Erikson byter huvudpersoner i varje bok, även om vissa återkommer, men berättelserna är inte fristående, utan följer efter eller parallellt med varandra. Det påminner lite om hur George RR Martin skriver, fast utan fullt så många förstahandsberättare.

Eriksons värld är komplex och bekant. Den har allt jag önskar mig av fantasy, utan att vara förutsägbar eller kännas gammal.

En kort introduktion

I landet Malazan, som serien är döpt efter, styr en religiös envåldshärskare som gärna erövrar nya länder, och som dessutom strävar efter att utplåna alla magiker (utom de hon använder mot andra magiker).

Magi är någonting man når genom att sträcka sig till en warren, dvs en annan dimension, eller ett land i en dimension. Genom den porten kan man ta genvägar genom det magiska landskapet, eller hämta kraft till trolleri att använda här och nu. Olika magiker hör till olika warrens, som i sin tur har olika styrkor och svagheter, och olika gudar som härskar över dem. Magin är central för Eriksons berättelse, precis som jag vill ha det.

Steven Erikson skriver bra, fast som sagt ganska nonchalant mot läsaren. Det är ofta spännande och ofta roligt. Det är klassisk helyllefantasy, high fantasy, riktig fantasy, vad nu nu vill kalla det. Jag rekommenderar det gärna för den fantasyläsande, men det är förmodligen inte riktigt rätt bok att börja läsa fantasy med. Om du inte absolut envisas.

Första boken, Gardens of the moon

I den första boken befinner vi oss på kontinenten Genabackis, där det Malazanska imperiet erövrar stad efter stad. Vi lär känna soldater ur den fruktade Malazanska armen. De flesta hör till den beryktade avdelningen Bridgeburners. Vi möter den fantastiska magikern Tattersail, frodig och stark, och outgrundligt sorgsen. Vi träffar även den unga fiskarflickan som utnyttjas av högre makter, och världens sötaste lilla tjuv, Crokus.

Den malazanska världskartan

Bok två, Deadhouse gates

I den andra boken förflyttas vi till en ny kontinent, Seven cities, och de flesta personerna i handlingen är nya. Deadhouse gates handlar om apokalypsen, så som den beskrivs av ökenfolken i Seven cities. Apokalypsens gudinna leds av sierskan Sha’ik. Runt omkring denna centrala händelse har vi en Malazansk armé på historiens längsta marsch, över slätt, flod, skog och öken. De befinner sig på ockuperat område i Seven cities, och apokalypsen är deras fiende. Vi möter även ett litet sällskap på väg genom warrens med risk sina sinnen och sina liv. Alla dessa människor (och andra humanoida arter) har med varandra att göra på något sätt, och deras bidrag till berättelsen är alla lika viktiga, spännande och intressanta.

I Deadhouse gates får vi även lära oss lite mer om historien bakom de makalösa Bridgeburners.

Deadhouse gates var ännu bättre än första boken, och väl sammanhållen, sorglig, storslagen, rolig, spännande…

Bok tre, Memories of ice

Så är vi framme vid den tredje boken. I Memories of ice, som nog är ännu lite bättre än Deadhouse gates, är vi åter igen på en ny kontinent, och handlingen utspelar sig parallellt med bok två.

Vi är tillbaka på kontinenten Genabackis tillsammans med Bridgeburners, som marscherar från de erövrade städerna, mot en ny fiende. I söder har allt fler städer anslutit sig till en mystisk sekt, som dödar alla invånare som inte ansluter sig till dem. Anhängarna kallas Tenescowri, och de följer med armén som en hord av galningar, och de lever på människokött. Dessutom får vi möta de odöda T’lan Imass igen, samt mina favoriter – deras odöda stora hunddjur, T’lan Ay.

Utan att avslöja mer kan jag ändå avslöja (!) att vi återser många bekanta ansikten, och några nya. Det är den läskigaste, mest spännande boken av de tre, och om inte annat väl ett gott argument för att ta sig vidare i serien.

Äntligen börjar jag förstå skillnaden på Eriksons olika humanoida arter, olika typer av magi, med mera. Det känns hemtamt nu, och jag kan till fullo låta mig uppslukas av berättelsen.

Letar du efter en riktigt bra fantasyserie, så tycker jag att du ska ta den här.

Tidigare om Steven Erikson:


Det är inte du, det är jag

Vi har alla varit där. Det är motigt. Det känns inte roligt längre. Det tar emot att röra vid hen. Man hittar på ursäkter, gör annat, putsar ljusstakar och sorterar posten.

Men förr eller senare måste man konfrontera faktum: Det här är inte en bok för mig.

Så var det mellan mig och Svavelvinter av Erik Granström.

Jag har, ärligt talat, haft mina misstankar redan tidigare. Men av någon orsak, förmodligen ett förblindande behov av svensk fantasy, lade jag till Svavelvinter i en bokbeställning och hoppades på det bästa.

Efter att ha läst Deadhouse gates av Steven Eriksons var jag sugen på ”mer fantasy”, så jag satte tänderna i Svavelvinter, och tuggade, och tuggade, och tuggade. Och tuggade.

Det tog aldrig slut. Det hände aldrig någonting. Jag hade ingen aning om vem jag läste, förutom till namnet. Vilka är människorna? Vad driver dem? Vad händer? Vad är meningen med allt?

Av någon orsak fick dessa elementära och essentiella frågor inte något svar. Det kan bero på mig, mitt ihåliga huvud som sade klonk i kontakt med boken, istället för bonk (se citatet högst upp på bloggen). Det kan också vara boken. Men det tvivlar jag på.

Svavelvinter handlar om en värld som är i hög grad beroende av svavel som exportvara. Man behöver det för att processa vin, och för att skapa krut.  Boken handlar om, antar jag, hur svavelexporten hotas och ön som producerar svavlet ockuperas med hjälp av en konspiration. Exakt hur vet jag inte, för det hände nog efter de 300 sidor jag läste.

När jag efter 300 sidor fortfarande inte kände den där läskärleken, så insåg jag att jag måste följa mitt eget råd och lägga bort boken. Så det gjorde jag.

Jag vet alltså inte hur det gick, eller om det blev magiskt bra på slutet. Men jag vet att det inte riktigt hände, det där magiska i en bok, på de första 300 sidorna, och då får det fan va’.

Vill någon av er absolut bilda er egen åsikt så kan ni få Svavelvinter och Slaktare små av mig. Eller ännu hellre, byta mot något.


Öknar, törst och vandring

För att lyckas återuppleva ungdomens eufori och läshets genom tiotals böcker, som tog oss långt ifrån läxor och föräldrar och vaddetnuvar, kan vi gå till vansinniga extremer.

Nu antar jag en hel del om er, men förhoppningsvis känner ni igen er.

Jag längtar ständigt efter den där fantasyserien som jag vill ÄTA UPP SOM EN BAKELSE och mosa in i huvudet, trycka in bok efter bok.

Jag trodde nog inte direkt att det skulle vara Steven Eriksons Malazan book of the fallen, men det är det.

Långt innan den insikten gjorde jag av någon orsak en jättebeställning och klickade hem samtliga tio böcker i  serien. Det kanske är konstigt beteende, men ibland gör jag sånt, köper hela serien på en gång.

Sedan läste jag den första boken, Gardens of the moon. Det var inte förälskelse vid första ögonkastet. Det sade inte klick. Kanske var jag lite slut och trött, men i början förstod jag verkligen ingenting.

Det kändes som att Gardens of the moon var den femte bokeni serien, och inte den första. Jag kastades direkt in i en värld jag över huvud taget inte kände till. Jag visste inte vad orden betydde, vilka personerna var, vad de pratade om eller vad det var för jävla VAD HÄNDER!? Vad håller du på med?!

Det var som sagt inte alls någon ögonblicklig förälskelse. I många sidor satt jag parallellt med läsandet och gastade över Twitter att någon måste snälla hjälpa mig, snälla säg att det blir bättre, att man börjar förstå. Som tur är fanns det några vänliga själar, som kunde lugna mig. Och de hade rätt. Det blev bättre. Det blev jättebra.

Steven Erikson har skapat en ganska komplex värld, om än fruktansvärt bekant i fantasysammanhang. Detta blir en del av tjusningen med Erikson, att lära känna hans värld steg för steg.

En kort introduktion

Malazan, som serien är döpt efter, är ett land. Malazan styrs av en religiös envåldshärskare, som gärna erövrar nya länder, och som dessutom strävar efter att utplåna alla magiker (utom de hon använder mot andra magiker).

I första boken lär vi känna Malazanska soldater, den fantastiska magikern Tattersail, den unga fiskarflickan som utnyttjas av högre intressen och världens sötaste lilla tjuv, Crokus.

Alla dessa och många fler underbara karaktärer växer sakta fram ur röran som är Malazan book of the fallen.

Magin hos Erikson, är någonting man når genom att sträcka sig till en warren (som jag för kul brukar översätta med kaninhål, google it), dvs en annan dimension, eller ett land i en dimension. Genom den porten kan man vandra i det magiska landskapet, eller nå magi att använda till trolleri här och nu. Magiker känner av andra magikers trollande, och magin är central för handlingen mest hela tiden (stort plus).

Steven Erikson skriver bra, om än lite nonchalant mot läsaren. Det är ofta spännande och ofta roligt. Det är klassisk helyllefantasy, high fantasy, riktig fantasy, vad nu nu vill kalla det. Jag rekommenderar det gärna för den fantasyläsande, men det är förmodligen inte riktigt rätt bok att börja läsa fantasy med. Om du inte absolut envisas.

Deadhouse gates

I den andra boken, Deadhouse gates, förflyttas vi till en ny kontinent, Seven cities, men återser ändå några gamla ansikten längs berättelsens gång.

Det är i mångt och mycket precis som i första boken: Jag fattar till en början ingenting. Ok, jag fattar lite mer eftersom det är andra boken, men sedan tar det fart och då är det 180 knyck hela vägen, ända in i dödshuset, tortyren, döden och upplösningen.

Deadhouse gates handlar framför allt om apokalypsen, så som den beskrivs av ökenfolken i Seven cities. Apokalypsens gudinna leds av sierskan Sha’ik. Runt omkring denna centrala händelse har vi en Malazansk armé på historiens längsta marsch, över slätt, flod, skog och öken. De befinner sig på ockuperat område i Seven cities, och apokalypsen är deras fiende. Vi möter även ett litet sällskap på väg genom warrens med risk sina sinnen och sina liv. Alla dessa människor (och andra humanoida arter) har med varandra att göra på något sätt, och deras bidrag till berättelsen är alla lika viktiga, spännande och intressanta.

Jag tyckte mycket om Deadhouse gates, kanske mer än första boken. Ja, mer. Den är tydlig och väl sammanhållen, sorglig, storslagen, rolig, spännande… Det är väldigt bra fantasy.

Deadhouse gates är som Gardens of the moon, fast bättre, helt enkelt. Så som det ska vara om det är en riktigt bra fantasyserie. Du lär dig mer om världen, författaren kommer in i mytologin och tar dig med sig.

Nu känner jag verkligen att jag kan rekommendera Steven Erikson, och kommer att börja direkt med nästa bok, Memories of ice.

Låt oss bli tonåringar igen, och sluka en hel serie som galna hemuler!


Krigets meningslöshet. Igen.

Om ni undrat vart jag tog vägen, så är det som vanligt i mitt Askungeliv, bara jobb och jobb och jobb och jobb. Nog om det!

Visst har ni undrat vad mer för tok Joe Abercrombie har fantiserat om? Då ska ni nu få höra om The heroes.

Abercrombies böcker bör läsas i ordning, faktiskt. Givetvis trilogin, som också är först, men de fristående böckerna följer samma kronologi, så det finns vissa fördelar med att hänga med i vad som sker. I The heroes, som är den andra fristående boken, är vi tillbaka i Norden.

Abercrombies värld är ganska klassisk. Vi har Norden i norr (!), det civiliserade Adua i mitten och de onda i söder. Till öst och väst finns lite löst folk som ingen bryr sig om. Trots att det inte är någon större brist på trollkarlar, så är magin ganska marginell. Abercrombie leker med genren på ett trolöst sätt, men lyckas ändå charma de flesta. Han har en viss stil och klass på det hela och skapar sin helt egna värld, full av stereotyper och ändå helt ny.

Joe Abercrombie

Joe Abercrombie

I The heroes möter vi Shivers från Best served cold och några andra hårda män, som utkämpar ett krig, eller rättare sagt ett slag. Det är Norden som står på spel, trots att kungariket Adua egentligen knappt är intresserade. Det är ganska meningslöst, men de krigar ändå.

Hela boken handlar om det här slaget, fokuserat kring en ring av stenar, misstänkt lik Stonehenge, som heter The heroes.

Vissa av de krigande herrarna blir man förtjust i, andra borde ha klippts bort. Det senare gäller förresten halva boken. Den är nämligen sjukt lång. Abercrombie har grottat ner sig i stridsscener, olika sätt att dö av svärd och klubbor, och olika sätt att vara rädd för att dö.

På sätt och vis har han gjort en Slaughterhouse-5, men där Kurt Vonnegut är en mästare, så lyckas Abercrombie inte riktigt nå upp till nobelprisnivån. Dock handlar böckerna om samma sak – krigets meningslöshet.

”Allt som allt är mitt kvardröjande intryck av Slaughterhouse-five att krig är fullkomligt meningslöst, att man mitt bland människor som dör inte är mer upptagen av händelserna än de som läser om det i tidningen. Det är inte verkligt nog, ens då. […] Den som styr är för långt bort för att förstå, har en övergripande agenda, men ingen aning om vad som faktiskt behöver göras för att uppnå målet.”
Slaughterhouse-five av Kurt Vonnegut – Där människor dör

Samma sak kan sägas om The heroes. Abercrombie fyller sidorna med trivialiteter, samtidigt som folk dör, samtidigt som de dör i onödan och generalerna sitter på sitt håll och blir rödbrusiga över petitesser.

Så, istället för att klaga på bristen på kvinnor, vilket det är med ett par få undantag, eller på bristen av Logen, så ger jag honom denna lilla medalj. Grattis, Abercrombie.

Stundom är The heroes briljant, stundom bara tråkig. Mot slutet lyfter den verkligen, så har du den liggande halvläst, kan du faktiskt lika gärna avsluta.

Tidigare om Joe Abercrombie:

The first law:
Och även hans fristående böcker från samma värld:

Rimligt och fasansfullt

Det här är en bokcirkelsbok för Elitistmörkerklubben, men mötet har skjutits upp och jag kan inte längre låta bli att recensera. Ni kära medlemmar kan vänta med att läsa om ni vill.

PC Jersild är läkare och författare. Jag vågar påstå att han är en del av sveriges mer kända och duktiga i yrket. Han skriver samhällskritiskt och fantastiskt bra. Ett par av hans böcker har blivit filmatiserade, t ex Barnens ö och En levande själ, som ni säkert känner till

I Efter floden, som skrevs 1982, tar sig Jersild an postapokalypsen. Den utspelar sig i Sverige, efter ett oklart krig, som förmodligen slutade i global  katastrof efter avfyrande av kärnvapen. De människor som överlevde blev sjuka och vanställda och vill inte tala om vad som hände, eller om hur det var Innan.

En av de yngsta svenskarna är Edvin Fittmun. Han är 30 år gammal, men det har fötts få barn efter apokalypsen, och han ses som ett barn av de flesta. Sitt namn Fittmun har han fått på grund av sin kluvna överläpp.

Edvin utnyttjas som sexslav på ett skepp tills hans välgörare tröttnar på honom och sätter iland honom på en ö. Där börjar Edvins resa mot… upplysthet. Han träffar andra överlevande, som har ett helt annat liv än det han levt på skeppen. Han träffar kvinnor, en väldigt sällsynt sorts människor, och läkare, präster, kungar…

Efter floden beskriver Edvins liv med obehaglig närhet. Man blir ledsen och äcklad, arg och glad, om vartannat. Det är känslosamt och väldigt bra och jag kunde inte lägga ifrån mig boken förutom för att gråta lite, eller fundera på Livet, Universum och Allting.

Efter floden av PC Jersild

Efter floden av PC Jersild

Jag har sällan läst så bra postapokalyps. Jag är imponerad av att Jersild lyckas skapa en helt annan värld för Edvin. Det är inte bara vår värld, senare. Det är inte bara vår värld, fast trasig. Det är en helt annan värld, lika annorlunda som i fantasy, med helt andra villkor och traditioner, människor och vanor, än vad vi lever med. Ändå helt verklig. Helt rimlig. Helt fasansfull.

Efter floden går att tala om i timmar, men det sparar jag till Elitistmörkerklubben. Här vill jag inte råka avslöja något som förtar läsningen för er. För ni SKA läsa den.

Det här är en klassiker och den är svensk, vilket alltid är roligt. Så skaffa! Gärna den nya utgåvan från 2011 som ni ser på bilden.

Sedan tackar ni mig för tipset. ;)


Imorgon när zombierna kom

I DN kunde man nyligen läsa att ”Zombierna tar över vår värld”. Det var Lotta Olsson, som skriver om böcker på DN, och som bland annat tipsat om den svenska versionen av The reapers are the angels av Alden Bell och många andra bra böcker. Men här förstår jag inte alls vad hon menar, och det gjorde ingen annan jag frågade heller.

Hon går ut hårt med att ”Det skrivs inga utopier längre”. Jag tvivlar inte, särskilt med tanke på hur bra böcker hon tipsar om, på att Olsson läser väldigt mycket och väl valda böcker. Men vaddå inga utopier?

Väldigt mycket SF jag läst är utopier. I framtiden är vi posthumana virvlar av ren energi, vi åker ljusskepp och vi krigar inte längre sinsemellan. Det är utopi.

Sedan måste boken ändå handla om någonting, och det blir skitdålig litteratur att skriva om någon som myser på en strand hela tiden. Alltså måste det ändå finnas någon slags twist närvarande, som höjer spänningen.

Förutom dessa utopier, finns det även väldigt många dystopier, som går mot utopi. Världen är skit, men vi ska rädda den och göra den bra. T ex efter apokalypsen (om det så är krig eller virus), då mänskligheten har en chans att börja om från början, göra om och göra rätt. Det är utopi.

Men Olsson vill inte stanna här. Hon fortsätter med att påstå att ”växthuseffekten dränker världen, krig och kaos utbryter, virus leder till att flertalet människor förvandlas till zombier.” Och vill dessutom mena att zombier inte är trovärdiga. Vänta lite nu! Växthuseffekten, krig och kaos och virus är alla högst aktuella hot, som berör läsaren. Det finns en fördel med att välja ett hot som är aktuellt och där har särskilt pandemihotet ökat och aktualiserats mycket på senare år. Vi har redan gått över tiden för den förväntade återkomsten av Dödschockinfluensan. Spanska sjukan dödade miljoner och vi borde statistiskt sett utsättas för något liknande igen, igår eller idag.

Men en bok om influensa har inte riktigt samma läsmysfaktor som en bok om zombier. Alltså gör man som författare ett trick för att få oss att läsa, och låter alla de smittade börja bete sig helt sjukt istället för att bara hosta på varandra. Så zombien är kanske inte trovärdig, om du väljer att se den som något väldigt annorlunda än en rabiessmittad, ebolablödande smittmaskin. Men den är symbolen för det virushot vi lever under, och som sådant högst trovärdig.

Zombien är inte heller det minsta ny, men har fått ett tydligt uppsving under 2000-talet, just på grund av nyhetsrapporter om pandemirisk, menar jag. Och i svallvågorna av vampyrtrenden (som inte heller den är ny, men som fått en viss nytändning, yes) har en del virusböcker också spritt vampyrsmitta. T ex i The strain och The passage.

Olsson skriver att zombierna kanske har ersatt kriget-kommer-böcker, som t ex John Marsdens I morgon när kriget kom från 1990-talets början. Det är nog delvis sant. Virushotet är mer aktuellt än krigshotet. Vi gör bättre i att göra gemensam sak mot smittan än att kriga mot varandra och utplånas tillsammans. Men Imorgon när kriget kom, har nästan exakt samma handling som Red dawn, en film från 1984. Och Romeros klassiker Dawn of the dead kom 1978, så vem ersatte vem egentligen? Visst, det är film, men sedan när följs inte bok- och filmbranschen åt?

”Nu är det zombier som tar över och slår sönder vår sammanhängande värld, icke-människor som det alltid är rätt att göra slut på. Man har inte fördomar mot andra folk. Man har rätt.”

Här undrar jag om Olsson egentligen läst böckerna hon läser. I vilken zombieroman ifrågasätts det inte om man har rätt att döda zombierna? Om de inte äger någon slags mänsklighet innerst inne? Om de inte går att rädda?

Och har hon verkligen läst Imorgon när kriget kom, för där diskuterar ungdomarna svårigheterna med att döda de invaderande styrkorna, och kommer fram till att de har den rätten trots allt.

Det är exakt samma fucking sak. Nöden har ingen lag, vare sig vad gäller att försvara sin kropp, sitt land eller sin familj.

”Dystopin säger som vanligt inte särskilt mycket om framtiden, men desto mer om samtiden.”

Jag är fortfarande inte riktigt säker på vad Olsson vill ha sagt med sin smått osammanhängande… krönika(?), men här förstår jag verkligen inte. Ja, dystopin speglar våra rädslor och vårt samhälle. Liksom all litteratur.

Vilken bok står skild från sin samtid? Vilken bok är inte ett uttryck för det som är aktuellt just nu?

 


Beyond exile

Det var 17 mars 2011, då jag uttalade orden:

”Jahopp. Då var jag där då. På toppen av min zombielitteraturläsarkarriär. För aldrig kommer jag läsa en bättre zombieroman än Day by day armageddon avJ.L. Bourne. Stora ord? JA! Men den förtjänar dem. Den förtjänar allt.”
Day by day, världens bästa zombieroman

Har jag glömt World war Z, undrar ni kanske? Den är minst lika bra, och ett korn bättre. Men nu pratar vi vanliga dödliga, inte Max Brooks. Och i den kategorin så smiskar JL Bourne serious ass.

Citatet avser Day by day armageddon av J.L. Bourne, och nu har jag äntligen läst uppföljaren Beyond exile. Inom kort tänker jag införskaffa den tredje boken. Återstår att se dock, om jag suger på den karamellen lika länge som jag väntade med Beyond exile. Men, ibland är det oerhört skönt att spara en bok man vet att man kommer älska, för att ha till hands när den verkligen behövs.

 

Bokinköp 2011-05-25

Bokinköp 2011-05-25

Liksom Day by day armageddon är Beyond exile skriven i dagboksform. Vi har följt med huvudpersonen sedan zombiesmittan bröt ut. Vi får inte veta mer än vår huvudperson vet och den okunskapen är en av orsakerna till JL Bournes förträfflighet.

Huvudpersonen tillika dagboksskrivaren är militärpilot och inte helt normal. I den första boken överlevde han delvis pga de solpaneler han installerat på sitt hus och ubåtsbatterier som kan laddas upp av solpanelerna och ge elektricitet om huvudströmförsörjningen bryts. Redan vid första misstanken om katastrof börjar han samla mat och ammunition. Han sätter galler för fönstren och förbereder sig på en lång belägring. Han är helt enkelt en galning, och inte helt osannolik.

Under äventyrets gång träffar vår hjälte andra överlevare. En del slår följe, andra… inte. (Läs!)

Den första boken handlade mest om zombieutbrottets första del och gick ut på att överleva, förflytta sig och förstå vad som händer.

I den andra boken är grundförutsättningarna grovt förändrade, samtidigt som zombieutbrottet är en del av vardagen. Här handlar det mest om att planera, vara strategisk och om mellanmänsklig tillit.

JL Bourne bjuder alltid på action och smaskiga zombierier, men lyckas göra det med en smidig enkelhet.

Bokshopping 2011-01-02

Bokshopping 2011-01-02

JL Bourne själv är aktiv militär (USA), och kan bekymmerslöst beskriva såväl vapen som strategier och våldsamma sammandrabbningar. Det är en central del av handlingen, och en orsak till att det blir så bra.

I första boken fanns det en hel del egenskaper hos huvudpersonen som var frustrerande. Han är sexistisk och fördomsfull och en riktig machoman. Folk brukar anta att han är författarens spegelego. Men i den andra boken utvecklas vår huvudperson, och jag blir imponerad av Bournes förmåga att långsamt låta honom förändras av omständigheterna, lära sig av sina erfarenheter och förändra honom till en allt mer sympatisk och modern man.

Jag tror att vi dömt Bourne för tidigt, om vi avfärdar honom eller hans huvudperson som machoidioter. Detta är ytterligare en orsak till att böckerna är så bra.

Slutbetyget är samma höga omdöme som för första boken och jag kan verkligen knappt vänta på Shattered hourglass, som ska komma innan året är slut.

Tidigare om JL Bourne:


Mer zombiefilm!

The Zombinator! Det här är en B-rulle, det inser jag. Men den verkar rätt skojig ändå.

En modebloggardokumentär (!) blir plötsligt zombieaction, när zombierna kommer. Det enda hoppet för överlevnad är en fd militär, som nu blir terminator. Förlåt, zombinator.

Förmodligen något för alla som gillar att skratta högt och äta popcorn och prata under filmen.

Och du… de planerar redan en uppföljare.


Ett stycke riktig fantasy

Det var någonstans i januari, som jag gjorde en jättebeställning och klickade hem samtliga tio böcker i Steven Eriksons fantasyserie The Malazan book of the fallen.

Det kanske verkar konstigt, men ibland gör jag sånt, köper hela serien på en gång. Just Steven Erikson hade jag blivit försäkrad att den skulle vara bra, men lite spännande var det ändå.

I sommar har jag äntligen läst den första boken, Gardens of the moon. Kanske var jag lite slut och trött, men i början förstod jag verkligen ingenting.

Det är som att Gardens of the moon är femte boken, och inte den första. Man kastas rätt in i Eriksons fantasyvärld, utan hjälplinor, förklaringar eller pedagogiskt förfarande.

I många sidor satt jag parallellt med läsandet och gastade över Twitter att någon måste snälla hjälpa mig, snälla säg att det blir bättre, att man börjar förstå. Som tur är fanns det några vänliga själar, som kunde lugna mig.

Och mycket riktigt, snart lättade krånglet och jag började känna mig lite mer hemma i Eriksons universum.

Det är en ganska komplex värld, och en ganska komplex historia vi kommer in i. Detta blir en del av tjusningen med Erikson, att lära känna hans värld steg för steg. Med nio böcker kvar misstänker jag att jag fortfarande har nya nivåer av insikt att komma till.

Så, med risk för att ha missförstått:

Malazan, som serien är döpt efter, är ett land. Malazan styrs av en religiös envåldshärskare, som gärna erövrar nya länder, och som dessutom strävar efter att utplåna alla magiker (utom de hon använder mot andra magiker).

Den vi lär känna bäst är Paran, en ung officer som reser från Malazan till Darujhistan, dit Malazans erövringsarmé snart väntas. Vi träffar även den fantastiska magikern Tattersail, machomannen och ursoldaten Whiskeyjack, den unga fiskarflickan som utnyttjas av högre intressen och världens sötaste lilla tjuv, Crokus.

Alla dessa och många fler underbara karaktärer växer sakta fram ur röran som är Malazan book of the fallen.

Magin hos Erikson, är någonting man når genom att sträcka sig till en annan dimension, eller ett land i en dimension. Genom den porten kan man vandra i det magiska landskapet, eller nå magi att använda till trolleri här och nu. Magiker känner av andra magikers trollande, och magin är central för handlingen mest hela tiden.

Det är svårt att förklara handlingen över huvud taget, som det så ofta är i fantasy, eftersom den är så pass komplicerad och i så många steg. Men jag kan åtminstone försöka förmedla intrycket.

Steven Erikson skriver bra, om än lite nonchalant mot läsaren. Det är ofta spännande och ofta roligt. Det är klassisk helyllefantasy, high fantasy, riktig fantasy, vad nu nu vill kalla det. Jag rekommenderar det gärna för den fantasyläsande, men kanske inte som någonting att hugga tag i för den oerfarna.

Ser fram emot nästa bok, men är lite smått skärrad av beskedet att Steven Erikson påbörjat ytterligare en serie så här efter den avslutade Malazan, som utspelar sig i samma värld. Många böcker blir det.


När kriget kommer

They fly at Çiron är något så ovant som en fantasybok av Samuel R Delany. Jag hade fått för mig att jag köpte den på antikvariat, men det var minsann på English bookshop. När jag tar en titt på bilden från 2010, så har jag läst alla böckerna utom And another thing (som var ny då). Ganska bra jobbat. Jag menar, ganska dåligt, men bra för att vara jag. Jag har en tendens att impulsköpa böcker. Det vet ni nog.

Motiveringen till att köpa They fly at Çiron löd: ”För att jag ska köpa alla Delany jag hittar.” Det står jag för. Har ännu inte läst en dålig bok av karln.

Men vad gäller They fly at Çiron är det ändå nästan nära, för att vara Delany. Boken var en av de första han skrev, men den publicerades sent eftersom den behöver redigeras och omarbetas många gånger innan Delany var nöjd. Vid ett tillfälle är den publicerad tidigare, som ett samarbete med en annan författare, men med vissa tillägg Delany tagit bort till den här versionen.

Bokshopping 2010-09-30

Bokshopping 2010-09-30

They fly at  Çiron handlar om ett fredligt folk vid foten av ett berg. Uppe på berget bor ”The Winged Ones” i sin stad Hi-Vator. Människorna i Çiron vid bergets fot är rädda för flygarna och har inte mycket kontakt med dem tills en dag…

Marscherande från söder kommer Myetras armé, här för att erövra, förslava och massakrera alla små byar och lägga dem under sig. Myetranerna är kallblodiga mördare och intresserar sig inte för att tjäna på sina erövringar, mer än att vinna kriget.

Çironierna däremot, har inte ens ord för krig, vapen eller kapitulation. De är ett fredligt folk som aldrig krigat, inte slåss och var samhälle bygger på gemenskap.

Mötet mellan de två ytterligheterna blir förstås väldigt spännande och inte så lite orättvist. Som tur är får  Çironierna kontakt med sina grannar, The Winged Ones från Hi-Vator. Flygarna tycker inte om hur det låter, att Myetra vill erövra  Çiron. De tänker, mycket riktigt, att då står de sjäva näst på tur. Flygarna behöver inte lära sig ”First they came…”

”First they came for the communists,
and I didn’t speak out because I wasn’t a communist.

Then they came for the trade unionists,
and I didn’t speak out because I wasn’t a trade unionist.

Then they came for the Jews,
and I didn’t speak out because I wasn’t a Jew.

Then they came for me
and there was no one left to speak out for me.”
av Martin Niemöller

De två grannarna, som tidigare aldrig samarbetat, som till och med fruktat varandra, behöver nu varandra för att överleva.

På sätt och vis förstår jag varför Delany hade problem med just den här berättelsen. Den äger inte samma omedelbarhet som hans andra böcker haft. Den är inte lika tydlig, klar och enkelt sammansatt. Det brukar vara Delanys enkelhet som öppnar för hans väldigt djupgående filosofiska resonemang, som kan bli desto komplexare just för att bakgrundsberättelsen inte är det.

Men i They fly at Çiron har han följt en annan mall och jag tror det är vad som störde honom under alla de år den förblev opublicerad. Med det sagt tror jag ändå att Delany lyckas bättre med att göra en fantasyberättelse viktig, än många andra. Där man lätt kan förlora sig i en annan värld, låter sig Delany inte luras. Han håller hårt i rodret och fokuserar, som vanligt, på mer filosofiska problem än på att beskriva någon världstypisk företeelse.

Det här är inte det bästa Delany skrivit, långt ifrån. Men det är absolut inte dåligt. Och det är fint att läsa fantasy av sf-mästaren, även om han inte kan låta bli att blanda in lite anakronistiska detaljer, som kanske förvandlar fantasyn till elektropunk, vad vet jag (genreillitterat).

Slutligen kan nämnas att i min utgåva ingår dessutom två noveller, Ruins och Return to Çiron, som ger lite kontext och epilog till resten av boken.

En fin liten bok.

Tidigare om Delany:


Anemiska monster och halvdöda

Ibland kan även jag få för mig att läsa om vampyrer. Självklart väljer jag dock inte glittriga eller kära vampyrer, utan blodiga monster designade av  David Wellington.

Tidigare har jag läst David Wellingtons zombieromaner. Han går ifrån den klassiska zombien på flera sätt, men låter oss möta apokalypsen från zombiens perspektiv och lyckas även väldigt bra med att beskriva hur personerna uppfattar sin omvärld. Det här tycker jag är Wellingtons största gåva och han har den skickligheten även när det gäller vampyrer.

I Wellingtons universum har vampyrer alltid funnits, men i modern tid har de ansetts i stort sett utrotade.

Bokinköp 2011-05-25

Bokinköp 2011-05-25

13 bullets handlar om ett vampyrutbrott i Pennsylvania, USA. Först på platsen är Highway Trooper Caxton. Hon är oerfaren, men tuff och envis. Hon utstår mer än någon borde göra, utan att klaga särskilt mycket. Jag anar att hon i nästkommande bok kommer att bli ganska kickass, men här i 13 bullets börjar hennes inre rovdjur precis vakna.

Caxton är lesbisk. Det här är ingenting som vare sig tillför eller utvecklar berättelsen. Hon bara är det. Men Wellington poängterar det på en del svårsmälta sätt. Jag kanske är fel ute, men jag stör mig enormt på att hennes flickvän ständigt kallas ”partner” oavsett vem som pratar om henne. Jag har svårt för den, ganska formella, termen.

Caxtons flickvän Deanna får vi knappt lära känna, vilket är en miss. Det känns konstigt att få en bättre relation till Caxtons arbetskamrater än till hennes flickvän, som ändå har en relativt stor roll i handlingen.

På brottsplatserna har Caxton med sig Special Deputy Arkeley. Han är vampyrjägare av rang, men så bisarr att han knappt känns verklig. Han är otrevlig, excentrisk och har en mängd principer som går emot allt förnuft,  t ex att han alltid springer huvudstupa i vampyrernas fällor.

I Wellingtons värld är vampyrer välkända. Alla tror på dem, de finns uppenbarligen, men man tror inte att de finns nu. Vampyrerna smittar inte, men de för över förbannelser på levande människor och gör dem till halvdöda slavar eller till nya vampyrer. En vampyr behöver givetvis blod, men de är starkast som nya och därefter behöver de mer och mer blod för att hålla styrkan uppe. En svulten vampyr kan överleva i århundraden på mycket lite blod, men kommer att vittra sönder till en handikappad spillra av sitt forna monstrum. Aspekten med svart magi är fängslande, även om jag normalt sett skulle skratta ihjäl mig åt de hippieliknande flumtanterna i skogen med sina amuletter och mannen som samlar på teleplasma, dvs spökskinn.

”If the teleplasm reacts strongly to me, that means I’m somehow open to psychic phenomena. ‘I’m a sensitive’.”
Ur 13 bullets av David Wellington, s 107

13 bullets saknar varken spänning, handling eller dramaturgi, ändå känns det tydligt i slutet av boken att det måste komma fler. Och det gör det. Näst på tur är 99 coffins (ett gastkramande antal vampyrer). Därefter följer Vampire zero och 23 hours. (För den som hellre läser om varulvar finns en serie av Wellington om sånna också. Jag är mer än sugen.)

13 bullets måste definieras som en vampyrdeckare. Som deckare är den ganska dålig. Vissa delar av handlingen är väldigt förutsägbara. Vissa karaktärer är karikatyrer (Det är väl iofs ganska typiskt för deckare). Men som vampyrhistoria är den, i mitt tycke, fenomenal. Jag vill läsa mer, även om den var lite seg och störig här och där. Jag tror att Caxton kommer blir stentuff. Jag tror Arkeley kommer gå under i sin excentrism.

Precis som i Monster island, där Wellington påminde oss om de människor zombierna varit så får vi här smaka på den sorg och ilska en vampyr känner för den förlorade mänskligheten och avskyn inför sitt eget monstrum. Ändå måste en vampyr förbli en vampyr. De smyger inte in till tonårsflickor för att förföra dem. De slaktar dem och dricker deras blod, som vampyrer ska göra.

”With a horrible retching sound he vomited a half-pint of blood into the coffin, right over the corpse’s face. He clutched at his sides and heaved again, and again, until the skull was bathed in clotted gore.”
Ur 13 bullets av David Wellington, s 15

Om man har svårt för liknande passager, koagulerande blod, spyor och halshuggningar, så ska man nog inte läsa 13 bullets. Det kan nog bli ett ganska stort bortfall av läsare, när jag tänker efter. Till och med jag hade lite svårt att äta och dricka när jag läste vissa kapitel.

Om ni också är sugna och inte ens orkar gå och köpa eller beställa hem boken, så finns den (och fler) faktiskt gratis online på David Wellingtons hemsida. Där finns även den mycket lockande Plague zone finns, som inte ens existerar i pappersform.

Wellington har gett sig på både zombier, vampyrer och varulvar så här långt. Vad blir det härnäst? Trollkarlar? Tentakler? Älvor med huggtänder? Jag är på!

Mer om David Wellington:


Zombieslakt godkänd av staten

Zombier ligger mig mycket varmt om hjärtat. Deras kalla händer och heta, söta andedräkt när de stönar högt och hasar sig mot mig, för att äta min hjärna, är ett av mina favoritinslag i litteraturen.

Swedish zombie förstår det här. Därför har han förärat mig med ett exemplar av den aktuella boken, Tooth and nail av Craig DiLouie.  Det var även Swedish Zombie som ordnade ett signerat exemplar av Infection, som jag recenserade i september. Tooth and nail skrevs faktiskt före Infection; ett faktum jag knappt kan leva med, eftersom jag läste dem i fel ordning, men så ligger det alltså till.

Infection av Craig DiLouie

Infection av Craig DiLouie

I Tooth and nail får vi följa ett kompani soldater, satta att vakta ett sjukhus. Vi följer deras moraliska och bokstavliga kamp mot viruset som hotar att tillintetgöra Manhattan, New York, USA och för all del hela mänskligheten.

Ett influensavirus sprids över världen och USA har kallat hem sina utlandstrupper. Soldaterna är glada att få komma hem, men börjar sedan långsamt förstå varför. De sätts att vakta sjukhus och skolor. De tvingas försvara sig själva och medborgare mot andra medborgare. De har en ny fiende de aldrig föreställt sig förut, som de inte tränats för och som de inte förstår.

Influensan som sprids är inte heller någon vanlig influensa. Många blir sjuka, några dör, men de allvarligaste fallen blir galna och de galna verkar bli allt fler.

”The HK Lyssavirus’ mortality rate is high, somewhere between three and five percent of clinically ill cases, as much as twice as during the Spanish Flu of 1918-19. Hundreds of thousands of Americans are already dead and another two to three million are expected to die later. […] HK Lyssa is a new airborne flulike virus […] Most people recover in about two weeks, but if infection is severe and the virus enters the brain, it causes dementia: The victim foams at the mouth, refuses water, becomes paranoid and prone to sudden violent movements, and eventually cannot speak except to make an unnerving growling sound like […] Mad Dogs…”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 5

DiLouie beskriver sjukdomen och bakgrunden på ett trovärdigt sätt. Varje detalj kanske inte är vetenskapligt rimlig, men konceptet är det och han beskriver det alltid lagom detaljerat och med rätt ord.

Situationen förfaller snabbt. Armén är snart nationens enda hopp och inte ens de har rätt förutsättningar. De har inte rätt vapen, knappt något flygunderstöd, ingen tillförsel av material.

”There is a proverb that says the USA is always just three days from a revolution. Stop delivering food to the supermarkets and see what a country of three hundred million citicens, with a strong sense of entitlement and more than two hudnred fifty million guns, has to say about it.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 6

Tooth and nail fokuserar på den enskilde soldaten och hans tankar. Han är både menig och officer, men har ändå samma funderingar. Kan han förmå sig att döda sina landsmän? Är det ens rätt sak att göra? Gör han någon skillnad? Varför är han inte hemma hos sin familj istället? …om de ens lever ännu?

Soldaterna kämpar mot sina egna samveten, mot viruset, mot de galna sjuka och mot skräcken som säger dem att världen går under, här och nu.

”‘I’m not shooting American citizens,’ McGraw says, his face burning. ‘I took an oath to defend them, not slaughter them, for Chrissakes. Even the goddamn dirty hippies.'”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 27

Parallellt med soldaterna får vi följa en annan sorts kämpar, forskarna. I ett labb sitter ett team fångna och arbetar på ett vaccin. Den grymma verkligheten utanför betyder att det redan är för sent att hindra smittan, men ett vaccin kan bli skillnaden mellan en värld med eller utan människor.

”Most of the staff went home last night, leaving only a few diehards in the labs working on a vaccine for Hong Kong Lyssa. They are now trapped for the duration of the siege.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 43

”Pandemics occur in two to three waves. A vaccine will stop the second wave in its tracks. It could even purge the world of Lyssa entirely.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 45

Dr. Petrova ser det ingen annan forskare kunnat eller hunnit se. Hon ser virusets strategi och vad som krävs för att stoppa det. Problemet är bara att hon är instängd i labbet, belägrad av civila och snart utan mat och elektricitet.

”Petrova takes a deep breath and tells Hardy about what she found.
The Lyssavirus is transmitted like influenza, entering the body through the respiratory tract and attacking the lungs. […]
In advanced cases, Lyssa enters the nervous system and attacks the brain[…]. It specifically targets the limbic system, which governs a person’s emotions, motivation and behavior. The result is artificial rage, popularly called Mad Dog syndrome.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 77

Tooth and nail förvandlas från en actionspäckad beskrivning av soldaternas krig till en lika actionspäckad kamp mot klockan när mänsklighetens enda chans verkar vila hos soldaterna att hinna fram till forskarna för att rädda vaccinet och forskarnas kamp att överleva tills armén räddar dem.

”Everybody is dying, the world is ending, but the Army likes things clean, Mooney tells himself. It will be a nice, neat, orderly Armageddon. The last man alive, please turn out the lights.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 145

Zombienytt

Zombienytt

En jämförelse…

Infection var en ganska klassisk zombieroman. En samling människor fördes samman av slumpen, kuskade runt i ett pansarfordon och försökte överleva tillsammans.

Det som inte var så klassiskt med Infection var zombierna. Den skrikande massan infekterade människor fanns där, men i Infection blandas de dels med filosofiska funderingar över gott och ont, dels med utomjordiska monster med tentakler.

Det fanns tillfällen när jag inte trodde på författaren, och det måste man förvisso alltid göra, men särskilt i zombieromaner. Det realistiska är själva grunden hela historien måste baseras på.  Vi köper bara zombieapokalypsen om alla detaljer runt omkring framställs så realistiska som möjligt.

Det här är Feuerzeugs allra kräsnaste kommentarer. Jag kan med glädje rekommendera Infection, särskilt till de som älskar stora starka män med pansarvärnskanonvagnar (kortare: pansarfordon) eller för all del stora starka kvinnor som kickar stjärt och idkar handgemäng.

Tooth and nail skrevs alltså innan Infection. Frågan man ställer sig är förstås om DiLouie blev bättre till sin andra bok, eller om han hade en bättre historia och fräschare idéer till sin första bok?

Svaret är att han var mest briljant från början!

  • Klassisk? JA
  • Realistisk? JA

Det jag störde mig på i Infection fanns inte i Tooth and nail. Det jag uppskattade i Infection fanns i Tooth and nail. Win.

Slutligen

…om Tooth and nail, så är det den tuffaste machozombieromanen någonsin. Måttet är rågat, överfyllt och dolt under drivor av karbinhylsor när Craig DiLouie är klar med sin beskrivning av mänslighetens sista försvarslinje.

Jag hinner inte ha tråkigt, jag hinner knappt tänka. Soldater och forskare beskrivs kyligt och med ett stort avstånd från känslor och delaktighet, men just objektiviteten ger Tooth and nail ytterligare en del av den kliniska slutgiltighet som världens undergång ändå måste äga.

Det kommer inga monster. Ingen Jesus och ingen Gud finns där att rädda dig. Allt du har är en golfklubba eller ett gevär (det finns många som det, men det här är ditt) och din vilja att överleva.

…men till vad, till vilken värld?

Tidigare om Craig DiLouie:

Mer om Craig DiLouie av Swedish Zombie:


Infektion och invasion

I juni fick jag en bok av självaste Craig DiLouie, inte förutan viss avgörande hjälp från zombietomten Swedish zombie, som anordnade tävlingen, som jag vann.  DiLouie är amerikan, men hade förmodligen hittat Google translate, för i boken stod det: ”Till Sara. Önskar dig en trygg och underhållande apokalyps.” Väldigt snällt. Och oroande.

Den korta blurben för Infection blir:

”Den är allt det jag ville ha av Plague of the dead av ZA Recht, men inte fick.”

Infection av Craig DiLouie

Infection av Craig DiLouie

Först möter vi en mattelärare som under pågående lektion blir vittne till hur människor utanför klassrummet faller ihop och skriker, som slagna från himlen av gud. Överallt i Pittsburgh, överallt i landet, i världen ramlar människor omkull i en stor våg. Under de följande dagarna försöker man ta hand om dessa hundratals nya patienter. Ingen anar vad som komma skall när de reser sig igen. Och börjar jaga.

Vi följer en grupp överlevare, som mötts av slumpen och som slåss för sina liv tillsammans och binds samman av sina upplevelser. De söker säkerhet, mat och vapen. Men frågan är om det existerar efter apokalypsen.

Infection är en klassisk zombieapokalypsroman på alla sätt. Utom vad gäller zombierna.

Den skrikande massan infekterade människor är en sak. Men i Infection blandas de dels med filosofiska funderingar över gott och ont, dels med utomjordiska monster och tentakler.

Jag är för all del inte emot ovanliga zombier (se t ex Monster island och Monster nation av David Wellington), men Infection är lite för mycket pumpad action och lite för förutsägbar för att den ska vara helt perfekt. Den är alltid underhållande, men det ljuder inte riktigt rent för mig när Wendy reser sig upp och går ut och krigar efter ett trauma eller när en annan överlevare rånas och rycker på axlarna. Jag tycker om personerna, men jag tror inte riktigt på dem.

Det ljuder inte riktigt rätt heller med de tvära kasten mellan underhållningsvåld och filosofi. Det må vara helt i bokens anda och till och med önskvärt i en zombieroman, men det görs inte helt trovärdigt, inte helt sömlöst.

Men jag har mest blivit kräsen. Jag kan med glädje rekommendera Infection till alla zombieälskare, till apokalypsälskare och till de som älskar stora starka män med pansarvärnskanonvagnar (kortare: pansarfordon) eller för all del stora starka kvinnor som kickar stjärt och idkar handgemäng.

Snart ska jag med glädje ge mig på Tooth and nail, också av Craig DiLouie. Den har fått översvallande betyg av bloggare i hela sfären och kanske alltså utgör den där skapelsens krona man klarar av efter en mycket god början som Infection, om det inte vore för att den kom först. Hrrm… Iaf.