Jag har till slut kommit fram till att bloggen är odöd, dvs död, men inte riktigt helt död.
Jag har därför beslutat att starta en instagrambokblogg, och den skall heta Books Of Doom.
Där fortsätter jag dela med mig av spoilerfria recensioner från hjärtat. Så in och följ!
Vi älskar dem såklart!
Den här boken är ännu ett impulsköp, men ett av de där fullständigt lyckade, underbara köpen som får mig att känna mig som Batman.
I The girl with all the gifts av M.R. Carey möter vi den lilla flickan Melanie. Hon är den första vi möter, och introduktionen är minst sagt minnesvärd. Om du litar på mitt omdöme så slutar du läsa den här recensionen nu, för det blir bättre så. Om du behöver mer övertalning, så läs nedan, det är ingen spoiler. Det är bara synd att förstöra överraskningen.
Har du bestämt dig?
Ok. …
Melanie är uppenbarligen en elev, men någonting är underligt. Hon berättar om sig själv, ur sitt perspektiv, och sakta men säkert inser vi vad det handlar om. Hon är instängd, hon är bunden, hon sitter i en rullstol och hon får inte röra någon annan människa.
Melanie, förstår du, är ett av de barn som smittats med zombiesjuka, och som är så väldigt intressanta för den Onda Doktorn, Caldwell. Många av mina favorittroper möts i den här boken: Den lilla flickan (tänk Justin Cronin), zombier, labbmiljö, onda doktorer, häftiga militärer.
The girl with all the gifts
Det jobbiga är att jag inte vill avslöja mer än så. Jag vill egentligen inte ens avslöja ens det, som sagt. Jag har sällan läst något så bra, så psykologiskt, så minnesvärt, som den här boken. Det är en av de där böckerna som Kritiker inte skulle våga kalla zombieböcker, eftersom det inte lockar Läsare. Men det är en zombiebok. Och den är riktigt bra.
När jag hittar en bok som heter Virus, så kommer jag absolut att plocka upp den och läsa på baksidan.
När jag läser baksidan av Paul McEuens bok, så står det så här:
”När Nobelpristagaren Liam Connor hittas död på botten av de berömda Ithaca-ravinerna i New York vägrar hans forskarkollega, Cornell-professorn Jake Sterling, tro att det var självmord.
[…]
Men Liam Sterling (!) var inte bara biolog, han var också expert på biologisk krigföring. Snart står det klart att ett cacheminne med supersofistikerade…”
Ok, alltså, baksidestexten är sjukt dålig. Herregud, vad är detta för slarvigt hopskrivet skit? Förlaget Bazar verkar ha haft så bråttom att de låtit en twittrare skriva/översätta baksidan med Iphones autocorrect. Eller nått.
Men skit i det. Boken har Paul McEuen skrivit. Och han är professor i fysik vid just Cornell i New York. Han är expert på nanoteknologi, vilket boken handlar om, och han har varit rådgivare åt CIA mfl. Han är Jake Sterling och Liam Connor. Han vet vad han skriver om.
Och faktiskt blir det riktigt bra, baksidans tramsighet till trots.
Terrorister har kidnappat nanoteknologi och ett dödligt virus, och kombinerat dem till ett perfekt biologiskt vapen. Liam Connor anade mer än någon annan, men dog innan han kunde göra så mycket åt det. Jack Sterling plockar upp trådarna och följer dem, mot terroristerna.
Virus av Paul McEuen
I efterhand är jag väldigt nöjd med den här boken, men den har några problem:
Med det sagt, så har boken några fördelar också:
Om du också gillar böcker om virus och pandemi och krig och teknologi, då är det här ett väldigt bra val, men den är mer spännande och cool än utmanande. Så du kan läsa den även om du är bakis, förkyld eller så där i behov av action.
Jag är tillbaka, igen.
Livet har lugnat ner sig och lagt sig tillrätta i en behaglig rutin. De olästa böckerna radar upp sig i högar och på hyllor, och de lästa ansamlas på skrivbordet.
Framöver kommer ni bland annat att få njuta av:
Om jag säger kvinnlig seriemördare deluxe… :D Alldeles för lite läst i Sverige.
Allt som är meningen med livet! Förutom drakar då, men ni vet.. Vetenskap, virus, pandemi, galna forskare!
Missa inte att Howey är mer än bara Wool. Missa inte I, zombie, men ej heller denna.
Inte helt oväntat blogginlägg, men kanske precis vad ni borde läsa. Kanske är faktiskt fantasypirater precis det bästaste.
Gissa vem? Ibland kan man inte sluta, utan måste fortsätta tills Alla Böckerna Är Slut, och man istället sitter och gråter i ett hörn. Hrrrrh.
Ännu en bok mindre tills Alla Böckerna Är Slut. Jag börjar bli kallsvettig nu.
”Läs en riktigt bra och lång bok. Och välj med fördel The Passage.”
Ja, nog för att The passage av Justin Cronin var hypad, men den förtjänade det.
The passage är en bok om apokalypsen, om pandemi, total utrotning, smitta, rädsla, att förlora sin kultur, att överleva, att kämpa och överleva. Det är en detaljerad redogörelse för vad som hände och för vad som händer efteråt.
The twelve är en bok om vad som hände efter The passage.
The Passage av Justin Cronin
På Litteraturmagazinet.se recenserades The Twelve av Henrik Elstad, som säger bland annat:
” I ”De första tolv” spretar handlingen för mycket när författaren lägger till ytterligare trådar som ska knytas ihop. Det trots att författaren lyckas bra med att repetera de viktigaste bitarna från första boken. Persongalleriet är nu för omfattande och gör det svårt att lära känna alla karaktärer.”
Jag tycker så här (ni kan eventuellt känna igen vissa dogmer):
The twelve är en lång bok. Längre böcker är alltid bättre än korta böcker. Men då kan en del också bli lite uttråkade på vägen, som liksom inte fattat en tjock boks storhet.
Efter The passage skulle inte jag, som Henrik Elstad, kalla uppföljaren spretig. Jag ser den som mer sammanhållen och entydigt målsökande än den första boken var. The passage växlade ärligt talat både tid och tempo, och i princip även genre, flera gånger på vägen.
Det jag uppskattar med både The passage och The twelve är att de får vara långa, bygga på Cronins mytologi med stickspår och extra karaktärer och ge mig mer av allt.
Förvisso skulle nästan alla författare skriva bättre böcker om de kortade ner. Alla utom kanske Cormac McCarthy vad gäller Vägen, som snarare är extremt kortfattad. Men ibland är det vidden och djupet som ger rätt känsla, och vare sig The passage eller The twelve är pratiga böcker, trots sin längd.
Henrik Elstad verkar iofs vara en King-anhängare. King som i Stephen. (Jag förlåter människor att de gillar Stephen King, men jag måste ändå få gnälla, så här kommer det.) Personligen tycker jag att Stephen King skriver mig på näsan, kladdigt, övertydligt och drygt, och jag tycker att han är det sista exemplet på hopkokt roman man bör ta upp, ungefär någonsin. Usch. Bad, bad novels.
Hur som helst…
The twelve har allt det som första boken hade, och fortsätter på ungefär samma sätt. Vi möter mestadels samma personer (vet inte varför Litteraturmagazinet tyckte att det blev ett jobbigt persongalleri – 1, det finns en lista i slutet av boken. 2, det är ungefär samma personer som i första boken, yo), och de fortsätter mestadels med samma uppdrag de fick i första boken.
Några ny karaktärer dyker upp, men knyts skickligt ihop med existerande handling. Mig berör nog den chockade läkaren allra mest, och Kittridge den ensamma vampyrjägaren. Det börjar nästan likna WWZ ett tag, när historiens delar bidrar till en fantastisk helhet.
Men jag tänkte inte uppehålla mig vid att beskriva särskilt vad uppföljaren handlar om, utan nöja mig med att förklara för er oroliga själar, att den är värdig, bra och givande. Nu väntar vi spänt på sista delen, eller hur?
Tidigare om Justin Cronin:
Jag råkade ju läsa fel bok. Det var inte rätt bok, och den handlade inte om rätt sak.
Jag trodde att jag läste Outbreak av Robin Cook, men jag egentligen läste The hot zone av Richard Preston. Inte nog med det. Jag fick för mig att Outbreak (The hot zone) var en zombiebok.
Efter ett tag insåg jag att den vidriga introduktionen om smittans ursprung och indexpatienten, patient noll, det första fallet, inte handlade om en zombie utan om ebola, och att det faktiskt hänt på riktigt, eftersom boken inte var hittepå.
Rajt.
Så sen läste jag förstås Outbreak, som jag hade tänkt att läsa. Den var inte heller en zombiebok, men den var åtminstone påhittad.
Det lustiga var att Outbreak handlade om nästan exakt samma sak.
Den var nästan så lik att det vore troligare att Outbreak baserats på The hot zone, men utgivningsdatumen är omkastade. Det måste helt enkelt vara så att Cooks bok inspirerade Preston att skriva en bättre, och sannare berättelse om ebola och smittspridning i USA.
Det är nämligen riktigt troligt. För Outbreak är inte särskilt bra.
Vi följer en tjej, Marissa, som fått ett nytt jobb på CDC, Centers for Disease Control. Hon jobbar på virologiavdelningen och skickas ut på uppdrag när sjukhus begär en konsult för att reda ut krångliga symptom som kan misstänkas vara början till en epidemi, eller en ny sjukdom.
Givetvis upptäcker Marissa att hennes första fall är ebola. Och givetvis fortsätter det att dyka upp nya ”hot spots” av smitta över hela USA.
Marissa dras in en konspiration, men ingen tror på henne när hon delar med sig av sina misstankar.
Det är en blandning av läkarthriller, läkarromantik och virusroman. Det är lite spännande, men inte så oväntat. Och det är mer hattande hit och dit och klipp förbi det roliga, än verklig action.
Faktiskt var The hot zone bättre. Och, tyvärr, på riktigt.
Tidigare om ebola:
Råkade läsa fel bok – The hot zone av Richard Preston
Ni vet eböcker. Ibland kan man klicka snett och så läser man fel bok.
Detta hände mig nyligen, när jag trodde att jag läste Outbreak av Robin Cook, men jag egentligen läste The hot zone av Richard Preston. Inte nog med det. Jag fick för mig att Outbreak (The hot zone) var en zombiebok.
Förbistringen är rimlig. Böckerna publicerades ungefär samtidigt och båda handlar om zombier- Jag menar ebola.
The hot zone börjar fantastiskt bra, tyckte jag. Introduktionen är den vidrigaste beskrivningen av zombiesmitta någonsin. Personen får smittan i en djungel i Afrika, blir jättesjuk, flyger flygplan, smittar ner en massa människor. Ansiktet är som en dödsmask, ögonen lyser röda, näsan droppar blod, hen blir otrevlig och aggressiv.
Ja, jag vet inte… det tog kanske hela det kapitlet innan jag insåg att det här är ju ebola, och det är inte ens rätt bok.
Nåväl. Det var fantastiskt så länge det varade. Sedan blev jag ju istället livrädd, givetvis. För det här, och ebola, det är ju på riktigt.
”The black vomit is not really black; it is a speckled liquid of two colors, black and red, a stew of tarry granules mixed with fresh red arterial blood. It is hemorrhage, and it smells like a slaughterhouse. The black vomit is loaded with virus.”
s. 13
Och om jag blev rädd, så kan vi ju bara tänka oss de som faktiskt var där. De som faktiskt fått diagnosen ebola, och känt den där första sprängande huvudvärken, som bara blir värre, tills magen också gör ont, tills de kräks svart blod och får utslag och samtliga organ sviktar, tills hela kroppen bara är ett plaskande såsigt mos av rutten vävnad, och huden spricker och du blöder från precis överallt. Ebola.
The hot zone handlar om hur ebola först dök upp, om hur den återkommer då och då och skördar offer med en kniv så skarp som mellan 50 och 90% dödlighet.
Den handlar också om hur man en gång upptäckte ebola utanför Washington DC i USA. Den hade importerats med apor, som skulle användas som försöksdjur. Det importerande företaget hörde till Corning, som jag brukar köpa spektrofotometerplattor av. Bland aporna spreds ett dödligt virus, som forskare i Fort Detrick upptäckte var ebola. Och inte vilken ebola som helst utan Ebola Zaire, den mest effektiva formen, med 90% dödlighet.
Som tur var, så visade testet på ett nära släktskap, och inte identitet. Det var en ny ebola man funnit, som kom att kallas Reston efter förorten där den hittades. Och som tur var så gav den inte ens symptom hos människor, trots att den dödade aporna väldigt effektivt och trots att den var mycket mycket lik Ebola Zaire.
Men när som helst kan ebola mutera igen. Och även Reston, som numera även hittats i grisar, kan bli precis lika dödlig i människor som i apor, som sin syster.
Är du intresserad av zombier och smitta och epidemier, då kan du med fördel läsa The hot zone, och få en obehaglig smak av en zombiesmitta, som bara är allt för verklig.
…och lugn bara. Jag läste Outbreak sen efteråt. Det kommer, det med.
Hej, jag heter Feuerzeug och jag älskar virusböcker.
Nu har jag läst The 11th plague av LT Peters. Jag hittar ingen information om författaren någonstans. Jag börjar nästan tvivla på att boken ens finns, men den är alltså en riktig pärla.
Hör här:
”He was dead.
No one was there to watch him die or hear his final gasp for breath. No one paused to wipe away the foamy trickle of bluish blood that oozed from the corner of his mouth. […] Who he was or where he died made little difference. All that really mattered was that he had died. […] And with his death, the end began.” (s 11)
Den börjar så där bra. Och den fortsätter så där bra.
The 11th plague av LT Peters
Det har hänt saker sedan 1973 då boken skrevs. Idag hade den nog handlat om ett virus istället för en bakterie, men vem vet. Situationen kan bli densamma väldigt enkelt, och det är ett dramatiskt men inte allt för osannolikt scenario. (Det roligaste är när de kopplar upp sig mot huvuddatorn med direktlina, och jag helt glömmer bort att de faktiskt menar precis det, inte någon slags fiber och lösenord. De kopplar upp sig DIREKT MOT JÄTTEDATORN. Den enda datorn. Haha!)
Varför är den väldens bästa virusbok? Jo, för författaren har en sån jädra koll. Det känns trovärdigt hela vägen. Karaktärerna tar inte världens bästa beslut, men jag tror på alla fakta, det är välskrivet och det är läskigt som fan.
Någonstans i mellanöstern skapas en superbakterie. Den släpps lös i USA, och plötsligt står läkarna handfallna medan patienterna dör.
Ganska fort inser man att det är spektakulära omständigheter. En grupp sätts samman på en militärbas för att lösa det medicinska problemet. I en kamp mot klockan försöker de rädda åtminstone en bråkdel av befolkningen.
Det här är vad jag letat efter hela mitt liv!!!
Äntligen en makalös virusbok. Och helt okänd. Helt anonym.
Den verkar finnas att få tag i här och där, så är du sugen KÖP.
Den är märkt av sin tid. Det är inte jättebra rakt igenom, men det slår alla andra virusböcker med hästlängder ändå. NOMNOM.
The first days av Rhiannon Frater, är en zombieroman av klassiskt amerikanskt snitt. Den skiljer sig dock på några punkter, som ni kommer att märka.
Bokens huvudpersoner är hemmafrun Jenni och advokaten Katie. Vi möter Jenni precis efter att hennes hustrumisshandlande man och hennes två barn har blivit zombier och försökt äta upp både Jenni och varandra. Strax därefter möter vi Katie, som dyker upp i en pickup och räddar Jenni. De två drar sedan iväg på en zombiedödarturné.
Just här är historien som allra bäst. Vi har Jenni och Katie, två helt olika kvinnor. För den ena är zombieapokalypsen det bästa som hänt henne. Äntligen är hon fri och äntligen har hon möjlighet att vara sig själv. För den andra är det verkligen undergången, men samtidigt ett uppvaknande från ett fullständigt verklighetsfrämmande kontorsjobb, och perfekt hemmaliv med den perfekta frun Lydia i den perfekta villan.
Det är Thelma och Louise, om de hade åkt runt och skjutit zombier.
The first days av Rhiannon Frater
Men precis som i filmen, så kan det inte hålla, och det gör det inte heller. Långsamt vänds en fantastisk och originell zombiehistoria till totalt skräp.
Nu kommer jag nästan att börja SPOILA boken, men det är ändå bara skräp, så med största sannolikhet ska ni ändå inte läsa. Fortsätt på egen risk.
.
.
.
Någonstans på vägen slutar Jenni och Katie att vara de personer vi lärde känna i början. Jenni blir en kåt tonåring med mordiska tendenser och Katie blir heterosexuell och våpig.
Dessutom släger Rhiannon in alla triangeldramer, som möjligen kan tänkas i konstellationen av karaktärer hon har tillgängliga.
Det blir nästan så dåligt, att man glömmer hur bra boken faktiskt var i början. Hade den här boken fortsatt på det utsatta spåret, så hade jag gett den det allra högsta betyget möjligt och jag hade med glädje läst de resterande två delarna i trilogin. Men som det nu är, så är jag istället heligt förbannad, besviken och trött.
Varför blir Jenni en tonåring, istället för att fortsätta på den hälsosamma vägen från misshandlad hustru till självständig kvinna? För nej, hon känns inte som en självständig och sexuell kvinna, hon blir verkligen tonårigt besatt. Det är pinsamt.
Varför blir Katie en bisexuell kvinna med förkärlek för starka karlar som kan ta hand om henne, istället för att fortsätta vara den starka lesbiska kvinna vi träffade i bokens början? Varför fick hon inte fortsätta vara stark och sorgsen? Varför måste hon plötsligt vara bisexuell och falla för män?
Det är frustrerande och idiotiskt, och förmodligen en konsekvens av att Frater skrev boken som en online-följetong utan särskild tanke eller mål. Kanske tappade hon kontrollen över sin egen handling och sina egna karaktärer någonstans på vägen. Kanske skrev hon bort sig och hittade inte längre tillbaka till sin grundtanke.
Lika bra som början av boken är, lika dåligt är slutet på The first days, tyvärr.
Nu när hypen lagt sig och de flesta håller andan inför uppföljaren The twelve, som kommer i oktober, har jag äntligen läst Justin Cronins mästerverk The Passage.
Jag läste en del recensioner om boken, även om jag förmodligen bara läste introduktionen för att inte råka spoila den för mig själv. Men antingen missförstod jag, eller så har vi läst The Passage helt olika, för jag kände inte alls igen den när jag väl satte tänderna i den. Den handlar inte alls om vad jag trodde.
Jag trodde det här var en bok om vampyrer och apokalyps och fick av någon orsak någon slags Anne Rice-vibbar och medeltidskänsla och … ja det var bara fel.
JA, det är en bok om vampyrer, men NEJ det är ingen bok om vampyrer.
Det är en bok om apokalypsen, och om pandemi, total utrotning, smitta, rädsla, att förlora sin kultur, att överleva, att kämpa och överleva. Det är en väldigt detaljerad redogörelse för vad som hände och för vad som händer efteråt. Vampyrerna är lika viktiga som zombier brukar vara, dvs de är bara en representation av vadsomhelst, som kan hända. Det tycker jag är viktigt, att monstret får vara symboliskt, och det hade jag alltså inte insett var fallet här, innan jag läste den själv.
Boken är lång, 766 sidor i min utgåva, och den spänner över lång tid och flera olika huvudpersoner. Bara längden gör att man lätt väntar med att läsa den och skjuter upp till senare. Men gör inte det, om du fortfarande har den på lut. Läs den nu, för längden är enbart ett plus och du kommer önska att den var 700 sidor till, särskilt när du bara har 200 sidor kvar.
The Passage av Justin Cronin
Redan i bokens början befinner vi oss i framtiden. Det märks delvis på detaljer om samhället och teknologi, men också på små kommentarer, som att X-files slutade sändas för tjugo år sedan, vilket innebär 2002, och att boken börjar ca år 2022. Vi kommer sedan att förflytta oss ännu längre in i framtiden.
De första vi får möta är forskare i djungeln, utskickade för att undersöka ett nytt virus. Detaljerna är välgrundade, vilket jag uppskattar. Cronin har gjort sin research. Jag accepterar samtliga medicinska detaljer, vilket verkligen underlättar läsningen. Cronin förklarar virusets effekter lagom detaljerat, men glömmer inte att en förklaring är önskvärd. Hans idé om vampyrernas sjukdomshistoria är verkligen rolig. Hatten av åt hans smått genialiska idé. (Ni får dock läsa om den själva.)
Samhället år 2022 är noga övervakat. Man kan lätt spåra människor med hjälp av vägspärrar och streckkoder. Samtidigt förlitar sig världen på teknologin.
I ett forskningslabb använder man dödsdömda fångar som levande testobjekt, för att forska på djungelviruset. Man hoppas kunna skapa en supersoldat, förstås. Ett vapen som ska överträffa alla andra vapen. Och kanske hade man lyckats, om det inte vore för de oförutsedda bieffekterna av smittan, och apokalypsen är ett faktum.
Virus, smitta, forskningslabb, spridning. Det här är ju helt underbart! tänkte jag när jag läste. Varför har ingen sagt någonting? (Det kanske de hade.) Visst, det är en relativt liten del av boken, men eftersom boken är lång, så är den delen ändå ganska stor.
När forskningsstationen slutligen faller offer för sin egen skapelse och ”Frankenstein” beger sig ut i friheten tar det inte lång tid innan smittan sprids bortom alla karantäner. Hela USA blir en vampyrinfekterad lekplats för blodsugare och resten av världen följer strax efter.
Någonstans här på vägen har vi lärt känna Amy, som är huvudpersonen. Hon är den sista försökspersonen, forskningens krona och virusets fulländning. Egentligen får vi följa med Amy väldigt lite, men hon finns hela tiden där någonstans och gäckar oss med sina avsikter. Är Amy god eller ond? Frisk eller sjuk? Det är svårt att avgöra, och lika briljant som det är att låta oss uppleva apokalypsen från ett av monstren, lika briljant är det att hålla oss i osäkerhet om hennes betydelse.
Plötsligt förändras historien…
Från att ha handlat om apokalypsen, färdas vi framåt och in i postapokalypsen. Vi lär känna en liten stad och dess medborgare. De har alla överlevt i den laglösa världen genom att förskansa sig och lysa upp natten mot vampyrerna. De håller får och delar upp arbetet. De skyddar barnen från ondo tills det inte längre är möjligt, och då utbildas de i ett yrke för att bidra till stadens överlevnad.
Det är ett välordnat liv, men det kan inte fortsätta för evigt. De är beroende av teknologi från Tiden Innan. De överlever bara så länge strålkastarna lyser upp natten, och såväl lampor som batterier kan inte bestå för evigt.
Just som postapokalypsen också den känns hemtam och bekant, förändras världen igen och vi följer med på den hisnande resan för att rädda världen, där alla trådar knyts ihop och alla mysterier får sin förklaring.
Vad jag förstått så har många haft problem i mitten av boken, där den känns lång och det är lätt att fastna, men jag hade inga sådana problem. Delvis för att jag kände till risken, förstås, men också delvis för att jag tänkte mig The Passage som flera separata böcker. Först apokalypsen, sedan postapokalypsen och slutligen upplösningen. Postapokalypsen är nog inte den mest intressanta delen. Det är ett långsammare tempo än i jordens undergång och de många triviala uppgifterna känns verkligen uttråkande när man läser om dem. Men det hör till. Och det blir bättre.
The Passage är minst lika bra som hypen säger. Och den är underbart, fantastiskt, sagolikt lång.
Varför blir jag extra kär i tjocka böcker? Är tjocka böcker bättre? Ja, jag tror de kan vara det. Skickligt producerade får du verkligen en hel värld i en tjock bok. Du får en upplevelse som sträcker sig längre både kronologiskt och på djupet. En längre bok blir mer intim och mer omvälvande, tycker jag. Förutsatt att den är bra.
När jag läst tjocka böcker känns korta böcker ofta oavslutade, hastiga och förenklade.
Så läs en riktigt bra och lång bok. Och välj med fördel The Passage.
Det var 17 mars 2011, då jag uttalade orden:
”Jahopp. Då var jag där då. På toppen av min zombielitteraturläsarkarriär. För aldrig kommer jag läsa en bättre zombieroman än Day by day armageddon avJ.L. Bourne. Stora ord? JA! Men den förtjänar dem. Den förtjänar allt.”
Day by day, världens bästa zombieroman
Har jag glömt World war Z, undrar ni kanske? Den är minst lika bra, och ett korn bättre. Men nu pratar vi vanliga dödliga, inte Max Brooks. Och i den kategorin så smiskar JL Bourne serious ass.
Citatet avser Day by day armageddon av J.L. Bourne, och nu har jag äntligen läst uppföljaren Beyond exile. Inom kort tänker jag införskaffa den tredje boken. Återstår att se dock, om jag suger på den karamellen lika länge som jag väntade med Beyond exile. Men, ibland är det oerhört skönt att spara en bok man vet att man kommer älska, för att ha till hands när den verkligen behövs.
Bokinköp 2011-05-25
Liksom Day by day armageddon är Beyond exile skriven i dagboksform. Vi har följt med huvudpersonen sedan zombiesmittan bröt ut. Vi får inte veta mer än vår huvudperson vet och den okunskapen är en av orsakerna till JL Bournes förträfflighet.
Huvudpersonen tillika dagboksskrivaren är militärpilot och inte helt normal. I den första boken överlevde han delvis pga de solpaneler han installerat på sitt hus och ubåtsbatterier som kan laddas upp av solpanelerna och ge elektricitet om huvudströmförsörjningen bryts. Redan vid första misstanken om katastrof börjar han samla mat och ammunition. Han sätter galler för fönstren och förbereder sig på en lång belägring. Han är helt enkelt en galning, och inte helt osannolik.
Under äventyrets gång träffar vår hjälte andra överlevare. En del slår följe, andra… inte. (Läs!)
Den första boken handlade mest om zombieutbrottets första del och gick ut på att överleva, förflytta sig och förstå vad som händer.
I den andra boken är grundförutsättningarna grovt förändrade, samtidigt som zombieutbrottet är en del av vardagen. Här handlar det mest om att planera, vara strategisk och om mellanmänsklig tillit.
JL Bourne bjuder alltid på action och smaskiga zombierier, men lyckas göra det med en smidig enkelhet.
Bokshopping 2011-01-02
JL Bourne själv är aktiv militär (USA), och kan bekymmerslöst beskriva såväl vapen som strategier och våldsamma sammandrabbningar. Det är en central del av handlingen, och en orsak till att det blir så bra.
I första boken fanns det en hel del egenskaper hos huvudpersonen som var frustrerande. Han är sexistisk och fördomsfull och en riktig machoman. Folk brukar anta att han är författarens spegelego. Men i den andra boken utvecklas vår huvudperson, och jag blir imponerad av Bournes förmåga att långsamt låta honom förändras av omständigheterna, lära sig av sina erfarenheter och förändra honom till en allt mer sympatisk och modern man.
Jag tror att vi dömt Bourne för tidigt, om vi avfärdar honom eller hans huvudperson som machoidioter. Detta är ytterligare en orsak till att böckerna är så bra.
Slutbetyget är samma höga omdöme som för första boken och jag kan verkligen knappt vänta på Shattered hourglass, som ska komma innan året är slut.
Tidigare om JL Bourne:
Jag tror jag köpte den på antivariatloppis någonstans. Kanske på fantasydagen i Uppsala. Kill or cure av Rebecca Levene var omöjlig att motstå:
”Jasmine has spent five years underground, locked in a secret government bunker with no one but the skeletons of her dead colleagues for company. Outside, the world has gone to hell, a mysterious virus killing all but 1 in 20 of the world’s population.”
Kill or cure är den andra boken i en serie, Afterblight chronicles, men helt fristående. Böckerna är skrivna av olika författare, men utspelar sig i samma värld.
Jasmine var forskare, och hade just hittat en eventuell bot när bunkern exploderade och stängde in henne. Boten hade dock bieffekter och hon blev galen. För att överleva instängd med sin egen galenskap tar hon stora mängder morfin. När hon fem år senare befrias av pirater är hon en riktig junkie.
Kill or cure av Rebecca Levene
Piraterna tar henne med sig och hon upptäcker den nya världen utanför. I världen Efteråt försöker flera olika krafter behålla övertaget över den sista spillran mänsklighet. Deras metoder lämnar en hel del övrigt att önska.
På något sätt stämmer ändå inte baksidetexten med vad boken faktiskt handlar om. Det är en historia där de flesta redan dött, men många fler kommer dö. Det finns zombier, men de är inte huvudpersoner. Några som framstår desto tydligare är bland annat piraterna.
Levene har skrivit en ganska bra bok. Man får något slags band till Jasmine (hatar namnet, sorry) och hennes kompanjoner. Man vill gärna att hon ska överleva. Men samtidigt tyckte jag bäst om premisserna vid bokens början. Det var makalöst spännande och jag skrattade förtjust och läste ivrigt varje ny sida. Men sedan flög historien iväg åt några ganska oväntade håll. Det slutade egentigen aldrig hända saker, men det som hände blev monotont och förutsägbart på ett ganska tråkigt sätt. Som novell hade Kill or cure fungerat väldigt bra. De första sidorna är makalösa, men sedan tappar jag på något sätt engagemanget. Kanske för att jag kände mig lurad när omständigheterna förändrades. Kanske för att boken faktiskt inte höll längre än så.
Det finns en hel del bra saker som tas upp i boken. T ex hur en global katastrof kan få människor att sammanföras, som annars aldrig hade mötts. Västerländsk privilegierad forskare möter afrikansk man, som i sitt hemland redan sett torty, mord, våldtäkter, maktmissbruk så grovt att det står där nere med de värsta brotten mot mänskligheten i historien. Han skrattar åt hennes misstro inför brott som för honom verkar minimala i jämförelse. Han har sett allt redan.
På sätt och vis skulle jag vilja läsa mer av Afterblight, eftersom det är en kul idé med böcker om samma värld, av olika författare (jag vet att det gjorts förut). Men samtidigt är den här världen så förvirrad och trasig redan i Levenes bok, att jag knappt kan föreställa mig hur en annan författare passar in sin historia utan att röra till den ytterligare.
Jag tror jag får placera Kill or cure bland ”B-böckerna”, som motsvaras av B-filmerna på vita duken/tvn. Den är inte så bra, men ganska rolig. Den var underhållande, men inte minnesvärd. Det fanns en eller flera bra idéer, men genomförandet saknade finess.
Är det inte mer än så du vill ha, så kör hårt.
Några minnesvärda citat:
”There was a cannula in my arm. I’d treated enough smack addicts in my time to know that you didn’t want to keep digging fresh holes in your veins, because pretty soon [they] would be gaping, pustulant sores. […] I’d seen junkies without a penis, rotted away where they’d kept on injecting, even as the flesh festered and died, the pain less important than the hit.”
Ur Kill or cure av Rebecca Levene, s 6”When the Cull [viruset] struck, it was a quick death, but it wasn’t a clean one. When you’re bleeding out of every pore in your body, but you’re still conscious. When you’re thirty years old and you know that you’ve only got two more days on this earth, and each of them will be filled with this same, unending agony…”
Ur Kill or cure av Rebecca Levene, s 13”You know how madness feels like sanity? That delusions feel like a new and wonderful clarity? No shit.”
Ur Kill or cure av Rebecca Levene, s 14”‘Strip – all of you.’ Now the visual really was like something from the darkest pages of history. I was the women look at each other, look at the men – look at their children. But when there are fifty odd guns pointing in your direction, there isn’t much time for modesty.”
Ur Kill or cure av Rebecca Levene, s 51
Zombier ligger mig mycket varmt om hjärtat. Deras kalla händer och heta, söta andedräkt när de stönar högt och hasar sig mot mig, för att äta min hjärna, är ett av mina favoritinslag i litteraturen.
Swedish zombie förstår det här. Därför har han förärat mig med ett exemplar av den aktuella boken, Tooth and nail av Craig DiLouie. Det var även Swedish Zombie som ordnade ett signerat exemplar av Infection, som jag recenserade i september. Tooth and nail skrevs faktiskt före Infection; ett faktum jag knappt kan leva med, eftersom jag läste dem i fel ordning, men så ligger det alltså till.
Infection av Craig DiLouie
I Tooth and nail får vi följa ett kompani soldater, satta att vakta ett sjukhus. Vi följer deras moraliska och bokstavliga kamp mot viruset som hotar att tillintetgöra Manhattan, New York, USA och för all del hela mänskligheten.
Ett influensavirus sprids över världen och USA har kallat hem sina utlandstrupper. Soldaterna är glada att få komma hem, men börjar sedan långsamt förstå varför. De sätts att vakta sjukhus och skolor. De tvingas försvara sig själva och medborgare mot andra medborgare. De har en ny fiende de aldrig föreställt sig förut, som de inte tränats för och som de inte förstår.
Influensan som sprids är inte heller någon vanlig influensa. Många blir sjuka, några dör, men de allvarligaste fallen blir galna och de galna verkar bli allt fler.
”The HK Lyssavirus’ mortality rate is high, somewhere between three and five percent of clinically ill cases, as much as twice as during the Spanish Flu of 1918-19. Hundreds of thousands of Americans are already dead and another two to three million are expected to die later. […] HK Lyssa is a new airborne flulike virus […] Most people recover in about two weeks, but if infection is severe and the virus enters the brain, it causes dementia: The victim foams at the mouth, refuses water, becomes paranoid and prone to sudden violent movements, and eventually cannot speak except to make an unnerving growling sound like […] Mad Dogs…”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 5
DiLouie beskriver sjukdomen och bakgrunden på ett trovärdigt sätt. Varje detalj kanske inte är vetenskapligt rimlig, men konceptet är det och han beskriver det alltid lagom detaljerat och med rätt ord.
Situationen förfaller snabbt. Armén är snart nationens enda hopp och inte ens de har rätt förutsättningar. De har inte rätt vapen, knappt något flygunderstöd, ingen tillförsel av material.
”There is a proverb that says the USA is always just three days from a revolution. Stop delivering food to the supermarkets and see what a country of three hundred million citicens, with a strong sense of entitlement and more than two hudnred fifty million guns, has to say about it.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 6
Tooth and nail fokuserar på den enskilde soldaten och hans tankar. Han är både menig och officer, men har ändå samma funderingar. Kan han förmå sig att döda sina landsmän? Är det ens rätt sak att göra? Gör han någon skillnad? Varför är han inte hemma hos sin familj istället? …om de ens lever ännu?
Soldaterna kämpar mot sina egna samveten, mot viruset, mot de galna sjuka och mot skräcken som säger dem att världen går under, här och nu.
”‘I’m not shooting American citizens,’ McGraw says, his face burning. ‘I took an oath to defend them, not slaughter them, for Chrissakes. Even the goddamn dirty hippies.'”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 27
Parallellt med soldaterna får vi följa en annan sorts kämpar, forskarna. I ett labb sitter ett team fångna och arbetar på ett vaccin. Den grymma verkligheten utanför betyder att det redan är för sent att hindra smittan, men ett vaccin kan bli skillnaden mellan en värld med eller utan människor.
”Most of the staff went home last night, leaving only a few diehards in the labs working on a vaccine for Hong Kong Lyssa. They are now trapped for the duration of the siege.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 43”Pandemics occur in two to three waves. A vaccine will stop the second wave in its tracks. It could even purge the world of Lyssa entirely.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 45
Dr. Petrova ser det ingen annan forskare kunnat eller hunnit se. Hon ser virusets strategi och vad som krävs för att stoppa det. Problemet är bara att hon är instängd i labbet, belägrad av civila och snart utan mat och elektricitet.
”Petrova takes a deep breath and tells Hardy about what she found.
The Lyssavirus is transmitted like influenza, entering the body through the respiratory tract and attacking the lungs. […]
In advanced cases, Lyssa enters the nervous system and attacks the brain[…]. It specifically targets the limbic system, which governs a person’s emotions, motivation and behavior. The result is artificial rage, popularly called Mad Dog syndrome.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 77
Tooth and nail förvandlas från en actionspäckad beskrivning av soldaternas krig till en lika actionspäckad kamp mot klockan när mänsklighetens enda chans verkar vila hos soldaterna att hinna fram till forskarna för att rädda vaccinet och forskarnas kamp att överleva tills armén räddar dem.
”Everybody is dying, the world is ending, but the Army likes things clean, Mooney tells himself. It will be a nice, neat, orderly Armageddon. The last man alive, please turn out the lights.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 145
Zombienytt
Infection var en ganska klassisk zombieroman. En samling människor fördes samman av slumpen, kuskade runt i ett pansarfordon och försökte överleva tillsammans.
Det som inte var så klassiskt med Infection var zombierna. Den skrikande massan infekterade människor fanns där, men i Infection blandas de dels med filosofiska funderingar över gott och ont, dels med utomjordiska monster med tentakler.
Det fanns tillfällen när jag inte trodde på författaren, och det måste man förvisso alltid göra, men särskilt i zombieromaner. Det realistiska är själva grunden hela historien måste baseras på. Vi köper bara zombieapokalypsen om alla detaljer runt omkring framställs så realistiska som möjligt.
Det här är Feuerzeugs allra kräsnaste kommentarer. Jag kan med glädje rekommendera Infection, särskilt till de som älskar stora starka män med pansarvärnskanonvagnar (kortare: pansarfordon) eller för all del stora starka kvinnor som kickar stjärt och idkar handgemäng.
Tooth and nail skrevs alltså innan Infection. Frågan man ställer sig är förstås om DiLouie blev bättre till sin andra bok, eller om han hade en bättre historia och fräschare idéer till sin första bok?
Svaret är att han var mest briljant från början!
Det jag störde mig på i Infection fanns inte i Tooth and nail. Det jag uppskattade i Infection fanns i Tooth and nail. Win.
…om Tooth and nail, så är det den tuffaste machozombieromanen någonsin. Måttet är rågat, överfyllt och dolt under drivor av karbinhylsor när Craig DiLouie är klar med sin beskrivning av mänslighetens sista försvarslinje.
Jag hinner inte ha tråkigt, jag hinner knappt tänka. Soldater och forskare beskrivs kyligt och med ett stort avstånd från känslor och delaktighet, men just objektiviteten ger Tooth and nail ytterligare en del av den kliniska slutgiltighet som världens undergång ändå måste äga.
Det kommer inga monster. Ingen Jesus och ingen Gud finns där att rädda dig. Allt du har är en golfklubba eller ett gevär (det finns många som det, men det här är ditt) och din vilja att överleva.
…men till vad, till vilken värld?
Tidigare om Craig DiLouie:
Mer om Craig DiLouie av Swedish Zombie:
Jag blev jätteglad när jag hörde talas om K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius (pseudonym för Erika Johansson). Jag blev ännu gladare av att se det sjukt snygga omslaget. Min enda invändning var att författaren är homeopat, men jag tänkte att det kunde inverka positivt på kreativiteten.
Boken har dock ett stort och välkänt problem. Den är superkolaseg i mitten. Och på slutet. Det som börjar väldigt intressant slirar ut i en sirapsseg intrig med tråkiga förvecklingar och helt utan synbar poäng. Man känner helt enkelt inte något behov av att läsa vidare.
Andra har även kommenterat språket. Det är inte helt bra det heller, även om jag kunde leva med det i de flesta fall. Men här lämnar jag språket därhän och fokuserar på handlingen.
Kan vi komma överens om att böcker i normala fall har någon slags rytm? Det finns en uppbyggnad enligt: inledning, bakgrund, upptrappning, kulmen, vändning, slutstrid. Ungefär så? Inte K55. Nej, K55 har ett intro som sedan visar sig ha väldigt lite att göra med resten av boken. De personer vi lär känna i introduktionen försvinner sedan till periferin, där vi vid något tillfälle hör någon av dem pipa, men inte mycket mer än så.
Intropersonerna är ute på K55:s yta på uppdrag. Plötsligt drabbas de av någon slags psykos. De blir galna, dödar varandra och uppdraget är milt sagt ett misslyckande. Läsaren dras med här och skulle resten av boken vara som introt så vore den fenomenal. Men det är den inte.
Vi får sedan lära känna Valvet och nya huvudpersoner. De är ersättare för de som dog i första kapitlet och de har samma uppdrag. De ska trotsa sjukdomen på ytan, fullfölja uppdraget och rädda Valvet.
”Valvets energi kom från tre nedslitna reaktorer, alternativ energi togs direkt från berget och turbuiner nere i underjordiska floder. Dessa kraftverk turades om att stanna, vilket ledde till återkommande strömavbrott. Att jobba nära de gamla reaktorerna var i princip en dödsdom. Det var bara en fråga om tid innan strålningen gjorde slut på de stackars krakarna som for dit.”
Ur K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius, s30
Tyvärr är de nya huvudpersonerna inte riktigt lika intressanta som de som dog. Vi lär inte känna dem så bra, förutom Eddy, som är någon slags fryntlig yngling med fallenhet för närkamp. Jag ser honom hela tiden som en guldluddig kille på 160 cm med breda axlar och liten hjärna. Han är lite av en karikatyr, precis som alla andra personer i K55. Och då är han ändå den vi lär känna bäst.
K55 av Erika Oscarius
”På den lilla dvärgplaneten K55 hade det från början funnits två baser, deras HX897, som även, av någon okänd anledning, kallades New Hamburg, och PO789, Moderbasen.”
Ur K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius, s94(Pssst… Hur fan är meningen ovan konstruerad egentligen? Lite som att läsa ett telegram, baklänges, på tyska.)
Nu borde vi alltså vara inne på upptrappningen. Vi har fått en introduktion till problemet, vi får lite bakgrund (om än knapphändig) om Valvet och personerna där och nu ska det upptrappning till och sedan kulmen och så vidare. Något i den stilen, eller hur? Det vi ser fram emot är ju att den nya gruppen, Bravo, ska ut på K55:s yta, ta sig till Moderbasen och fullfölja det uppdrag som dödade den första gruppen. Det. Här. Är. Premisserna. Vi. Fått. OBS. OBS. <insertera blinkande bannrar och achtung>
”Har du någon gång funderat på varför ingen av dina gossar har föräldrar Har du någonsin sökt dina föräldrars dödsattester? Har du överhuvudtaget tänkt på hur det här Valvet är uppbyggt? Vem behöver över 70 000 personer för att driva en gruvanläggning? Jag vet en bännu bättre fråga. Har du någonsin funderat på varför du överhuvudtaget funderar så lite?”
Ur K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius, s140
Men vad händer? Ärligt talat, ingenting.
Intriger uppdagas, man äter svamp, man går i tunnlar, man hälsar på varandra, man träffar Styrelsen, intriger, man åker till sjukan, man går i tunnlar, man tricksar med vapen och uppvisningar och folkets jubel och mer intriger. Men man kommer aldrig till skott. Uppdraget ligger i startgroparna från pärm till pärm och som ett evighetslångt bändknull* kommer det aldrig någon utlösning.
Jag hade hört att många fastnade i mitten. Och det var där jag tröttnade också. Det beror på att man har förhoppningar och förväntningar. Men någonstans mitt i en bok inser man att om allt det där ska infrias, så skulle det ha hänt mer vid det här laget. Man känner sig lurad, trött och orkeslös. Vid det här laget avslutar man samlaget, om det var bändknull* det var frågan om. Och vid det här laget lägger alla vettiga människor ifrån sig K55.
Dock är det så att om jag lägger ifrån mig en bok så läser jag aldrig ut den. Enda sättet är att lägga bort den för evigt eller helt enkelt tvinga mig igenom den. Det här tvingandet går ganska segt. Men jag hade sett fram emot boken och jag hade läst 75% och jag gav mig fan på att läsa ut hela för att kunna ge en riktig recension och säga min åsikt utan att skämmas. Kalla mig envis, kalla mig pucko.
Hur räddar vi då K55? Den skulle kunna bantas ner till en tiondel av sidorna och sedan istället börja handla om det som författaren uppenbarligen avser att serien/trilogin (?) ska handla om. Hon lägger ut tråd efter tråd, men verkar inte ha förstått att om man ska uppskatta läsningen så måste man också få någonting uppfyllt. Man orkar inte läsa en hel bok trådar utan att någon av dem någon gång knyts ihop med en annan och ett mönster framträder.
Nu tycker jag dessutom att trådarna lagts ut lite väl tydligt. Jag tror mig ha en ganska god uppfattning om vart handlingen är på väg i bok två, tre, fem, sju, tretton. Ja, för så många böcker lär det ju ta innan det händer någonting av värde.
Jag ville ut på ytan. Jag ville veta mer om viruset/sjukdomen/psykosen. Jag ville till Moderbasen. Jag ville ha spänning och handling och läsupplevelse. Jag fick i n g e n t i n g. Och jag tänker banne mig inte läsa nästa bok.
* Bändknull – samlagsakt vid extrem trötthet, fylla eller någondera i avtagande då man kan hålla på i evigheters evigheter utan att få orgasm. Meningsfullheten är ifrågasatt även om vissa menar att klimax inte är allt här i världen.
Jag köpte Tjärven av John Ajvide Lindqvist eftersom det var Ajvide Lindqvist och eftersom jag gillar eboksgrejen.
Lindqvist själv säger att han skrev Tjärven på 30 dagar. Det märks. Eller ja, kanske snarare… tur att han inte lade ner mer tid på den.
Tjärven av John Ajvide Lindqvist
Tjärven ska handla om zombier. Det vet vi redan. Men varför handlar då nästan hela boken om några fjantiga idioters löjliga tankar om varandra?
En samling fyrtioåringar samlas för gymnasieåterträff på en öde fyrtornsö i skärgården för att fira midsommar. Förr eller senare dyker zombier upp och äter upp dem. Det visar sig vara senare, mycket senare. Först ska vi grotta ner oss i mänskligt förfall, Iphonetrams, dålig musik och patetiska töntars inre världar.
Lindqvist har använt sig av ganska klassiska zombier som hasar fram och som äter hjärnor, men han har gett dem en twist där ute på sin fyrtornsö. Zombierna känns lite fräscha fast de är de gamla vanliga odöda. Men allra mest handlar ändå Tjärven om medelålders idioter som försöker imponera på varandra, som i hemlighet avundas varandra eller hatar varandra och som alla egentligen mer eller mindre förtjänar att dö.
Jag tyckte inte om en enda av personerna i Tjärven. Större delen av boken var mer eller mindre lidande. Sedan fick jag äntligen lite zombieaction, men den bestod till 99% av människor som sprang omkring på klipphällar. Som någon slags zombieparodi på Sagan om ringen. Ladidadida… Iiik! Spring-spring. Ooooh den biter mig. Spring-spring. Någon dör. Någon blir slemmig. Spring-spring. Iiik! osv… Det finns ljusglimtar, men vad är väl det i en hel bok.
Gillar jag Tjärven? NEJ. Är det en zombiebok värd namnet? Ptja.. riv ut de första 60 sidorna och läs resten, så kanske. Är den dåligt skriven? Nej, men den blajar mest skit faktiskt. Jag är besviken på riktigt.
John Ajvide Lindqvist är bland det bästa vi har i Sverige vad gäller författare. Det var en riktig höjdpunkt i mitt läsliv när Hanteringen av de odöda kom och jag är så sjukt tacksam att det finns en svensk skräckförfattare som skriver så bra. Men det här… nej tack.
Tidigare om Tjärven:
Feuerzeug - Brinner för böcker 