Jag har till slut kommit fram till att bloggen är odöd, dvs död, men inte riktigt helt död.
Jag har därför beslutat att starta en instagrambokblogg, och den skall heta Books Of Doom.
Där fortsätter jag dela med mig av spoilerfria recensioner från hjärtat. Så in och följ!
Nu har Adlibris andra boken i ZA Rechts serie Morningstar strain leveransklar. Den heter Thunder and ashes och jag kommer förvisso inte att beställa den efter att jag blev så besviken på den första, Plague of the dead. Men kanske sitter någon av er och tycker tvärtom?
Om Plague of the dead:
Nu har det gått lite bättre.
Efter den inspirerande bokcirkeln insåg jag att Plague of the dead aldrig skulle bli bättre och att jag bara slösade min tid. Jag sågade den alltså en sista gång och lade bort den outläst. Den står nu med på listan över böcker du kan få av mig.
Det väckte min trötta läsarsjäl och jag tog upp American devil av Oliver Stark. Den visade sig vara en ”Amerikansk svulstig seriemördardeckare” och helt fantastisk. Jag behövde verkligen en bra bok. American devil gjorde min vecka. Jag vill ha MER Oliver Stark! Han skriver tydligen på andra boken i serien just nu. Skriv snabbare, din gamla socka. Det borde förresten Chelsea Cain också göra. Det verkar hon inte göra. Faaan.
Därefter har jag precis hunnit börja läsa Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees. Det är ju ett litet genrehopp, men jag tror det blir bra. Man får inte låta hjärnan tro att det är lugnt.
Upptäckte just på Adlibris att Chelsea Cain kommer ut med en fjärde bok om Archie Sheridan. !!!
Tyvärr nämns inte min favorit Gretchen Lowell. Förhoppningsvis är hon med på ett hörn ändå.
Titel: Night season
Utgivning: 201103
Då har vi något att se fram emot i mars också. *gnagasöndersoffan*
Idag hade jag en liten ärenderunda på stan. Skulle köpa ett par tröjor, en mössa. Självklart måste jag gå in om jag ändå går förbi English bookshop. Där fanns så trevlig personal (som vanligt) och så många bra böcker (så klart). Självfallet kan man inte gå därifrån tomhänt.
Bokshopping 2010-09-30
Jag gick visst därifrån med fem böcker. Hehe. Det blev: Worth dying for av Lee Child, Neverwhere av Neil Gaiman, Lud in the mist av Hope Mirrlees, They fly at Ciron av Samuel R Delany och And another thing… av Eoin Colfer (och Douglas Adams).
Tana French första bok In the woods (Till skogs) handlar om två poliser och ett fall som gräver upp det förflutna, vilket kommer väldigt nära en av huvudpersonerna. I den andra boken, the Likeness träffar vi den mer tillbakadragna karaktären av de två, Cassie, nu som huvudperson.
I den tredje boken, Faithful Place, dyker Frank upp som huvudperson. Han var Cassies befäl i the Likeness. Men mer om den vid ett senare tillfälle.
Egentligen är böckerna ganska fristående, men i och med att man i The likeness redan träffat huvudpersonerna i Till skogs, så känns det som att man känner dem ganska bra från början. Jag tror man missar mycket om man inte läser dem i rätt ordning. Samtidigt behöver man inte minnas detaljer, för nästa bok tar vid nästan helt utan hänseende till vad som hänt innan. Det man behöver veta beskrivs bra.
I Till skogs blev jag kär i Tana French språk. Det är lite dimmigt, poetiskt och drömmande. Jag vet att en del hade lite svårt för just det här. Själv älskar jag det. Det blir aldrig för mycket, bara lagom mysigt och på en konsekvent nivå.
När jag läste The likeness så blev jag kär direkt. Faktum är att den är bättre än Till skogs. Så här i efterhand verkar Till skogs nästan dålig i jämförelse eftersom The likeness är så väldigt bra.
Till skogs var debutromanen och vi hade ingen tidigare kunskap om karaktärerna. Dublin behövde presenteras, arbetet hos polisen behövde presenteras. Det var nog mycket som störde den fina historien i Till skogs, som inte vore helt lätta att komma till rätta med. Ändå var den väldigt bra. Jag inbillar mig nu att om ett antal böcker till, om vi fortsätter följa som huvudkaraktär en bifigur från föregående bok, att vi till slut kommer hamna hos Rob Ryan från Till skogs igen och kanske även få svar på de frågor som lämnades obesvarade där.
Även i The likeness lämnas en del osagt. Alla trådar dras inte i, även om vi får ganska många svar.
Tana French
Handlingen centreras kring Cassie Maddox och fallet hon dras in i, där hon måste gå undercover igen. Beskrivningen av hur hon pluggar på sin karaktär, hur hon vaktar tungan och hur hon uppfylls av rollen så att hon nästan glömmer sig själv, är väldigt uppslukande.
Jag har själv spelat en roll en gång, en lightversion av Cassies undercoverarbete. Jag var en så kallad fusknolla i två veckor. Skillnaden är att jag hittade på min karaktär själv, att jag kunde ändra vad jag ville som inte passade, att ingen kunde kontrollera uppgifterna och att det ändå var meningen att de andra skulle börja misstänka mig mot slutet.
Det var väldigt jobbigt. Mycket jobbigare än jag kunde tro. Samtidigt flyter lögnerna på automatiskt om man bara övat in dem bra nog, repeterat, förberett sig på jobbiga frågor. För visst blev jag testad och utfrågad. Men ingen utmanade mig rätt ut och frågade: ”Vem är du egentligen?”
Man blir väldigt ensam när man spelar någon annan. Man får inte vara med sina vänner; man får inte ens vara med sig själv. Det är som att man byter värld för en stund. Som när man läser en spännande bok eller ser en bra film. Med den skillnaden att man här faktiskt lever berättelsen och inte kan slå ihop boken eller pausa. Självklart finns det då en risk att man fastnar i rollen. Den går inte att slå av och man får inte lägga ner den för att vila.
I Till skogs irriterade jag mig på när Ryan ljög för sina kollegor. Även i The likeness tvingas Cassie ljuga. Inte bara för sin rolls skull, utan även på grund av hennes egna motiv och planer. Det är inte lika störande här, men det gnager lite i mig även om det aldrig går över till att förstöra. Till skillnad från i vissa andra böcker med defekta huvudrollsinnehavare, så tycker jag det bidrar till handlingen på ett bra sätt.
Det som är väldigt speciellt med French är hennes talang för dramaturgi. Hon har ett vackert språk, en välbalanserad stämning, underbara mänskliga och härliga karaktärer som inte är felfria. Men det absolut bästa är hur hon låter händelserna veckla ut sig som origami och mjukt lägga sig tillrätta medan man läser. Det kan gå snabbt och långsamt om vartannat, men ändå med samma rytm. Hon tappar aldrig takten, släpper aldrig läsaren. Mitt i en scen kan hon bryta för att utforska Cassies tankar. Även då behåller vi kontakten och intresset. Det är stor skrivkonst.
Tidigare nämnt om The likeness och Tana French:
Jag har nu läst ut the Likeness av Tana French. Den var helt underbar, fantastisk, spektakulär. Så här i efterhand känns Till skogs nästan dålig eftersom the Likeness var ännu bättre.
Men nog om det. Recension kommer snart.
Nu har jag dock bestämt att genast läsa Faithful Place. Jag brukar normalt sett varva böcker och försöka byta genre lite hela tiden, men jag kan inte låta bli den här gången. Jag är så kär i French språk, i stämningen, i karaktärerna, i händelsernas sätt att veckla ut sig som origami och mjukt lägga sig tillrätta medan man läser.
Alltså skiter jag i mina principer, i mina vanor och i alla andra böcker som väntar hemma. Nu ska jag ha mer French! Och hör sen.
Tidigare nämnt om Tana French:
Just nu åker alla möjliga lyckliga människor mot bokmässan. Själv sitter jag här och kan bara drömma om sådan lyx.
Nästa år kanske jag tar mig dit och ser om det är så underbart som det låter.
I år får jag dock nöja mig med andrahandsinformation och mina egna böcker här hemma.
Jag kommer dock inte att ha tråkigt. Jag ska ju till slutsålda Pole Art i helgen och i och med det även till några workshoppar. Det blir fullt upp, men ingen bokmässa.
Pole Art 2010
Det var ju så här det var att läsa Tana French. Underbart.
Jag har börjat på The likeness, kommit hundra sidor och jag är redan så där härligt nöjd och kär som man bara blir av en Bra Bok.
Jag vet att en del hade lite svårt för hennes språk i Till skogs. Men jag älskar det. Det lite dimmiga, det lite poetiska, det lite så där drömmande.
Tidigare nämnt om Tana French:
Slaughterhouse 5 av Kurt Vonnegut
Nästa bok efter Vårlik av Mons Kallentoft är utsedd. Det blir Slaughterhouse-five av Kurt Vonnegut. Faktum är att jag aldrig läst Vonnegut tidigare, vilket verkar betyda att jag missat en viss, bland bokälskande och mer tungsinta tonåringar, viktig period i mitt liv. Så jag får ta igen den lite nu, genom att läsa denna tunna lilla vackra bok.
Slaughterhouse-five handlar om andra världskriget, om en soldat som inte gillar krig och som tillfångatas av tyskarna. De hålls fångna i ett gammalt slakthus och där slutar jag läsa beskrivningen om boken.
Något fick mig intresserad så här sent omsider. Det var Contrariwise So it goes-samling. Frasen ”So it goes” upprepas många gånger i Slaughterhouse-five. Det har så klart tatueringssugna boknördar fastnat för. På Contrariwise finns litterära tatueringar samlade, bland annat 116 So it goes, lika många som i boken. Jag kan sitta länge och bläddra bland contrariwisetatueringarna, gissa ursprunget och fundera på vad jag själv kanske vill ha. Men jag har faktiskt inte hittat något så fantastiskt citat i en bok att jag vill tatuera det. Kanske från Dhalgren… hmm…
Läser nu Vårlik av Mons Kallentoft. Det är så skönt att läsa på svenska igen efter så många engelska böcker (en åtta-tio stycken). När jag läser på engelska så känns det inte jobbigt, men när jag går över till svenska så känns det tydligt att det ju är det här som är mitt modersmål. Det går snabbare, jag associerar mer innehåll till varje ord, som därmed blir mer betydelsefulla.
Tidigare har jag läst både Midnattsblot, Sommardöden och Höstoffer. Har du inte kommit lika långt i serien, så kanske du inte vill läsa mer om Vårlik nu. Spara till senare, det är en order.
Mons Kallentoft
Till viss del har jag, efter de tidigare tre delarna i serien, tröttnat på Kallentofts språk (hans personliga, inte svenskan). Det är lite snuttigt på något sätt. Kanske har jag även tröttnat på det ständiga beskrivandet i korta meningar av vad döende, döda och allehanda spöken känner och tänker. Ändå, ändå, ändå! …så känns det riktigt härligt att få hälsa på Malin Fors i Linköping igen. Det har hänt saker sedan sist. Halleluja! Äntligen har hon slutat dricka alkohol. Det här kan jag avslöja, för det läser man om redan på de första sidorna.
En av de saker jag knappt kunde tåla i de tidigare böckerna var ju just Malin Fors patetiska drickande. Det var så pass kväljande obehagligt, upprörande, frustrerande att jag ville slå henne, bränna boken eller i alla fall kasta den i väggen. Är det Kallentofts avsikt med beskrivningarna av karaktärens sviktande karaktär, så är det briljant. Då har han lyckats. Men jag tycker ändå inte riktigt om att må så dåligt för någons skull. Då ser jag hellre vansinniga mordbilder framför mig än Malins hopsjunkna kropp vid köksbordet framför tequilaflaskan. Här har han nämligen skapat ypperlig tragik av just den sort jag verkligen inte tål.
Vårlik börjar alltså fantastiskt bra, men jag får väl försöka undvika att naivt tro att det löper på lika smärtfritt hela boken. Säkert sitter jag här och svär snart igen. Men just nu är det helt underbart att få läsa svensk superdeckare. Får jag som jag vill så slukar jag den förmodligen alldeles för fort och sedan sitter jag där och väntar otåligt på nästa (för visst ska det komma en femte och sista del?).
Ett smakprov från diktsamlingen Den amerikanska natten av Jim Morrison, som jag köpte härom veckan på antikvariat och som jag bläddrar i parallellt med Vårlik av Mons Kallentoft.
Heaven or hell…
Heaven or Hell the circus
of your actionsTo Play
(chance is god here)
at Carnivalassuage the guilt
The deep fearThe separate loneliness
open Sinygog
open sesameThe Party of new connections
mind made free
Love cannot save you
from your own fateArt cannot sooth
Words cannot tame
The Night(Ur Den amerikanska natten av Jim Morrison, s 204)
Det här utdraget är nog lite mer spolierande än det senaste inlägget. Men inte förstörande spolierande, tycker jag. Det avslöjar något litet om någon som dyker upp i handlingen, men ingenting runt omkring övet huvud taget. Är du fascistiskt känslig som jag, så kanske du ändå ska sluta läsa nu. Anse dig varnad. ;)
Poeten Newboy, i Dhalgren av Samuel R Delany, beskriver sitt skrivande:
”When I’m not actually working, I have no choice: I must consider it worthless. But when I’m actually engaged in it, writing, revising, shaping and polishing, by the same process, I have to consider it the most imporant thing in the world. And I’m very suspect of any other attitude.”
(s. 355)
Under dessa väntans tider ska ni få ett smakprov. Det avslöjar ingenting viktigt för handlingen, men vill du bli lika fnissig som jag när du läser det i boken, så ska du så klart inte läsa det här, nu.
Huvudpersonen Kid kommer in i parken för första gången:
That wasn’t buildings on the other side of the street: Trees rose abocve the park wall, black as shale. Loufer headed toward the entrance.
”Is it safe in there?”
”Looks pretty scary.” Tak nodded. ”Probably keep any criminal with a grain of sense at home. Anybody who wasn’t a mugger would be out of his mind to go in there.” He glanced back, grinned. ”Which probably means all the muggers have gotten tired of waiting and gone home to bed a long time ago. Come on.”
Stone lions flanked the entrance.
”It’s funny,” Tak said; they passed between. ”You show me a place where they tell women to stay out of a t night because of all the nasty, evil men luring there to do nasty, evil things; and you know what you’ll find?”
”Queers.”
Tak glanced over, pulled his cap visor down. ”Yeah.”
(s. 21)
Feuerzeug - Brinner för böcker 