Jag har till slut kommit fram till att bloggen är odöd, dvs död, men inte riktigt helt död.
Jag har därför beslutat att starta en instagrambokblogg, och den skall heta Books Of Doom.
Där fortsätter jag dela med mig av spoilerfria recensioner från hjärtat. Så in och följ!
Denna kära blogg. Ibland är den omhuldad, och ibland är den mer nonchalant behandlad, men den kommer alltid att vara min blogg.
Med detta sagt, så är det ibland lite tungt att blogga själv. Jag började blogga för att få kontakt med andra läsare, för att få ut mina åsikter om bloggar, för att få mothugg, inspiration och insikt.
Ibland blir det inte så mycket av det, utan jag sitter mest och skriker ut i etern. Ibland är det också mycket i privatlivet, som det sista året/åren, och då är det bloggen som får lida.
Men generellt känns det fortfarande och alltid kul, givande och viktigt att fortsätta skriva om böcker från en läsares perspektiv.
Jag har fått så mycket tillbaka.
Men nu, alla ni! Nu händer det något nytt!
Nu kommer jag, parallellt med den här bloggen, att börja blogga tillsammans med Anna Bark Persson, min kära elitistmörkerkollega, fellow bloggare, twittrare och kickass feminist och genusvetare.
Svart rymd handlar om fantasy, science fiction och allt som är mörkt och djupt, och givetvis med en kritisk superanalys.
Tillsammans kommer vi att vara väldigt feministiska och fantastiska, tror jag.
(Alla mina recensioner kommer även fortsatt att publiceras här, precis som vanligt)
Välkomna ut i den svarta rymden! We have feminist barbarian porn.
Existerar science fantasy? Ja, det gör det visst, och nu har jag läst The steel remains av Richard Morgan, som knappast kan passa bättre i den genren. Den blandar inte bara fantasy och science fiction, utan har dessutom två fullständigt homosexuella huvudpersoner, vilket jag nog aldrig upplevt i genrelitteraturen förut.
The steel remains känns helt och hållet som fantasy vad gäller stil och miljöer, men hör ändå nästan mer hemma i science fiction eftersom det inte är magi (även om världens innevånare nog tror det), utan teknologi och/eller biologi.
Huvudpersonen, Ringil, har lämnat sin hemstad efter att ha kämpat heroiskt i flera krig, det senare mot ”drakfolket”, som kanske inte var drakar så mycket som utomjordingar av reptilslag. Nu måste han återvända till sin hemstad för att enligt sin ärade moders utförliga önskan söka efter sin försvunna kusin, som sålts som slav. Väl hemkommen dras han snabbt in i de gamla kriminella kretsar han lämnade för flera år sedan, men också in i en ny värld befolkad av utomjordingar som kommit för att ta tillbaka sin planet. Dessutom får han ta emot ständiga gliringar om sin sexuella läggning och hantera de ljuvliga pinor vi kan kalla ”gamla ex” och ”blivande ex”.
Oj. Ja.
Ringil är inte ensam huvudperson. Vid sin sida, om än inte fysiskt, har han den lesbiska utomjordingen Archeth, som lämnats i världen av sin flyende art. Han får även sällskap av en gammal vän, nomaden och stamhövdingen Egar Drakbane.
Berättelsen är relativt tunn och ranglig under all action, men vi kan ju tänka oss att det beror på att det här är första delen i en trilogi, och att berättelsen måste byggas upp ordentligt innan den kan ta fart och liksom explodera i tredje boken, som vanligt. Den andra boken, The cold commands, ropar på mig i detta nu på att få bli läst, så det blir den snart, och den tredje avslutande delen The dark defiles beräknas komma i augusti 2014. Herregud, orka vänta så länge!
Ja, jag uppskattade storligen denna queera, annorlunda actionfantasybok. Abercrombie har såklart blurbat den, men det vet ni ju, att vi inte litar på blurbar på den här bloggen.
Vill du ha yxfantasy? Barbarisk, våldsam fantasy med crazy alien guys? Då är detta din bok. Plus massa gay sexscener. Hah! Måste man ju gilla.
Människor koloniserar en planet för att utnyttja naturresurser och tjänar stora pengar. De vill inte höra något om intelligenta varelser. Känns det igen? Ja, visst gör det det, men jag lovar att Fuzzy nation är bland det bästa du läst ändå. Om du inte läst originalet Little fuzzy, som den här boken bygger på. (Jag har dock inte läst den, men tvivlar på att den kan vara bättre ;)
John Scalzi lyckas använda en redan använd idé, och en redan skriven bok, och liksom ändå få till det. I och för sig har han fördelen att bokens egentliga huvudpersoner är dödssöta furrisar, och att en av bifigurerna är en gullig labrador, men han lyckas till och med skriva om dessa sötchockskaosdjur utan att tappa allvaret. För det är en allvarlig bok.
Huvudpersonen, Jack, är en sån där egoistisk spjuver. Han bryr sig mest om sig själv, men är tillräckligt charmig och rapp för att folk ska stå ut med honom ändå, oftast. När han på samma dag lyckas spränga en bergssida, vilket orsakar en ekologisk katastrof, och upptäcka en ny art, så utmanas hans egoism till det yttersta. Dessutom måste han bestämma sig för om den här sötegullimysiga carebjörnen är intelligent eller inte.
Jag kan inte låta bli att dra vissa, hrrrm, paralleller, till andra tillfällen jag upplevt att söthet upplevt som omöjligt att kombinera med intelligens. Har vi hört talas om det allihop, kanske? Ja, lite va?
Som i all den bästa science fiction är Fuzzy nation både spännande, fantastisk, och whatnot, samtidigt som den lyckas flika in intressanta frågor: Vad är intelligens? Vad är kön? Vad är en familj? Vilka rättigheter bör den här pälsbollen ha?
Förstår ni det här svamlet? Framgår det att Fuzzy nation är en fantastisk, söt, sorglig och underbar bok om viktiga och samtidigt oändligt gråtmilda ämnen?
Förstår ni att ni måste skaffa den och läsa den?
Bra.
Tidigare om John Scalzi:
Jag brukar ganska ofta förföras av vackra omslag med snitsiga slagord, som t ex när jag hittade superfullpoängaren Wool. Men den här gången gick jag på en rejäl nit.
Jag skaffade The 5th wave enbart på impuls. Den hade ett snyggt omslag, och det stod ”They are coming for us. All of us.” Och på baksidan:
”The 1st wave took out half a million people. The 2nd wave put that number to shame. The 3rd wave lasted a little longer, twelve weeks… four billion dead. In the 4th wave, you can’t trust that people are still people. And the 5th wave? No one knows. But it’s coming.”
Problemet är, att boken utspelar sig efteråt. Författaren, Rick Yancey, börjar briljant med en ung flickas vandring genom ett öde landskap där hon hoppas slippa möta någon, eftersom hon inte vet om de är människor eller utomjordingar. Hon är ensam och rädd, och tänker tillbaka på hur utomjordingarna först kom till jorden, på alla som dött och på familjen hon förlorat.
Det är ganska gudomligt bra ett tag.
Sedan vill Yancey vara lite fräsch och ny och unken på samma gång. Så han skippar framåt och låter oss uppleva den här femte vågen, som ärligt talat blir ett enda stort antiklimax. Hypen håller INTE.
Handlingen går från dystopi till emoartad tonårsfars. Den unga tjejen utsätts för en rad allt mer osannolika sammanträffanden, och stämningen är som bortblåst.
Jag kunde dessutom känna exakt när det hände. Från ett kapitel till ett annat föll hela korthuset ihop. Poff. Blärk.
Råkar du få boken i händerna så kan du läsa till sidan 101. Sedan är det inte värt det. Tänk istället ihop en egen mitten och ett eget slut och var nöjd och glad.
Om du ändå vill läsa mer, så blir det lite bättre ett tag mot slutet, men det är liksom inte bra nog ändå. Det hela är nästan exakt som när jag läste The first days av Rhiannon Frater. Den bokens ursäkt var att den var en debutbok, och från början skriven som en följetong på en blogg. Den här boken har ingen sådan ursäkt vad jag vet. Den är bara dålig.
The fifth wave får fem hundra minus. Och då har jag inte ens något betygssystem.
Är du den femte medlemmen i landstigningstruppen? I så fall är det troligt att du dör.
Har du röd skjorta (redshirt)? Då är det kört.
Det här är gamla härliga internskämt bland trekkies, dvs vi som gillar Star Trek, och det har John Scalzi tagit fasta på när han skrev Redshirts, och vågade göra satir på dem som boldly go.
I Redshirts kliver vi rätt in i ett rymdskepp, som känns ytterligt bekant. Det heter förvisso Intrepid, och kaptän heter Abernathy, men sånt är ju copyrightat och jox.
Scalzi ber oss älska Dahl och hans vänner, medan de gör sig hemastadda på sina nya poster långt ner i rangordningen på Intrepid.
Medan de nya rekryterna lär sig sin plats ombord, börjar de också uppfatta den suspekta stämning som råder. Folk försvinner plötsligt strax innan Abernathy eller de andra bryggofficererna dyker upp. Folk vill verkligen inte följa med på landstigningsuppdrag. Folk vill inte dö. Särskilt farligt verkar det vara att följa med Kerensky. Kerensky själv råkar ständigt ut för nära-döden-upplevelser på olika planeter. Men klarar sig mirakulöst, till skillnad från sina följeslagare.
Dessutom lär sig Dahl hur man lyckas framställa fantastiska biologiska lösningar på alldeles för kort tid. Och hur man ska leverera nyheten lagom dramatiskt på bryggan.
Det verkar också finnas regler att följa för att överleva, om man gudförbjude dras med på ett landstigningsuppdrag.
Det finns över huvud taget väldigt många mystiska regler och sammanträffanden ombord. Och Dahl… dras allt längre in… i konspirationen!
Så gillar du science fiction, är inte rädd för humor och satir, och vill veta vad tusan som är grejen med the Intrepid: Ojojoj! Du kommer gilla detta.
Jag måste bara dela med mig av denna fantastiska sajt!
Jag upptäckte den då många författare på twitter länkar dit när de ger bort sina böcker gratis, för att öka intresset, eller för att få en läsarkrets och senare kunna locka ett förlag.
Den heter Kobo books, och där finns dels en länk till gratis böcker från public domain, men också möjligheten att söka på t ex science fiction eller fantasy och filtrera för gratis, och få upp massor.
Böckerna med priser på är inte helt dyra de heller. I många fall är första boken i en serie gratis, och sedan kan man köpa uppföljarna, om man tyckte att det var bra.
Kobo är enkelt att registrera sig på, och du behöver inte registrera betalningsmetod om du inte vill betala för något. De tillåter nedladdning ffa i .epub, som väl är det bästa och mest allsidiga formatet. Ibland använder de även Adobe DRM, som man måste öppna i Adobe Digital Editions innan man kan läsa på t ex mobilen.
…
När man väljer böcker har Kobo väldigt bra uppdelning i genrer, med mer precision än bara ”SF och Fantasy”. De har även romantisk fantasy, militär sf, etc. Dessutom kan man lämna betyg på böcker, så det är lätt att börja med säkra kort som många har gett högt betyg.
…
Återkom gärna och berätta om ni testar Kobo, och allra helst länka till bra böcker ni hittar!
Och tipsa gärna ifall ni har andra bra sajter för eböcker på fickan. (Amazon undanbedes)
…
(Och nej, jag har verkligen inte fått betalt eller något för detta. Blev bara lycklig och klickade hem tusen böcker att prova.)
Man gjorde allt som gick att göra. Men plötsligt insåg man att vetenskapen hade gått för långt. Man hatade sin skapelse, och dömde den till glömska.
I Härskarna av Niels E Nielsen möter vi ingen postapokalyps. Faktiskt har det gått ganska bra för mänskligheten trots allt.
Antikvariatshopping 2011-09-05 (2)
Vi lever i fria universitetsstäder med trädgårdar och vin. Vi latar oss och studerar hela dagarna, fyller kvällarna med akademiska samtal, letar samtalsämnen bland ofarliga vetenskapliga diskussioner, skriver på våra avhandlingar om Byron.
Men ute på den gamla uppskjutningsrampen finns något kvar. Någon. Några.
Långsamt nystas mänsklighetens smutsiga förflutna upp. Vi var en teknologisk sensation. Vi ville nå stjärnorna. Men våra kroppar klarade inte av påfrestningarna som krävs för att nå stjärnorna, så vi manipulerade fram androider med mänskliga sinnen och tåliga kroppar, som kunde beträda Uranus, kliva in i stjärnor, resa över galaxerna. Sedan sände vi de bästa med våra skepp, och såg dem aldrig mer igen.
Då ångrade vi oss, och vi låste in de gamla prototyperna och de halvfärdiga och försökte glömma bort dem. Sedan ägnade vi oss åt musik, vin och sång istället. Försökte glömma vad vi gjort med mänskligt liv. Försökte glömma bort att de var mänskliga.
Härskarna är sjukt tramsig då och då. Den slingrar sig fram genom dialoger och poesi tills man blir galen, men kärnan är stark och fantastisk. Den handlar om väldigt viktiga, bra och intressanta frågor. Jag önskar förvisso att den kunnat skrivas om och kokas ihop, men ändå… det är väldigt bra.
Hittar du den, så läs.
Hej, jag heter Feuerzeug och jag älskar virusböcker.
Nu har jag läst The 11th plague av LT Peters. Jag hittar ingen information om författaren någonstans. Jag börjar nästan tvivla på att boken ens finns, men den är alltså en riktig pärla.
Hör här:
”He was dead.
No one was there to watch him die or hear his final gasp for breath. No one paused to wipe away the foamy trickle of bluish blood that oozed from the corner of his mouth. […] Who he was or where he died made little difference. All that really mattered was that he had died. […] And with his death, the end began.” (s 11)
Den börjar så där bra. Och den fortsätter så där bra.
The 11th plague av LT Peters
Det har hänt saker sedan 1973 då boken skrevs. Idag hade den nog handlat om ett virus istället för en bakterie, men vem vet. Situationen kan bli densamma väldigt enkelt, och det är ett dramatiskt men inte allt för osannolikt scenario. (Det roligaste är när de kopplar upp sig mot huvuddatorn med direktlina, och jag helt glömmer bort att de faktiskt menar precis det, inte någon slags fiber och lösenord. De kopplar upp sig DIREKT MOT JÄTTEDATORN. Den enda datorn. Haha!)
Varför är den väldens bästa virusbok? Jo, för författaren har en sån jädra koll. Det känns trovärdigt hela vägen. Karaktärerna tar inte världens bästa beslut, men jag tror på alla fakta, det är välskrivet och det är läskigt som fan.
Någonstans i mellanöstern skapas en superbakterie. Den släpps lös i USA, och plötsligt står läkarna handfallna medan patienterna dör.
Ganska fort inser man att det är spektakulära omständigheter. En grupp sätts samman på en militärbas för att lösa det medicinska problemet. I en kamp mot klockan försöker de rädda åtminstone en bråkdel av befolkningen.
Det här är vad jag letat efter hela mitt liv!!!
Äntligen en makalös virusbok. Och helt okänd. Helt anonym.
Den verkar finnas att få tag i här och där, så är du sugen KÖP.
Den är märkt av sin tid. Det är inte jättebra rakt igenom, men det slår alla andra virusböcker med hästlängder ändå. NOMNOM.
Vill du ha överlevnad eller virrpanna? I Efter sammanbrottet av Ron Goulart får vi möta postapokalypsen i en mer sansad form. Fast nu ljuger jag, för det är hysteriskt.
Det finns något slags samhälle kvar, i form av småstater. Varje stat sköter sitt, krigar, uppgång och fall, och så vidare. Men fokus i Efter sammanbrottet ligger långt från min vanliga postapokalyps. Det är mer Terry Pratchett, Douglas Adams och andra virrpannor jag tänker på. Själva apokalypsen är överspelad, men den där sansen är… nog inte.
Vi följer huvudpersonen, som är detektiv, på hans jakt efter en farlig terrorist. Terroristen kallar sig Lady Day, och består egentligen av ett helt gäng kvinnor, som dyker upp hastigt och lustigt och mördar högt uppsatta män.
Det hela påminner väldigt mycket om något ryskt…
Efter sammanbrottet av Ron Goulart
Under detektiven Haleys sökande träffar han på alla möjliga konstiga människor, hamnar i alla möjliga konstiga situationer och har en väldig tur som överlever.
Det är väldigt roligt ibland, även om språket ibland är väldigt svårt att svälja. Den skrevs 1970, och den är precis så öppensinnad som en bok ska vara, men vissa ord… använder vi helt enkelt inte längre. Det låter helt galet när de står på det här sättet i en bok, men man får ta det för vad det är, en anakronism.
Allra roligast är det nog när man måste argumentera med datalådor, för att få dem att spotta ut den information man vill ha. Datalådorna, dvs datorerna, kan då passa på att bjuda på en kaka om de tror att du behöver en, osv.
Som rolig science fiction är det här väldigt väldigt bra. Jag ska absolut hålla utkik efter mer Goulart.
Som postapokalyps var det kanske inte så lyckat, men jag kan leva med det för den här gången.
Bertil Mårtensson är en av mina favoritförfattare inom svensk science fiction. Jag har tidigare nämnt t ex Det gyllene språnget, om kolonister som hittar en planet befolkad av katter, som är väldigt bra på matematik.
Detta är verkligheten är Mårtenssons första bok (1968), men jag läste den reviderade andra utgåvan från 80-talet, dock inte den felaktiga. Ehum… jo, för det kom en pocket på tidigt 80-tal, som råkade sakna de sista sidorna. Man känner igen pocketen på att den har färgomslag. Sed kom sedan en rättad version med omslag i rött och det är den jag läste.
Detta är verkligheten kan, trots att copyright fortfarande gäller, läsas på nätet hos Projekt Runeberg. Flera andra av Mårtenssons böcker kan också hittas gratis på nätet, kolla länkar här.
Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
Så till handlingen..
Som alltid med den bästa svenska science fiction, är det inte helt lätt att förklara. Det beror både på att handlingen har en viss komplexitet, men också på att jag avslöjar för mycket vad jag än avslöjar.
För er som inte vill spoila något alls, men som tror mig när jag säger att den är underbar, läsvärd och en perfekt blandning av fantasy och science fiction, så kan det räcka att läsa hit och sedan läsa boken innan ni kommer tillbaka. HEJDÅ SÅ LÄNGE. :)
För er andra, som behöver lite mer övertalning, följer här en ospoilrig, men ändå aningen spoilrig beskrivning av Detta är verkligheten:
Vi möter en man, som bryter sig in i ett slott för att rädda en prinsessa. De rider sedan över bergen på sin ferd, som är som en häst, fast mycket annorlunda. Det är en underbar saga om hjältar och prinsessor, varelser, slott, kungariken. Det är fin fantasy.
Under tiden anar vi att vi inte vet allt om vår hjälte.
Senare skjutsas vi hastigt till en helt annan miljö, där vi inser att hjälten drömt precis allt han upplevt i fantasylandskapet. Egentligen är han medborgare i en civilisation där alla drömmer bort större delen av sina liv i perfekta, datorgenererade drömmar.
Vår hjälte genomgår en mängd personliga kriser under tiden som vi lär oss om hans verkliga hemvist. Detta är verkligheten: Mänskligheten har kommit så långt i sina teknologiska, medicinska och övriga upptäckter, att det inte längre finns några problem att lösa, eller ens särskilt många yrken att utöva. Därför drömmer de flesta människor om andra tider, där de har ”liv”.
Är det utopi eller dystopi? Kanske beror det på vem du är. Tycker du om att drömma ständigt nya fantastiska drömmar om nya världar, eller tycker du att det är obehagligt att inte leva ”på riktigt”? Tycker du kanske att det är meningslöst att leva ett liv, där du egentligen aldrig möter en annan människa?
Detta är verkligheten är verkligen fantastisk och tankeväckande. Ändå bedrägligt enkel. Jag rekommenderar den varmt.
Mer om Bertil Mårtensson:
Bertil Mårtensson på twitter:
Nu sammanfattar vi fjorton veckor då. Sist jobbade jag mycket helg och sedan var det panik och sen jul och sen terminsstart och nu känns det plötsligt lite okej igen.
Vi kan börja med att nämna några fina böcker: Babel-17 av Samuel R Delany, The reapers are the angels av Alden Bell, Worth dying for av Lee Child och Världskrig Z (World war Z) av Max Brooks.
Sedan ett par mindre bra böcker: Pandemic av Daniel Kalla och Tjärven av John Ajvide Lindqvist.
Ni kan också titta på en jättesöt bild.
Sötapokalyps
På SF-dag i Uppsala var det trevligt och jag skaffade lite böcker och sedan skaffade jag även lite fler.
Författare tävlade om att döpa ett bårhus.
Sedan, precis här någonstans blev det ganska tyst på bloggen och mycket att göra i Livet.
Då passade jag också på att vara provläsare.
Sedan var det då dags för K55 av Erika Oscarius att förvrida mina sinnen i oläslighet, samtidigt som jag sökte tröst i serier. Och efter mycket om och men, K55 äntligen slut, ett bändknull utan utlösning (för information om vad bändknull är, se recensionen i länken nyss).
Och lösningen på sirapsbok var förstås George RR Martins A song of ice and fire. Och ännu mer A song of ice and fire.
Apropå det så tipsade jag om en kokbok från Westeros och även om vad jag såg fram emot i vår.
Man kan inte bara se framåt, man måste köpa böcker nu också.
Det blev för en gångs skull en enkät i form av Yes please/no never.
Nyhetsdags!
Jag läste och älskade ytterligare en Delany, nu Nova om fantastiska rymdresor och fanatiskt sökande.
Och så… Alldeles nyss, läste jag en gruvlig seriemördardeckare av Oliver Stark, där Harper ställs öga mot öga med en galen nazist.
Då var det dags att sammanfatta ett par veckor igen.
Allt som allt har det varit en underbar lästid på sistone, trots att jag jobbat löjligt mycket. Det är som att jag kanske inte gjort annat än att jobba och läsa och sova.
Jag har iaf på lite tveksamma grunder lärt mig att välja bok med flödesschema. Jag har även gett bort en award till mina älsklingar.
Jag har läst och älskat del två i A song of ice and fire av George RR Martin, nämligen A clash of kings (Game of thrones… ni vet). Den var minst lika makalöst jättebäst som första boken och jag har nu haft Georgeförbud ett tag sedan dess för att dra ut på den underbara serien ett tag och läsa lite annat så ni inte får en fantasyöverdos.
Jag har även lyxat och vältrat mig med min Moleskine Book journal, som är min nya kärlek näst intill bloggen och alla ni andra underbara bokbloggare. Läsande som livsstil, kan man kalla det.
Jag har även läst ännu en Mo Hayder, Skin, den fjärde boken om den skamfilade hjälten Jack Caffery och hans nya sidekick Flea. Den fick mig att ta en paus från Caffery ett tag till. Ska dock läsa Hayders fristående böcker ett tag.
Veckan som följer väntar ännu mer jobb och jobb och jobb, men ni kommer ändå att få smaka på recensioner av Babel-17 av Samuel R Delany, The reapers are the angels av Alden Bell och Pandemic av Daniel Kalla. Vänta och längta!
Nästa helg är det dessutom fantasydag i Uppsala, som jag ska bevista när jag ändå jobbar helg.
För några dagar sedan, strax innan jag fick feber och strax efter bokmässan, hittade jag ett flödesschema över hur man väljer SF- eller fantasybok. Sedan dess har schemat spritts över internet, men om ni händelsevis missat det, eller om ni vill ha min åsikt alternativen som presenteras, så följer här en recension av flödesschemat. Nu när jag åter är vid mina sinnens fulla bruk.
Varning för väldigt nördigt inlägg.
SFSignals flödesschema för SF och fantasy
För schemat i största upplösning, så att allt går att läsa – klicka här.
Första valet är:
1. Where should I start?
a. Fantasy
b. SciFi
1a. Yes – I pretty much live in a fantasy land already
1b. Yes – Fly me to the moon
1c. No – Can’t I have both?
1d. No – I only read books with pictures.
1e. No – What about horror?
1f. No – I’d rather not be seen in that area of the bookstore.
Och så fortsätter det… Inte helt dumt tänkt.
Vad kan man hitta då?
Man hittar t ex världens bästa zombiebok World war Z genom att välja:
1e. No – What about horror?
Not much to choose from. Looking for vampires?
No – more like zombies.
Zombie war or one man against a horde?
With a little help from my friends.
World war Z by Max Brooks
Ursäkta va?? – ”Not much to choose from. Looking for vampires?” Pfffft! Vad är du, flödesschemamakare, 15 år och Team Edward!? Jag blir förribannad, tammefan. Vaddå inte mycket att välja på? Massor massor av zombieböcker finns det och många av dem är bra.
Om man väljer ”I’m going it alone” efter ”Zombie war or one man against a horde?” istället så får man I am legend av Richard Matheson.
Om man väljer ”No – On second thought, why not go with a classic.” istället så får man Frankenstein av Mary Shelley, för han är ju verkligen en zombie… eh.
Riktigt dåligt utbud zombier alltså. Men vad mer kan vi hitta?
Om man istället väljer Fantasy först och sedan:
Yes – I pretty much live in a fantasy land already.
Are you going to be upset when you don’t find Harry Potter?
No – I know where to find him if I need him.
Are you new to the fantasy genre?
Yes – I am as yet unfamiliar with your tropes. Do your worst.
Lord of the rings by JRR Tolkien
No – I’m not that new
The Silmarillion by JRR Tolkien
Mhm. Så är man ny ska man läsa Sagan om ringen direkt och om man läst den ska man läsa Silmarillion!? Ursäkta va. Det här är ju riktigt dåliga tips. Visst är Sagan om ringen ett nyckelverk inom genren, men knappast den man nödvändigtvis ska börja med. Och Silmarillion?! Maken till svårgenomtränglig bok får man ju leta efter. Att rekommendera den är som att jaga bort folk från fantasy från första början. Den kan man nog gladeligen läsa allra sist.
Men vad kan man mer få för fantasytips då?
Are you new to the fantasy genre?
No – I’m what you call experienced.
Like the Arthurian legend?
No
Looking for modern-day settings?
No – Let’s find another world, this one’s depressing.
Fan of Westerns?
No – Too dusty. And I’m not much of a card player.
Animals more your thing?
(Ja, för det finns ju inte djur i vilda västern??)
No – I have allergies.
How about some alternate history?
(Sade vi inte ANOTHER WORLD nyss?)
No – I never paid any attention in history class
(Är inte det just då man kan ha stor nytta av alternativhistoria?)
Ready to dive into a series?
Yes – the other two options ended with some strange choices.
(Eh?)
Does the series have to be finished?
Här hamnar man på A song of ice and fire av George RR Martin om man väljer Nej.
Den kallar de low fantasy.
Om man väljer high fantasy får man The way of kings av Brandon Sanderson, som förresten avslutar Wheel of time åt Robert Jordan , som dog i förtid.
Om man väljer Yes:
Do the words sword and sorcery have a positive connotation for you?
No
Looking for an old-fashioned Trilogy?
Yes – three is my lucky number.
What shall we read about?
Thieves –> Mistborn av Brandon Sanderson (igen)
MacGuffins –> Sword of Shannara av Terry Brooks (Vaddå, har inte de andra det?)
Assassins –> The farseer trilogy av Robin Hobb
Magicians –> The riftwar saga av Raymond E Feist
The Wheel of time av Robert Jordan hittar man förresten under:
Looking for an old-fashioned Trilogy?
No – In for a penny, in for a pound I always say.
So, five or six books enough for you?
No – I shall require at least ten.
Enjoy quests to prevent great evil frm conquering the world?
Yes – Good vs. evil on an epic scale, please.
Who will save us?
The One Power –> The wheel of time av Robert Jordan.
Det här är väldigt intressant, eftersom vi fortfarande befinner oss under ”Does the series have to be finished? – Yes”. Wheel of time är nämligen inte avslutad ännu.
A Memory of Light, sista delen, kommer under 2012 och skrivs av Brandon Sanderson sedan Robert Jordan gick bort. Detta gäller de tre sista böckerna i serien, som totalt innehåller 14 böcker (varav Robert Jordan skrev 1-11).
Om vi går tillbaka till början och istället tänker oss att vi valde varken Fantasy eller SciFi, utan istället den idiotiska: ”No- I’d rather not be seen in that area of the bookstore” så hamnar vi här:
We won’t tell. Prefer a drama?
No – I just watched The notebook last night.
Postmodern mind-bender?
No
Interested in Dystopian fiction?
Yes – I’m a sucker for worst case scenarios.
(Här har de helt glömt att zombier ska in)
Totalitarian or world gone mad?
Madness
(Om man istället väljer Dictators – Religious totalitarians här, så hamnar man på The handmaid’s tale av Margaret Atwood. Undrar om hon är nöjd med det? Hon vill ju inte heller synas i de skämmiga Fantasy- och SF-hyllorna.)
Do manufactured humans interest you?
No
Which question most frigtens you? (Who needs books? eller Who needs Free Will?)
No – I was thinking more post-apocalyptic.
Like the world on fire?
Yes – Some men just want to see the world burn.
The road av Cormac McCarthy
Hallå? Världen har sedan länge brunnit färdigt. Jag skulle känna mig lurad, hur bra The road än är.
Like the world on fire?
No – but a worldwide pandemic would be cool.
The stand av Stephen king
Man ska väl vara nöjd med att de inte skrivit att det är få böcker även i den här genren…
Ja.. ni hittar säkert egna detaljer att uppröras över.
I övrigt hittar vi ganska väntade bidrag: William Gibson, Isaac Asimov, Robert A Heinlein, HG Wells, Ursula K LeGuin, Arthur C Clarke mfl.
I allmänhet tycker jag om försök att hjälpa människor att välja böcker i fantasy och sf. Se bara på Bokstävlarnas fantastiska inverkan på Helena (Dark Places). Dessutom älskar jag flödesscheman.
Men hur fint det här än ser ut på håll, så tycker jag inte om det riktigt. För många konstiga val. För konstig uppdelning. För mycket fördomar. Och faktiskt för mycket klassiker. Vill man locka någon till en genre kan det vara farligt att ge dem klassikerna, som är favoriter bland de redan invigda, men som kan vara tunga och skrämma bort nykomlingar.
För mig ser det här ut som en kul grej för redan frälsta. Kan inte rekommendera någon att använda den för att hitta rätt bok, faktiskt.
Däremot kan man nog som redan insatt använda den som en läslista för att täcka in SF- och fantasygenrerna och få en överblick över deras subgenrer.
Senaste veckans läsning var v 26. Sedan blev det sommar och semester och sedan blev det en sjuk och samtidigt upptagen höst. Först nu har jag alltså återhämtat mig.
Det blir lite konstigt att köra med läsrapport när det handlar om 14 veckor, men sånt bryr vi oss inte om här på bloggen. Vi rapporterar när det passar och så må det vara.
Först och främst kan vi nämna Seriemördarsommaren, som föll väldigt väl ut.
Sedan gjordes mastodontuppläggen om pesten, inspirerade av A journal of the plague year av Daniel Defoe. Pestdagboken och Pestilens
Jag åkte även bokbuss till bokmässan, vilket var en upplevelse jag rekommenderar alla. Jag hade även fixat snygga visitkort till mässan, som iaf jag tycker är riktigt snygga.
Sist jag veckouppdaterade så lovade jag faktiskt Höstfantasy i och med att jag redan då fnulade på A song of ice and fire. Det får väl ses som uppfyllt nu eftersom jag läste A game of thrones och älskade den.
Lagom till Nobelpriset i litteratur delade SF-bokhandelns blogg ut Nåbelpris. Därmed startades en liten kampanj för att se till att priset gick till rätt person, vilket vi faktiskt lyckades med. Vi tar så klart på oss den framgången även om vi förstår att några av de röstande kanske röstade på helt eget bevåg.
Slutligen, så här precis innan vi avrundade veckan gästades bloggen av Swedish zombie, som gästrecenserade Vargsläkte av Caroline L Jensen. Det var väldigt roligt och den första gästen här på bloggen.
Nu har jag såklart missat massor av roliga saker som hände, men det har ni såklart läst själva, eller kan backtracka när ni har tid över. ;)
Sammanfattningsvis har jag läst långsamt som vanligt. Det är ni nog vana vid. Folk brukar prata om 40 böcker i månaden. Här snackar vi ett femtontal böcker på tre månader. För er som inte heller läser racerfort kan det ju vara en tröst.
Samlade recensioner sedan förra veckans läsning (#33):
Feuerzeug - Brinner för böcker 