Jag har till slut kommit fram till att bloggen är odöd, dvs död, men inte riktigt helt död.
Jag har därför beslutat att starta en instagrambokblogg, och den skall heta Books Of Doom.
Där fortsätter jag dela med mig av spoilerfria recensioner från hjärtat. Så in och följ!
Det är alltid underbart att få blogga om Chelsea Cain, men av någon orsak verkar väldigt få ha tagit henne till sitt hjärta riktigt som jag. Jag vet inte om jag vet en enda bekant som läst henne, faktiskt. Och jag fattar inte varför?!
Om ni tycker om deckare, eller om ni tycker om Ond Bråd Död, eller om ni tycker om när det blir ”psykologiskt”, eller om ni tycker om femiFUCKINGnism, så borde ni gilla Chelsea Cain.
”Om ni vill ha det mest blodisande deckarthrillermordpsychodramat, då är det Cain ni vill ha.”
Från Nedbruten, men inte död
Den egentliga huvudpersonen, som jag ser det, i Chelsea Cains böcker, är den kvinnliga seriemördarpsykopaten Gretchen Lowell. Gretchen är så sjuk i huvudet som det går att bli, och så vansinnig och blodtörstig, men ändå kall nog att dra ut på lidandet, att se tjusningen i att människor istället får leva med vad hon gjort mot dem.
Chelsea Cain
En av de som överlevt hennes tortyr är polisen som jagade henne, Archie Sheridan. Han såg sedemera till att hon spärrades in på mentalsjukhus där hon får ruttna bort i förnedring och ensamhet, men han är samtidigt hennes fånge. Han påminns dagligen om den tortyr hon utsatte honom för, och i någon del av hans hjärna tror jag att han aldrig blivit fri från fångenskapen.
Med detta sagt, läs de tidiga recensionerna, eller tro mig när jag säger att fler borde läsa Chelsea Cain. Börja med Heartsick.
Själv har jag nu kommit fram till den femte boken, Let me go.
Let me go av Chelsea Cain
Let me go är en perfekt fortsättning efter Kill you twice. Där fick vi se Gretchen fullständigt nedbruten av mediciner och isolering. Det var härligt att få frossa i hennes rättmätiga lidande, efter allt hon gjort.
Men nu har hon rymt. Hon är fri, och hon har en agenda.
Archie undersöker en rik mans privata ö, kroppar ansamlas i hemliga tunnlar och Gretchen är på krigsstigen. Det är vansinnigt bra och roligt och underbart blodigt, precis som Chelsea Cain lärt mig att förvänta.
Förutom mordhistorien så utvecklas bakgrundshistorien mellan Archie och Gretchen ytterligare, med ännu en sjuk twist. Det är som att Cain alltid har ytterligare ett trick, och ytterligare en tanke.
Vsg för tips.
Mer om Chelsea Cain:
Det finns en bok som varenda boknörd och bokmänniska och läsare säger att man måste läsa, eller i alla fall utropar har du inte läst den!??! ifall en klantigt nog inte har det. Den boken är Den hemliga historien (The secret history) av Donna Tartt.
Nu har jag äntligen läst den, och måste genast erkänna att ja, den är så bra och ja, man måste läsa den. Så, nu var det sagt och alla som sagt det hade rätt, och ni ska lyssna på dem, ni också.
The secret history handla (precis som The raising!) om en liten skola i USA, och om några personer som studerar där, samt om att någon dör. Men där upphör likheterna. The secret history är nämligen världens mest läsvärda och läsmåste bok, medan The raising är medioker och platt i jämförelse.
Huvudpersonen kommer till den anrika lilla skolan i Vermont av en slump. Han ska läsa grekiska för en excentrisk professor, och dras genast in i de prestigefyllda, men samtidigt kufiska, grekiskastudenternas samvaro. De är, i allt essentligt, hipstrar. Fast förr i tin’. De klär sig gubbigt, de pratar styltigt, de gillar konstiga saker, de sitter uppe på nätterna och pratar om Svåra Saker, och de umgås inte med pöbeln.
Ni fattar ju hur himla charmigt och roligt det är, bara på de premisserna. Ja, jag älskar verkligen att läsa om kufiska människor som hatar alla andra, det är inget skämt, ingen ironi, det är sant.
Till denna fina, lugna skoltillvaro, kommer faktum att en i gänget dör. Detta presenteras tidigt i boken, men jag tänker ändå inte avslöja mer än att det vi egentligen vill få veta är hur gick det till? och vem gjorde det?.
Samtidigt känns detta mordmysterium väldigt perifert ibland, för det är så jävla bra läsning hela tiden, och allt är bra, och varenda person i gänget är intressant och mystisk och cool och jag är en sån fangirl, ser Henry på biblioteket hela tiden.
Det finns redan tusen miljarder recensioner av The secret history, så jag tänker inte hålla på och berätta mer än så här.. De av er som kanske tänkt att det är en ungdomsbok har fel. De som tror att den är pretentiös har fel (det är studenterna i boken som är pretentiösa). De som tror att den är hypad har rätt, men den förtjänar det verkligen.
Så… är du liksom jag sen… läs.
Existerar science fantasy? Ja, det gör det visst, och nu har jag läst The steel remains av Richard Morgan, som knappast kan passa bättre i den genren. Den blandar inte bara fantasy och science fiction, utan har dessutom två fullständigt homosexuella huvudpersoner, vilket jag nog aldrig upplevt i genrelitteraturen förut.
The steel remains känns helt och hållet som fantasy vad gäller stil och miljöer, men hör ändå nästan mer hemma i science fiction eftersom det inte är magi (även om världens innevånare nog tror det), utan teknologi och/eller biologi.
Huvudpersonen, Ringil, har lämnat sin hemstad efter att ha kämpat heroiskt i flera krig, det senare mot ”drakfolket”, som kanske inte var drakar så mycket som utomjordingar av reptilslag. Nu måste han återvända till sin hemstad för att enligt sin ärade moders utförliga önskan söka efter sin försvunna kusin, som sålts som slav. Väl hemkommen dras han snabbt in i de gamla kriminella kretsar han lämnade för flera år sedan, men också in i en ny värld befolkad av utomjordingar som kommit för att ta tillbaka sin planet. Dessutom får han ta emot ständiga gliringar om sin sexuella läggning och hantera de ljuvliga pinor vi kan kalla ”gamla ex” och ”blivande ex”.
Oj. Ja.
Ringil är inte ensam huvudperson. Vid sin sida, om än inte fysiskt, har han den lesbiska utomjordingen Archeth, som lämnats i världen av sin flyende art. Han får även sällskap av en gammal vän, nomaden och stamhövdingen Egar Drakbane.
Berättelsen är relativt tunn och ranglig under all action, men vi kan ju tänka oss att det beror på att det här är första delen i en trilogi, och att berättelsen måste byggas upp ordentligt innan den kan ta fart och liksom explodera i tredje boken, som vanligt. Den andra boken, The cold commands, ropar på mig i detta nu på att få bli läst, så det blir den snart, och den tredje avslutande delen The dark defiles beräknas komma i augusti 2014. Herregud, orka vänta så länge!
Ja, jag uppskattade storligen denna queera, annorlunda actionfantasybok. Abercrombie har såklart blurbat den, men det vet ni ju, att vi inte litar på blurbar på den här bloggen.
Vill du ha yxfantasy? Barbarisk, våldsam fantasy med crazy alien guys? Då är detta din bok. Plus massa gay sexscener. Hah! Måste man ju gilla.
Jag hade hört mycket om Nattpatrullen/Night watch, men aldrig kommit mig för att läsa den. Men så fanns den att ladda ner från E2Go, och då blev det äntligen Nattpatrullens tur.
Sergei Lukyanenko är den tredje ryska genreförfattare jag ger mig på. Tidigare har jag läst Anna Starobinets och försökt läsa Dmitry Glukhovsky. De har någonting gemensamt, alla tre, inbillar jag mig. Någon slags rysk kyla, klyshigt nog. Det är lite avskalat och en underlig avmätt stämning. Starobinets (Den levande) lyckas väldigt bra med den här stilen, men Glukhovskys Metro 2033 fastnade jag inte alls för.
I Nattpatrullen är det här allvarliga mindre påträngande. Den är till och med ganska lättsam. Men jag kommer inte personerna särskilt nära, trots att huvudpersonen Anton utsätts för en mängd dramatiska händelser.
På Goodreads hittar jag följande beskrivning: ”Set in modern day Moscow, Night Watch is a world as elaborate and imaginative as Tolkien or the best Asimov.” Åt det kan jag bara skaka på huvudet, för det är en mycket grov överskattning. Världen är inte särskilt komplex, och även om det är fantasifullt, så är det inte oerhört originellt.
Boken utspelar sig i Ryssland i modern tid. Det finns en typ av människor som kallas Andra, och som har någon sorts magiska färdigheter. De väljer Ljuset eller Mörkret, till synes slumpmässigt utifrån dagsformen när de gör sitt val, och en del av dem får anställning i Dag- eller Nattpatrullen. Det är Ljuset som patrullerar på natten, och Mörkret som patrullerar på dagen. Detta har sin orsak i ett avtal mellan Ljuset och Mörkret, där de båda sidorna övervakar varandra för att upprätthålla vapenstillestånd.
Nattpatrullen består av tre berättelser, som sätter mig lite ur spel under läsningen, eftersom de avlöser varandra ganska abrupt. Men berättelsen hänger ändå ihop någorlunda mellan berättelserna, och vi får följa med Anton på väg upp i rankerna på hans jobb. Längs vägen inser han att Mörkret och Ljuset inte är så enkla att skilja på som han först hade tänkt, att avtalet inte är så givet, och att hans självrättfärdiga syn på sitt jobb kanske inte heller är så självklar.
Mina starkaste minnen är från vampyröverfall, mörka gator och våldsamma magikerkamper på hustak. Det är en fin berättelse, och lätt att ta till sig, men så där vansinnigt bra och spännande är det aldrig.
Jag börjar undra om jag någonsin kommer att hitta en så där fantastisk fantasyroman som ändå utspelar sig i nutid?
Om ni händelsevis råkat missa min relativt nya stora kärlek, Steven Erikson, så är det dags att uppdatera sig nu. Hans serie Malazan book of the fallen har lyckats fånga mig fullkomligt.
Det är en tio böcker lång, avslutad serie, och jag har nu läst Memories of ice, den tredje boken. Hoppas gärna ner ett par rubriker om du vill läsa om den tredje boken direkt.
Recensioner av de tidigare böckerna finner ni här:
Det är, som jag beskrivit tidigare, svårt att ta sig in i Eriksons värld, men början av den tredje boken upplevde jag inte alls som lika svårgenomtränglig. När jag läste den första boken, Gardens of the moon, kändes det som att jag hamnat mitt i serien och förväntades förstå en massa saker som jag inte kände till. Steven Erikson är oförsonlig på det viset. Man får läsa och lära sig på vägen, och acceptera att man inte förstår allt i början.
I början av den andra boken var det nästan lika illa, men nu i den tredje har det alltså lättat, och varje bok blir begriplig efter ett tag. Man kommer in i handlingen mitt i, men sedan blir fler och fler detaljer begripliga och man lär känna personerna.
Erikson byter huvudpersoner i varje bok, även om vissa återkommer, men berättelserna är inte fristående, utan följer efter eller parallellt med varandra. Det påminner lite om hur George RR Martin skriver, fast utan fullt så många förstahandsberättare.
Eriksons värld är komplex och bekant. Den har allt jag önskar mig av fantasy, utan att vara förutsägbar eller kännas gammal.
En kort introduktion
I landet Malazan, som serien är döpt efter, styr en religiös envåldshärskare som gärna erövrar nya länder, och som dessutom strävar efter att utplåna alla magiker (utom de hon använder mot andra magiker).
Magi är någonting man når genom att sträcka sig till en warren, dvs en annan dimension, eller ett land i en dimension. Genom den porten kan man ta genvägar genom det magiska landskapet, eller hämta kraft till trolleri att använda här och nu. Olika magiker hör till olika warrens, som i sin tur har olika styrkor och svagheter, och olika gudar som härskar över dem. Magin är central för Eriksons berättelse, precis som jag vill ha det.
Steven Erikson skriver bra, fast som sagt ganska nonchalant mot läsaren. Det är ofta spännande och ofta roligt. Det är klassisk helyllefantasy, high fantasy, riktig fantasy, vad nu nu vill kalla det. Jag rekommenderar det gärna för den fantasyläsande, men det är förmodligen inte riktigt rätt bok att börja läsa fantasy med. Om du inte absolut envisas.
Första boken, Gardens of the moon
I den första boken befinner vi oss på kontinenten Genabackis, där det Malazanska imperiet erövrar stad efter stad. Vi lär känna soldater ur den fruktade Malazanska armen. De flesta hör till den beryktade avdelningen Bridgeburners. Vi möter den fantastiska magikern Tattersail, frodig och stark, och outgrundligt sorgsen. Vi träffar även den unga fiskarflickan som utnyttjas av högre makter, och världens sötaste lilla tjuv, Crokus.
Den malazanska världskartan
Bok två, Deadhouse gates
I den andra boken förflyttas vi till en ny kontinent, Seven cities, och de flesta personerna i handlingen är nya. Deadhouse gates handlar om apokalypsen, så som den beskrivs av ökenfolken i Seven cities. Apokalypsens gudinna leds av sierskan Sha’ik. Runt omkring denna centrala händelse har vi en Malazansk armé på historiens längsta marsch, över slätt, flod, skog och öken. De befinner sig på ockuperat område i Seven cities, och apokalypsen är deras fiende. Vi möter även ett litet sällskap på väg genom warrens med risk sina sinnen och sina liv. Alla dessa människor (och andra humanoida arter) har med varandra att göra på något sätt, och deras bidrag till berättelsen är alla lika viktiga, spännande och intressanta.
I Deadhouse gates får vi även lära oss lite mer om historien bakom de makalösa Bridgeburners.
Deadhouse gates var ännu bättre än första boken, och väl sammanhållen, sorglig, storslagen, rolig, spännande…
Bok tre, Memories of ice
Så är vi framme vid den tredje boken. I Memories of ice, som nog är ännu lite bättre än Deadhouse gates, är vi åter igen på en ny kontinent, och handlingen utspelar sig parallellt med bok två.
Vi är tillbaka på kontinenten Genabackis tillsammans med Bridgeburners, som marscherar från de erövrade städerna, mot en ny fiende. I söder har allt fler städer anslutit sig till en mystisk sekt, som dödar alla invånare som inte ansluter sig till dem. Anhängarna kallas Tenescowri, och de följer med armén som en hord av galningar, och de lever på människokött. Dessutom får vi möta de odöda T’lan Imass igen, samt mina favoriter – deras odöda stora hunddjur, T’lan Ay.
Utan att avslöja mer kan jag ändå avslöja (!) att vi återser många bekanta ansikten, och några nya. Det är den läskigaste, mest spännande boken av de tre, och om inte annat väl ett gott argument för att ta sig vidare i serien.
Äntligen börjar jag förstå skillnaden på Eriksons olika humanoida arter, olika typer av magi, med mera. Det känns hemtamt nu, och jag kan till fullo låta mig uppslukas av berättelsen.
Letar du efter en riktigt bra fantasyserie, så tycker jag att du ska ta den här.
Tidigare om Steven Erikson:
Vi har alla varit där. Det är motigt. Det känns inte roligt längre. Det tar emot att röra vid hen. Man hittar på ursäkter, gör annat, putsar ljusstakar och sorterar posten.
Men förr eller senare måste man konfrontera faktum: Det här är inte en bok för mig.
Så var det mellan mig och Svavelvinter av Erik Granström.
Jag har, ärligt talat, haft mina misstankar redan tidigare. Men av någon orsak, förmodligen ett förblindande behov av svensk fantasy, lade jag till Svavelvinter i en bokbeställning och hoppades på det bästa.
Efter att ha läst Deadhouse gates av Steven Eriksons var jag sugen på ”mer fantasy”, så jag satte tänderna i Svavelvinter, och tuggade, och tuggade, och tuggade. Och tuggade.
Det tog aldrig slut. Det hände aldrig någonting. Jag hade ingen aning om vem jag läste, förutom till namnet. Vilka är människorna? Vad driver dem? Vad händer? Vad är meningen med allt?
Av någon orsak fick dessa elementära och essentiella frågor inte något svar. Det kan bero på mig, mitt ihåliga huvud som sade klonk i kontakt med boken, istället för bonk (se citatet högst upp på bloggen). Det kan också vara boken. Men det tvivlar jag på.
Svavelvinter handlar om en värld som är i hög grad beroende av svavel som exportvara. Man behöver det för att processa vin, och för att skapa krut. Boken handlar om, antar jag, hur svavelexporten hotas och ön som producerar svavlet ockuperas med hjälp av en konspiration. Exakt hur vet jag inte, för det hände nog efter de 300 sidor jag läste.
När jag efter 300 sidor fortfarande inte kände den där läskärleken, så insåg jag att jag måste följa mitt eget råd och lägga bort boken. Så det gjorde jag.
Jag vet alltså inte hur det gick, eller om det blev magiskt bra på slutet. Men jag vet att det inte riktigt hände, det där magiska i en bok, på de första 300 sidorna, och då får det fan va’.
Vill någon av er absolut bilda er egen åsikt så kan ni få Svavelvinter och Slaktare små av mig. Eller ännu hellre, byta mot något.
För att lyckas återuppleva ungdomens eufori och läshets genom tiotals böcker, som tog oss långt ifrån läxor och föräldrar och vaddetnuvar, kan vi gå till vansinniga extremer.
Nu antar jag en hel del om er, men förhoppningsvis känner ni igen er.
Jag längtar ständigt efter den där fantasyserien som jag vill ÄTA UPP SOM EN BAKELSE och mosa in i huvudet, trycka in bok efter bok.
Jag trodde nog inte direkt att det skulle vara Steven Eriksons Malazan book of the fallen, men det är det.
Långt innan den insikten gjorde jag av någon orsak en jättebeställning och klickade hem samtliga tio böcker i serien. Det kanske är konstigt beteende, men ibland gör jag sånt, köper hela serien på en gång.
Sedan läste jag den första boken, Gardens of the moon. Det var inte förälskelse vid första ögonkastet. Det sade inte klick. Kanske var jag lite slut och trött, men i början förstod jag verkligen ingenting.
Det kändes som att Gardens of the moon var den femte bokeni serien, och inte den första. Jag kastades direkt in i en värld jag över huvud taget inte kände till. Jag visste inte vad orden betydde, vilka personerna var, vad de pratade om eller vad det var för jävla VAD HÄNDER!? Vad håller du på med?!
Det var som sagt inte alls någon ögonblicklig förälskelse. I många sidor satt jag parallellt med läsandet och gastade över Twitter att någon måste snälla hjälpa mig, snälla säg att det blir bättre, att man börjar förstå. Som tur är fanns det några vänliga själar, som kunde lugna mig. Och de hade rätt. Det blev bättre. Det blev jättebra.
Steven Erikson har skapat en ganska komplex värld, om än fruktansvärt bekant i fantasysammanhang. Detta blir en del av tjusningen med Erikson, att lära känna hans värld steg för steg.
En kort introduktion
Malazan, som serien är döpt efter, är ett land. Malazan styrs av en religiös envåldshärskare, som gärna erövrar nya länder, och som dessutom strävar efter att utplåna alla magiker (utom de hon använder mot andra magiker).
I första boken lär vi känna Malazanska soldater, den fantastiska magikern Tattersail, den unga fiskarflickan som utnyttjas av högre intressen och världens sötaste lilla tjuv, Crokus.
Alla dessa och många fler underbara karaktärer växer sakta fram ur röran som är Malazan book of the fallen.
Magin hos Erikson, är någonting man når genom att sträcka sig till en warren (som jag för kul brukar översätta med kaninhål, google it), dvs en annan dimension, eller ett land i en dimension. Genom den porten kan man vandra i det magiska landskapet, eller nå magi att använda till trolleri här och nu. Magiker känner av andra magikers trollande, och magin är central för handlingen mest hela tiden (stort plus).
Steven Erikson skriver bra, om än lite nonchalant mot läsaren. Det är ofta spännande och ofta roligt. Det är klassisk helyllefantasy, high fantasy, riktig fantasy, vad nu nu vill kalla det. Jag rekommenderar det gärna för den fantasyläsande, men det är förmodligen inte riktigt rätt bok att börja läsa fantasy med. Om du inte absolut envisas.
Deadhouse gates
I den andra boken, Deadhouse gates, förflyttas vi till en ny kontinent, Seven cities, men återser ändå några gamla ansikten längs berättelsens gång.
Det är i mångt och mycket precis som i första boken: Jag fattar till en början ingenting. Ok, jag fattar lite mer eftersom det är andra boken, men sedan tar det fart och då är det 180 knyck hela vägen, ända in i dödshuset, tortyren, döden och upplösningen.
Deadhouse gates handlar framför allt om apokalypsen, så som den beskrivs av ökenfolken i Seven cities. Apokalypsens gudinna leds av sierskan Sha’ik. Runt omkring denna centrala händelse har vi en Malazansk armé på historiens längsta marsch, över slätt, flod, skog och öken. De befinner sig på ockuperat område i Seven cities, och apokalypsen är deras fiende. Vi möter även ett litet sällskap på väg genom warrens med risk sina sinnen och sina liv. Alla dessa människor (och andra humanoida arter) har med varandra att göra på något sätt, och deras bidrag till berättelsen är alla lika viktiga, spännande och intressanta.
Jag tyckte mycket om Deadhouse gates, kanske mer än första boken. Ja, mer. Den är tydlig och väl sammanhållen, sorglig, storslagen, rolig, spännande… Det är väldigt bra fantasy.
Deadhouse gates är som Gardens of the moon, fast bättre, helt enkelt. Så som det ska vara om det är en riktigt bra fantasyserie. Du lär dig mer om världen, författaren kommer in i mytologin och tar dig med sig.
Nu känner jag verkligen att jag kan rekommendera Steven Erikson, och kommer att börja direkt med nästa bok, Memories of ice.
Låt oss bli tonåringar igen, och sluka en hel serie som galna hemuler!
”Läs en riktigt bra och lång bok. Och välj med fördel The Passage.”
Ja, nog för att The passage av Justin Cronin var hypad, men den förtjänade det.
The passage är en bok om apokalypsen, om pandemi, total utrotning, smitta, rädsla, att förlora sin kultur, att överleva, att kämpa och överleva. Det är en detaljerad redogörelse för vad som hände och för vad som händer efteråt.
The twelve är en bok om vad som hände efter The passage.
The Passage av Justin Cronin
På Litteraturmagazinet.se recenserades The Twelve av Henrik Elstad, som säger bland annat:
” I ”De första tolv” spretar handlingen för mycket när författaren lägger till ytterligare trådar som ska knytas ihop. Det trots att författaren lyckas bra med att repetera de viktigaste bitarna från första boken. Persongalleriet är nu för omfattande och gör det svårt att lära känna alla karaktärer.”
Jag tycker så här (ni kan eventuellt känna igen vissa dogmer):
The twelve är en lång bok. Längre böcker är alltid bättre än korta böcker. Men då kan en del också bli lite uttråkade på vägen, som liksom inte fattat en tjock boks storhet.
Efter The passage skulle inte jag, som Henrik Elstad, kalla uppföljaren spretig. Jag ser den som mer sammanhållen och entydigt målsökande än den första boken var. The passage växlade ärligt talat både tid och tempo, och i princip även genre, flera gånger på vägen.
Det jag uppskattar med både The passage och The twelve är att de får vara långa, bygga på Cronins mytologi med stickspår och extra karaktärer och ge mig mer av allt.
Förvisso skulle nästan alla författare skriva bättre böcker om de kortade ner. Alla utom kanske Cormac McCarthy vad gäller Vägen, som snarare är extremt kortfattad. Men ibland är det vidden och djupet som ger rätt känsla, och vare sig The passage eller The twelve är pratiga böcker, trots sin längd.
Henrik Elstad verkar iofs vara en King-anhängare. King som i Stephen. (Jag förlåter människor att de gillar Stephen King, men jag måste ändå få gnälla, så här kommer det.) Personligen tycker jag att Stephen King skriver mig på näsan, kladdigt, övertydligt och drygt, och jag tycker att han är det sista exemplet på hopkokt roman man bör ta upp, ungefär någonsin. Usch. Bad, bad novels.
Hur som helst…
The twelve har allt det som första boken hade, och fortsätter på ungefär samma sätt. Vi möter mestadels samma personer (vet inte varför Litteraturmagazinet tyckte att det blev ett jobbigt persongalleri – 1, det finns en lista i slutet av boken. 2, det är ungefär samma personer som i första boken, yo), och de fortsätter mestadels med samma uppdrag de fick i första boken.
Några ny karaktärer dyker upp, men knyts skickligt ihop med existerande handling. Mig berör nog den chockade läkaren allra mest, och Kittridge den ensamma vampyrjägaren. Det börjar nästan likna WWZ ett tag, när historiens delar bidrar till en fantastisk helhet.
Men jag tänkte inte uppehålla mig vid att beskriva särskilt vad uppföljaren handlar om, utan nöja mig med att förklara för er oroliga själar, att den är värdig, bra och givande. Nu väntar vi spänt på sista delen, eller hur?
Tidigare om Justin Cronin:
Det finns författare som alla verkar älska, så där på riktigt. Författare som korsar genregränserna, som slår klorna i ditt hjärta och förför dig hårt, smärtsamt, smäktande och hastigt, allt på en gång. Jag inbillar mig att Tana French är en av dem. Visst kan man ha åsikter om en eller annan bok, men generellt har jag aldrig hört någon säga att de inte ska läsa henne mer.
Har du läst French förut kan du scrolla ner en bit för att hitta direkt till själva Broken Harbour.
Den första boken, In the woods (Till skogs) var den jag fastnade mest för, samtidigt som jag i efterhand inte kan tycka att den var bäst. Men den visade så tydligt vad Tana French gör. Hon förför oss. Med ord och karaktärer, med hennes stil som gränsar mot poesi, men som hela tiden balanserar på rätt sida av det lite sliskiga (vilket jag kanske inte riktigt lyckas med här).
Många hade svårt för slutet, som alltså inte riktigt existerade. French knyter inte alltid ihop alla trådar, men det gillar jag. Dessutom ryktas det om att hon ska återkomma till den första boken och ge oss slutet på den i slutet av själva serien.
I den andra boken, Likeness, är de flesta överens om att Tana French lyckas skriva en andra bok som vida överträffar den första och som kanske överträffar det mesta. Det talas om likheter med en hemlig bok av Tartt, men det vette fan. Det handlar om undercoveruppdrag, om goda vänner, om att ljuga och om hemligheter. Men det viktigaste är Cassie själv, så jag tycker att handlingen mest bildar kuliss till porträttet av henne.
I den tredje boken, Faithful Place, är de flesta överens om att Tana French lyckas skriva den där andra-boken trots allt. Den är inte dålig, men den är tråkig och intetsägande jämfört med de andra böckerna.
Tana French ger varje bok en egen känsla. De har alla hennes egen stil, men även en egen personlighet. I första boken fanns ett ständigt mörker som lurade bakom Ryan, ett mörker med ursprung i hans barndom. I andra boken fanns ett drömskimmer, som lockade Cassie att glömma sina plikter och släppa kontrollen. I den tredje boken finns ett allvar och en känsla av att det är för sent, eller att det snart kommer att vara för sent, för Frank att göra det rätta.
Något annat French blivit känd för är att nästa bok använder en hvuudperson som spelade en biroll i föregående bok. Det är ett snyggt och roligt sätt att förnya sig, och jag gillar verkligen konceptet. Dessutom blir det en sport att gissa rätta huvudpersonen. Så här gissade jag sist:
”Då är det bara en sak kvar. Att gissa huvudperson i nästa bok. […] Jag gissar på Ginger pubes. Det är han eller Scorcher och jag läser nog helst om utmanaren, the under dog.”
Jag är lite otrogen mot Faithful Place
Huvudpersonen i den fjärde boken, Broken Harbour, blev mycket riktigt Scorcher, men inte stackars Ginger pubes.
Scorcher Kennedy är den stroppiga, dryga polisen som Frank stör sig på i Faithful Place, men i Broken Harbour får han själv komma till tals, och han är inte alls sådan som Frank trodde. Scorcher är faktiskt ganska fantastisk.
Han är plikttrogen, disciplinerad och smart. Samtidigt har han självdistans nog att förstå hur pass smart han inte är, och hur lite det krävs för att han ska tappa kontrollen.
I Broken Harbour, där Scorcher har många minnen, hittas en familj mördad. Den enda överlevande är mamman, som vägrar berätta eller inte minns vad som hänt.
Medan Scorcher nystar i fallet måste han även ta hand om n00ben Richie. Jag kände redan tidigt att det var något iffy med den killen, men ni får läsa själva för att se hur det var med den saken. Scorcher och Richie hittar ganska snabbt ett fint samarbete, som sätter Scorchers gamla distanserade arbetssätt på prov.
Ledtrådarna de hittar förenklar inte fallet. Det nystar sig hårdare och hårdare kring sig själv, tills det börjar bli svårt att komma ihåg vad som är sant och inte, vad som är ledtrådar och vad som är bevis, vad som är teori och vad som är hörsägen.
Men en sak är säker: Familjen har mördats och något pågick i det där huset. I månader. Var de lyckliga? Var det en sk familjetragedi? Eller var det fullständigt obegripligt?
I Broken Harbour får jag nästan samma känsla som i Likeness. Det är drömskt och vackert och gripande och fantastiskt hela vägen.
Tidigare nämnt om Tana French:
Ja, jag älskar Chelsea Cain. Om ni vill ha det mest blodisande deckarthrillermordpsychodramat, då är det Cain ni vill ha. Jag har nu kommit till den fjärde boken, Kill you twice.
Chelsea Cain skriver om den mycket karismatiska, kvinnliga seriemördarpsykopaten Gretchen Lowell. Gretchens öde är för evigt sammansvärjt med hennes före detta offer och mästerverk, Archie. Han är polisen som jagade henne och som satte dit henne och såg till att hon spärrades in på mentalsjukhus där hon får ruttna bort i förnedring och ensamhet.
Han är också ett av hennes offer, undkom med livet i behåll, men inte med alla organ intakta. Hans kropp är täckt av ärr från Gretchens skalpell och ett av dem är hjärtat hon ristar in i alla sina offer. Hans är det enda som fått läka.
De tre första böckerna var fantastiska. Det var ögonblicklig kärlek mellan Chelsea Cain och mig.
Dynamiken mellan Gretchen och Archie är det centrala temat i samtliga böcker. Det blir mer än bara blod. Det blir mer än en deckare. Chelsea Cain är inte för den kräsmagade, men det är synnerligen fascinerande läsning om det värsta världen har att erbjuda och vad man gör när man möter det.
Den fjärde boken, The night season, handlar ganska lite om Gretchen, men desto mer om en starkare och friskare Archie som äntligen börjat tillfriskna. Vi möter även Susan Ward igen, journalisten med my little ponny-hår, som samarbetar med Archie, båda ger och tar av varandras information.
Självklart saknade vi Gretchen i The night season, men i Kill you twice, mina vänner, är hon äntligen tillbaka.
I The night season drabbades Portland av översvämningar. Det visar sig snart att en del drunknade faktiskt blivit mördade och att en del underliga ledtrådar lämnas på kropparna.
The night season är bra, men Chelsea Cain visste nog om att det saknades Gretchen och trauma, vilket hon erkänner i Acknowledgements, och lovar att gottgöra oss i nästa bok. Jag litade på Cain. Och jag fick rätt.
Chelsea Cain
I Kill you twice möter vi en helt annorlunda Gretchen. Hon är nedbruten av mediciner och isolering. Det är väldigt givande att äntligen se henne lida för vad hon har gjort.
Men Archie har knappt tid att vältra sig i känslan, för det börjar dyka upp lik i Portland. Och morden verkar ha någon underlig koppling till Gretchen.
Givetvis kan hon inte vara skyldig, men mördaren har en liknande talang och Archie tvingas möta sin nästan mördare för att ta hitta sambandet.
När jag läser Kill you twice är det länge sedan jag läste Cain sist, och det är som att komma hem. Det är underbart, det är genialiskt, rappt och roligt, hemskt och fantastiskt. Har ni inte läst Chelsea Cain ännu, så är det faktiskt dags. I höst kommer redan den sjätte boken.
Mer om Chelsea Cain:
Vid det här laget måste alla veta att man gör bäst i att läsa Kristin Cashore. Det är fantasy, med magi och kungar och drottningar, men också sällsynt jämlik och banbrytande.
I Graceling mötte vi Katsa, hjältinnan som får vara sig själv. Hon vägrar vara en dam i nöd, vägrar bära klänning, klipper håret kort och vill inte ens gifta sig med sina drömmars hunk.
I Fire mötte vi Fire, en kvinna som inte får vara sig själv. Alla suktar efter hennes yttre och vill göra henne till sin. Men Fire kämpar för rätten till sig själv.
I den tredje boken, Bitterblue, möter vi en unga flickan från Graceling, några år senare. Vi får även möta både Katsa och Fire igen.
Bitterblue av Kristin Cashore
Den onde kung Leck, som terroriserade landet Monsea i Graceling, och som vi fick veta mer om i Fire, är inte längre ett hot, men hans arv lever kvar. Nu måste Monseas unga drottning Bitterblue få ordning på sitt land, växa in i rollen som rikets ledare, och samtidigt försöka komma underfund med sitt eget liv.
Jag börjar förstå Cashores avsikt, tror jag. Varje ny bok handlar om en ny aspekt av att vara kvinna. Det låter kanske konstlat, men det är ingenting som lyser igenom ifall man inte tänker på det. Katsa är den självständiga, den vilda och starka. Fire är den förtryckta, som måste övervinna hela världen för att få rätten till sitt liv. Och Bitterblue, är den unga, med allt för mycket ansvar, som vill bli det bästa hon kan bli.
Cashore lyckas alltid fånga mig, och hon lyckas alltid förr eller senare få mig att gråta. Det är hennes största talang, att hon väver samman något över tid, som sedan får kulminera i en avgörande scen.
Jag antar att Graceling fortfarande är den bästa av de tre, men Bitterblue binder ihop serien på ett mycket bra sätt, och lägger samtidigt grunden för fler böcker. Det finns fortfarande outforskade länder och nya gåvor att upptäcka.
Tidigare om Kristin Cashore:
Ikväll är det dags för Elitistmörkerklubben att ölfika. Elitistmörkerklubben är, som bekant, en bokcirkel av oproportionerlig rekorderlighet.
Eftersom det bara är ölfika (oregelbundet återkommande), så finns det ingen bok att läsa till just ikväll. Vi kan alltså makligt dyka upp enbart för att prata om böcker i allmänhet, vilket är vad vi brukar göra ändå.
Kvällen till ära har jag även författat (bytt ut några ord) en sång:
Elitistmörkerklubbensången
(Melodi: Räddningspatrullen)Nånting händer,
Det är något skumt på gång.
Men våra vänner,
dom läser dagen lång.
Och dom finns bland hyllorna här omkring,
Vill du ha boktips, ring!Här kommer EMK!
Helt på språng, här kommer EMK, varje gång nuHär kommer världens bästa elitistmörkerklubb
som läser böcker för din skull!Här kommer EMK!
Helt på språng, här kommer EMK, varje gång nu
Här kommer världens bästa elitistmörkerklubb
som läser böcker för din skull!Här kommer EMK!
Helt på språng här kommer EMK varje gång nu
Här kommer EMK!
Och med det avslutar jag detta informationsinlägg, som bara var avsett att göra er sugna på att starta egna bokcirklar att läsa böcker, prata, ölfika och se på film med.
Nej, jag måste också tipsa om ett gammalt inlägg jag kom att tänka på: Bön till en bok. Jag är fortfarande rätt så stolt över den.
Psykopater läser vi om till och från. Men hur är det med de riktiga psykopaterna?
I Snakes in suits av Paul Babiak och Robert D Hare får vi lära oss om psykopaterna runt omkring oss. Närmare bestämt på arbetsplatsen.
För ganska länge sedan recenserade jag Without Conscience av Robert D Hare. Det är en bok om psykopater och hur de fungerar. Hare ger många exempel och gör faktaläsning till ett nöje. Den rekommenderas starkt.
Kriminalpsykologi, psykopater och lögnare
Snakes in suits är mer populärfaktamässig. Varje kapitel inleds med ett kapitel om en fiktiv arbetsplats, som vi får följa medan psykopaten röjer runt bland kontoren och väcker beundran och missnöje. Men även om boken ska handla om psykopater, så ger den också väldigt många tips och insikter om hur arbetsplatser fungera, om intervjuer, maktförhållanden och politiska spel.
Jag kan inte påstå att Snakes in suits är ens i närheten lika bra som Without conscience var. Den greppade mig inte alls på samma sätt, men den kändes nyttig och givande. Och mycket mer än en bok om jobbiga kollegor.
Feuerzeug - Brinner för böcker 