Jag har till slut kommit fram till att bloggen är odöd, dvs död, men inte riktigt helt död.
Jag har därför beslutat att starta en instagrambokblogg, och den skall heta Books Of Doom.
Där fortsätter jag dela med mig av spoilerfria recensioner från hjärtat. Så in och följ!
Vi älskar dem såklart!
Den här boken är ännu ett impulsköp, men ett av de där fullständigt lyckade, underbara köpen som får mig att känna mig som Batman.
I The girl with all the gifts av M.R. Carey möter vi den lilla flickan Melanie. Hon är den första vi möter, och introduktionen är minst sagt minnesvärd. Om du litar på mitt omdöme så slutar du läsa den här recensionen nu, för det blir bättre så. Om du behöver mer övertalning, så läs nedan, det är ingen spoiler. Det är bara synd att förstöra överraskningen.
Har du bestämt dig?
Ok. …
Melanie är uppenbarligen en elev, men någonting är underligt. Hon berättar om sig själv, ur sitt perspektiv, och sakta men säkert inser vi vad det handlar om. Hon är instängd, hon är bunden, hon sitter i en rullstol och hon får inte röra någon annan människa.
Melanie, förstår du, är ett av de barn som smittats med zombiesjuka, och som är så väldigt intressanta för den Onda Doktorn, Caldwell. Många av mina favorittroper möts i den här boken: Den lilla flickan (tänk Justin Cronin), zombier, labbmiljö, onda doktorer, häftiga militärer.
The girl with all the gifts
Det jobbiga är att jag inte vill avslöja mer än så. Jag vill egentligen inte ens avslöja ens det, som sagt. Jag har sällan läst något så bra, så psykologiskt, så minnesvärt, som den här boken. Det är en av de där böckerna som Kritiker inte skulle våga kalla zombieböcker, eftersom det inte lockar Läsare. Men det är en zombiebok. Och den är riktigt bra.
”Blir det någonsin bättre?” har många frågat sig angående den något ojämna Walking dead-serien, både på tv och i serieform.
Jag började läsa Walking dead av Robert Kirkman för ganska länge sedan, men har haft ett uppehåll efter 3-4 albumet, eftersom jag tappade lusten lite. TV-serien sprang åt ett annat håll, folk klagade och spoilade till höger och vänster och i albumet verkade det inte mycket bättre.
Men så fick jag tag i den svenska versionen av sjätte albumet, Totalt jävla mörker, från Apart förlag, och då var jag ju tvungen att dels läsa ikapp och dels jämföra de engelska utgåvorna jag har med den svenska utgåvan.
Det första som ska sägas är, att det blir bättre. Dels blir det bättre efter 3-4 albumet, när berättelsen faktiskt rycker sig ur gyttjan och går vidare.
Till slut händer det nästan för mycket. Walking dead är verkligen en berättelse med höga insatser, om ni hajar. Det händer så mycket att jag förstår att de knappast kan göra TV av det. Det är inte PK. Det är inte vad tittarna vill se. Men det är helt rätt.
Om jag ska jämföra med Aparts svenska version, så blir det också bättre. Det jag stör mig på, ständigt, i den engelska utgåvan, är fetstilandet av random ord och det ganska dåliga skrivandet.
Fetstilandet gör att man betonar fel ord. Det stör läsflödet och upplevelsen väldigt mycket, även om man vänjer sig med tiden. Som tur är blir även det bättre efter några album, men i den svenska versionen är fetstilandet redan från början mycket bättre. De ord som naturligt bör betonas gör det, och ibland är fetstilen helt borttagen. Även skrivandet är bättre på svenska. Kanske är det den amerikanska slangen jag inte är helt van vid, men replikerna känns trovärdigare på svenska.
Ibland blir det dock lite pajigt. Vissa översättningar är inte helt hundra, som t ex när det engelska ”rip him a new one” blir ”skåra upp ett nytt rövhål” på svenska. Det är ju inte helt etablerat, och känns kanske inte helt okej.
Stilstudie engelska vs svenska från Walking dead
Något som många irriterat sig på är den dåliga kvinnosynen i Walking dead. Personligen är jag inte ett dugg överraskad över hur dålig den är, eftersom hela historien utspelar sig i den amerikanska södern. Det är inte direkt jämlikhetens mecka där nere, speciellt inte ute på landet. Kentucky, ni vet? Det ligger också där nere. Många kyrkor, mycket fördomar, en hel del ”torra countyn” med alkoholrestriktioner, och väldigt konservativt.
Bild från Walking dead
Walking deads dåliga kvinnosyn är inte mysig, men den är sann mot berättelsen. Och det blir bättre. När man läst en bit börjar de starka kvinnorna plötsligt visa sig. Ett tag är det rena rama amazonkriget mot zombierna. Kanske är det så att tidigare tuktade sydstatskvinnor kan ta för sig i denna postapokalyptiska värld?
Men även om en helt del händer, karaktärer utvecklas, tillkommer och slaktas, så finns det riktigt konstiga delar i Walking dead. Vad tycker ni? Är det här sant mot berättelsen, eller bara puckat?
Redigerad bild från Walking dead
Och det här?
Bild från Walking dead
Jag rekommenderar gärna Walking dead. Men läs minst fem album, gärna tio-sjutton stycken. Ni måste hänge er och ge serien en chans att utvecklas. För det händer så mycket, saker förändras. Det är tråkigt ibland (särskilt för figurerna), men ingenting varar för evigt.
Och läs dem gärna på svenska.
Jag råkade ju läsa fel bok. Det var inte rätt bok, och den handlade inte om rätt sak.
Jag trodde att jag läste Outbreak av Robin Cook, men jag egentligen läste The hot zone av Richard Preston. Inte nog med det. Jag fick för mig att Outbreak (The hot zone) var en zombiebok.
Efter ett tag insåg jag att den vidriga introduktionen om smittans ursprung och indexpatienten, patient noll, det första fallet, inte handlade om en zombie utan om ebola, och att det faktiskt hänt på riktigt, eftersom boken inte var hittepå.
Rajt.
Så sen läste jag förstås Outbreak, som jag hade tänkt att läsa. Den var inte heller en zombiebok, men den var åtminstone påhittad.
Det lustiga var att Outbreak handlade om nästan exakt samma sak.
Den var nästan så lik att det vore troligare att Outbreak baserats på The hot zone, men utgivningsdatumen är omkastade. Det måste helt enkelt vara så att Cooks bok inspirerade Preston att skriva en bättre, och sannare berättelse om ebola och smittspridning i USA.
Det är nämligen riktigt troligt. För Outbreak är inte särskilt bra.
Vi följer en tjej, Marissa, som fått ett nytt jobb på CDC, Centers for Disease Control. Hon jobbar på virologiavdelningen och skickas ut på uppdrag när sjukhus begär en konsult för att reda ut krångliga symptom som kan misstänkas vara början till en epidemi, eller en ny sjukdom.
Givetvis upptäcker Marissa att hennes första fall är ebola. Och givetvis fortsätter det att dyka upp nya ”hot spots” av smitta över hela USA.
Marissa dras in en konspiration, men ingen tror på henne när hon delar med sig av sina misstankar.
Det är en blandning av läkarthriller, läkarromantik och virusroman. Det är lite spännande, men inte så oväntat. Och det är mer hattande hit och dit och klipp förbi det roliga, än verklig action.
Faktiskt var The hot zone bättre. Och, tyvärr, på riktigt.
Tidigare om ebola:
Råkade läsa fel bok – The hot zone av Richard Preston
Ni vet eböcker. Ibland kan man klicka snett och så läser man fel bok.
Detta hände mig nyligen, när jag trodde att jag läste Outbreak av Robin Cook, men jag egentligen läste The hot zone av Richard Preston. Inte nog med det. Jag fick för mig att Outbreak (The hot zone) var en zombiebok.
Förbistringen är rimlig. Böckerna publicerades ungefär samtidigt och båda handlar om zombier- Jag menar ebola.
The hot zone börjar fantastiskt bra, tyckte jag. Introduktionen är den vidrigaste beskrivningen av zombiesmitta någonsin. Personen får smittan i en djungel i Afrika, blir jättesjuk, flyger flygplan, smittar ner en massa människor. Ansiktet är som en dödsmask, ögonen lyser röda, näsan droppar blod, hen blir otrevlig och aggressiv.
Ja, jag vet inte… det tog kanske hela det kapitlet innan jag insåg att det här är ju ebola, och det är inte ens rätt bok.
Nåväl. Det var fantastiskt så länge det varade. Sedan blev jag ju istället livrädd, givetvis. För det här, och ebola, det är ju på riktigt.
”The black vomit is not really black; it is a speckled liquid of two colors, black and red, a stew of tarry granules mixed with fresh red arterial blood. It is hemorrhage, and it smells like a slaughterhouse. The black vomit is loaded with virus.”
s. 13
Och om jag blev rädd, så kan vi ju bara tänka oss de som faktiskt var där. De som faktiskt fått diagnosen ebola, och känt den där första sprängande huvudvärken, som bara blir värre, tills magen också gör ont, tills de kräks svart blod och får utslag och samtliga organ sviktar, tills hela kroppen bara är ett plaskande såsigt mos av rutten vävnad, och huden spricker och du blöder från precis överallt. Ebola.
The hot zone handlar om hur ebola först dök upp, om hur den återkommer då och då och skördar offer med en kniv så skarp som mellan 50 och 90% dödlighet.
Den handlar också om hur man en gång upptäckte ebola utanför Washington DC i USA. Den hade importerats med apor, som skulle användas som försöksdjur. Det importerande företaget hörde till Corning, som jag brukar köpa spektrofotometerplattor av. Bland aporna spreds ett dödligt virus, som forskare i Fort Detrick upptäckte var ebola. Och inte vilken ebola som helst utan Ebola Zaire, den mest effektiva formen, med 90% dödlighet.
Som tur var, så visade testet på ett nära släktskap, och inte identitet. Det var en ny ebola man funnit, som kom att kallas Reston efter förorten där den hittades. Och som tur var så gav den inte ens symptom hos människor, trots att den dödade aporna väldigt effektivt och trots att den var mycket mycket lik Ebola Zaire.
Men när som helst kan ebola mutera igen. Och även Reston, som numera även hittats i grisar, kan bli precis lika dödlig i människor som i apor, som sin syster.
Är du intresserad av zombier och smitta och epidemier, då kan du med fördel läsa The hot zone, och få en obehaglig smak av en zombiesmitta, som bara är allt för verklig.
…och lugn bara. Jag läste Outbreak sen efteråt. Det kommer, det med.
Hugh Howey är min nya idol. Han skapar GULD!
Sist var det den makalösa dystopostapokalypsen Wool. Nu är det hans unika zombieroman I, zombie.
”Abandon Hope…
…and bash in her skull before you go.”
I, zombie berättas ur zombiens huvud. På något sätt lyckas Howey beskriva zombieapokalypsen på ett bekant sätt, men ändå helt annorlunda. Vi möter överlevare och desperata sista bataljer, men från ett ovant perspektiv. Boken är indelad i avsnitt, som beskriver olika delar av apokalypsen. Varje kapitel berättas av en ny person, och ibland återkommer vi till bekanta zombiers hjärnor.
I, zombie av Hugh Howey
Howey sparar inte på äcklet. Det är vidrigt, och det vet han. Å andra sidan är det omöjligt att beskriva en zombies dag utan att det blir lite äckligt. Howey överdriver sällan, och frångår aldrig premisserna. Men det är verkligen vansinnigt vidrigt.
Det värsta med Howeys zombier är ändå inte att de beter sig äckligt och äter upp folk. Det är att de ursprungliga personerna finns kvar där inne.
Howey skriver om den klassiska hasande zombien som smittar med bett och vill äta folk, helt enligt Max Brooks guide. Men det ingen visste om, är att zombien där inne är en köttätande mördarmaskin, men att även människan finns kvar och hatar varje ögonblick av blind, osande död. Inuti varje zombie sitter en människa och vill ut, bli frisk, få dö. Och långsamt blir de allt galnare, instängda i sina egna ruttnande kroppar.
Det kanske inte är World war Z. Vi ska inte överdriva. Men det är riktigt sjukt himla bra, och det är nytt utan att svika genren. Det borde vara omöjligt, men Howey har lyckats.
Wool av Hugh Howey
Hugh Howey är min nya favoritförfattare och jag tänker verkligen läsa allt han skriver från och med nu. Jag älskar verkligen hans oförlåtande stil och på det sätt han fångar essensen av en genre och vrider den ett varv till. Det är som att läsa genren på nytt. Det är helt jädrans underbart.
Som vanligt har jag hypat honom över alla förväntningar. Men det är verkligen bra.
Mer om Hugh Howey:
The first days av Rhiannon Frater, är en zombieroman av klassiskt amerikanskt snitt. Den skiljer sig dock på några punkter, som ni kommer att märka.
Bokens huvudpersoner är hemmafrun Jenni och advokaten Katie. Vi möter Jenni precis efter att hennes hustrumisshandlande man och hennes två barn har blivit zombier och försökt äta upp både Jenni och varandra. Strax därefter möter vi Katie, som dyker upp i en pickup och räddar Jenni. De två drar sedan iväg på en zombiedödarturné.
Just här är historien som allra bäst. Vi har Jenni och Katie, två helt olika kvinnor. För den ena är zombieapokalypsen det bästa som hänt henne. Äntligen är hon fri och äntligen har hon möjlighet att vara sig själv. För den andra är det verkligen undergången, men samtidigt ett uppvaknande från ett fullständigt verklighetsfrämmande kontorsjobb, och perfekt hemmaliv med den perfekta frun Lydia i den perfekta villan.
Det är Thelma och Louise, om de hade åkt runt och skjutit zombier.
The first days av Rhiannon Frater
Men precis som i filmen, så kan det inte hålla, och det gör det inte heller. Långsamt vänds en fantastisk och originell zombiehistoria till totalt skräp.
Nu kommer jag nästan att börja SPOILA boken, men det är ändå bara skräp, så med största sannolikhet ska ni ändå inte läsa. Fortsätt på egen risk.
.
.
.
Någonstans på vägen slutar Jenni och Katie att vara de personer vi lärde känna i början. Jenni blir en kåt tonåring med mordiska tendenser och Katie blir heterosexuell och våpig.
Dessutom släger Rhiannon in alla triangeldramer, som möjligen kan tänkas i konstellationen av karaktärer hon har tillgängliga.
Det blir nästan så dåligt, att man glömmer hur bra boken faktiskt var i början. Hade den här boken fortsatt på det utsatta spåret, så hade jag gett den det allra högsta betyget möjligt och jag hade med glädje läst de resterande två delarna i trilogin. Men som det nu är, så är jag istället heligt förbannad, besviken och trött.
Varför blir Jenni en tonåring, istället för att fortsätta på den hälsosamma vägen från misshandlad hustru till självständig kvinna? För nej, hon känns inte som en självständig och sexuell kvinna, hon blir verkligen tonårigt besatt. Det är pinsamt.
Varför blir Katie en bisexuell kvinna med förkärlek för starka karlar som kan ta hand om henne, istället för att fortsätta vara den starka lesbiska kvinna vi träffade i bokens början? Varför fick hon inte fortsätta vara stark och sorgsen? Varför måste hon plötsligt vara bisexuell och falla för män?
Det är frustrerande och idiotiskt, och förmodligen en konsekvens av att Frater skrev boken som en online-följetong utan särskild tanke eller mål. Kanske tappade hon kontrollen över sin egen handling och sina egna karaktärer någonstans på vägen. Kanske skrev hon bort sig och hittade inte längre tillbaka till sin grundtanke.
Lika bra som början av boken är, lika dåligt är slutet på The first days, tyvärr.
Den här bloggkattsutmaningen vägrar verkligen dö. Nu har ännu en bloggkatt tvingats posera för bloggandets skull. Den här gången hos Catacombkitten.
Catacombkittens katt ser helt otvungen ut
Den här katten är ju som bekant lite sen att delta, men titta på den! Den ser ju helt otvungen ut. Snacka professionell poserkatt. Dessutom är det en kattbok med på bilden. Högst excellent bidrag.
Nu ser jag fram emot ännu fler sena bidrag, för den här utmaningen är helt uppenbart fullständigt zombiefierad.
Tidigare om bloggkattsutmaningen:
Numera känner förstås alla till Bloggkattsutmaningen. Som sedan avgjordes med pompa och ståt.
Men, bloggkattsutmaningen vägrar dö och har nu blivit bloggkattszombieutmaningen.
Jag hittade nämligen idag det åttonde bidraget, hos Maria på Tystnad.
Tystnad, Bloggko
Bloggkossan gillar whisky
Jag säger bara ”Ååååååh!!!”
Det är väldigt snygga och roliga bilder och Ardbeg ger 10 000 pluspoäng. Och en hel del hederspoäng och sånt också. (Det stod i reglerna)
Dessutom påminns jag om att jag måste läsa Kelly Link.
Tyvärr är tävlingen redan avgjord, men det var minsann ett värdigt bidrag. You snooze, you lose, Maria. Men du boozade kanske Ardbeg och tyckte att du hade det bra ändå. (inte alls avis)
Både Maria och ni andra suktande kan kan i alla fall trösta er med lite kvalitetstid på Kontrast (Swecon) med den ärade domaren. Det är inte långt kvar nu.
Jag har hittat en ny tidning att köpa på Presstop. Den är lite dyr (149 pix), men ämnet är smått oslagbart.
Den heter Zombie nation och handlar om zombievapen, zombiekrigföring och annat zombierelaterat. Sjukt nischad tidning, och jag är målgrupp.
Zombie nation
Exempel på saker du kan läsa om i Zombie nation:
Påstå inte att ni inte blir lite sugna? Visst, typiskt amerikansk fixering vid vapen, men det gör ingenting när hela tidningen utgår ifrån zombieapokalypsen och beskriver den ungefär som att du måste gå till ICA och handla i helgen.
Man kan säga att det här är postorderkatalogen som borde följa med Zombie survival guide av Max Brooks.
Och massor av snygga bilder!
Leta upp och bläddra i den om inte annat. Jag har aldrig sett något roligare i ett tidningsställ.
Jag tror jag köpte den på antivariatloppis någonstans. Kanske på fantasydagen i Uppsala. Kill or cure av Rebecca Levene var omöjlig att motstå:
”Jasmine has spent five years underground, locked in a secret government bunker with no one but the skeletons of her dead colleagues for company. Outside, the world has gone to hell, a mysterious virus killing all but 1 in 20 of the world’s population.”
Kill or cure är den andra boken i en serie, Afterblight chronicles, men helt fristående. Böckerna är skrivna av olika författare, men utspelar sig i samma värld.
Jasmine var forskare, och hade just hittat en eventuell bot när bunkern exploderade och stängde in henne. Boten hade dock bieffekter och hon blev galen. För att överleva instängd med sin egen galenskap tar hon stora mängder morfin. När hon fem år senare befrias av pirater är hon en riktig junkie.
Kill or cure av Rebecca Levene
Piraterna tar henne med sig och hon upptäcker den nya världen utanför. I världen Efteråt försöker flera olika krafter behålla övertaget över den sista spillran mänsklighet. Deras metoder lämnar en hel del övrigt att önska.
På något sätt stämmer ändå inte baksidetexten med vad boken faktiskt handlar om. Det är en historia där de flesta redan dött, men många fler kommer dö. Det finns zombier, men de är inte huvudpersoner. Några som framstår desto tydligare är bland annat piraterna.
Levene har skrivit en ganska bra bok. Man får något slags band till Jasmine (hatar namnet, sorry) och hennes kompanjoner. Man vill gärna att hon ska överleva. Men samtidigt tyckte jag bäst om premisserna vid bokens början. Det var makalöst spännande och jag skrattade förtjust och läste ivrigt varje ny sida. Men sedan flög historien iväg åt några ganska oväntade håll. Det slutade egentigen aldrig hända saker, men det som hände blev monotont och förutsägbart på ett ganska tråkigt sätt. Som novell hade Kill or cure fungerat väldigt bra. De första sidorna är makalösa, men sedan tappar jag på något sätt engagemanget. Kanske för att jag kände mig lurad när omständigheterna förändrades. Kanske för att boken faktiskt inte höll längre än så.
Det finns en hel del bra saker som tas upp i boken. T ex hur en global katastrof kan få människor att sammanföras, som annars aldrig hade mötts. Västerländsk privilegierad forskare möter afrikansk man, som i sitt hemland redan sett torty, mord, våldtäkter, maktmissbruk så grovt att det står där nere med de värsta brotten mot mänskligheten i historien. Han skrattar åt hennes misstro inför brott som för honom verkar minimala i jämförelse. Han har sett allt redan.
På sätt och vis skulle jag vilja läsa mer av Afterblight, eftersom det är en kul idé med böcker om samma värld, av olika författare (jag vet att det gjorts förut). Men samtidigt är den här världen så förvirrad och trasig redan i Levenes bok, att jag knappt kan föreställa mig hur en annan författare passar in sin historia utan att röra till den ytterligare.
Jag tror jag får placera Kill or cure bland ”B-böckerna”, som motsvaras av B-filmerna på vita duken/tvn. Den är inte så bra, men ganska rolig. Den var underhållande, men inte minnesvärd. Det fanns en eller flera bra idéer, men genomförandet saknade finess.
Är det inte mer än så du vill ha, så kör hårt.
Några minnesvärda citat:
”There was a cannula in my arm. I’d treated enough smack addicts in my time to know that you didn’t want to keep digging fresh holes in your veins, because pretty soon [they] would be gaping, pustulant sores. […] I’d seen junkies without a penis, rotted away where they’d kept on injecting, even as the flesh festered and died, the pain less important than the hit.”
Ur Kill or cure av Rebecca Levene, s 6”When the Cull [viruset] struck, it was a quick death, but it wasn’t a clean one. When you’re bleeding out of every pore in your body, but you’re still conscious. When you’re thirty years old and you know that you’ve only got two more days on this earth, and each of them will be filled with this same, unending agony…”
Ur Kill or cure av Rebecca Levene, s 13”You know how madness feels like sanity? That delusions feel like a new and wonderful clarity? No shit.”
Ur Kill or cure av Rebecca Levene, s 14”‘Strip – all of you.’ Now the visual really was like something from the darkest pages of history. I was the women look at each other, look at the men – look at their children. But when there are fifty odd guns pointing in your direction, there isn’t much time for modesty.”
Ur Kill or cure av Rebecca Levene, s 51
I Storbritannien kan man köpa biljetter till ”The Mall” och uppleva Dawn of the dead så nära verkligheten som möjligt. Tror du att du skulle överleva? Nu kan du testa dina skills på riktigt.
Köpcentret är fyllt av zombier och din uppgift är att överleva. Upplevelsen bygger på klassiska zombiefilmer och tv-spelsbaserade uppdrag.
I grupper om 15 har man tre timmar på sig. Fokus ligger på kvalitet, dvs att göra det trovärdigt nog så att du blir riktigt rädd. Deltagarna får luftpistoler, laddade med plastkulor, men bara mycket få. Givetvis är ammunition en bristvara. På vägen genom spelet kan man hitta handvapen, som t ex basebollträn. Alla vapen är mjuka och går att använda på riktigt mot zombierna, precis som i lajvrollspel.
Köpcentret bjuder på två varianter av zombiekrig. Det börjar ungefär som i filmen (Dawn of the dead), med vilda actionscener som avbryts av perioder av totalt lugn. Förr eller senare behöver du dock springa för livet. Mot slutet blir det tv-spelsaction och du måste lösa en rad problem i snabb följd.
Zombierna du möter är professionella (lol). Många av dem har spelat in filmer och gått zombiepromenader (zombiewalks ;).
Skillnaden från verklighetens zombier, eller klassisk Brooks-zombie, är att dessa zombier inte behöver slås ut med skott mot huvudet. Faktum är att man avråder från all form av huvudkrossning. Om inte annat, så för att spara på proffsen. Orka rekrytera nya zombier hela tiden.
Zombieköpcentrum
Vill du testa dina skills, så ska du åka till Reading, ca 40 km väster om London. Köpcentret är 23000 m2 och övergivet sedan flera år tillbaka. Man hoppas få fortsätta använda det utan att någon bulldozrar det till marken.
Är du svensk och vill starta eget så rekommenderar jag dig att söka upp ett tomt köpcentrum, skaffa några luftpistoler och skumpinnar från ett lajv, rekrytera dina zombiekompisar och starta ett likadant företag här i Sverige. Förutom zombieapokalypsfansen skulle du lätt sno paintballkidsen och företagsgigen också. Gört.
Skaparen av The Mall tänker utvidga rörelsen till andra miljöer, som hus och herrgårdar.
Riktpriset för biljetter ligger på 1309 kr. Jag uppmanar dig att genast börja titta på lokaler och räkna på budgeten. Så ses vi sen.
(Sist jag spelade paintball slutade det med att jag blev trött på att smyga, reste mig upp, tog ett djupt andetag och sprang skrikande genom skogen och sköt ihjäl alla. Inte helt enligt reglerna, men det var effektivt. Det kan hända att ni inte vill vara i samma lag som mig.)
Zombier ligger mig mycket varmt om hjärtat. Deras kalla händer och heta, söta andedräkt när de stönar högt och hasar sig mot mig, för att äta min hjärna, är ett av mina favoritinslag i litteraturen.
Swedish zombie förstår det här. Därför har han förärat mig med ett exemplar av den aktuella boken, Tooth and nail av Craig DiLouie. Det var även Swedish Zombie som ordnade ett signerat exemplar av Infection, som jag recenserade i september. Tooth and nail skrevs faktiskt före Infection; ett faktum jag knappt kan leva med, eftersom jag läste dem i fel ordning, men så ligger det alltså till.
Infection av Craig DiLouie
I Tooth and nail får vi följa ett kompani soldater, satta att vakta ett sjukhus. Vi följer deras moraliska och bokstavliga kamp mot viruset som hotar att tillintetgöra Manhattan, New York, USA och för all del hela mänskligheten.
Ett influensavirus sprids över världen och USA har kallat hem sina utlandstrupper. Soldaterna är glada att få komma hem, men börjar sedan långsamt förstå varför. De sätts att vakta sjukhus och skolor. De tvingas försvara sig själva och medborgare mot andra medborgare. De har en ny fiende de aldrig föreställt sig förut, som de inte tränats för och som de inte förstår.
Influensan som sprids är inte heller någon vanlig influensa. Många blir sjuka, några dör, men de allvarligaste fallen blir galna och de galna verkar bli allt fler.
”The HK Lyssavirus’ mortality rate is high, somewhere between three and five percent of clinically ill cases, as much as twice as during the Spanish Flu of 1918-19. Hundreds of thousands of Americans are already dead and another two to three million are expected to die later. […] HK Lyssa is a new airborne flulike virus […] Most people recover in about two weeks, but if infection is severe and the virus enters the brain, it causes dementia: The victim foams at the mouth, refuses water, becomes paranoid and prone to sudden violent movements, and eventually cannot speak except to make an unnerving growling sound like […] Mad Dogs…”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 5
DiLouie beskriver sjukdomen och bakgrunden på ett trovärdigt sätt. Varje detalj kanske inte är vetenskapligt rimlig, men konceptet är det och han beskriver det alltid lagom detaljerat och med rätt ord.
Situationen förfaller snabbt. Armén är snart nationens enda hopp och inte ens de har rätt förutsättningar. De har inte rätt vapen, knappt något flygunderstöd, ingen tillförsel av material.
”There is a proverb that says the USA is always just three days from a revolution. Stop delivering food to the supermarkets and see what a country of three hundred million citicens, with a strong sense of entitlement and more than two hudnred fifty million guns, has to say about it.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 6
Tooth and nail fokuserar på den enskilde soldaten och hans tankar. Han är både menig och officer, men har ändå samma funderingar. Kan han förmå sig att döda sina landsmän? Är det ens rätt sak att göra? Gör han någon skillnad? Varför är han inte hemma hos sin familj istället? …om de ens lever ännu?
Soldaterna kämpar mot sina egna samveten, mot viruset, mot de galna sjuka och mot skräcken som säger dem att världen går under, här och nu.
”‘I’m not shooting American citizens,’ McGraw says, his face burning. ‘I took an oath to defend them, not slaughter them, for Chrissakes. Even the goddamn dirty hippies.'”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 27
Parallellt med soldaterna får vi följa en annan sorts kämpar, forskarna. I ett labb sitter ett team fångna och arbetar på ett vaccin. Den grymma verkligheten utanför betyder att det redan är för sent att hindra smittan, men ett vaccin kan bli skillnaden mellan en värld med eller utan människor.
”Most of the staff went home last night, leaving only a few diehards in the labs working on a vaccine for Hong Kong Lyssa. They are now trapped for the duration of the siege.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 43”Pandemics occur in two to three waves. A vaccine will stop the second wave in its tracks. It could even purge the world of Lyssa entirely.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 45
Dr. Petrova ser det ingen annan forskare kunnat eller hunnit se. Hon ser virusets strategi och vad som krävs för att stoppa det. Problemet är bara att hon är instängd i labbet, belägrad av civila och snart utan mat och elektricitet.
”Petrova takes a deep breath and tells Hardy about what she found.
The Lyssavirus is transmitted like influenza, entering the body through the respiratory tract and attacking the lungs. […]
In advanced cases, Lyssa enters the nervous system and attacks the brain[…]. It specifically targets the limbic system, which governs a person’s emotions, motivation and behavior. The result is artificial rage, popularly called Mad Dog syndrome.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 77
Tooth and nail förvandlas från en actionspäckad beskrivning av soldaternas krig till en lika actionspäckad kamp mot klockan när mänsklighetens enda chans verkar vila hos soldaterna att hinna fram till forskarna för att rädda vaccinet och forskarnas kamp att överleva tills armén räddar dem.
”Everybody is dying, the world is ending, but the Army likes things clean, Mooney tells himself. It will be a nice, neat, orderly Armageddon. The last man alive, please turn out the lights.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 145
Zombienytt
Infection var en ganska klassisk zombieroman. En samling människor fördes samman av slumpen, kuskade runt i ett pansarfordon och försökte överleva tillsammans.
Det som inte var så klassiskt med Infection var zombierna. Den skrikande massan infekterade människor fanns där, men i Infection blandas de dels med filosofiska funderingar över gott och ont, dels med utomjordiska monster med tentakler.
Det fanns tillfällen när jag inte trodde på författaren, och det måste man förvisso alltid göra, men särskilt i zombieromaner. Det realistiska är själva grunden hela historien måste baseras på. Vi köper bara zombieapokalypsen om alla detaljer runt omkring framställs så realistiska som möjligt.
Det här är Feuerzeugs allra kräsnaste kommentarer. Jag kan med glädje rekommendera Infection, särskilt till de som älskar stora starka män med pansarvärnskanonvagnar (kortare: pansarfordon) eller för all del stora starka kvinnor som kickar stjärt och idkar handgemäng.
Tooth and nail skrevs alltså innan Infection. Frågan man ställer sig är förstås om DiLouie blev bättre till sin andra bok, eller om han hade en bättre historia och fräschare idéer till sin första bok?
Svaret är att han var mest briljant från början!
Det jag störde mig på i Infection fanns inte i Tooth and nail. Det jag uppskattade i Infection fanns i Tooth and nail. Win.
…om Tooth and nail, så är det den tuffaste machozombieromanen någonsin. Måttet är rågat, överfyllt och dolt under drivor av karbinhylsor när Craig DiLouie är klar med sin beskrivning av mänslighetens sista försvarslinje.
Jag hinner inte ha tråkigt, jag hinner knappt tänka. Soldater och forskare beskrivs kyligt och med ett stort avstånd från känslor och delaktighet, men just objektiviteten ger Tooth and nail ytterligare en del av den kliniska slutgiltighet som världens undergång ändå måste äga.
Det kommer inga monster. Ingen Jesus och ingen Gud finns där att rädda dig. Allt du har är en golfklubba eller ett gevär (det finns många som det, men det här är ditt) och din vilja att överleva.
…men till vad, till vilken värld?
Tidigare om Craig DiLouie:
Mer om Craig DiLouie av Swedish Zombie:
Jag köpte Tjärven av John Ajvide Lindqvist eftersom det var Ajvide Lindqvist och eftersom jag gillar eboksgrejen.
Lindqvist själv säger att han skrev Tjärven på 30 dagar. Det märks. Eller ja, kanske snarare… tur att han inte lade ner mer tid på den.
Tjärven av John Ajvide Lindqvist
Tjärven ska handla om zombier. Det vet vi redan. Men varför handlar då nästan hela boken om några fjantiga idioters löjliga tankar om varandra?
En samling fyrtioåringar samlas för gymnasieåterträff på en öde fyrtornsö i skärgården för att fira midsommar. Förr eller senare dyker zombier upp och äter upp dem. Det visar sig vara senare, mycket senare. Först ska vi grotta ner oss i mänskligt förfall, Iphonetrams, dålig musik och patetiska töntars inre världar.
Lindqvist har använt sig av ganska klassiska zombier som hasar fram och som äter hjärnor, men han har gett dem en twist där ute på sin fyrtornsö. Zombierna känns lite fräscha fast de är de gamla vanliga odöda. Men allra mest handlar ändå Tjärven om medelålders idioter som försöker imponera på varandra, som i hemlighet avundas varandra eller hatar varandra och som alla egentligen mer eller mindre förtjänar att dö.
Jag tyckte inte om en enda av personerna i Tjärven. Större delen av boken var mer eller mindre lidande. Sedan fick jag äntligen lite zombieaction, men den bestod till 99% av människor som sprang omkring på klipphällar. Som någon slags zombieparodi på Sagan om ringen. Ladidadida… Iiik! Spring-spring. Ooooh den biter mig. Spring-spring. Någon dör. Någon blir slemmig. Spring-spring. Iiik! osv… Det finns ljusglimtar, men vad är väl det i en hel bok.
Gillar jag Tjärven? NEJ. Är det en zombiebok värd namnet? Ptja.. riv ut de första 60 sidorna och läs resten, så kanske. Är den dåligt skriven? Nej, men den blajar mest skit faktiskt. Jag är besviken på riktigt.
John Ajvide Lindqvist är bland det bästa vi har i Sverige vad gäller författare. Det var en riktig höjdpunkt i mitt läsliv när Hanteringen av de odöda kom och jag är så sjukt tacksam att det finns en svensk skräckförfattare som skriver så bra. Men det här… nej tack.
Tidigare om Tjärven:
Feuerzeug - Brinner för böcker 