Drakkvadrilogin

Jag har läst The Rain Wild chronicles, Robin Hobbs senaste avslutade serie, och jag är fortfarande kär. Jag verkar aldrig få nog.

Robin Hobb kombinerar feminism, klassamhälle, relationer, fantasy, magi, drakar. Det är varje gång en underbar upplevelse att få läsa precis den genre jag älskar mest, men utan PATRIARKALT FÖRDUMMANDE manlig blick på precis jävla allt.

Jag är trött på världsbyggeonanerande män med pekpinnen i högsta hugg. ”NEJ, du får inte dricka kaffe i fantasy, hur skulle det se ut? Vaddå byxor, du menar väl hosor eller något annat korrekt klingande, historiskt korrekt hallå vet du inte hur det var på riktigt när drakar och magi och digerdöden… Hallå? Vart tog du vägen?”

Sen våldtar de sina kvinnliga karaktärer för att bygga upp dem, och det definierar henne sedan i resten av berättelsen. Mysigt.

Nej, precis, det är äckligt och det är uttjatat och det är jävligt förlegat. Vi förtjänar bättre.

För att återkomma till Robin Hobb, så är The Rain Wild chronicles första gången vi verkligen kommer nära inpå det där hemlighetsfulla mystiska folket som lever längs den syrafrätande floden, och vars kroppar märks av den/magin/något och blir groteska och skrämmande.

Jag tyckte att Tawny man-trilogin var lite tråkig, men den här kvadrilogin (fyra böcker, snyggt ord) väcker mitt intresse igen, och jag läste allihop i snabb följd utan att göra så mycket mer än att fylla på kaffe och sova emellan.

Dels är det för att jag får möta rain-wild-kulturen för första gången, dels får vi även komma närmare drakarna, och deras kultur. Robin Hobb lyckas göra drakarna till mäktiga och fåniga på samma gång. De är så oerhört fåfänga, och de har fullt utblommad hybris allihop, samtidigt som de har uppenbara brister, särskilt de nya, funktionshindrade drakarna som nu kläcks.

Som sann fantasyälskare att få läsa så här bra om drakar är så sällsynt förunnat. Jag känner mig som elva år på nytt, och kan inte få nog. Det är i och för sig Robin Hobb i ett nötskal, men hennes drakar i en hård kokong av saliv, minnen och magiskt sediment.

Det känns meningslöst att beskriva handlingen för er, vad spelar det för roll? Huvudsaken är att ni vet att det är Robin Hobb, drakar och att det var värt det att läsa de föregående serierna för att komma fram till denna, som var den jag egentligen ville läsa från början. Drakkvadrilogin!

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
• Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)
• Drakar och äventyr – Assassin’s quest (Farseertrilogin #3)
• Havsormar och pirater! – Ship of magic (Liveship Traders #1)
• Galna skepp – The mad ship (Liveship Traders #2)
• Slutet på piratfantasy med drakar – Ship of destiny (Liveship traders #3)
• Gamla grå vargar och snabba katter – Fool’s errand (Tawny man #1)
• Gamla hundar kan också sitta – The golden fool (Tawny man #2)

Den där jävla oceanen

Ni vet ju hur det går när jag ska läsa Neil Gaiman, haha! Men ibland funkar det. Den här gången var det mitt emellan.

Jag läste The ocean at the end of the lane (TOATEOTL), och det var faktiskt precis som väntat. Gaiman är så där mysig och småtrevlig och samtidigt så urbota tråkig, precis som i American gods. Jag börjar undra om han över huvud taget kan göra en till Neverwhere.

The ocean at the end of the lane

Huvudpersonen i TOATEOTL är en liten pojke som lär känna en flicka lite längre bort längs vägen. Sedan börjar det. Han dras in i en annan värld, han börjar ana att flickan inte är som alla andra. Och så puttrar det på ett tag med små konstiga katter och det där havet som är en damm, och olika konstiga demoner som är flygande lakan. I allmänhet är både pojken och alla de andra personerna ganska otrevliga människor. Och i allmänhet är det inte så mycket som egentligen händer, även om det utan problem går att läsa boken från början till slut utan att bli galen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här, det är bara mysigt och ointressant på samma gång, faktiskt.

Tidigare om Neil Gaiman:

• Neverwhere: Fuck you, Neil Gaiman – Neverwhere
• Jag minns min Neverwhere
• Om Oden vore amerikan – American gods

Ordet är mäktigare än … magi?

En av de många böcker jag köpt på impuls, på grund av ett snyggt omslag och en intressant baksidetext, är Lexicon av Max Barry.

”They recruited Emily from the streets. They said it was because she’s good with words. They’ll live to regret it.”

Och visst är det intresseväckande!

 

Lexicon

Saken är dock den, att även om Lexicon börjar väldigt intressant, med ordens magi och deras inneboende kraft, om ord som kan betvinga, så handlar den snart om det gamla vanliga. Jag är helt enkelt ingen sucker för magiskolor och stränga lärare och studenternas intriger. Kanske för att jag själv jobbar som lärare. Kanske för att jag tillbringat hela mitt liv i skolan och akademin, och liksom inte kan förmå mig att vara uppspelt över det hela, även på fritiden.

Det börjar ändå bra, och jag fastnar för idén med de magiska orden, som påminner lite om Babel-17 av Samuel R Delany. Men sedan spårar det hela ur fullständigt. Karaktärerna åker omkring, slåss, säger sina ord och de onda är genomonda och de goda är förtvivlade, och… gäsp.

Nej, tyvärr. Jag kan inte rekommendera detta.

Gamla hundar kan också sitta

Jag trodde nog inte att Robin Hobbs skulle skriva en dålig andra bok i en trilogi, men The golden fool, andra boken i The tawny man-trilogin, kommer ganska nära. Den är långtråkig och ganska händelselös, och mycket berättas istället för att faktiskt hända. Det är sannerligen en transportsträcka, om än inte helt utan egen handling.

Första boken i Tawny man-trilogin handlade om förföljelse av folkgrupper, om rädsla för det annorlunda, och om att bli äldre, om att känna att de bästa åren kanske är förbi, och om att fundera på om drömmarna verkligen gick i uppfyllelse.

Andra boken plockar upp det temat, men med lite mer hopp och lätthet. Kanske kan gamla hundar lära sig sitta. De gamla grå vargarna, menar jag, jämfört med de unga snabba katterna. Haha, ni som har läst kanske fattar. Symboliken är nästan överdrivet tydlig.

Robin Hobb

Fitz tar en hel del personliga språng i The golden fool. Han växer äntligen upp, och förlikar sig med många gamla händelser. Fool verkar dock ha det lite svårare att svälja läxan, men än mer överraskande är att Chade, världens äldsta gamla sättpotatis, plötsligt hittar nya intressen och lärdomar.

Tawny man är liksom första boken mörkare och mer lågmäld än de tidigare böckerna, men det anas ett ljus, en glimt.

Den här glimten kan man uppleva förkroppsligad i den unga Elliania, prins Dutifuls trolovade. Vem är hon egentligen? Och vad tusan pågår hemma på hennes hemlands öar? Och är det sant att det vilar en drake där, och snälla Dutiful döda den inte, du anar inte vad du gör, och Tintaglia kommer att bli jättearg, och det här fattar bara ni som läst Hobb tidigare, jag måste sluta babbla.

Nu tar jag en paus från trilogin, eftersom jag blev lite trött ändå av den långa transportsträckan, men snart snart tar jag tag i den sista delen.

 

Och ni har väl inte missat att Hobb gett ut den första boken i en alldeles ny trilogi? The Fool and the Fitz!

 

 

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
• Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)
• Drakar och äventyr – Assassin’s quest (Farseertrilogin #3)
• Havsormar och pirater! – Ship of magic (Liveship Traders #1)
• Galna skepp – The mad ship (Liveship Traders #2)
• Slutet på piratfantasy med drakar – Ship of destiny (Liveship traders #3)
• Gamla grå vargar och snabba katter – Fool’s errand (Tawny man #1)

Gamla grå vargar och snabba katter

Det tog inte lång tid innan jag var tvungen att börja med Robin Hobbs tredje trilogi om Farseer-världen, The tawny man.

Här får vi åter igen möta Fitz, älskade Fitz, och åter igen möter vi Fool, älskade Fool. Och åter igen möter vi Chade och Kettricken och Nighteyes, och alla de andra. Men tiden har gått och ingenting är som det var förut.

Alla har blivit äldre, drömmar gick i uppfyllelse i Farseer-trilogin, och vi är nu inne i det-som-händer-efteråt, vilket dock kanske visar sig vara ännu mer.

Som vanligt refererar Hobb tillbaka till sig själv, till de tidigare böckerna, och vad som hände där. Vi anar skuggorna av våra vänner i Liveship traders-trilogin. Och vi vet mer än Fitz om vad som hänt Fool sedan sist de sågs.

I första boken av Tawny man, Fool’s errand, så drar ödet i Fitz, för att återbörda honom till Buckkeep. Samtidigt är han inte längre samma person. Alla tror att han är död, han är äldre, han är en pappa, och Nighteyes har blivit en grå gammal varg med kloka råd men trötta ben. Orkar de verkligen rädda världen en gång till? För det verkar som att det är det de måste göra, när Fool rider in i deras liv på hästen Malta.

Till skillnad från Farseer-trilogin, där det var många hundar, så är det många katter i den här trilogin. Kattälskande läsare kommer definitivt att få sitt.

Till skillnad från Farseer, så är det också en helt annan fiende här. Old blood har delats i fraktioner, och en av dem, Piebalds, har hänfallit till terrorism för att rädda dem med djurmagin (Wit) undan våld och förföljelse.

Robin Hobb

Tawny man handlar mycket om Old blood och hur de förföljs för att de är annorlunda. Hobb analyserar rädslan människor känner för dem, och rädslan de själva känner för ”vanliga människor”. I förra trilogin var det slaveriet som synades, och nu är det den systematiska rädslan och förföljelsen som drabbat människor och grupper i historien.

Samtidigt handlar det som sagt om att bli äldre, om att känna att de bästa åren kanske är förbi, och om att fundera på om drömmarna verkligen gick i uppfyllelse. Ånger och saknad och död och längtan fyller trilogin, vilket gör den bra mycket mer mörk och lågmäld än de tidigare böckerna.

 

 

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
• Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)
• Drakar och äventyr – Assassin’s quest (Farseertrilogin #3)
• Havsormar och pirater! – Ship of magic (Liveship Traders #1)
• Galna skepp – The mad ship (Liveship Traders #2)
• Slutet på piratfantasy med drakar – Ship of destiny (Liveship traders #3)

Slutet på piratfantasy med drakar

Sällan blir jag så förtjust och kär i en författare, som i Robin Hobb.

Hon tar upp feminism, trans, slaveri, kroppar, drömmar, kön, klassamhälle, äktenskap… Och det är så härligt och uppfriskande, jämfört med all den sexistiska dammiga gamla PATRIARKALT FÖRDUMMADE fantasyn som finns där ute. Hah, in your face, gubbhuven.

Hur som helst, så handlar denna tredje boken i trilogin, Ship of destiny, om pirater och drakar, precis som de tidigare två. Men där den andra boken var lite som en andra bok i en trilogi brukar vara, så var den tredje boken som den tredje boken i en trilogi brukar (ska) vara, dvs väldigt väldigt bra.

Jag har redan förklarat bakgrunden i tidigare recensioner (se nedan), så jag nöjer mig med att berätta att Althea är med för lite, men att hon får vara sig själv.  Till skillnad från t ex Katniss, så behöver hon inte ge upp sin dröm för att skapa ett samhällsenligt sexististiskt jävla sagoslut. Med det inte sagt att hon får allt hon vill, men hon är sig själv.

Även Kennit piraten får lite vad han önskar, samtidigt som han får vad han förtjänar, samtidigt som vi plötsligt inte har en aning om vem han är.

Och så Malta. Ack, Malta. Denna underskattade flicka. Hon är lillasyster till den fantastiska Althea. För evigt jämförd med den allra starkaste och vildaste. Hon kämpar mot samhällets normer, samtidigt som hon så gärna vill vara en del av dem. Hon vet inte vad hon vill, eller vem hon är. Och tidigare har jag tyckt illa om Malta. Jag lurades in i det svekfulla, osysterliga, nedlåtande. Men nu visar Robin Hobb att det var puckat. Vi får lära känna Malta, och hon hittar sig själv, och vi kan inte döma henne eller hata henne, över huvud taget.

 

Robin Hobb

Det är en omvälvande sista bok, och den öppnade samtidigt verkligen vägen för nästa trilogi, The tawny man (vilket jag förstås ser så här först i efterhand, när jag börjat läsa den).

Ingen fantasyläsare bör missa Robin Hobb, och alla borde börja med Farseertrilogin, och även ni som inte gillar fantasy borde ge det en chans.

 

Och DRAKARNA. Japp.

 

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
• Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)
• Drakar och äventyr – Assassin’s quest (Farseertrilogin #3)
• Havsormar och pirater! – Ship of magic (Liveship Traders #1)
• Galna skepp – The mad ship (Liveship Traders #2)

Galna skepp

I Liveshiptrilogin fick jag havsormar, pirater och levande skepp. Min älskade Robin Hobb ger mig verkligen allt.

I den andra boken, The mad ship, fortsätter Altheas kamp för att återta sitt förlorade skepp Vivacia. Hon har fått hjälp, dels av det levande skeppet Ophelia, dels av Brashen, hennes fars gamla styrman. Vi får en allt djupare förståelse för vad de levande skeppen är, och för deras komplexa bakgrund. De är det hela Bingtowns rikedom och framtid vilar på, men vad är de själva?

Samtidigt kommer Kennit piraten allt närmare sin dröm om att bli kung av Piratöarna. Hans livsöde kommer allt närmare Altheas, Vivacias och Bingtown.

I Bingtown kämpar Altheas systerdotter Malta mot samhällets normer, samtidigt som hon så gärna vill vara en del av dem. Amber pärlmakaren (som Hobb-läsare kanske känner igen?) försöker rädda det levande skepp, som står strandat på Bingtowns strand, och som ropar ut sin galenskap i natten. Skeppet, Paragon, har ett mörkt förflutet, och sägs ha mördat sin besättning; Ingen vill längre ha med honom att göra. Men ingen vet vad som egentligen hände, och under tiden står han ensam på sin strand och minns.

The mad ship är lite av en transportsträcka, men absolut inte utan handling eller spänning. Jag har alltid gillat böcker om skepp och hav, sedan jag läste gamla klassiker som liten, om stackars matroser som seglade under usla förhållanden. Dessutom är det häftigt att Hobb lyckats införliva pirater i sin fantasyvärld, och att hon ifrågasätter, i Liveshiptrilogin, inte bara sexism och könsroller, utan även slaveri och en människas rätt till sitt eget liv.

Liveshiptrilogin har nog varit något av den fula ankungen till den populära Farseertrilogin, men jag älskar den storligen. Och vad ni än gör, läs Farseer först, för det är jätteroligt när Hobb refererar till sig själv och sin egen värld.

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
• Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)
• Drakar och äventyr – Assassin’s quest (Farseertrilogin #3)
• Havsormar och pirater! – Ship of magic (Liveship Traders #1)

Havsormar och pirater!

Jag föll direkt för Robin Hobb, och riktigt hur hårt jag föll bevisas nog av att jag direkt efter Farseertrilogin, var tvungen att börja läsa Liveship Traders-trilogin.

I Farseertrilogin befann vi oss i Six Duchies, och i Mountain Kingdom. I Liveshiptrilogin är vi långt söderut, i Bingtown. Där finns de levande skeppen, som i Six Duchies bara är en saga, men som verkligen existerar. I södern är istället Six Duchies mytomspunnet, fast mindre smickrande. Människorna i de norra länderna ses som barbarer, och landet som näst intill obeboeligt. Men under trilogins gång lär vi känna södern: Bingtown, Piratöarna, och Jamaillia, härskarstaten, och upptäcker även vad dessa olika riken har gemensamt.

I den första boken, Ship of magic, blir vi vänner med familjen Vestrit, som har det levande skeppet Vivacia. Precis när vi möter dem har Vivacia sprungit till liv, och kan börja sin första resa som fullt mognat levande skepp. Men ingenting går som det borde. Althea, dotter till den gamla kaptenen, får inte ta över skeppet, och en ond idiot blir istället den unga Vivacias nya kapten. Sedan blir det bara värre och värre.

Samtidigt följer vi även piraten Kennit, en man av mycket tvivelaktig moral, men som alltid verkar ha djävulens tur på sin sida.

Dessutom möter vi då och då de underliga havsormarna, som har sin egen värld under ytan, och ett mycket viktigt uppddrag, om de nu bara kunde minnas vad det var…?

Liveshiptrilogin är mycket annorlunda än Farseer, men jag tycker att den är minst lika bra. Jag var beredd på något annorlunda, och det är den verkligen, med sina levande skepp, pirater och havsormar. Men det är det annorlunda som är bra. Dessutom är det roligt att se de små blinkningarna till Farseertrilogin. Vissa människor känner vi igen, vissa företeelser berättas ur ett nytt perspektiv, och så vidare. Jag gillar verkligen när författare bygger en värld på mytologi, och låter oss lära känna den steg för steg, i lager, med många perspektiv. Robin Hobb är förmodligen den bästa världsbyggare jag vet.

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
• Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)
• Drakar och äventyr – Assassin’s quest (Farseertrilogin #3)

Drakar och äventyr

Direkt efter att ha läst de två första böckerna i Farseertrilogin av Robin Hobb, var det faktiskt helt omöjligt att inte läsa även den tredje, Assassin’s quest.

Den första boken övertygade mig, den andra gjorde mig förälskad, men den tredje var kanske allra bäst. Kanske för att jag äntligen fick mina drakar. Jag älskar drakar.

I Assassin’s quest ger sig Fitz iväg för att söka ”the Elderlings”, de mytologiska människor som en gång levde i Six Duchies, och som verkar ha haft tillgång till drakar, som kunde jaga iväg de röda skeppen.

Kusten plågas fortfarande av Red Ship Raiders, och tronen är fullkomligt omkullvräkt av ambitiösa sprättar.

Fitz beger sig iväg på den långa resan för att finna Elderlings, och för att rädda tronen, och för att lära känna sin Wit-magi, så att den inte dödar honom. Lite lättsamt sådär.

När/om han finner elderlingarna, så måste han få dem att ge honom drakar, eller hur det nu fungerar, för att rädda Six Duchies. Men även då, måste tronen också återställas i den rätta arvingens händer.

Hos Hobb är allting precis så där fantasy som jag vill ha det. Det är magi, drakar och kungar och häftiga hjältar (av båda kön!), men ändå är ingenting som jag tror. Hobb är inte tråkig och alltid originell. Det är inte som du tror, det där med elderlingar och drakar. Det är inte som du tror med magin, med Wit, med de röda skeppen.

Jag älskar verkligen Farseertrilogin. Jag älskade den så mycket, att jag direkt var tvungen att börja läsa Liveshiptrilogin… O.o

Mer om det… inom kort.

 

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
• Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)

Läskiga fantasyzombier?

Direkt efter att jag läste den första boken av Robin Hobb, Assassin’s apprentice, var jag bara tvungen att läsa nästa bok i Farseertrilogin, Royal assassin.

Fitz har nu vuxit upp en aning, och är ute på egna lönnmördaruppdrag, men samtidigt hotas Six Duchies från flera fiender. Red Ship Raiders torterar kusten, plundrar städerna, och lämnar efter sig zombielika människor utan mänsklighet. Kronprins Verity använder sin magi för att försvara kusten, men hans far, kung Shrewd, är sjuk. Trots hotande krig börjar människor i hovet intrigera kring tronen inför kungens nära förestående död.

Det är helt enkelt mycket tumult och spänning i den andra boken i Farseertrilogin, och det blir inte sämre av att Fitz blir vän (via sin Wit-magi) med en varg, eller att han ger sig ut för att hitta ”the Elderlings”, ett mytiskt folk som sägs kunna rädda Six Duchies från de röda skeppen.

Vid det här laget, två lästa böcker av Hobb, var jag synnerligen förälskad i hennes författarskap, men ännu härligare blev det nog av hovnarren vid hovet, den mystiska ”the Fool”, som ingen vet om hen är kvinna eller man, som formulerar gåtor och talar kryptiskt nonsens, eller om det kanske är sant, om framtiden?

Fitz och Fool tillsammans är förmodligen den bästa fantasyduo jag läst. De kompletterar varandra perfekt. Fitz är den ”vanliga människan”, men med ovanliga förmågor, och Fool är fullkomligt ovanlig och mystisk, men båda två behöver varandra, och är varandras förtrogna.

Jag vill verkligen inte berätta mer, jag vill att ni läser själva.

LÄS HOBB.

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice av Robin Hobb

Robin Hobb, geniet

Kanske har ni hört att jag letar efter Ultimat Jättebra Fantasy? Jag hittade ju förvisso Steven Erikson och Steven Brust, men hur glada gynnare de än är, som skriver bra, så är det Robin Hobb som seglade upp som nummer ett jättebästa fantasyförfattaren jag vet.

Jag började läsa Hobb när jag pluggade till min disputation, och behövde något riktigt smakrikt mumsig för att koppla bort tankarna på Ond Bråd Död Inför Opponenten. Det var precis efter att Hobb besökte Sverige, vilket ju var oturligt, men jag försöker att se det positivt…

Robin Hobb skriver inte bara väldigt bra, hon skriver dessutom feministiskt. Det finns starka kvinnor, sexismen som företeelse beskrivs kritiskt och nyanserat, och till och med kön diskuteras på ett bra sätt utan att komma ivägen för handlingen, nej det är en del av den och ett bidrag till det som gör böckerna så jävla bra.

Jag började från början, och läste The Farseer Trilogy, som handlar om lönnmördarlärlingen Fitz, som kommer upp sig i världen från oäkting till händelsernas mitt i Six Duchies, riket där kvinnor är soldater och drottningar kan regera precis som en kung.

I Assassin’s apprentice är Fitz fortfarande ett litet barn, och möter dagligen omgivningens fördomar, spott och spe. Han har en förunderlig förmåga att kommunicera med djur – the Wit – men det anses fult, och han måste dölja sin förmåga för alla.

I det kungliga hushållet får Fitz husrum som tjänare i stallet, men snart blir han kontaktad av kungen själv, och dras in i lönnmördarens yrke. Dessutom får han instruktion i svärdskonst, skrivande, och hovligt uppförande.

Det är de kungliga intrigerna som driver handlingen framåt, men egentligen är det Fitz uppväxt som är fokus för berättelsen. Han är en väldigt levande karaktär, med många sidor och drag, och han ställs inför ständiga utmaningar. Jag skrattar och gråter och myser om vartannat.

Med Assassin’s apprentice insåg jag att Robin Hobb är en mycket speciell författare, dvs mycket bra, och att trilogin egentligen knappt alls handlar om en lönnmördarlärling egentligen, utan om så mycket annat.

Jag vill verkligen rekommendera Robin Hobb, och jag tror nog att det är bra att börja från början, som vanligt..

Engelsfors, slutet, ragnarök

Liksom det mesta måste allting ha ett slut, och Nyckeln är slutet på Engelsforstrilogin, som började med Cirkeln, och följdes upp av Eld, samt serieboken Berättelser från Engelsfors.

Mats Strandberg (@matsstrandberg_) och Sara Bergmark Elfgren (GloryBox) har skapat en kult, och första boken förvandlas precis nu till film.

Jag tror att de flesta känner till Engelsforstrilogin. De som inte gör det är ju förmodligen fullständigt illitterata. Men här kommer iaf en kort sammanfattning: ”I Cirkeln upptäcker några gymnasietjejer att de har magiska krafter. De är De Utvalda, som ska rädda världen och stänga ute demonerna som vill ta över världen. Tjejerna är väldigt olika och måste ändå samarbeta för att lyckas med sitt uppdrag.”

Handlingen är skickligt upplagd i Cirkeln och Eld, som jag läste om inför Nyckeln. Eld lyckas följa upp Cirkeln utan att bli en mellanbok, och vi längtade alla ihjäl oss efter att få veta hur det skulle sluta.

Tyvärr tycker jag inte att Nyckeln riktigt lyckades följa upp den här trenden. Dels har det nog att göra med suspekta drömavsnitt som avbryter handlingen, men de är egentligen förvånadsvärt skickligt gjorda, och absolut inga kursiva avsnitt att förfasas över. Det har nog mer att göra med att Cirkeln och Eld lovade så väldigt mycket, och var så minutiöst upplagda att rytmen aldrig missade ett slag… medan Nyckeln nästan verkar sakna rytm helt. Det där stegrande, dalarna, tempot, det dyker inte upp förrän precis på slutet när alla dör (skojar bara – riktigt alla dör inte).

Cirkeln och Eld innehöll inte ett enda tråkigt avsnitt, men Nyckeln blir nästan en supertransportsträcka till upplösningen.

Med detta uschligt negativa sagt, så äääälskar jag Engelsforstrilogin, och kommer absolut att läsa om alla tre böckerna, plus serieboken, kanske redan i sommar. Och jag ska definitivt se filmen. Och filmerna. Och Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs nya böcker, som de skriver separat, VILKET BETYDER DUBBELT SÅ MÅNGA! :D

Tidigare om Engelsforstrilogin:

• Signering av Cirkeln på SF-bokhandeln
• Cirkeln som trollbinder – Recension av Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
• Elden som förtär – Recension av Eld
• Bilder till böckerna – Recension av Berättelser från Engelsfors

Ingenting, ingenting, ingenting, ALLTING

Hej och välkommen till en mellanboksrecension. Ni vet… trilogier… andra boken. Japp.

Jag har tidigare recenserat första boken i En saga om sorg, av Stefan Hagel, Fred så gyllene, och nu har jag läst den andra boken.

Flammor av vrede tar vid ungefär där Fred så gyllene slutade. Den första boken bjöd på (lite väl?) gediget världsbygge, en lång upptakt till själva handlingens fokus, och ett slut som var löjligt kul och bra. I den andra boken förväntade jag mig att det inte skulle behövas någon lång upptakt, eftersom världen redan var presenterad och handlingen borde kunna fortskrida obehindrat, men det blev tyvärr en ganska typisk mellanboksplatå.

Det händer helt enkelt inte så mycket under större delen av boken… :/

Men, precis som i första boken, så tar det en ordentlig fart i slutet och blir så där roligt så att jag måste spoila lite här i parentesen, baklänges ( !!rakard dem dirts velb ted). Så ni fattar att jag verkligen, åter igen, älskade slutet. 

Mina problem med Fred så gyllene hade ingen inverkan på lättläsligheten. Det gick fort och lätt och var trivsamt, men den där verkliga HERREGUDVADHÄNDEROMGHURSKADETGÅ infann sig liksom inte riktigt.

Tennara, huvudpersonen, hade en väldigt tillbakadragen ställning i andra boken, och utförde egentligen ingenting alls. Jag vet inte om hon ens förtjänar att vara huvudperson längre, eftersom hon inte är med. Hennes polare Jeunaran däremot, spelevinken, är riktigt farmträdande, men nästan lite väl pajig ibland.

Änkedrottningen håller på med politik, hennes gamla gubbar går omkring molokna och försöker konspirera, och häxetanten på Valx känns helt ointressant nästan hela tiden (men inte på slutet, för då blir hon mer än lovligt dryg och puckad istället).

Är jag så här negativ? Nej, men det var ett tag sedan jag läste boken nu, och även om jag minns att jag gillade den, så minns jag även tydligt vad jag hade problem med.

Problemet är att det är för mycket politik, för mycket intriger som beskrivs, och för lite som egentligen händer, och för lite huvudperson, och på slutet, när det faktiskt blir KRIG, så är själva dödandet och striden ytterst svepande beskrivet, när jag egentligen hade önskat mig blod och senor som snäpper och muskler som slits itu, mohahaha!

Kanske är det helt enkelt så att jag inte är riktigt så intresserad av världen och politiken och strukturen, och hellre vill ha action? I så fall gäller som vanligt mitt favoritbokmotto:

”När en bok och ett huvud stöter ihop, och det låter ihåligt, är det inte säkert att det är bokens fel.”
– Georg Christoph Lichtenberg

Så, förlåt alla ni som är vana vid lyriska berättelser om min längtan och kärlek till svensk fantasy, för nu var jag lite negativ. Men jag tycker ändå att ni ska läsa, för att det är just svensk fantasy, och för att det absolut inte är tråkigt, och för att ni också vill veta vad jag skrev baklänges ovan.

 

Kombinera ebok och ljudbok = porrigt

Det här inlägget handlar om hur porrigt det är med brittiska och om hur man kan kombinera ebok och ljudbok.

Idag när jag lekte lite med Google books, så hittade jag funktionen ”läs upp boken för mig”. När jag provat text-to-speech-funktioner tidigare har jag aldrig blivit imponerad, men väl fått mig ett skratt, så jag testade. Och… det fungerade jättebra!

Boken jag lät läsas upp var Dark wolf rising av Rhyannon Byrd. Det är en Harlequin Nocturne-roman, dvs erotisk romantik med övernaturliga inslag.  Inte kanske vad jag brukar läsa, men jag har tre orsaker:

1. Det är kul att läsa vad man vill
2. Jag lovade en tjej som jobbade på Halequin att testa deras Nocturne-böcker
3. Den var gratis på Google play books (finns även till iOS)

Boken har fått 3.83 av 5 stjärnor på Goodreads. Det är alltså medelvärdet från 880 personer, och den har 148 recensioner. Den är populär, om man säger så. Folk som gillar paranormal romantik gillar den här boken.

Vad tycker jag? Jo, jag tycker att jag känner igen boken väldigt väl från de gamla Harlequin-böcker jag läst. De har förnyats, men själva berättartraditionen är densamma. Jag vet exakt när det är dags för sexscen, och tycker inte att det är konstigt att samma dialog fortsätter i två kapitel.

Själva språket är inte direkt dåligt, men konstigt skrivet. Det är många tankstreck och punkter, som om detta hjälper mig att läsa texten bättre och inte alls blir irriterande tjugo gånger på en sida. Personligen tycker jag att läsaren ska sköta den där delen, så länge det inte kan bli missförstånd.

Dark wolf rising handlar om, håll i er nu, en tjej som letar efter sin försvunna syster och därför råkar hamna i en varulvsstad.
SPOILAR VILT:
Hon träffar en snäll varulv, men hamnar i trubbel och blir drogad med afrodisiaka, varpå den snälla varulven måste hjälpa henne till orgasm sjuttio gånger på en natt. I kid you not, detta är premisserna. Sedan kommer de givetvis att bli kära, ha sex på riktigt, få tvivel, upptäcka att hon också är typ varulv och sedan leva lyckliga i alla sina dagar. Det är inte direkt… förstklassigt.
SLUT PÅ SPOIL
Men själva sexscenerna är bra. De skäms inte för sig och jag tycker att det är befriande. Egentligen är det vad Harlequin gör, och det är vad de gör bäst – skriver om sex.

Något som är mindre befriande är de kvävande könsrollerna, klyshorna och idén att så länge man inte penetrerar kvinnan så är det inte våldtäkt. Nåväl.

Men uppläsningen då?

Uppläsningen var fantastisk! Jag hade laddat hem boken på engelska, och uppläsarrösten i mina inställningar var en kvinnlig brittiska. Ni kan själva lyssna på henne här: http://instagram.com/p/eyDgnYSyaF/

Hon låter nästan som avsedd för att läsa upp porr. Blev jag anglofil nu? Ja, nu är jag nog det. (Passande nog innan jag läser akaporr The Raising.)

Det är helt enkelt en jättebra uppläsarröst. Dessutom fungerar den här text-to-speech-funktionen så bra, att hon till och med intonerar rätt på de flesta ställen. Jag är mycket imponerad.

Hon tappar lite i konstiga meningar, vid konstiga ord och vid felaktig editering, t ex när punkter inte följs av blanksteg. Hon antar också att stora bokstäver i tripletter är förkortningar, och uttalar shh som ”S.H.H”, men det är minimala problem och jag vänjer mig så snabbt att jag knappt tänker på de här sakerna efter några sidor.

Jag vet att det finns fler där ute som haft svårt för vanliga ljudböcker. Jag har aldrig riktigt klarat av att lyssna på dem. Men den här rösten är tillräckligt neutral, men ändå läsvänlig, att jag gärna lyssnar (ok, hon är porrig och brittisk). Dessutom går det att stänga av när jag vill och istället läsa boken med ögonen. Riktigt smidigt. Jag kan också slänga ett getöga då och då på texten ifall jag vill orientera mig, eller dubbelkolla vad hon sade. Det fungerade helt exemplariskt bra medan jag stickade i soffan. Kolla länken så ser du lite tydligare hur det fungerar.

Berätta gärna om du testat boken/uppläsning själv och vad du tyckte, eller om alternativa lösningar.

Några relevanta länkar:

• Min Instagramvideo av uppläsning från ebok
• Google play books – köpa böcker
• Google play books app – läsa böcker, android
• Google play books app – läsa böcker, iOS/Iphone
• Rhyannon Byrd på Goodreads
• Dark wolf rising på Goodreads

De människoätande horderna

Om ni händelsevis råkat missa min relativt nya stora kärlek, Steven Erikson, så är det dags att uppdatera sig nu.  Hans serie Malazan book of the fallen har lyckats fånga mig fullkomligt.

Det är en tio böcker lång, avslutad serie, och jag har nu läst Memories of ice, den tredje boken. Hoppas gärna ner ett par rubriker om du vill läsa om den tredje boken direkt.

Recensioner av de tidigare böckerna finner ni här:

• Ett stycke riktig fantasy – Gardens of the moon (Malazan #1) av Steven Erikson
• Öknar, törst och vandring – Deadhouse gates (Malazan #2) av Steven Erikson

Det är, som jag beskrivit tidigare, svårt att ta sig in i Eriksons värld, men början av den tredje boken upplevde jag inte alls som lika svårgenomtränglig. När jag läste den första boken, Gardens of the moon, kändes det som att jag hamnat mitt i serien och förväntades förstå en massa saker som jag inte kände till. Steven Erikson är oförsonlig på det viset. Man får läsa och lära sig på vägen, och acceptera att man inte förstår allt i början.

I början av den andra boken var det nästan lika illa, men nu i den tredje har det alltså lättat, och varje bok blir begriplig efter ett tag. Man kommer in i handlingen mitt i, men sedan blir fler och fler detaljer begripliga och man lär känna personerna.

Erikson byter huvudpersoner i varje bok, även om vissa återkommer, men berättelserna är inte fristående, utan följer efter eller parallellt med varandra. Det påminner lite om hur George RR Martin skriver, fast utan fullt så många förstahandsberättare.

Eriksons värld är komplex och bekant. Den har allt jag önskar mig av fantasy, utan att vara förutsägbar eller kännas gammal.

En kort introduktion

I landet Malazan, som serien är döpt efter, styr en religiös envåldshärskare som gärna erövrar nya länder, och som dessutom strävar efter att utplåna alla magiker (utom de hon använder mot andra magiker).

Magi är någonting man når genom att sträcka sig till en warren, dvs en annan dimension, eller ett land i en dimension. Genom den porten kan man ta genvägar genom det magiska landskapet, eller hämta kraft till trolleri att använda här och nu. Olika magiker hör till olika warrens, som i sin tur har olika styrkor och svagheter, och olika gudar som härskar över dem. Magin är central för Eriksons berättelse, precis som jag vill ha det.

Steven Erikson skriver bra, fast som sagt ganska nonchalant mot läsaren. Det är ofta spännande och ofta roligt. Det är klassisk helyllefantasy, high fantasy, riktig fantasy, vad nu nu vill kalla det. Jag rekommenderar det gärna för den fantasyläsande, men det är förmodligen inte riktigt rätt bok att börja läsa fantasy med. Om du inte absolut envisas.

Första boken, Gardens of the moon

I den första boken befinner vi oss på kontinenten Genabackis, där det Malazanska imperiet erövrar stad efter stad. Vi lär känna soldater ur den fruktade Malazanska armen. De flesta hör till den beryktade avdelningen Bridgeburners. Vi möter den fantastiska magikern Tattersail, frodig och stark, och outgrundligt sorgsen. Vi träffar även den unga fiskarflickan som utnyttjas av högre makter, och världens sötaste lilla tjuv, Crokus.

Den malazanska världskartan

Bok två, Deadhouse gates

I den andra boken förflyttas vi till en ny kontinent, Seven cities, och de flesta personerna i handlingen är nya. Deadhouse gates handlar om apokalypsen, så som den beskrivs av ökenfolken i Seven cities. Apokalypsens gudinna leds av sierskan Sha’ik. Runt omkring denna centrala händelse har vi en Malazansk armé på historiens längsta marsch, över slätt, flod, skog och öken. De befinner sig på ockuperat område i Seven cities, och apokalypsen är deras fiende. Vi möter även ett litet sällskap på väg genom warrens med risk sina sinnen och sina liv. Alla dessa människor (och andra humanoida arter) har med varandra att göra på något sätt, och deras bidrag till berättelsen är alla lika viktiga, spännande och intressanta.

I Deadhouse gates får vi även lära oss lite mer om historien bakom de makalösa Bridgeburners.

Deadhouse gates var ännu bättre än första boken, och väl sammanhållen, sorglig, storslagen, rolig, spännande…

Bok tre, Memories of ice

Så är vi framme vid den tredje boken. I Memories of ice, som nog är ännu lite bättre än Deadhouse gates, är vi åter igen på en ny kontinent, och handlingen utspelar sig parallellt med bok två.

Vi är tillbaka på kontinenten Genabackis tillsammans med Bridgeburners, som marscherar från de erövrade städerna, mot en ny fiende. I söder har allt fler städer anslutit sig till en mystisk sekt, som dödar alla invånare som inte ansluter sig till dem. Anhängarna kallas Tenescowri, och de följer med armén som en hord av galningar, och de lever på människokött. Dessutom får vi möta de odöda T’lan Imass igen, samt mina favoriter – deras odöda stora hunddjur, T’lan Ay.

Utan att avslöja mer kan jag ändå avslöja (!) att vi återser många bekanta ansikten, och några nya. Det är den läskigaste, mest spännande boken av de tre, och om inte annat väl ett gott argument för att ta sig vidare i serien.

Äntligen börjar jag förstå skillnaden på Eriksons olika humanoida arter, olika typer av magi, med mera. Det känns hemtamt nu, och jag kan till fullo låta mig uppslukas av berättelsen.

Letar du efter en riktigt bra fantasyserie, så tycker jag att du ska ta den här.

Tidigare om Steven Erikson:

• Ett stycke riktig fantasy – Gardens of the moon (Malazan #1) av Steven Erikson
• Öknar, törst och vandring – Deadhouse gates (Malazan #2) av Steven Erikson