Om Oden vore amerikan

Det är väldigt farligt att kritisera den allsmäktige Neil Gaiman. När jag läste Neverwhere var det kärlek vid första bladvändningen, och jag förväntade mig att bli precis lika trogen som alla andra.

Med stor förväntan tog jag tag i det många anser vara hans bästa, American gods.

Boken skrevs strax efter att Gaiman flyttade till USA, och han reste runt till samtliga platser i boken, under tiden han skrev. Det är en amerikansk roadtrip, inte helt olik den jag själv gjorde för ett par år sedan, och man känner igen sig mycket i alla genomamerikanska detaljer.

Gaiman säger i sitt förord, att han vid flytten började fundera på vad som var amerikanskt. USA är ju sammansatt av immigranter. De har alla tagit med sig en bit av sina kulturer och skapat den amerikanska. Men varför är en amerikan fortfarande ”irländsk”, men är inte beredd att tänka sig leprechauner i USA? Samtliga immigranter verkar ha lämnat sina gudar hemma. Men tänk om det inte vore så? Tänk om man tog med sig dem till det nya landet?

I American gods följer vi den mycket sympatiska och fina killen Shadow. Han utsätts för guds alla prövningar, men tappar sällan sitt lugn. Han blandas in i gudarnas planer och används som spelpjäs till höger och vänster och genom honom får vi träffa Mr Wednesday, Bastit, Horus, Isis och många andra.

Som svensk känner man ofta till nordisk mytologi rätt väl, och eftersom den är ganska central i American gods, så blir det en hel del spolierade överraskningar längs vägens gång. Det är inte särskilt svårt att se vart de bär hän, trots Gaimans förmodade försök att vara lite listig.

Neverwhere av Neil Gaiman

Neverwhere av Neil Gaiman

I stort sett var American gods för lång och för omständlig. Jag läste förvisso den något utökade 10-årsjubileumsutgåvan, men misstänker att intrycket är snarlikt. Jag tyckte om Shadow och många av de andra figurerna, men själva handlingen var aldrig särskilt spännande eller intressant.

Det var inte svårt att ta sig igenom 548 sidor, vilket brukar betyda väldigt bra bok, och helt okej är den, men eftersmaken var… noll.

 

Tidigare om Neil Gaiman:

Advertisements

12 responses to “Om Oden vore amerikan

  • elisabeth

    jag håller med. har läst den en gång och börjat på den en gång till, utan att minnas att jag läst den innan. jag tyckte iofs mycket om den döda frun. annars känns det mer som ”nu ska vi göra om alla sagor till nutid” istället för att som innan, göra en saga i nutid.
    men har du inte läst Coraline eller Stjärnstoft? de är helt underbara tycker jag.

  • jophan

    Nä, American Gods är inte en av Gaimans starkaste böcker. Den kommer jag aldrig att läsa om.

  • Feuerzeug

    elisabeth, ja, det stämmer nog. Det är nog fel utgångspunkt i AG. Coraline har jag inte läst, men Stardust gillade jag.

    jophan, skönt med någon som inte säger ”DET ÄR DET BÄSTA HAN GJORT”. Hah. Ska hänvisa till dig om någon vill spöa upp mig för det här. ;)

    • jophan

      Ja, hänvisa till mig. Jag är iofs ingen slagskämpe men jag väger 95 kg och är 192 cm, så tillsammans ska vi nog klara oss.

      Gaiman är överskattad på det hela taget, utanför seriesfären. Sandman är det enda riktigt geniala han har åstadkommit. Sedan skriver han bra, jag är mycket förtjust i såväl Neverwhere som The Graveyard Book, och jag älskade Stardust, men inga av hans skönlitterära verk är riktigt så fantastiska som hans mer fanatiska fans tycker.

  • elisabeth

    jophan: jag tycker att Gaimans starka sida (men ok, jag är inget fanatiskt fan) är hans lätthet och hans fantasi. låter konstigt när man pratar skönlitterära författare, men Gaiman vågar experimentera, han vågar vara rolig (även det rätt sällsynt kan jag känna ibland med alla gravallvarliga alster om hur folk mår dåligt). jag tycker att han verkar skriva för att han tycker att det är kul. och det kan jag som läsare uppskatta. man behöver inte alltid förändra livet när man läser en bok. det är ju ett sånt säljargument. ibland räcker det att läsa en bok för att göra vardagen lite trevligare. och DÄR tycker jag att Gaimans styrka ligger. framför allt i de böckerna du tar upp: jag glömde ju Kyrkogårdsboken som jag också gillar!
    gaiman är en marängbakelse bland alla GI-potatislimpor. och jag hoppas att han hade gillat den liknelsen:)

  • Pål Eggert

    Jag är ju en av dem som tycker att Amerikanska gudar är en av Gaimans bättre böcker men är mest fascinerad av att läsarskaran är så kluven till den. Själv tyckte jag däremot att Neverwhere inte var så otrolig… Håller med Jophan om att Sandman är det bästa Gaiman gjort, men det har jag tjatat om så mycket redan…

  • jophan

    Har ni läst Kelly Links Pretty Monsters än, förresten? I den finns ett par kanonnoveller som Gaiman skulle ha gett sitt vänstra lillfinger för att ha fått skriva.

  • Pål Eggert

    Jag har läst första halvan – den översatta alltså. Det är ju numera kutym att en översatt fantasybok delas upp i två volymer. Vilka noveller syftar du på?

  • Pål Eggert

    Jag bara väntar på att Firma Gaiman bokar box med någon annan litterär firma…

  • Johan Anglemark

    Jag tänker framför allt på novellerna The Wizards of Perfil och Pretty Monsters, men även The Constable of Abal var bra.

  • Feuerzeug

    Jag älskar att det blev diskussion om Gaimans eventuella storhet.

    Han verkar ju inte lämna någon läsare oberörd iaf, så mycket är ju tydligt.

  • Den där jävla oceanen | Feuerzeug - Brinner för böcker

    […] vet ju hur det går när jag ska läsa Neil Gaiman, haha! Men ibland funkar det. Den här gången var det mitt […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: