Neverwhere: Fuck you, Neil Gaiman

Det dröjde knappt en sida förrän jag älskade Neverwhere av Neil Gaiman.

Efter bokoholistens översvallande ord hade jag ganska höga förväntningar, men det stämde alltsammans. Det finns ett driv i språket och en underbar självklarhet med vilken varje ord följer på det föregående. Ändå blir handlingen aldrig självklar och förväntad.

Karaktärerna är levande och färgstarka med både fina och fula sidor. De är lite överdrivna, som karikatyrer, men på ett kärleksfullt sätt. I slutändan saknar jag dem så fort jag slagit ihop boken efter sista sidan.

Neverwhere är en helt underbar bok, full av läsglädje. Den är allt det som Lud-in-the-mist inte var. Allt jag önskade mig av Mirrlees fick jag istället av Gaiman: äventyr, skratt, kärlek och dödsföraktande mod. Så fuck you, Gaiman, som lurade mig att läsa Lud-in-the-mist från början med din översvallande blurb. Om det inte vore för det onödiga tidsslöseriet så hade jag ju läst Neverwhere för länge sedan.

Neverwhere av Neil Gaiman

I Neverwhere följer vi huvudpersonen Richards resa till London Below, ett helt annorlunda London, under det vanliga London Above. Där finns magi och talanger, en flytande marknad och lite annorlunda platser på tunnelbanestationerna än man kanske är van vid.Richard dras in i London Below av en händelse och där råkar han ut för en fantastisk resa, som jag inte kan eller vill avslöja över huvud taget, men upplägget är klassiskt. Vi har en sökare och ett sällskap som följer med på den långa, farliga vägen (Tolkien någon?).

Ibland är det roligt så att man skrattar högt. Ibland är det läskigt. Ibland är det blodigt. Alltid, alltid är det en riktigt välskriven, bra bok.

Nu förstår jag varför Bokoholisten köper Neverwhere i olika utgåvor och varför man måste söka upp platserna från Neverwhere i det verkliga London, eller varför man fnissar när man ser en viss tunnelbanestation.

Det här är bara underbart. Nu vill jag läsa den igen.

Tidigare om Neverwhere:

• Tunnelbana, råttor och passager