Jag har till slut kommit fram till att bloggen är odöd, dvs död, men inte riktigt helt död.
Jag har därför beslutat att starta en instagrambokblogg, och den skall heta Books Of Doom.
Där fortsätter jag dela med mig av spoilerfria recensioner från hjärtat. Så in och följ!
Vi älskar dem såklart!
Den här boken är ännu ett impulsköp, men ett av de där fullständigt lyckade, underbara köpen som får mig att känna mig som Batman.
I The girl with all the gifts av M.R. Carey möter vi den lilla flickan Melanie. Hon är den första vi möter, och introduktionen är minst sagt minnesvärd. Om du litar på mitt omdöme så slutar du läsa den här recensionen nu, för det blir bättre så. Om du behöver mer övertalning, så läs nedan, det är ingen spoiler. Det är bara synd att förstöra överraskningen.
Har du bestämt dig?
Ok. …
Melanie är uppenbarligen en elev, men någonting är underligt. Hon berättar om sig själv, ur sitt perspektiv, och sakta men säkert inser vi vad det handlar om. Hon är instängd, hon är bunden, hon sitter i en rullstol och hon får inte röra någon annan människa.
Melanie, förstår du, är ett av de barn som smittats med zombiesjuka, och som är så väldigt intressanta för den Onda Doktorn, Caldwell. Många av mina favorittroper möts i den här boken: Den lilla flickan (tänk Justin Cronin), zombier, labbmiljö, onda doktorer, häftiga militärer.
The girl with all the gifts
Det jobbiga är att jag inte vill avslöja mer än så. Jag vill egentligen inte ens avslöja ens det, som sagt. Jag har sällan läst något så bra, så psykologiskt, så minnesvärt, som den här boken. Det är en av de där böckerna som Kritiker inte skulle våga kalla zombieböcker, eftersom det inte lockar Läsare. Men det är en zombiebok. Och den är riktigt bra.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen:
”Om jag måste välja en bok. En enda bok, som är bäst i världen. Ja, då kanske jag skulle säga World War Z av Max Brooks.”
På svenska heter den Världskrig Z, och verkar vara minst lika läsvärd.
Nu har WWZ blivit film med Brad Pitt. Även om filmen tydligen är långt ifrån boken, så tror väl alla att de vet vad det är för slags bok nu. Men det vet ni inte om ni inte har läst den. Så läs den. Även du som normalt sett inte läser zombieromaner, som normalt sett kanske inte tar i en bok med ”övernaturliga inslag”. LÄS BOKJÄVELN. Den är fantastisk.
I alla fall…
Max Brooks har skrivit en uppföljare. EN UPPFÖLJARE??
Världskrig Z av Max Brooks
Nej. Inte en uppföljare. Men en bok med kapitel som inte dög att ha med i WWZ. Den heter Closure limited and other zombie tales, och innehåller 124 sidor författarrefuserat skräp.
Okej, lite roligt är det allt. Max Brooks är inte helt värdelös på att skriva, ens i sina sämsta stunder, men Closure limited förstör ca allt som var bra med WWZ. Den tar en snyggt skriven och listig ”dokumtentär” och förvandlar den till… Hollywood.
Det är bra underhållning, men det är inte WWZ. Så för all del, läs Closure limited, men läs den som en fristående bok, kanske som fanfic, inte som något som har något särskilt med WWZ att göra.
Om World War Z, på svenska:
”Blir det någonsin bättre?” har många frågat sig angående den något ojämna Walking dead-serien, både på tv och i serieform.
Jag började läsa Walking dead av Robert Kirkman för ganska länge sedan, men har haft ett uppehåll efter 3-4 albumet, eftersom jag tappade lusten lite. TV-serien sprang åt ett annat håll, folk klagade och spoilade till höger och vänster och i albumet verkade det inte mycket bättre.
Men så fick jag tag i den svenska versionen av sjätte albumet, Totalt jävla mörker, från Apart förlag, och då var jag ju tvungen att dels läsa ikapp och dels jämföra de engelska utgåvorna jag har med den svenska utgåvan.
Det första som ska sägas är, att det blir bättre. Dels blir det bättre efter 3-4 albumet, när berättelsen faktiskt rycker sig ur gyttjan och går vidare.
Till slut händer det nästan för mycket. Walking dead är verkligen en berättelse med höga insatser, om ni hajar. Det händer så mycket att jag förstår att de knappast kan göra TV av det. Det är inte PK. Det är inte vad tittarna vill se. Men det är helt rätt.
Om jag ska jämföra med Aparts svenska version, så blir det också bättre. Det jag stör mig på, ständigt, i den engelska utgåvan, är fetstilandet av random ord och det ganska dåliga skrivandet.
Fetstilandet gör att man betonar fel ord. Det stör läsflödet och upplevelsen väldigt mycket, även om man vänjer sig med tiden. Som tur är blir även det bättre efter några album, men i den svenska versionen är fetstilandet redan från början mycket bättre. De ord som naturligt bör betonas gör det, och ibland är fetstilen helt borttagen. Även skrivandet är bättre på svenska. Kanske är det den amerikanska slangen jag inte är helt van vid, men replikerna känns trovärdigare på svenska.
Ibland blir det dock lite pajigt. Vissa översättningar är inte helt hundra, som t ex när det engelska ”rip him a new one” blir ”skåra upp ett nytt rövhål” på svenska. Det är ju inte helt etablerat, och känns kanske inte helt okej.
Stilstudie engelska vs svenska från Walking dead
Något som många irriterat sig på är den dåliga kvinnosynen i Walking dead. Personligen är jag inte ett dugg överraskad över hur dålig den är, eftersom hela historien utspelar sig i den amerikanska södern. Det är inte direkt jämlikhetens mecka där nere, speciellt inte ute på landet. Kentucky, ni vet? Det ligger också där nere. Många kyrkor, mycket fördomar, en hel del ”torra countyn” med alkoholrestriktioner, och väldigt konservativt.
Bild från Walking dead
Walking deads dåliga kvinnosyn är inte mysig, men den är sann mot berättelsen. Och det blir bättre. När man läst en bit börjar de starka kvinnorna plötsligt visa sig. Ett tag är det rena rama amazonkriget mot zombierna. Kanske är det så att tidigare tuktade sydstatskvinnor kan ta för sig i denna postapokalyptiska värld?
Men även om en helt del händer, karaktärer utvecklas, tillkommer och slaktas, så finns det riktigt konstiga delar i Walking dead. Vad tycker ni? Är det här sant mot berättelsen, eller bara puckat?
Redigerad bild från Walking dead
Och det här?
Bild från Walking dead
Jag rekommenderar gärna Walking dead. Men läs minst fem album, gärna tio-sjutton stycken. Ni måste hänge er och ge serien en chans att utvecklas. För det händer så mycket, saker förändras. Det är tråkigt ibland (särskilt för figurerna), men ingenting varar för evigt.
Och läs dem gärna på svenska.
Vad händer om zombierna vinner? Och om vi vänder på synvinkeln?
I Dishonored dead beskriver Robert Swartwood en värld långt efter att zombierna vunnit ”apokalypsen”. De har tagit över våra städer, skapat en civilisation av döda, och skrämmer sina barn med zombiehistorier, dvs historier om levande människor, som bara finns kvar i små grupper.
De döda är alltså döda. De smörjer in sin döda hud med salvor så att den inte ska falla av. De saknar känslor och glans i blicken. De föraktar de levande, samtidigt som de avundas deras möjligheter att läka köttet. En död är svår att skilja från sin existens, men klarar samtidigt av hiskliga skador utan att ”dö”, eftersom inget liv finns att spilla från kroppen.
Swartwood har en kul idé, ett ganska fint sätt att skriva och flera bra karaktärer, men ändå blir det inte bra. Jag var flera gånger nära att kasta ifrån mig boken, eftersom den kändes pajig, platt, löjlig, tråkig och tillgjord.
Jag orkar inte med att Swartwood tjatar om deras ”döda ögon”. Motsvarande skrivstil i en annan bok hade varit närmast harlequinsk. Dessutom bygger hela boken på att de döda fullständigt saknar initiativförmåga. Det må så vara med döda människor, men det blir inte direkt bra läsning.
Dishonored dead
Från början tyckte jag om den stillsamma huvudpersonen, som desperat vill behålla sin familj, sin fru och son, trots att han jobbar jämt och dessutom med hemliga uppgifter, som att döda zombier, om nätterna.
Men till slut hatar jag honom. Jag hatar hans tvekande sätt, hans feghet, hans tystnad, hans brist på allt. Ja, han är verkligen DÖD. Bra jobbat. Blev det en bra bok? Nej.
Ibland finns det bra idéer, som faktiskt inte passar i bokform. En talande tystnad kan vara underbar att uppleva, men i en bok blir det bara en jävligt blank sida. Det blir ingen bra roman.
På något sätt misslyckas Swartwood fundanmentalt med sin ansats. Det kan hända att han inte vågade ta den på allvar, att det blev för mycket ursäkter och skämt. Ska man skriva något så vridet som detta, då måste man nog ta det på allvar. Alternativet är att pricka exakt rätt med varje skämt. Sedan Shaun of the dead tror jag inte att så många fler klarar av det.
Jag råkade ju läsa fel bok. Det var inte rätt bok, och den handlade inte om rätt sak.
Jag trodde att jag läste Outbreak av Robin Cook, men jag egentligen läste The hot zone av Richard Preston. Inte nog med det. Jag fick för mig att Outbreak (The hot zone) var en zombiebok.
Efter ett tag insåg jag att den vidriga introduktionen om smittans ursprung och indexpatienten, patient noll, det första fallet, inte handlade om en zombie utan om ebola, och att det faktiskt hänt på riktigt, eftersom boken inte var hittepå.
Rajt.
Så sen läste jag förstås Outbreak, som jag hade tänkt att läsa. Den var inte heller en zombiebok, men den var åtminstone påhittad.
Det lustiga var att Outbreak handlade om nästan exakt samma sak.
Den var nästan så lik att det vore troligare att Outbreak baserats på The hot zone, men utgivningsdatumen är omkastade. Det måste helt enkelt vara så att Cooks bok inspirerade Preston att skriva en bättre, och sannare berättelse om ebola och smittspridning i USA.
Det är nämligen riktigt troligt. För Outbreak är inte särskilt bra.
Vi följer en tjej, Marissa, som fått ett nytt jobb på CDC, Centers for Disease Control. Hon jobbar på virologiavdelningen och skickas ut på uppdrag när sjukhus begär en konsult för att reda ut krångliga symptom som kan misstänkas vara början till en epidemi, eller en ny sjukdom.
Givetvis upptäcker Marissa att hennes första fall är ebola. Och givetvis fortsätter det att dyka upp nya ”hot spots” av smitta över hela USA.
Marissa dras in en konspiration, men ingen tror på henne när hon delar med sig av sina misstankar.
Det är en blandning av läkarthriller, läkarromantik och virusroman. Det är lite spännande, men inte så oväntat. Och det är mer hattande hit och dit och klipp förbi det roliga, än verklig action.
Faktiskt var The hot zone bättre. Och, tyvärr, på riktigt.
Tidigare om ebola:
Råkade läsa fel bok – The hot zone av Richard Preston
Ni vet eböcker. Ibland kan man klicka snett och så läser man fel bok.
Detta hände mig nyligen, när jag trodde att jag läste Outbreak av Robin Cook, men jag egentligen läste The hot zone av Richard Preston. Inte nog med det. Jag fick för mig att Outbreak (The hot zone) var en zombiebok.
Förbistringen är rimlig. Böckerna publicerades ungefär samtidigt och båda handlar om zombier- Jag menar ebola.
The hot zone börjar fantastiskt bra, tyckte jag. Introduktionen är den vidrigaste beskrivningen av zombiesmitta någonsin. Personen får smittan i en djungel i Afrika, blir jättesjuk, flyger flygplan, smittar ner en massa människor. Ansiktet är som en dödsmask, ögonen lyser röda, näsan droppar blod, hen blir otrevlig och aggressiv.
Ja, jag vet inte… det tog kanske hela det kapitlet innan jag insåg att det här är ju ebola, och det är inte ens rätt bok.
Nåväl. Det var fantastiskt så länge det varade. Sedan blev jag ju istället livrädd, givetvis. För det här, och ebola, det är ju på riktigt.
”The black vomit is not really black; it is a speckled liquid of two colors, black and red, a stew of tarry granules mixed with fresh red arterial blood. It is hemorrhage, and it smells like a slaughterhouse. The black vomit is loaded with virus.”
s. 13
Och om jag blev rädd, så kan vi ju bara tänka oss de som faktiskt var där. De som faktiskt fått diagnosen ebola, och känt den där första sprängande huvudvärken, som bara blir värre, tills magen också gör ont, tills de kräks svart blod och får utslag och samtliga organ sviktar, tills hela kroppen bara är ett plaskande såsigt mos av rutten vävnad, och huden spricker och du blöder från precis överallt. Ebola.
The hot zone handlar om hur ebola först dök upp, om hur den återkommer då och då och skördar offer med en kniv så skarp som mellan 50 och 90% dödlighet.
Den handlar också om hur man en gång upptäckte ebola utanför Washington DC i USA. Den hade importerats med apor, som skulle användas som försöksdjur. Det importerande företaget hörde till Corning, som jag brukar köpa spektrofotometerplattor av. Bland aporna spreds ett dödligt virus, som forskare i Fort Detrick upptäckte var ebola. Och inte vilken ebola som helst utan Ebola Zaire, den mest effektiva formen, med 90% dödlighet.
Som tur var, så visade testet på ett nära släktskap, och inte identitet. Det var en ny ebola man funnit, som kom att kallas Reston efter förorten där den hittades. Och som tur var så gav den inte ens symptom hos människor, trots att den dödade aporna väldigt effektivt och trots att den var mycket mycket lik Ebola Zaire.
Men när som helst kan ebola mutera igen. Och även Reston, som numera även hittats i grisar, kan bli precis lika dödlig i människor som i apor, som sin syster.
Är du intresserad av zombier och smitta och epidemier, då kan du med fördel läsa The hot zone, och få en obehaglig smak av en zombiesmitta, som bara är allt för verklig.
…och lugn bara. Jag läste Outbreak sen efteråt. Det kommer, det med.
The first days av Rhiannon Frater, är en zombieroman av klassiskt amerikanskt snitt. Den skiljer sig dock på några punkter, som ni kommer att märka.
Bokens huvudpersoner är hemmafrun Jenni och advokaten Katie. Vi möter Jenni precis efter att hennes hustrumisshandlande man och hennes två barn har blivit zombier och försökt äta upp både Jenni och varandra. Strax därefter möter vi Katie, som dyker upp i en pickup och räddar Jenni. De två drar sedan iväg på en zombiedödarturné.
Just här är historien som allra bäst. Vi har Jenni och Katie, två helt olika kvinnor. För den ena är zombieapokalypsen det bästa som hänt henne. Äntligen är hon fri och äntligen har hon möjlighet att vara sig själv. För den andra är det verkligen undergången, men samtidigt ett uppvaknande från ett fullständigt verklighetsfrämmande kontorsjobb, och perfekt hemmaliv med den perfekta frun Lydia i den perfekta villan.
Det är Thelma och Louise, om de hade åkt runt och skjutit zombier.
The first days av Rhiannon Frater
Men precis som i filmen, så kan det inte hålla, och det gör det inte heller. Långsamt vänds en fantastisk och originell zombiehistoria till totalt skräp.
Nu kommer jag nästan att börja SPOILA boken, men det är ändå bara skräp, så med största sannolikhet ska ni ändå inte läsa. Fortsätt på egen risk.
.
.
.
Någonstans på vägen slutar Jenni och Katie att vara de personer vi lärde känna i början. Jenni blir en kåt tonåring med mordiska tendenser och Katie blir heterosexuell och våpig.
Dessutom släger Rhiannon in alla triangeldramer, som möjligen kan tänkas i konstellationen av karaktärer hon har tillgängliga.
Det blir nästan så dåligt, att man glömmer hur bra boken faktiskt var i början. Hade den här boken fortsatt på det utsatta spåret, så hade jag gett den det allra högsta betyget möjligt och jag hade med glädje läst de resterande två delarna i trilogin. Men som det nu är, så är jag istället heligt förbannad, besviken och trött.
Varför blir Jenni en tonåring, istället för att fortsätta på den hälsosamma vägen från misshandlad hustru till självständig kvinna? För nej, hon känns inte som en självständig och sexuell kvinna, hon blir verkligen tonårigt besatt. Det är pinsamt.
Varför blir Katie en bisexuell kvinna med förkärlek för starka karlar som kan ta hand om henne, istället för att fortsätta vara den starka lesbiska kvinna vi träffade i bokens början? Varför fick hon inte fortsätta vara stark och sorgsen? Varför måste hon plötsligt vara bisexuell och falla för män?
Det är frustrerande och idiotiskt, och förmodligen en konsekvens av att Frater skrev boken som en online-följetong utan särskild tanke eller mål. Kanske tappade hon kontrollen över sin egen handling och sina egna karaktärer någonstans på vägen. Kanske skrev hon bort sig och hittade inte längre tillbaka till sin grundtanke.
Lika bra som början av boken är, lika dåligt är slutet på The first days, tyvärr.
I DN kunde man nyligen läsa att ”Zombierna tar över vår värld”. Det var Lotta Olsson, som skriver om böcker på DN, och som bland annat tipsat om den svenska versionen av The reapers are the angels av Alden Bell och många andra bra böcker. Men här förstår jag inte alls vad hon menar, och det gjorde ingen annan jag frågade heller.
Hon går ut hårt med att ”Det skrivs inga utopier längre”. Jag tvivlar inte, särskilt med tanke på hur bra böcker hon tipsar om, på att Olsson läser väldigt mycket och väl valda böcker. Men vaddå inga utopier?
Väldigt mycket SF jag läst är utopier. I framtiden är vi posthumana virvlar av ren energi, vi åker ljusskepp och vi krigar inte längre sinsemellan. Det är utopi.
Sedan måste boken ändå handla om någonting, och det blir skitdålig litteratur att skriva om någon som myser på en strand hela tiden. Alltså måste det ändå finnas någon slags twist närvarande, som höjer spänningen.
Förutom dessa utopier, finns det även väldigt många dystopier, som går mot utopi. Världen är skit, men vi ska rädda den och göra den bra. T ex efter apokalypsen (om det så är krig eller virus), då mänskligheten har en chans att börja om från början, göra om och göra rätt. Det är utopi.
Men Olsson vill inte stanna här. Hon fortsätter med att påstå att ”växthuseffekten dränker världen, krig och kaos utbryter, virus leder till att flertalet människor förvandlas till zombier.” Och vill dessutom mena att zombier inte är trovärdiga. Vänta lite nu! Växthuseffekten, krig och kaos och virus är alla högst aktuella hot, som berör läsaren. Det finns en fördel med att välja ett hot som är aktuellt och där har särskilt pandemihotet ökat och aktualiserats mycket på senare år. Vi har redan gått över tiden för den förväntade återkomsten av Dödschockinfluensan. Spanska sjukan dödade miljoner och vi borde statistiskt sett utsättas för något liknande igen, igår eller idag.
Men en bok om influensa har inte riktigt samma läsmysfaktor som en bok om zombier. Alltså gör man som författare ett trick för att få oss att läsa, och låter alla de smittade börja bete sig helt sjukt istället för att bara hosta på varandra. Så zombien är kanske inte trovärdig, om du väljer att se den som något väldigt annorlunda än en rabiessmittad, ebolablödande smittmaskin. Men den är symbolen för det virushot vi lever under, och som sådant högst trovärdig.
Zombien är inte heller det minsta ny, men har fått ett tydligt uppsving under 2000-talet, just på grund av nyhetsrapporter om pandemirisk, menar jag. Och i svallvågorna av vampyrtrenden (som inte heller den är ny, men som fått en viss nytändning, yes) har en del virusböcker också spritt vampyrsmitta. T ex i The strain och The passage.
”Nu är det zombier som tar över och slår sönder vår sammanhängande värld, icke-människor som det alltid är rätt att göra slut på. Man har inte fördomar mot andra folk. Man har rätt.”
Här undrar jag om Olsson egentligen läst böckerna hon läser. I vilken zombieroman ifrågasätts det inte om man har rätt att döda zombierna? Om de inte äger någon slags mänsklighet innerst inne? Om de inte går att rädda?
Och har hon verkligen läst Imorgon när kriget kom, för där diskuterar ungdomarna svårigheterna med att döda de invaderande styrkorna, och kommer fram till att de har den rätten trots allt.
Det är exakt samma fucking sak. Nöden har ingen lag, vare sig vad gäller att försvara sin kropp, sitt land eller sin familj.
”Dystopin säger som vanligt inte särskilt mycket om framtiden, men desto mer om samtiden.”
Jag är fortfarande inte riktigt säker på vad Olsson vill ha sagt med sin smått osammanhängande… krönika(?), men här förstår jag verkligen inte. Ja, dystopin speglar våra rädslor och vårt samhälle. Liksom all litteratur.
Vilken bok står skild från sin samtid? Vilken bok är inte ett uttryck för det som är aktuellt just nu?
Ännu ett litet filmtips!
Zombie Hamlet. Ja, du läste rätt.
En desperat filmmakare lyckas inte samla ihop de pengar som behövs för att göra sin drömfilm. Så för att få filmen gjord och kunna betala tillbaka sina lån, gör han om den till en zombiefilm, för ”det är ju populärt”.
Q från Star Trek är med, btw.
Den driver med Jane Austen.
Ooooiiii, haha, omg. Måste se.
Inte ett filmtips, men jag bjuder på en filmsnutt ändå, en boktrailer för Zombie cat: The tale of a decomposing kitty.
Boken är en grafisk bok för vuxna och handlar om Tiddles, som är en vanlig katt tills han blir biten av en radioaktiv mus och förvandlas till Zombie cat.
Den kommer i oktober, så håll utkik zombie- och kattälskare där ute.
Det var 17 mars 2011, då jag uttalade orden:
”Jahopp. Då var jag där då. På toppen av min zombielitteraturläsarkarriär. För aldrig kommer jag läsa en bättre zombieroman än Day by day armageddon avJ.L. Bourne. Stora ord? JA! Men den förtjänar dem. Den förtjänar allt.”
Day by day, världens bästa zombieroman
Har jag glömt World war Z, undrar ni kanske? Den är minst lika bra, och ett korn bättre. Men nu pratar vi vanliga dödliga, inte Max Brooks. Och i den kategorin så smiskar JL Bourne serious ass.
Citatet avser Day by day armageddon av J.L. Bourne, och nu har jag äntligen läst uppföljaren Beyond exile. Inom kort tänker jag införskaffa den tredje boken. Återstår att se dock, om jag suger på den karamellen lika länge som jag väntade med Beyond exile. Men, ibland är det oerhört skönt att spara en bok man vet att man kommer älska, för att ha till hands när den verkligen behövs.
Bokinköp 2011-05-25
Liksom Day by day armageddon är Beyond exile skriven i dagboksform. Vi har följt med huvudpersonen sedan zombiesmittan bröt ut. Vi får inte veta mer än vår huvudperson vet och den okunskapen är en av orsakerna till JL Bournes förträfflighet.
Huvudpersonen tillika dagboksskrivaren är militärpilot och inte helt normal. I den första boken överlevde han delvis pga de solpaneler han installerat på sitt hus och ubåtsbatterier som kan laddas upp av solpanelerna och ge elektricitet om huvudströmförsörjningen bryts. Redan vid första misstanken om katastrof börjar han samla mat och ammunition. Han sätter galler för fönstren och förbereder sig på en lång belägring. Han är helt enkelt en galning, och inte helt osannolik.
Under äventyrets gång träffar vår hjälte andra överlevare. En del slår följe, andra… inte. (Läs!)
Den första boken handlade mest om zombieutbrottets första del och gick ut på att överleva, förflytta sig och förstå vad som händer.
I den andra boken är grundförutsättningarna grovt förändrade, samtidigt som zombieutbrottet är en del av vardagen. Här handlar det mest om att planera, vara strategisk och om mellanmänsklig tillit.
JL Bourne bjuder alltid på action och smaskiga zombierier, men lyckas göra det med en smidig enkelhet.
Bokshopping 2011-01-02
JL Bourne själv är aktiv militär (USA), och kan bekymmerslöst beskriva såväl vapen som strategier och våldsamma sammandrabbningar. Det är en central del av handlingen, och en orsak till att det blir så bra.
I första boken fanns det en hel del egenskaper hos huvudpersonen som var frustrerande. Han är sexistisk och fördomsfull och en riktig machoman. Folk brukar anta att han är författarens spegelego. Men i den andra boken utvecklas vår huvudperson, och jag blir imponerad av Bournes förmåga att långsamt låta honom förändras av omständigheterna, lära sig av sina erfarenheter och förändra honom till en allt mer sympatisk och modern man.
Jag tror att vi dömt Bourne för tidigt, om vi avfärdar honom eller hans huvudperson som machoidioter. Detta är ytterligare en orsak till att böckerna är så bra.
Slutbetyget är samma höga omdöme som för första boken och jag kan verkligen knappt vänta på Shattered hourglass, som ska komma innan året är slut.
Tidigare om JL Bourne:
The Zombinator! Det här är en B-rulle, det inser jag. Men den verkar rätt skojig ändå.
En modebloggardokumentär (!) blir plötsligt zombieaction, när zombierna kommer. Det enda hoppet för överlevnad är en fd militär, som nu blir terminator. Förlåt, zombinator.
Förmodligen något för alla som gillar att skratta högt och äta popcorn och prata under filmen.
Och du… de planerar redan en uppföljare.
Feuerzeug - Brinner för böcker 